Dödsjakten på Christopher

.

Vi tittade på TV4:s Kalla Fakta ikväll i Gulag. Det handlade om polisens dödsjakt på Christopher Andersson. Jag hade inför programmet förutfattade meningar och trodde att vi skulle få se en uppblåst och orättfärdig kritik mot polisen. Men mina förväntningar kom verkligen på skam. Det var istället en exempellös hetsjakt till döds. Den polisbil som den visade filmen kom ifrån bemannades verkligen av ett par riktiga praktpuckon. Och av allt att döma var det likadant med polishelikoptern med dess hetsjakt på låg höjd. Jag hoppas verkligen att inte övriga inblandade polisbilar var bemannade med likadant skräpfolk.

48 minuters hetsjakt! Det kunde inte ha slutet på annat sätt än med döden. Men det kunde ha slutat med många fler människors död. Att pojken på motorcykeln skulle dö var nog närmast på förhand givet. En sådan lång och intensiv hetsjakt tar oerhört hårt på förarens krafter och koncentrationsförmåga. Det var bara en fråga om minuter innan han oundvikligen skulle ha brustit i uppmärksamhet eller gjort ett felbeslut och dödat sig själv och kanske många andra. Och som polisen körde måste man ju fråga sig vem som är farligare – motorcyklisten eller polisen?

Poliserna i den efterföljande bilen försvarar sig, om jag uppfattade det rätt, med att de var i höjd med Salem när Christopher körde ihjäl sig. Jaha? Och vem informerade Christopher om den saken? I hans värld befann de sig säkert strax bakom honom? Och vad spelar det för roll var just den polisbilen var, med den lågsniffande helikoptern strax bakom honom och hetsande honom?

Det är naturligtvis tråkigt med sådana där vansinneskörningar med motorcykel. Men så mycket ledsammare att kunna se att polisen betedde sig som vettvillingar – både genom sitt eget uppträdande i trafiken och i sitt förhållande till uppdraget. Det sades av någon i programmet, jag tror det var Christophers mamma, att polisen behandlade honom som ett villebråd. Och just så var det.

Om man bara hade velat få fast killen skulle helikoptern ha följt efter på hög höjd, och hållit sig med överblick. Istället ägnade man sig åt hetsjakt på låg höjd. Inte konstigt att det var ”tekniskt fel” på polishelikopterns kamera. De är inte bara omdömeslösa och hänsynslösa blindstyren. De är skurkar som förstör bevismaterial också.

Man hade goda möjligheter att sätta stopp för fortsatt jakt på Sveavägen men var av allt att döma ointresserad av en sådan upplösning. Man ville ha igång jakten. Varför? Av samma skäl som andra klättrar i berg? Beroende av adrenalinkicken? Prestige? Sådana människor ska inte få vara poliser.

I den efterföljande debatten säger polisens representant att polisen självklart drar slutsatser av det inträffade och omprövar sitt beteende. Det är nog ingenting annat än professional bullshit. De drar inga som helst slutsatser av det inträffade.

Det finns bara ett sätt att få polisen att dra slutsatser av detta. Det är att sparka de två praktarslen som satt i polisbilen och deras mentala tvillingbröder i helikoptern likaså. Och åtala dem och skicka hit dem så att vi får prata med dem.

Jag hade nog, i likhet med många andra, en bild av polisen som en organisation med hög grad av orderlydnad, ibland kanske för hög. Men det man ser på filmen från den efterföljande polisbilen är ju en organisation som inte går att styra, som inte låter sig styras. Ordern om att avbryta operationen efterföljs inte. Men vakthavande informeras inte heller om att jakten fortsätter.

Tyvärr skyddas ofta poliser som bryter mot lagen av mindre nogräknade höjdare som vill ha sådana i organisationen. De beskyddade kommer nämligen att både sitta löst och stå i tacksamhetsskuld och har därför svårt att värja sig när diverse olagligheter behöver utföras inom ramen för polisarbetet. Men om organisationen ska gå att styra, om den inte ska bli helt laglös, då måste sådana här myterier stävjas.

I programmet sägs att åklagare granskat detta efterföljande och inte funnit anledning till kritik. Ja, jag blir då inte förvånad. Åklagaren Roswall har uppenbart gjort samma summariska skenprovning av ärendet som vanligtvis sker i polismål. Det innebär att brottsinblandade poliser ska frias, inte om de är oskyldiga utan om det över huvud taget är möjligt att fria dem mot bakgrund av opinionstrycket från allmänheten, utövat via media. Det är en gammal sanning att mycket av inkompetensen inom polisen har sitt ursprung i inkompetenta och oseriösa åklagare som skyddar ohederliga och inkompetenta poliser.

Man kan fråga sig vad som fick polisen att agera på ett sådant oprofessionellt och omdömeslöst sätt. Hela operationen bär ju den kollektiva hjärnblödningens prägel. Finns det månntro i bakgrunden ett direktiv från polisledningen om att ”se till att lösa problemet med MC-dårarna”? Är det därför dessa polisbrottslingar skyddas? För att hela hjärnsläppet initierats av en omdömeslös order från en omdömeslös polischef? Eller är ansvaret att söka ännu högre upp? Det skulle inte förvåna mig, om avsked och åtal mot poliserna i den efterföljande och hetsande helikoptern och bilen, bara är förnamnet på vad som behöver göras för att återuppbygga polisens professionalitet. Och det är viktigt att göra för att inte polisen ska hamna i en professionalitetens dödsspiral. Dugande poliser stannar nämligen inte kvar i, och accepterar inte att bli smittad av, en organisation belastad av omdömeslösa stollar. Vem som helst kan rakna ut vad vi får för polis om de dugligaste slutar.

Resten av poliskåren behöver påminnas om vem som är deras uppdragsgivare. Att det är svenska folket som är deras uppdragsgivare och inte några fascistoida psykopater i polisledningen och på departementet eller i politiken. Det har polisen glömt idag.

Gulag-Kolmården den 18 april 2012

Mikael Styrman

.

Löplinan

.

Här i Gulag går mycket tid åt till att följa med vad som händer i vår omvärld. Eller åtminstone till att följa med i vad man vill att vi ska tro att händer.

Ofta handlar diskussionerna om vad våra psykopater och kleptomaner från det politiska livet och byråkratin åstadkommit senast och vilka problem de har för stunden, som ska mörkläggas för oss andra.

Jag vill inte undanhålla läsekretsen ett förslag som kom fram vid frukostbordet när vi diskuterade vår nyaste medfånge – den 86-årige rollator-desperadon.

Ett problem för många kommunpolitiker och dito tjänstemän, med det socialdemokratiska kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i spetsen, är hur man ska kunna pressa kostnaderna inom åldringsvården, så att man kan använda skattemedel till så mycket annat roligt som grabbarna vill hålla på med. Det har föreslagits att man ska skicka åldringarna till Ukraina, men förslaget är kanske inte riktigt ännu helt politiskt korrekt. Med dagens förslag kan göra det möjligt för kriminalvården att billigt och funktionellt vårda den 86-årige rollator-desperadon och även göra det möjligt för åldringsvården att inte behöva överge låsta långvårds- och åldringsvårdsavdelningar på nätterna. Dessutom kan det leda till ytterligare besparingar genom att man kan minska bemanningen – även dagtid.

Före detta bankmannen Janne föreslår att man i stället för att låsa avdelningarna kan hantera såväl vår 86-åring som landets åldringar genom att koppla dem i löplina. På så sätt behöver man inte låsa avdelningen. Och halsband har vi ju redan. Förslaget vinner genast allmänt gillande då många förstår sparpotentialen i det. Åldringarna kan då själva ta sig, eventuellt med hjälp av medfångar, till toaletten och till köket. Det skulle i ett slag lösa problemet med åldringar som gått bort sig i skog och mark. För att slippa problemen med sexuella övergrepp, aktualiserade inom åldringsvården i Luleå, kan man placera män och kvinnor i olika löplinor. Och för att skydda fångarna mot homo-övergrepp kompletteras lämpligen löplinan med kyskhetsbälten, eller av besparingsskäl möjligen med förstärkta blöjor. Det skulle göra det möjligt för våra kommunala psykopater och kleptomaner, att använda skattemedlen på för dem själva mycket bättre sätt.

Gulag-Kolmården den 18 april 2012

Mikael Styrman

.

Import av religionskrig

.

Jag måste medge, att jag inte följt med särskilt noggrant vad Ilmar Reepalu och de andra antisemiterna ägnar sig åt i Malmö. Möjligen beror det, åtminstone delvis, på att jag i hög grad läst politiskt korrekta media som funnit det angeläget att inte uppmärksamma frågan.

Idag föll min blick dock på Paulina Neudingers inlägg i gårdagens Expressen. Under rubriken ”Fakta i fokus” skriver hon om problemet. Nog har jag också hört varningsropen, som förmodligen vi alla har gjort, om att vi genom invandringen importerar inte bara kriminalitet, kvinnoförtryck och hedersmord utan även religionskrig.

Jag tror att många, i likhet med mig, som nås av dessa argument tenderar att stänga dem ute. Men jag måste, åtminstone för egen del säga, att ju mer jag tagit del av i frågorna, desto mer talar för att det ligger mycket i kritiken mot invandringen och framför allt hur svenskarna, eller svenskarnas politiker och myndigheter, förhåller sig till invandringen.

Det är nog så, att mycket av gullegullandet om det multikulturella samhället är naivt och oskuldsfullt och leder oss mot en katastrof. Förmodligen vore det bättre om vi i högre grad avkrävde våra invandrare assimilering i det svenska samhället. Helt enkelt, om de ska flytta hit för att bo här ska det vara för att i hög grad bli svenskar, för att de uppskattar våra värderingar och vårt samhällssystem. De ska inte flytta hit för att här introducera hedersmord, kusinäktenskap och religionskrig. Om det är avsikten med deras immigration då bör de lämpligen stanna hemma.

Allt detta trams med svenska för invandrare tror jag också har förlorat kompassen. Invandrare har flyttat till andra länder i alla tider utan ”svenska för invandrare”. Det finns nästan obegränsat med exempel på detta i Sverige och andra länder. Den som vill flytta till ett annat land ser till att lära sig språket och kulturen eller stannar hemma. Sen kan vi säkert på olika sätt underlätta för immigranter att lära sig språket. Men ”svenska för invandrare”, utan framdrift, är inte en framgångsrik sådan metod. Inte heller att hylla rinkebysvenska. Att någon inte lär sig tala ordentlig svenska utan av nonchalans och ringaktning mot det folk som föder dem inte bryr sig om att lära sig annat än rotvälska, är inte något att hylla. Det är istället en kränkning mot oss alla.

En sak som man absolut borde överväga att införa snarast är tillfälligt medborgarskap, på säg 25 år, som förhållandevis lätt kan dras in för den som flyttar in i landet och tar med sig antisemitism, eller sina fäders religionskrig. Den som vill fortsätta med religionskrig kan göra det i sitt ursprungsland. Ingen behöver, eller bör tillåtas, ta med sig religionskrigen hit. Vi har nog med antisemiter här sedan tidigare.

Med tillfälliga medborgarskap kan man nog i hög grad komma åt religionskrigen som första generationens immigranter ägnar sig åt. Men hur hanterar vi dem bland andra generationens invandrare? Och hur hanterar vi dem bland de som redan fått medborgarskap?

Gulag-Kolmården den 17 april 2012
Mikael Styrman

.

Rättvisan och humaniteten

.

Idag fick vi in en äldre farbror i Gulag. 86 år gammal lär han vara, med rollator. Vid ankomsten bars han in av några väktare.

Varför är han här och inte på en anläggning som kan vårda honom? Här finns ju inte några sådana faciliteter.

Varför måste han ligga här på toalettgolven och bajsa ned dem, och sig själv, när han ändå inte klarar av att gå på toaletten?

Vi undrar alla vad han har begått för grova brott för att hamna här?

Vad kan han ha gjort för hemska brott som föranleder att man kränker honom på detta sätt?

- Har han attackerat någon trottoarcyklist med rollatorn?

- Har han varit med Obol-gänget och plundrat LKAB?

- Har han fått någon oskyldig dömd för åtta mord?

- Har han med hjälp av det politiska systemet stulit ett av landets bäst fungerande elverk?

- Är han målvakt åt Röda Korset?

- Är han styrelseordförande på Finansinspektionen och har gått för långt?

- Har han kränkt någon politiker eller statstjänsteman?

- Har han överskridit den nya aviserade pensionsåldern?

- Har han jobbat på Skatteverket och tubbat någon Stora-anställd att begå grov mened för att få en oskyldig satt i fängelse?

- Är han en kammarrättsdomare som tagit mutor för att fälla i ett skattemål där någon sålt en tillgång från en rörelse före skatt till en annan rörelse före skatt?

- Är han moderat kommunpolitiker från Solna?

- Är han ett kommunalråd som inte betalat kommunens vägbelysningsräkningar och istället hållit befolkningen i mörker?

- Är han generaldirektör för Energimarknadsinspektionen?

- Är han Ekfors tvångsförvaltare?

- Är det Peter Reiler som hjälpt tvångsförvaltaren i hans grova svindlerier?

Ja, här går spekulationernas vågor höga, när ett besked söker sig fram bland de intagna. Han sitter, eller ligger, här för olovlig körning. Det måste vara ett väldigt allvarligt brott att begå – olovlig körning – bara smaka på orden. Det måste ju vara i nivå med att gå mot röd gubbe eller köra utan säkerhetsbälte eller utan att ha betalat vägskatten. Det måste det ju vara eftersom ”rättsväsendet” finner det nödvändigt att kränka denna människospillra på detta sätt.  Jag trodde annars att det var ett brott som påtända narkomaner slentrianmässigt ägnade sig åt på daglig basis utan nämnvärd påföljd.

Beatrice Ask är vår justitieminister. Under hennes ministertid har viktiga lagändringar genomförts. Samhällets möjligheter att övervaka medborgarna och deras privatliv har stärkts, mer pengar har tryckts in i ett dysfunktionellt rättsväsende och möjligheterna att överklaga de kinesiska folkdomstolarnas avgöranden har kraftigt beskurits. Är vi intagna på Gulag-Kolmården så lyckligt lottade att vi på detta sätt, på första parkett, får bevittna ännu en framgång som Beatrice Ask kommer att bli ihågkommen för?

Hur är det Fredrik Reinfeldt? Klemar de bort åldringarna på ålderdomshemmen numera eftersom de måste börja bajsa ned fängelserna istället? Dags att döpa om Kriminalvårdsverket till Senilvårdsverket?

Konturerna av en fasciststat uttecknar sig allt tydligare. Leder statsminister Fredrik Reinfeldt (m) utvecklingen, eller är han dess fånge – en fripassagerare?

Gulag-Kolmården den 17 april 2012

Mikael Styrman

.

Spritkriget, Vietnamkriget och Knarkkriget

.

USA har, såvitt jag rätt upp och ned i min delvis isolerade tillvaro här i Gulag kan erinra mig, förlorat åtminstone sju krig. Några förluster har varit mer kännbara än andra.

Den första stora förlusten var spritkriget på 1920-talet. Förmodligen var det förlorat innan det hade inletts. Det borde ha avslutats mycket tidigare än som skedde. Förlusten blev ytterst kännbar. Den möjliggjorde nämligen för maffian att ta ett grepp om landet som det sedan aldrig lyckats vrida sig ur. USA:s politiska liv och rättsväsende har aldrig ens kommit i närheten av att få bukt med korruptionen efter det.

Nästa förlust var Vietnamkriget. Det var kriget som förvandlade USA till en fasciststat styrd av underrättelsegalningar som ingen efter det lyckats kontrollera. Kriget som gjorde att USA kunde göra Sovjetunionen rangen stridig som ondskans imperium i världen. Kriget som knarkade ned en desillusionerad armé i ett avlövat och genomkorrumperat Sydvietnam. Vietnamkriget blev startpunkten för en okontrollerad flod av narkotika som vällde in i USA med hjälp av försvarets transportplan, från Vietnam till Florida, helt fritt från tull och utan insyn. Så förutom att det amerikanska militärindustriella komplexet tog livet av amerikaner och vietnameser genom krigshandlingarna i Vietnam startade man nedknarkning i stor skala av USA genom försvarets försorg. Den mänskliga inkörsporten var genom försvarets försorg nedknarkade soldater – nedknarkade för att kunna gå ut och skjuta barn och gamla. Vietnamkriget förlorades slutgiltigt när nedknarkade soldaters framfart i Song My och andra moraliska katastrofer kom in i de amerikanska vardagsrummen genom TV-apparaterna och Amerikas mödrar kunde se vad deras söner utsattes för och vad de i sin tur utsatte Vietnams mödrar för.

Den tredje förlusten var Gulfkriget i början av 1990-talet som förlorades, åtminstone moraliskt, genom att George Bush uppmanade kurder och träskaraber att resa sig mot Saddam Hussein. Sedan avråddes Bush av sina generaler från att ockupera landet och lämnade då både kurder och träskaraber i Saddam Husseins händer, med sedermera känt resultat i form av giftgasangrepp mot civilbefolkningen, och andra övergrepp.

Den fjärde förlusten var Bush låtsaskrig i Somalia. Inlett för att skyla över amerikanska politiska oegentligheter. Mest känt för den famösa landstigningen där marinens landstigningsbåtar möttes av filmande TV-journalister som backade upp på land med ryggen mot ”fienden” som inte fanns. Även detta ”krig” förlorades när det tog sig in i de amerikanska vardagsrummen. När några amerikanska soldater släpades nakna efter somaliska bilar och de amerikanska mödrarna fick se det i TV var det färdigkrigat.

Den femte förlusten var George Walker Bush Irak-krig, del 2, vilket inleddes för att reparera faderns eftermäle på grund av sveket mot kurder och träskaraber och baserades på uppenbara lögner om Iraks vapenkapacitet. Kriget ledde till total ödeläggelse i Irak, total avveckling av lag och ordning, amerikansk tortyr och förnedrande behandling av fångar i Abu Ghurayb-fängelset samt så omfattande svindlerier, utförd av de egna, mot en amerikansk statskassa utan någon som helst kontroll, att USA mer eller mindre gick i konkurs. Det ekonomiska sammanbrottet fick USA att lämna Irak hals över huvud.

Den sjätte förlusten är Afghanistankriget som är på väg att sluta på samma sätt som alla ockupationskrig i Afghanistan slutat. Åtminstone efter Djingis Khan. Ett förmodligen helt onödigt krig. Åtminstone för alla utom det militärindustriella komplexet och Carl Bildt. Förlusten administreras just nu.

Den sjunde förlusten – om inte något nytt krig tränger sig emellan – är kriget mot knarket. Det är förlorat från start för det kunde aldrig vinnas. Trots decennier av krig, och åratal av intensivt krig, mot knarket kan man var som helst i världen få tag i vilken knarksort som helst inom en timma. Mexiko håller på att gå under som nation på grund av knarkstrider, i förlängningen även USA. Ett flertal länder i Sydamerika håller likaledes på att duka under på grund av knarkrelaterad korruption. USA:s delstater trängs hårt på grund av att fängelserna är fulla av brottslingar som avtjänar knarkrelaterade domar. Varför? Jo, för att kriget mot knarket endast har tjänat syftet att pressa upp priset på knark, vilket genererar en omfattande brottslighet för att få tag i pengar till knark. De har också skapat en lukrativ marknad för mutade politiker, domare och poliser. Miljoner människor deltar inte något nyttigt arbete därför att de istället deltar i ett krig mot knarket som vilat på en intellektuell analys värdig en efterbliven. Hela västvärldens, och kanske även andra länders, rättsväsende håller på att gå under för att rättsväsendena brutits ned av knarkrelaterad korruption. Korruption som slår rot i rättsväsendena och gör dessa oförmögna att utföra sina uppgifter på ett hederligt sätt även på andra rättsområden. Enorma resurser läggs ned världen över på ”knarkbekämpning” som bara genererar kriminalitet. Det här kriget är sedan länge förlorat. Man har bara inte räknat in förlusterna än. Först ska ett antal tusen, eller tiotusentals, eller hundratusentals människor mördas i knarkrelaterade brott, för att ryggradslösa politiker och anställda inom rättsväsendet ska kunna sko sig. Det ser tyvärr ut som om det måste bli ännu sämre innan det så småningom blir slut på svamlet. Men det kommer att ske. Det kan nämligen bara sluta på ett sätt.

Knark kan säljas i godishyllorna på ICA, till självkostnadspris, fast kanske inte på de lägsta hyllorna. Åtminstone om man ställer saker och ting på sin spets. Med en klok narkotikapolitik kostar knarket inte mer än andra grödor. Tillgången har man aldrig lyckats begränsa trots allt lallande som politiker, domare, åklagare och poliser ägnat sig åt. Man har bara pressat upp priserna och ökat knarkhandelns lönsamhet och de brott som den genererat.

Det är inte vare sig tillgång eller pris som bestämmer om folk knarkar eller inte. Det är vad man får lära sig i hemmet som bestämmer. Utan hem och utan föräldrar som tar ansvar för sin avkomma hjälper ingenting. Det gäller för människan lika väl som för allt annat i naturen. Lägg ned det svamliga knarkkriget så att vi slipper den kriminalitet som den genererar. Lås istället in de politiker, justitiedepartementsanställda, domare, åklagare och poliser som skor sig på knarket.

Legalisera all narkotika – nu!

Gulag-Kolmården den 16 april 2012

Mikael Styrman

. 

Breivik, staten och hälsan

.

Nu har rättegången inletts mot Anders Behring Breivik, massmördaren från Oslo och Utöya. Inte oväntat handlar debatten mycket om huruvida han var frisk eller sjuk när han mördade alla dessa ungdomar på Utöya.

Och den andra frågan är ett evigt dilemma för åtminstone våra europeiska nationer, kanske alla andra också. Vi, eller åtminstone staten, definierar friskhet och tillräknelighet så, att den enskilda medborgaren är frisk om han inte mördar andra på eget initiativ, men samtidigt mördar oskyldiga människor och sådana som han inte är arg på, ifall ordern om att mörda kommer från den politiska makthierarkin. Medborgaren kan däremot vara frisk eller sjuk och otillräknelig om han mördar på eget initiativ eller på order från någon annan maktstruktur än den politiska makten.

Det finns med andra ord inte så mycket utrymme för att både mörda på den politiska maktens initiativ och samtidigt vara sjuk. En minst sagt hycklande, för att inte rent ut säga, av psykopater bestämd hälsodefinition. Man kan nog med fog säga att etablissemangets friskhetsdefinition är mer en lydnadsdefinition än en hälsodefinition. Den som har överlämnat sitt eget tänkande till någon annan ligger därför bra till för att bli friskförklarad. Frisk men dum, skulle man kunna säga.

För att diskutera Breivik specifikt uppträdde han å ena sidan, såvitt kan förstås av vad som förmedlats av media i efterhand, väldigt strukturerat och effektivt under förberedelserna inför och under genomförandet av attentaten. Å andra sidan riktade han sina attentat mot oförstörda ungdomar i politisk skolning. Det må vara att en del av dessa kanske hade utvecklats till maktutövande psykopater med tiden. Men de flesta hade säkert utvecklats till vanligt hyggligt folk. Och vid tidpunkten för attentaten var nog alla oskrivna blad, oskyldiga ungdomar, må vara på läger för politisk skolning.

I Sverige finns det ju mycket tydligt utvecklade psykopater, vilka missbrukar den direkta makten, eller indirekt inflytande över makten, till allehanda brottsliga gärningar för att vinna egen nytta och åsamkande andra stor, ibland irreparabel skada. Det förefaller ytterst osannolikt att Norge skulle vara helt befriat från sådana psykopater. Inte minst som det i Sverige finns mycket att göra för en händig karl.

Man kan väl inte betrakta Breivik som sjuk för att han inte kände till, eller brydde sig om, svenska förhållanden? Men kan han ha varit frisk när han riktade sitt hat mot ungdomar på Utöya, istället för mot någon som bättre förtjänade att bli måltavla för hans hat?

Den bild som media målat upp av honom tyder inte på att han är ointelligent. Snarare tvärtom. Men kan då en människa vara frisk, som är intelligent, men ändå riktar sitt hat mot ungdomar på Utöya? Borde inte en frisk intelligent person kunna adressera sitt hat bättre, mot någon som verkligen gör rätt för att vara dess måltavla?

En annan sak som man kan fundera över:

Om Breivik istället för norsk attentatsman skulle vara svensk högt uppsatt statstjänsteman eller förtroendevald, exempelvis regeringsledamot, riksdagsman, statssekreterare, generaldirektör, skattetjänsteman, domare, åklagare, bankdirektör, kronofogde, kommunalråd eller kommunchef – hur skulle vi då uppfatta honom? Om hans attentatsverktyg inte var en bomb och ett maskingevär, utan istället en politisk maktstruktur och en både korrupt skriven och dito uttolkad lagstiftning? Om han istället för att operera från en position utanför samhällets offentliga maktstrukturer opererade från en position inifrån samhällets maktstrukturer?

Det är givet att en statligt avlönad psykiatrisk expert nog skulle finna honom frisk i ett sådant läge. Men hur skulle den upplysta allmänheten uppfatta honom, väl insatta i vari hans gärning verkligen består? Människor, som inte för sin försörjnings skull var tvungna att komma fram till en på förhand bestämd slutsats?

Gulag-Kolmården den 16 april 2012

Mikael Styrman

.

Idrottens hyenor

.

”Vi ska jaga honom till världens ände”, säger Malmö Redhawks ordförande Tommy Qvarfort enligt Expressen, torsdagen den 12 april 2012. Den han ska jaga är klubbens finansiär, Hugo Stenbeck. Vad är det då Stenbeck har gjort för ont, som gör honom förtjänt av detta öde, nästan värre än döden – att jagas till världens ände av Malmö Redhawks?

Enligt vad som framkommit av veckans tidningar har han tillskjutit väldigt mycket pengar till Malmö Redhawks. Hur mycket tycks parterna inte vara överens om, men mellan 20 och 65 miljoner kronor verkar det vara.

Jag vet inte vad Hugo Stenbecks motiv för bidragen till klubben varit eller vad han förväntat sig att få ut av samarbetet. Men jag är ganska säker på att det var något annat än att bli ”jagad till världens ände”. Och oavsett om det skulle vara så, vilket jag inte har en aning om, att Stenbeck skulle ha lovat att skjuta till ännu mer pengar, så har han ändå redan skjutit till medel som borde ha renderat honom ett helt annat öde, än det som nu utlovas.

Jag blir tyvärr inte förvånad när jag läser att beskyllningarna haglar mellan funktionärerna inom Malmö Redhawks, om att än den ena, än den andra, ska ha rufflat till sig mångmiljonbelopp för egen del. Det ingår dessvärre i bilden att funktionärerna i svenska idrottsföreningar bär sig åt som hyenor av värsta sort.

Vem minns inte Obol-härvan och hur alla som kom i kontakt med Obol skodde sig hämningslöst? De med fina fasader uppvisade en tjuvaktighet som fick Obolmännen, Bo Johansson och Jan Saradlic, att framstå som söndagsskoleelever. Jag tänker då bland annat på landshövding Per-Ola Eriksson (c) och riksdagsmannen Sven-Erik Bucht (s) plundring av LKAB och Längmanska Företagarfonden och ett genomkorrumperat rättsväsendes mörkläggning av plundringarna, genom att försätta Obol i konkurs. Obol som inte existerade – i konkurs…

Malmö Redhawks har utmärkt sig tidigare i klandervärda sammanhang. Percy Nilsson som gjorde så mycket för klubben behandlades också som kattskit när pengarna var slut.

Som en liten kuriosa-anmärkning lär det ha gått till så, när Percy Nilsson skulle sättas åt, att ”van der Kwast-klonen” som ledde utredningen mot honom arrangerade tillslaget så, i ambitionen att skada honom maximalt, att man slog till mot honom på motorvägen och lämnade hans bil på motorvägen, med dörren öppen, för att verkligen paradera med sitt byte. Det vill säga att ”rättsväsendet” i Malmö bar sig åt som en schimpansflock som just kommit ned från träden. De som själva kallar andra för ”apadjävul”. Knappast konstigt att man har problem i Malmö, med sådana föredömen. Och då har vi ännu inte kommit in på mutkolven Ilmar Repalu som skott sig ohejdat genom åren, i trygg förvissning om att han i likhet med den marjasinerande kleptomanen i Örebro skulle skyddas av brottslingarna i ”rättsväsendet”.

Brottsligheten inom idrottsrörelsen torde vara landets största organiserade gansterliga. Nästan alla intäkter är svarta. Nästan inga intäkter når fram till föreningarnas kassor. Affärsidén är i huvudsak att sko sig på godhjärtade och idealistiska människor som arbetar ideellt inom föreningarna, men som egentligen bara föder långfingrade politiker. Det är nämligen ofta politiker, på låg fotsoldats nivå, som stjäl miljarder inom idrottsrörelsen och det är därför det hela får pågå.

Metoden är den att ingenting dokumenteras. Ingenting redovisas. Ingen får insyn. När någon står i garderoben, eller säljer lotter, öl eller korv eller vad som helst räknas aldrig några kassor. Ingen vet vad han tagit över. Ingen vet vad han sålt för. Ingen stämmer av förbrukningen av insatsvaror. Och ingen vet hur mycket pengar som lämnas över. Då och då kommer, en vanligtvis politiskt verksam funktionär, och rafsar åt sig en bunt pengar på måfå, ofta med orden: jag går och bankar de här. Och det gör hon, eller han, också. Bankar åt sig själv, vill säga – och en del åt föreningen.

Det skulle vara världens enklaste sak att ta itu med det här. Skattemyndigheterna skulle lätt kunna kräva att räkning ska ske, som i all affärsverksamhet, före och efter, att kvitton, med kopia åt alla berörda upprättades, att klubbarna tvingades redovisa hur mycket var och en sålde för på sitt skift. Men man vill inte eller törs inte. Det beror på att det till stor del är medlemmar i någon av tjuvsekterna moderaterna, centern, socialdemokraterna, folkpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet som stjäl och att de vill fortsätta göra det. Att de får hålla på med det, är inte konstigare än att en kenyansk gränskontrollant får stjäla ihop till sin försörjning, genom att avkräva inresande 50 USD per person för visum, istället för 50 Ksh, ca 25 ggr mer än det lagstadgade. Om inte gränskontrollanten får stjäla ihop till sin försörjning av inresande måste samhällseliten avsätta utrymme av sitt stöldgods, för att försörja gränskontrollanten. Om inte funktionären i idrottsföreningen, vare sig han heter Svante och är centerpartist eller heter något annat, får stjäla ihop till sin försörjning måste partiet eller rövarsekten avlöna honom. Därför inte bara blundar de politiska sekterna för det skamlösa tjuveriet inom idrotten – de ser till och med till att skattesubventionera tjuveriet, genom att belasta skattebetalarna med kostnaderna för idrottens kommersiella huliganverksamhet.

Det är naturligtvis lättare för översittarpacket på Skatteverket, att komma in till en invandrad pizzeriaägare, som arbetar tjugo timmar per dygn för att försörja sin familj och få sin rörelse att gå ihop, och pungslå honom på 10 000 kronor, efter skatt, för att glömt att skriva in sig själv i liggaren, när han kom in för en stund sedan. Men den verkliga brottsligheten sätter de inte åt, för den är de själva en del av. Och en korp hackar inte en korp.

Gulag-Kolmården den 15 april 2012

Mikael Styrman

.

En trimmad Scud med dumstrut

.

Helt överraskande, åtminstone för oss vanliga dödliga, tog Nordkorea i veckan, under stor medial show, över en natt klivet från medeltiden till 2000-talet. Hur ska man tolka det? Här är min version:

Efter att USA vände ryggen åt, och lät mörda, sin och Bush-administrationens kumpan från den kontrollerade rivningen av det problemtyngda World Trade Center, Usama Bin Ladin, har det blivit allt svårare för det militärindustriella komplexet att hålla liv i bilden av världens muslimer som alltings fiende. Den ännu pågående ”Arabiska Våren” som fått den ena efter den andra väst-stödda diktatorn att stå på näsan, har gjort det allt svårare för USA att veta vilket klaver man ska sätta ned foten i härnäst.

Det amerikanska militärindustriella komplexet, och administrationens säkerhetspsykopater, har sökt med ljus och lykta efter en trovärdig fiende, för att rättfärdiga sin existens och sin absurt stora andel av de amerikanska skatteintäkterna. Lovande provokationer mot Iran har så här långt inte burit frukt. Iranierna har visat sig allt för kloka för att låta sig provoceras till blockad av Hormuzsundet, trots upprepade grova kränkningar och provokationer. Västvärldens omfattande och unisona krigshetsande propaganda, okritiskt torgförd av västmedia, har så här långt varit tämligen bortkastad. Iranierna har inte gått i fällan och då hjälper det inte att den västeuropeiska och amerikanska fårskocken matas med propaganda, som går ut på att det är världens viktigaste sak att gå i krig med Iran.

Propagandan visar för övrigt upp ganska tydliga släktdrag, med den från dåtidens ledande naziststat, när dess ledare, en herr Hitler, en dag i september 1939, förklarade att Polen hade gått till angrepp och att man sedan kl 05:30 besvarade elden.

Men Nordkorea behöver yttre fiender lika mycket som det västerländska militärindustriella komplexet behöver det, så lösningen tycks ha blivit att donera en gammal trimmad Scud-missil, med tillhörande dumstrut, till Nordkoreanernas ledning, dvs deras militärledning. Möjligen, i vanlig ordning, med inbyggt datavirus som gjorde den självförstörande över en viss höjd. Eller glömde man bara att ta av dumstruten före uppskjutandet?

- The show must go on!

Gulag-Kolmården den 15 april 2012

Mikael Styrman

.

Kasta ut dem!

.

7-8 st ”Tyck-synd-om-svenskar” av afghanskt ursprung har lurat med sig en ensam svensk kvinna till en flyktingförläggning i Småland, där de sedan tillsammans våldtagit henne vaginalt, analt och oralt.

En tid senare skipar svenskt rättsväsende ”rättvisa”. Männen döms till svenskt fängelse av varierande längd, som mest 6,5 år. Sedan i de flesta fall – men inte alla – utvisning ur landet. Dock inte på livstid utan på viss tid, femton år tror jag det blev.

Här i Gulag tillåts vi inte ha tillgång till Internet. Rädslan för att vi ska delta i samhällsdebatten bedöms allt för stor. Därför är det lite svårt att i efterhand kontrollera fakta, som en information för den händelse jag skulle redovisa någon detalj fel.

Det är klart att det är skillnad på fängelse och fängelse i Sverige. Men det är också stor skillnad på fängelse i Sverige och i Afghanistan. Jag har under min tid i politiskt fängelse delat fängelse med interner, skyldiga såväl som oskyldiga, av många olika nationaliteter. Men en sak har alla nysvenskar haft gemensamt. De har upplevt svenska fängelser som spa- eller semesteranläggningar i jämförelse med fängelserna i deras respektive hemländer.

Sverige skickar därför ut fel signaler till ”Tyck-synd-om-svenskarna” i fråga om våldtäktspåföljden. Budskapet idag är närmast en belöning och kommer att fungera som en beställning på fler gruppvåldtäkter mot svenska kvinnor. Domstolarnas och Justitiedepartementets personal må slå sig för bröstet i självbelåtet och inbilskt nit men de svenska kvinnorna lämnar de i sticket.

På svenska ålderdomshem förvaras, ibland plågas, våra åldringar. De som har byggt upp landet. För att kommunerna skär ner och sparar till följd av att våra politiker och deras kumpaner, i form av tjänstemän och gangsters, åderlåter det allmänna på de medel som rätteligen skulle användas till en anständig omsorg av våra äldre. För egen del har de ställt om så att de utan att ha presterat någonting beviljas generösa livstidsförmåner.

Ett absolut minimum vore att våldtäktsmännen istället för svenskt fängelse dömdes att i 6,5 år plågas på svenskt ålderdomshem. Man kan ironisera om skrupelfria och egennyttiga politikers hantering av åldringsvården men den är naturligtvis ingen lösning på påföljdsfrågan för nysvenska våldtäktsmän.

Det går inte heller att utvisa afghanska våldtäktsmän som gruppvåldtagit en svensk kvinna till Afghanistan. Risken är uppenbar för att de skulle släppas fria genast.

Återstår att istället undersöka alternativ. Ronny Eriksson och Euskefeurat sjunger om faster Aina som Piteå kommun med Peter Roslund i spetsen kan skicka till Ukraina för billigare åldringsvård. Kanske kan ett alternativ vara att kontrollera om Ukraina kan åta sig att fängsla dessa afghaner – naturligtvis efter sedvanlig kvalitetsupphandling till lägsta pris.

Eller kanske justitieminister Beatrice Ask kan ta upp saken med sin regeringskollega och partibroder Carl Bildt. Ett alternativ skulle kunna öppna sig om han ville tala med sin uppdragsgivare Hillary Clinton och efterhöra om USA kunde förvara dessa afghaner, mot ersättning givetvis, i Kalifornien eller i Guantanamo. Naturligtvis måste amerikanarna informeras om våra svenska politikers sätt att garantera kvalitetsvård genom upphandling till lägsta pris. Ett problem med Guantanamo, som dock säkert går att lösa, är att ta ställning till om skendränkningar ska ingå eller ej. Men det kanske bara är en prisfråga. Varje sann människorättsförespråkare väntar nog i så fall med spänning för att få veta om priset blir lägre eller högre om skendränkningar ska ingå.

Gulag-Kolmården den 13 april 2012

Mikael Styrman

.

Den offentliga förbannelsen i Solna

.
Förr var den offentliga sektorns förbannelse, åtminstone i mina ögon, bara allmänningens förbannelse. Att det som alla äger, det äger ingen och det tar ingen ansvar för. Att anställda i det offentliga och politiker med förtroendeuppdrag använde sitt uppdrag för att stjäla i organiserad form förekom inte, eller var åtminstone väldigt ovanligt. Sedan var det en annan sak, att den offentliga sektorn hade effektivitetsproblem, förmodligen främst beroende på att den inte var en karriärväg som lockade särskilt många stjärnor.

Under senare år har det blivit allt mer uppenbart att om vi bara kunde städa bort korruptionen skulle det finnas ett överskott av medel i den offentliga sektorn. Alla verksamheter skulle fungera väl och ändå skulle man kunna sänka skatterna utan att äventyra servicen till medborgarna. Utvecklingen har istället blivit den motsatta. Trots allt större medel till sitt förfogande räcker medlen allt sämre till det allmännas uppgifter. Allt fler korrumperade politiker har korrumperat även rättsväsendet varigenom korruptions- och annan brottslighetsbekämpning numera upphört.

Det har blivit allt svårare att se skillnad på en åklagare, en advokat, en Hells Angels-medlem, en kronofogde, en mafioso, en bankir eller en domare – ja bortsett från klädseln då. Dessutom ofta i samarbete för att plundra sitt offer. Ännu skiljer klädkoden något. Detta nu bara några exempel för att beskriva problemet. Alla är heller inte korrumperade, det menar jag inte. Men de allt färre som inte är det lyser, men med allt svagare och allt mer flämtande låga.

Att socialdemokratin skulle bli korrumperad var ingen sensation. Det heter ju att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Ett så långt, välorganiserat och starkt, maktinnehav var därför dömt på förhand att gå under i korruption. Då är det desto mer anmärkningsvärt att Nya Moderaterna lyckats bli så korrumperade på så kort tid. Någon absolut sensation är dock inte det heller eftersom tidigare borgerliga regeringar, även de, delvis varit korrumperade sossepampsslickare redan vid makttillträdet. Ganska snart efter makttillträdet har de intagits av en påtaglig korruption. Det verkar vara så, att borgerliga regeringar som, åtminstone officiellt, inte gynnar jantelagen, i gengäld är mer exponerade för korruption eftersom fem års maktinnehav tycks ha gjort dem lika korrumperade som sosseriet blev på sextio år.

SVT:s Uppdrag Gransknings program om brottsligheten inom Solna Stads förvaltning, vilket sändes onsdagen den 11 april och ännu kan ses på nätet, är ett program som alla svenskar bör se. Sophia Djiobaridis visar med all högönsklig välmåga hur omfattande brottslighet tagit över Solna Stad. De visar hur brottsligheten – utan att på något sätt vilja förringa Sophias och hennes kollegors utmärkta journalistiska arbete – ändå är förhållandevis lätt att upptäcka. Den som arbetar i systemet, har lokalkännedom och tillgång till materialet, skulle kunna avslöja den i princip per omgående – om vilja och mod fanns. Tyvärr, och som så ofta i korruptionssammanhang är den som kan avslöja missförhållandena beroende av brottslighetens utövare för sin fortsatta försörjning.

Det är skrämmande hur djupt Nya Moderaterna i Solna tycks ha sjunkit i korruptionens träsk. Den slutsats man måste dra av programmet är att ledande politiker i Solna, med stöd av vissa psykopater bland personalen, håller sig med låtsasföretag, med vars hjälp de dränerar kommunen på pengar – stora pengar. Låtsasföretag med oanträffbara målvakter – missbrukare? Som i strid med tecknade ramavtal går före i kön till jobben, får jobba på löpande räkning, med ospecificerade fakturor, dubbel- och trippelfakturering, ibland infantilt enkla att genomskåda men som ändå attesteras och betalas omedelbart.

Programmet lämnade åtminstone mig med en känsla av ilska och förakt. Ilska över den maktens arrogans som Sune Eriksson och Kristina Tidestav visade upp. Budskapet till oss alla var, utan att det sades rent ut:

- Vi gör vad vi vill och ni kan inte göra någonting åt det. Vi har makten, vi har regeringen i ryggen och vi kontrollerar domstolarna.

Förakt inför den ynkedom och de klantiga lögner som ledande moderater visade upp inför TV-tittarna.

Att Sverige är ett land som i den offentliga propagandan till medborgarna skryter över hur offentlighetsprincipen värnas kunde man inte se mycket av i programmet om Solna. De parodiskt låsta dörrarna förde istället tankarna till skurkarna i Göteborg som med Securitasvakter höll bort Uppdrag Gransknings journalister från offentliga möten.

Det här överlägsna och arroganta slöddret är vana vid att kunna stjäla vad som helst och alltid komma undan med att säga ”vi har brustit i vår kontroll”. Kontrollen av sig själva vill säga.

Det värsta är att skurkarna i Solna förmodligen har fog för sin arrogans. De har förmodligen både regeringen och rättsväsendet i ryggen. Rättsväsendet kommer inte att kröka ett hår på deras huvuden. På sin höjd kommer rättsväsendet att lalla lite med dem, tills allmänheten har glömt hela ärendet. Och sedan kan de lugnt fortsätta att plundra oss.

Solna behöver dessvärre ett medborgargarde. Men inte ett medborgargarde för att stävja småbrott som bilinbrott och småstölder. Solna behöver ett medborgargarde för att ta hand om de politiker- och tjänstemannatjuvar, som stjäl tiotals eller kanske till och med hundratals miljoner kronor av skattebetalarna bara i Solna kommun och som redan på kort sikt hotar all offentlig verksamhet.

I väntan på det medborgargarde som komma skall i Solna ser vi gärna en fördjupad granskning av förhållandena i Solna. Hur lever inblandade politiker och tjänstemän och deras familjer? Hur bor de? Var? Har de lägenhet eller hus i Sälen eller Åre exempelvis, eller rent av utomlands och i vems namn?

Gulag-Kolmården den 13 april 2012
Mikael Styrman
.

Hvad hvilja vi i Burmafrågan?

.

Storbritannien och Norge har för sin del hävt handelssanktionerna mot Burma. I skrivande stund är det ännu oklart hur Sverige kommer att göra. Carl Bildt har ännu inte fått besked från USA om vad vi tycker i frågan.

.

Gulag-Kolmården den 15 april 2012

Mikael Styrman

Är Sverige numera en totalitär stat?

.

(Uppdaterad 120421) 
Vad är det som håller ihop samhället och dess olika delar? Exempelvis rättsväsendet. Vad är det som gör att rättsväsendet fungerar? Vad är det som gör att vi underkastar oss de utredningar och domar som rättsväsendet levererar? Är det rädsla för systemet eller vad det kan ställa till med? Så är det ju i en diktatur. Det kan säkert finnas olika uppfattningar om den saken men jag vill nog mena att det som gör att vi underkastar oss rättsväsendet är en tro på att det ska utföra sitt värv på ett hedervärt och opartiskt sätt.

Vad betyder det i så fall för rättsväsendet, och medborgarnas förhållande till det, om det en dag inte gör så längre? Om utredningar som går mot den politiska maktens på olika tydligt sätt uttryckta önskemål plötsligt stannar och läggs ned? Om utredningar läggs ned allt oftare för att de inte uppnår några resultat? Inte ens när det finns gärningsmän och utredningsläget är gott. Vilken blir effekten när man plötsligt finner att utredningar om grov brottslighet utförd i statlig tjänst alltid läggs ned?

När särintressen får igenom Ad-Hoc-lagstiftningar med vars hjälp de – skenbart lagligt – kan roffa åt sig andras egendom och slänga ägaren i fängelse – hur påverkas tilltron till och rättsväsendets ställning av det? Och vilka slutsatser ska vi medborgare dra om vad som är att vänta av framtiden?

Jag menar att vi måste lära oss att sätta in det som händer i vår nutid i ett historiskt sammanhang för att förstå vad som pågår. Och historien talar ett skrämmande tydligt språk om vart ett samhälle är på väg när det slutar att respektera rättsstatens grundläggande principer.

Någon kan uppleva jämförelsen som kränkande men jag tror att man kan jämföra den osjälvständiga och toppstyrda grupp som tror sig vara riksdagsmän i det här landet och framför allt de mer hårdföra personer som med mobbarmetoder styr dem, med ouppfostrade hundar. Snart sagt alla som har hund vet att hundar söker gränser, att de tänjer gränser och om de inte möter gränser tänjer de gränser ytterligare tills någon sätter gränser åt dem.

När det gäller riksdagen och den Ad-Hoc-lagstiftning som de i beordrad koncensus röstat igenom, och som skärpts flera gånger, har den som enda syfte att skada mig och min familj samt stjäla Ekfors Kraft AB och vår egendom. Den har aldrig varit tänkt att användas, och kommer kanske aldrig att användas, mot någon annan. Åtminstone inte nu. En framgångsrik användning av den kan dock säkert öppna för användning av metoden mot andra företag. Denna lagstiftnings syften är illa maskerade, medvetenhet om att de flesta som röstar i riksdagen vare sig begriper vad lagstiftningen innebär eller om det som den föranstaltar om är moraliskt försvarbart eller förkastligt. Däremot är man väl införstådd med vilka förmåner man får genom riksdagen i förhållande vilka förmåner man skulle få om man istället var hänvisad att klara sig på den öppna arbetsmarknaden.

Vi kan se resultaten av dess tillämpning ganska tydligt nu:

Tvångsförvaltning begärdes av Yvonne Fredriksson, generaldirektör vid Energimarknadsinspektionen, biträdd av Göran Morén, chefsjurist vid samma myndighet.

Den beslutades av förvaltningsdomstolen av den enkla anledning att de hade fått i uppgift att besluta om det och som regel aldrig gör någon egen prövning av frågan. Och definitivt inte gör det efter att ha blivit upplysta om att den politiska maktens (regeringens?) önskemål var att den skulle rinna igenom.

Beslutet om förvaltningen fattades för att möjliggöra för en kommun att nyttiggöra sig ett lokalt elverks tjänster utan att betala för dem. Kommunen, med ett kommunalråd, som efter ett misslyckat försök att ta över det lokala, privatägda elverket, inte betalat kommunens vägbelysningsräkningar på flera år lät vägbelysningen vara i mörker för att använda sig av den politiskt i valrörelsen. Och regeringen som bedömde att man riskerade att förlora regeringsmakten prioriterade den högre än skyddet för den enskilda äganderätten. Kommunen byggde under kommunalrådets ledning ett undermåligt vägbelysningsnät som var olagligt ur ett flertal avseenden. Detta skulle, de uppenbara oegentligheterna till trots, kopplas in av tvångsförvaltaren.

Tvångsförvaltningen skulle även koppla in ett olagligt kraftverk i nationalälven Torne Älv. Ett kraftverk vars tillstånd Högsta Domstolen funnit inte var lagligen tillkommet. Ett kraftverk som med hänvisning till gällande nationalälvsskydd inte heller kommer att kunna bli lagligt. Åtminstone inte med mindre än att man tummar på skyddet för nationalälvarna.

Vidare skulle tvångsförvaltningen ge in ett antal rapporter, några år gamla, som ingen egentligen var intresserad av men som hade medtagits i ansökan mest för att dölja dess egentliga syften.

Hur har det gått med tvångsförvaltningen då?

• Advokaten Johan Gullesjö utsågs till tvångsförvaltare.
• Denne lät omgående koppla in den olagliga vägbelysningsanläggningen.
• Kraftverket i Torne Älv har inte kopplats in och kan inte lagligen kopplas in.
•  De ointressanta rapporterna har inte getts in.
•  Tvångsförvaltaren har olagligt omhändertagit Ekfors Energi AB:s intäkter varigenom energibolaget förlorade sin balansansvariga råkraftleverantör och tvingades lägga ned sin verksamhet.
• Tvångsförvaltaren omhändertog Ekfors elnäts intäkter, lämnade företaget att sköta driften i femton månader utan att vidarebefordra några intäkter till bolaget. Företaget behandlades som om nätet hade fallit ned gratis från himlen under tvångsförvaltningens första dag.
• Tvångsförvaltaren och Peter Rejler, vid Rejlers Ingenjörsbyrå, delade på elnätets intäkter varvid tvångsförvaltaren fick betalt svart för att lägga uppdraget hos Rejlers enligt samma koncept som numera inte sällan förekommer inom statsapparaten och bland annat har avslöjats tillämpas i samband med Kriminalvårdens projekteringar av nya fängelser.
• Efter åtta månader utan intäkter försattes det lönsamma kraftbolaget i konkurs av Stockholms Tingsrätt.
• Efter femton månader utan intäkter övertog tvångsförvaltaren driften.
• Ekfors Kraft AB förvaltas numera av advokaten och konkursförvaltaren Hans Andersson vid Kaidings Advokatbyrå.

För den som är rimligt intresserad av historia och samhällsfrågor är det bekant att rättsäkerhet och skydd för den enskilda äganderätten liksom demokrati inte är något för alltid givet. Makt tilltalar alltid mer hårdföra och mindre nogräknade personer. Dessa kommer att sträva efter att utvidga sin makt och kommer att göra det tills de möter för starkt motstånd, om de alls möter motstånd. Det finns gränser som en nationalstat som Sverige inte kan överskrida utan att förlora sin trovärdighet och sitt berättigande som demokrati och rättsstat. Om staten inte kan hålla sig frisk och fri från maktmissbruk kommer demokrati och rättssäkerhet att gå förlorad. Befolkningen har då att välja mellan, att leva utan rättssäkerhet, i en diktatur, i vilken var och en med goda relationer till makten, har ”rätt” att beröva andra medborgare, med sämre relationer till makten, deras egendom eller att göra någonting åt saken.

Sverige har grovt överskridit dessa gränser och är enligt min uppfattning numera, såvitt i skrivande stund kan bedömas, totalitär stat. I så fall har Sverige gått från att vara en feodal stat till att vara en totalitär stat utan att annat än skenbart ta omvägen via demokrati. Jag skulle gärna ha fel på den här punkten. Den närmaste tidens utveckling kommer att visa hur det förhåller sig med den saken.

Var och en har i så fall att själv dra slutsatser om vad detta kommer att föra med sig för framtiden, beträffande möjligheterna att bo och verka i Sverige.

Gulag-Kolmården den 10 april 2012

Mikael Styrman

.

Det feodala arvet

.

Sverige har aldrig gjort upp räkningen eller gjort boskillnad med sitt feodala förflutna. Andra feodalstater har utvecklats till rättssäkra demokratier, exempelvis Finland, Norge och England. Det innebär inte att de är fläckfria men det innebär att där är rättssäkerheten huvudregel och justitiemorden undantag, medan det i Sverige närmast är tvärtom.

Frankrike

Frankrike kan också nämnas, mest på grund av sitt arv från den franska revolutionen, som fransmännen ännu lever på. Men i Frankrike har feodalstatens olater återerövrats av byråkratin. Låt vara att franska bönder av och till får ett utbrott och åker till Paris med sina traktorer. Där parkerar de sina traktorer på tvären på motorvägarna och jävlas med folk lite i största allmänhet. Ungefär som när våra raggare ibland stannar på någon mindre landsväg, för att ”fika”, och tar hela vägen i anspråk. Sedan tippar de franska bönderna ett lass gödsel framför något departement. Därefter slår de sig för bröstet och tycker självbelåtet att de uträttat något stort, blir så småningom hungriga av dagens stordåd och åker inbilskt skrävlande hem.

Deras ”motspelare” i de här charaderna, personalen på verk och departement, spelar skickligt sina respektive roller. De agerar skräckslagna tjänstemän utåt, men flinar brett så fort bönderna vänder ryggen åt dem. De flinar eftersom de hela tiden vet, att dagens bönder inte har några giljotiner med sig. Robespierre är inte heller med. Endast en välgödd och liknöjd monsieur Dupont är med, som uppvisar större likhet med Louis de Funès än Robespierre.

Allt är teater, ett rollspel. Bönderna spelar handlingskraftiga revolutionärer som bekräftas av statstjänstemännen som suger ut dem och spelar skräckslagna byråkrater. Fast styrkeförhållandena är naturligtvis hela tiden de motsatta.

Sverige

Med Sverige är det annorlunda. Hit kommer aldrig vare sig revolutioner, demokrati eller rättssäkerhet. Har i alla fall inte kommit än. Åtminstone de senaste 1000 åren har präglats av feodalsystemets och envåldshärskarnas hänsynslöshet och befolkningens rättslöshet. Istället för demokratins förhandlingar med därpå följande beslut, har vårt statsskick utmärkts av envåldshärskares då och då återkommande massmord och blodbad, på sina konkurrenter om makten samt inbillade eller verkliga fiender.

Centralbyråkrater i envåldshärskarnas ställe

Envåldshärskarna är, såvitt bekant, borta idag. Men deras avsaknad av respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska principer sitter fast i tapeterna på våra verk och departement. Nästan alla våra riksdagsbeslut är därför initierade och utformade av centralbyråkrater. De flesta riksdagsmän har så låg kompetens att de inte klarar av att inse vilka konsekvenserna blir ute i verkligheten av olika beslut som de fattar och av lagar som de antar. De har låg kompetens därför att nästan alla är utvalda just för att de har låg kompetens. Deras uppgift är nämligen, att utan att ifrågasätta, besluta det som partiledningar och partikanslier kommit överens om. Eller oftast det som centralbyråkrater talat om för partiledarna att de ska komma överens om, ifall de vill fortsätta att låtsas som om de styr det här landet.

Svaga politiker har gett svag rättssäkerhet

Medan andra länder haft dugande principfasta politiker som tyglat byråkratin och genomdrivit demokrati och rättssäkerhet har vi haft psykopater och mytomaner, antingen för svaga för att rå på det feodala systemets arvtagare på verk och departement, eller allt för villiga att låta sig korrumperas. Det senare motsäger inte det föregående. Den svage korrumperar sig istället för att utmana centralbyråkrater om han är osäker i framgång. Några exempel på ledande svenska politiker och deras kvaliteter kan belysa varför vi är där vi är i betydelsen demokratisk mognad:

Per Albin Hansson, mångårig statsminister vid tiden för andra världskriget. I propagandan hyllad som landsfader. Egentligen en malmhandlande nazistisk krämare som beslagtog tidningar som begagnade det fria ordet till att kritisera nazismen. Han tog betalt för malmen av nazisterna med judiskt tandguld. När riksbanken frågade hur de skulle förhålla sig till det svarade han: ställ inga frågor. Han förde alla, inklusive sina närmaste, bakom ljuset genom att leva ett dubbelliv som bigamist. Knappast ett ämne för att försvara höga moraliska värden eller strida på rättssäkerhetens barrikader. Snarare en vällusting vars gränslösa levnadssätt försatte honom i beroendeställning till centralbyråkraterna.

Olof Palme var skrupelfri med mytomana drag och drog sig inte för att öppet använda sig av lögnen inför hela svenska folket. En skattefifflande föredragshållare och vapenhandlare. Stark nog att, med stöd av den då mäktiga nationalsocialdemokratin, utmana och tygla byråkratin, men inte hederlig nog att vara intresserad av att göra det. Lyckades på två decennier för överskådlig tid förstöra inte bara skolan utan det mesta i det svenska samhället. Startade processer som drog ned Sverige från ekonomisk världsfyra till vadå idag? Räcker tjugonde plats? Och dessutom i fritt fall.

Det avgörande nidingsdådet var att se till att brottslingar i det offentliga inte kan ställas till svars (tjänstemannalagen). Bland annat härför har vi domstolar som skyddar åtta mördare, låter dem gå lösa på gatorna och fortsätta sina värv för att istället pådyvla morden på första bästa som inte kunde värja sig. Det blev Thomas Quick. Och ingen av brottslingarna inblandade i justitiemorden runt Quick är åtalade för sina insatser som rättssäkerhetens dödgrävare, som jag såg Jan Guillou mycket träffsäkert uttrycka det häromdagen. Utan stora samhällsförändringar kommer ingen att bli det heller, eftersom de skyddas av andra brottslingar i statsapparaten.

Palmes eftermäle räddades av att han mördades. Viss oklarhet får anses råda om huruvida han mördades av sina egna eller av feodalstatens arvtagare i form av kriminella centralbyråkrater. Oavsett vilketdera saboterade de polisutredningen som följde vilken förvandlades till någon sorts rikspajaserier.

Carl Bildt, blåljuskramande gratisätare som byggde sin karriär på att förvandla moderaterna till en av nationalsocialdemokraterna korrumperad systerorganisation som några veckor före valet klev upp på barrikaderna och propagerade för skattesänkningar, efter att ha haft makten i åratal utan att göra något åt skatterna. Räddade den egna karriären och bankmaffian, vilken skapat finanskrisen, genom att driva 100 000 svenska små och medelstora företag i konkurs varvid deras industrikapital lämnade landet för en spottstyver, troligen för att aldrig återkomma. Bildt torde vara den nu levande svenska politiker som mer än någon annan förknippas med begrepp som egennyttighet, hänsynslöshet och empatilöshet.

Detta är några tydliga exempel på varför Sverige inte lyckats bryta med det feodala arvet. Fler kan nämnas och de flesta vet nog av fler själva, men de nämnda är troligen tillräckliga för att befästa min tes. Det är under alla förhållanden svårt att inte bli beklämd när man ser resultatet av deras nidingsdåd och ser hur den av olika sorters presstöd korrumperade svenska pressen hyllar dessa demokratins och rättssäkerhetens dödgrävare.

Ännu ogjort i Sverige

Följden av deras livsgärningar är att i Sverige återstår ännu utmaningen att sopa bort hänsynslösa psykopater och grova brottslingar från verk, departement, politik och rättsväsende för att ge plats för hederligt folk med ett utvecklat rättsmedvetande.

Om även Fredrik Reinfeldt avser sälla sig till denna illustra samling mörkermän står väl ännu skrivet i stjärnorna. Men det ser inte bra ut för honom så här långt. Inte under någon tidigare regering har åtminstone övergreppen mot mig, min familj och våra företag varit så skamlösa som under Fredrik Reinfeldts regim. Och ser man sig omkring och studerar vad som i övrigt utspelar sig i landet så blir man inte imponerad.

Försvar mot tjuvar belönas med politiskt fängelse

Jag sitter nu för andra gången i politiskt fängelse för att ha värnat mitt företag mot en allians av politiska brottslingar och bankrelaterade brottslingar efter att bankbrottslingarna, som i sin del av deras samarbete, sagt upp vårt välskötta lån, för att råna oss på ett av landets bäst fungerande och ett lönsamt eldistributionsföretag.

Under resans gång har Fredrik Reinfeldts regering ändrat lagen för att möjliggöra för korrumperade rättshaverister till kommunpolitiker, att nyttiggöra sig vårt företags tjänster, utan att betala för dem så som alla måste göra.

Ad-Hoc-lagstiftning

Regeringen har utan fog ”tvångsförvaltat” oss tre gånger med stöd av en Ad-Hoc-lagstiftning inte olik de tyska lagarna om arisering under 1930-talet, antagen i koncensus, av riksdagsmän som förmodligen i de flesta fall inte hade en aning om vad de sattes att göra. Denna gång har staten tagit alla intäkter under ett och ett halvt år men överlåtit åt vårt företag att utan intäkter svara för alla kostnader. På detta sätt har man i politiska domar försatt vårt företag i konkurs.

Staten stal intäkterna – betalade inte kostnaderna

Och nu ska mina tillgångar säljas för att jag i politiska domar ådömts ”styrelseansvar” efter att statens korrumperade tjänstemän stulit intäkterna. Tillgångar på väl över 40 Mkr även om det med suspekta avsikter värderats till över 30 Mkr uppdelat på flera fastigheter ska säljas för att betala politiska skulder på 17 Mkr samtidigt som statens tjänstemän tillägnar sig intäkter på 40 Mkr årligen och genom den politiska konkursförvaltningen lägger död hand på en kvarts miljard. Utan större tvekan med syftet att råna mig även på dessa tillgångar med en kriminell statsapparat som redskap. Allt för att täcka en skuld till statliga Vattenfall på endast 25 Mkr vilken skulle varit betald om inte staten konfiskerat intäkterna.

Det här är så här långt, vilket befästs om det fullföljs i dagarna, i min värld och med min moral, ett mycket grovt justitiemord och närmast ett utslag av anarki. Hur är det i Fredrik Reinfeldts värld och med hans moral?

Han bör vara medveten om att han, och därmed Sverige, kanske står i ett vägval mellan en möjlig utveckling mot rättssäkerhet eller en ganska sannolik utveckling mot anarki. Vikten av att han fattar ett klokt beslut kan därför inte överskattas.

Massmedialt förfall

Tidningar i Sverige gör sig ointressanta för läsarna genom att övergå från att granska makten till att istället publicera dess pressreleaser och ta emot olika former av presstöd. Så småningom slutar läsarna att betala för sådana tidningar. Då upphör snart annonseringen också. En tidning som förlorat både läsare och annonsörer kan inget presstöd i världen rädda. En tid kan man undertrycka sanningen med hjälp av media som decimerat sig själva till annonsblad. Men med tiden söker sig sanningen ändå fram. Numera allt oftare genom Internet.

Staten – ett brottsverktyg?

Om staten, i en regering ledd av moderaterna, ägnar sig åt att vara redskap åt politiker och andra som vill ha statens hjälp med att stjäla privat egendom och privata företag så väcker det frågor som många vill att ska besvaras och vilka svar man måste ta ställning till om de går att lita på.

Vilket skydd har vi?

Vem kan i framtiden räkna med hans eller hennes företag är skyddat av, och mot, staten och rättsväsendet?

Hur påverkas skyddet av om någon politiker eller politiken närstående person vill stjäla det?

Om Anders Borg och Bo Lundgren vill ha någons företag

Om en Sven-Erich Bucht (s) tillsammans med en Per-Ola Eriksson (c) exempelvis vill ha någons företag, eller en Bo Lundgren (m) eller en Anders Borg (m) som slutar med politiken och vill ha ett företag – vem har skydd och vem har inte skydd mot ett övertagande med statens hjälp? En Bo Lundgren har naturligtvis goda möjligheter att utsätta en bank för påtryckningar syftande till att säga upp en företagares lån.

Om man ska våga eller kunna driva företag i Sverige och bidra till samhällets fortbestånd har man ett berättigat krav i att få veta hur spelreglerna ser ut. Annars rycks grunden undan för det mesta företagandet i landet.

På vems sida ställer sig regeringen Reinfeldt? På feodalstatens och de politiska brottslingarnas eller på den enskilda äganderättens och den fria företagsamhetens? Fredrik Reinfeldts blad är ännu ganska oskrivet, men det skrivs nu.

Gulag-Kolmården den 10 april 2012

Mikael Styrman

.

Den feodala Hövitsmannen

.

Krister van der Kwast har varit chefsåklagare. Som sådan har han skenbart gjort den svenska rättvisan stora otjänster. I själva verket kan det istället vara så, att han ofrivilligt har hjälpt den framtida svenska rättvisan på traven genom att blotta den nuvarande rättsväsendeattrappen i all sin kriminella ömklighet.

Som chefsåklagare har van der Kwast hjälpt brottslingarna inblandade i JAS-mutorna att komma undan sitt straff.

Han har också hjälpt åtta mördare att undgå sitt straff för att eventuellt kunna fortsätta sitt värv på våra gator. Åtta familjer har genom hans försorg berövats svar på sina frågor genom att morden på deras anhöriga har preskriberats.

I hur många fler ärenden Krister van der Kwast eventuellt har obstruerat rättvisan undandrar sig naturligtvis min bedömning. Men det finns mot bakgrund av vad som är känt knappast anledning att förmoda att det inte finns mer.

Till sin hjälp har han haft ett antal personer, bland annat tidigare JämO Claes Borgström och ett antal statliga skurkar. Borgströms medverkan leder osökt till misstanken om Tomas Bodströms möjliga medverkan i bakgrunden.

Men varför skedde allt detta?

Det framstår inte som särskilt troligt att det är så enkelt som att ”rättsväsendets” i och för sig usla uppklarningsstatistik skulle bättras på.

Snarare kan det vara så, att någon inflytelserik skurk som är skyldig till något av morden har önskat få det ”uppklarat” och pådyvlat någon annan, för att själv undgå sitt straff och den sociala vanära det skulle föra med sig.

Det svenska ”rättsväsendet” har gjort justitiemord förr. Styckmordet på Catrine da Costa klarades aldrig upp. Den rättsliga hanteringen innehöll många konstigheter och inslag av justitiemord. Mycket talar för att skådeprocessen mot allmänläkaren och obducenten, i kombination med den organiserade förtalskampanjen mot dem bland svenska journalister, vilken fick de flesta journalister (alla?) att dra sig undan från ärendet, i själva verket riggades för att göra det möjligt för den riktiga mördaren att komma undan. Ett sådant inflytande på ”rättsväsendet” har inte vem som helst.

Som feodal svensk Hövitsman är Krister van der Kwast förmodligen helt straffriförklarad. I synnerhet om han agerat på någon höjdares order. Om inte denne höjdare är mördaren finns det fler grova brottslingar i den här härvan.

Att vi har en mördande feodal höjdare, möjligen en seriemördare, lös på våra gator torde vara uppenbart eftersom varken da Costa-mordet eller något av de mord som Thomas Quick dömts för kunnat klaras upp på grund av ”rättsväsendets” spektakel i målen.

Ett antal frågor dröjer sig kvar och kommer kanske aldrig att få sina svar eftersom de groteska justitiemorden lett till att flera av morden preskriberats. Men frågorna måste ändå framföras:

- Finns det ett samband mellan mordet på Catrine da Costa och något eller några av morden som Thomas Quick dömdes för efter ”rättsväsendets” förfalskning av bevis?

• ·       Finns det en koppling mellan något eller några av morden och personerna som figurerat i ”rättsväsendets” cirkus kring mordutredningarna?

• ·       Varför går en grov brottsling som Krister van der Kwast, som på så många sätt svikit vårt förtroende, lös på våra gator?

• ·       Vem är hans beskyddare? Finn hans beskyddare och åtminstone något av morden i härvan är uppklarat.

Gulag-Kolmården den 10 april 2012

Mikael Styrman

.

FOI, MUST och ”entreprenörerna”

.

I kölvattnet på Ekots avslöjanden om dubbelmoralen kring vapenhandeln med Saudi-Arabien har mycket konstigt framkommit. Annat, ännu konstigare har det gläntats till. FOI-chefen har med uppbådande av all sin auktoritet, och en viss mängd indignation, ställt sig upp och kraftigt blåljugit svenska folket rätt upp i ansiktet.

Det har framkommit att den militära underrättelsetjänsten MUST finansierat FOI:s (?) svarthandelsbolag. Denna fråga tycks numera övergiven och ensamt guppande på vågorna segla bort medan media uppehåller sig vid idisslande om den i och för sig anmärkningsvärda politiska dubbelmoralen.

Att denna mycket anmärkningsvärda fråga om svarthandelsbolaget guppar iväg så där brukar betyda att det är där som den verkliga nyheten och de riktigt skumma affärerna döljer sig. Frågan överges kanske på grund av okunskap. Kanske på grund av enskilda journalisters och/eller redaktörers självbevarelsedrift eller andra förmedlade incitament.

Arrangemanget, sådant som det har rapporterats om, är fullständigt obegripligt – om inte det är tillkommet för att dölja de verkligt skumma affärerna, den verkliga åderlåtningen av de svenska skattebetalarna. Kom ihåg att det inte är vem som helst som kan beordra MUST att ägna sig åt de skumma affärerna inne på en annan myndighets område.

Nu vill vi gärna veta vilka skurkarna är bakom detta upplägg, vilka affärer man gjort och om möjligt även vilka skumma affärer man haft för avsikt att göra.

Intressant vore också att veta vilka andra närbesläktade upplägg som redan tidigare genomförts i statsapparaten. Staten må vara uppsamlingsställe för skurkar men är inte uppsamlingsställe för nobelpristagare. Koncept som fungerat inom statlig ”sidoverksamhet” har därför en benägenhet att återanvändas. Så vilka fler snarlika upplägg döljer sig under ytan och väntar på att upptäckas och avslöjas?

Gulag-Kolmården den 10 april 2012

Mikael Styrman

.

Hemliga partistöd – eller offentliga?

.

Det pågår en diskussion om det rubricerade i landet. Moderaterna påstår att de inte tar emot stöd från företag, vilket uppenbart är lögn. Vissa debattörer anser att partistöd ska vara offentliga. Men frågan om partistödens offentlighet är inte helt lätt att ta ställning till.

Alt 1 – Hemligt

De som menar att partistöden ska vara offentliga menar, som jag har uppfattat det, att det inte ska vara möjligt att köpa politiskt stöd, och att få det, i hemlighet. Det är lätt att hålla med om. Följden skulle bli, eller är möjligen redan, en exempellös politisk korruption. En annan följd skulle vara att den som kan betala mest får det mesta inflytandet. Följden skulle inte nödvändigtvis bli en klok politik utan en politik som ensidigt skulle gynna den kapitalstarke köparen av politiskt inflytande. Det skulle vara en synnerligen odemokratisk ordning. Dessutom en ordning som när som helst, i hemlighet, skulle kunna skriva om förutsättningarna för vilken näringsverksamhet som helst. En sådan ordning skulle vara, och är, ett akut hot mot all uthållig ekonomisk verksamhet i landet.

Alt 2 – Offentligt

Den andra sidan av myntet är dock inte heller helt tilltalande. Ett krav på full offentlighet för budgivare skulle ganska tydligt röja om någon på ett otillåtet sätt gynnades efter att ha lämnat bidrag till ett eller flera partier. Det skulle också kunna leda till ett auktionsliknande tillstånd om det visade sig att någon anbudsgivare inför en större upphandling befanns ha lämnat bidrag till politiska organisationer. Det skulle försätta andra anbudsgivare i en oacceptabel utpressningsliknande situation. En annan oönskad effekt kunde vara att våra ibland frånstötande servila tjänstemän skulle kunna ta sig för att gynna en bidragsgivare på eget initiativ, utan att ha blivit beordrade om det, eftersom de för egen maskin skulle kunna räkna ut att den politiska makten skulle åse något sådant med gillande.

Alt 3 – Totalförbud

Ett tredje alternativ skulle kunna vara ett totalförbud för exempelvis företag att lämna bidrag till politiska organisationer. Ur flera aspekter skulle ett sådant alternativ framstå som tilltalande. Möjligen kan ett sådant förbud orsaka viss demokratisk slagsida genom att vissa organisationer kan gynnas och andra missgynnas, beroende på partiernas storlek, andra bidrags utformning osv.

Alt 4 – Sekretess

Ett fjärde alternativ hade varit om bidrag gick att lämna helt anonymt, så att det inte går att leda i bevis att man lämnat bidrag och till vem man gjort det. Det skulle innebära att man kunde lämna bidrag till en rörelse som man sympatiserar med ideologiskt men utan att kunna ställa krav på motprestationer. Det kanske skulle gå att bygga upp en organisation för detta. Men det vore nog svårt att få det att fungera. Att kunna tillförsäkra bidragsgivaren trygghet i att hans bidrag når rätt mottagare. Att samtidigt kunna tillförsäkra alla sekretess så att inte mottagaren skulle kunna veta med säkerhet om ett bidrag verkligen kom från en viss givare eller ej. I den bästa av världar skulle det kunna gå till så, men i verkligheten låter det sig nog inte göras.

Jag gör inte anspråk på att ha alla svaren. Men jag vill peka på de svårigheter som frågan är förknippad med. Samtidigt vill jag betona att den hittills rådande ordningen, som av allt att döma inneburit att moderaterna tagit emot bidrag, som de nekar till, och som de låtit påverka politisk fattade beslut gällande stora värden inte är acceptabel. Politiska beslut och upphandlingar som otillbörligt styrts av bidrag till politiska organisationer bör rivas upp och de inblandade bör ställas inför rätta för mutbrott. Det senare lär vi knappast få se hända. Till och med de famösa bedrägerierna i Göteborg tycks ha decimerats till åtal om ett eller annat kylskåp. Eller till en fingertutt som i folksagan Mäster Skräddare.

Gulag-Kolmården den 9 april 2012

Mikael Styrman

.

De dolda partistöden…

.

…eller hur man köper politiska beslut i Sverige.

När man köper politiska beslut fungerar det ungefär som den mesta annan brottslighet. Någon, i det här fallet skattebetalarna, plundras på större värden mot att någon annan, tjuven i det här fallet ett politiskt parti, tillförs mindre värden av en tredje part, hälaren, i det här fallet vanligtvis ett större företag, en företagsgrupp eller en större företagare.

Men först en bakgrund:

Ifall jag har skrivit om detta helt eller delvis och skriver om det igen så beror det, upplysningsvis på att jag inte, medan jag sitter i politiskt fängelse, har tillgång till bloggen varför jag inte kan kontrollera om jag skrivit om vissa saker tidigare.

Viktiga händelser vi minns

Ibland vet vi, nästan alla i alla fall, vad vi gjorde vid en viss tidpunkt när något speciellt inträffade. Jag har till exempel tydliga minnesbilder från rapporteringen av Kubakrisen i början av 1960-talet trots att jag var ganska ung då. Mordet på president John F Kennedy och hur SVT inledde sin rapportering om det minns jag kristallklart. Men andra saker vet vi inte när de har inträffat.

Sånt vi vet att har inträffat men inte minns

Det blir som Donald Rumsfeld skulle ha uttryckt det: things that we know that we don’t know (saker som vi vet att vi inte vet). Men vi förstår att de har inträffat för att vi kan se följderna av dem. Ett sådant tillfälle är när en av Gösta Bohmans, som han trodde, lärjungar, hittade vägen till familjen Bohmans flickrum. Säkert kunde få vid den tidpunkten ana att därmed hade startats en process som skulle leda till att moderaterna skulle förvandlas, från ett rakryggat politiskt parti med hög moral och försvaret av den enskilda äganderätten som sin kanske viktigaste käpphäst, till något helt annat.

Egennyttan i centrum

Medan Gösta Bohmans ovilja att låna sig till politiskt taskspeleri gjorde att de stora belöningstjänsterna gick honom förbi tog moderaterna, under svärsonens ledning, en helt annan riktning. Ställda inför det moraliska dilemmat 1992 att vidta för landet, folket och näringslivet nödvändiga, men för den egna karriären potentiellt skadliga beslut, valde Carl Bildt att satsa på den egna karriären. Resultatet vet vi alla, åtminstone vi som har varit med en tid. Det blev det på förhand dödfödda kronförsvaret, femhundra procents ränta och hundratusen svenska företag i konkurs, bankernas plundring av friska små och medelstora företag, för att rädda sig själva. Följderna blev personlig ruin för tusentals företagarfamiljer, en extrem bortslumpning av maskinutrustningen från dessa företag, vilka såldes utomlands för att aldrig komma åter. Till följderna kan läggas hög arbetslöshet och bortslösande av industrikunnande i en omfattning som gudarna give att vi aldrig behöver uppleva igen.

Survival through disaster – överlevnad genom ödeläggelse

Och dessvärre fungerade det. Impopulära beslut kunde undvikas. Karriären räddades. Det redan då odugliga bankväsendet räddades också. Bankernas inkompetens kombinerad med skrupelfrihet och ambition var en viktig delorsak till det som blev en katastrof för att Bildt & Co ryggradslöst gled undan från sitt ansvar. Men Sverige, Bildts väljare, vårt näringsliv tillfogades irreparabel skada. Istället för att saneras och vitaliseras konserverades inom bankväsendet den psykopati och kriminalitet som vi efter det sett utveckla många kriser med mycket lidande som följd. Och fler kriser kommer det att bli, åtminstone tills åtgärder vidtas så att nya friska banker, trogna gammaldags hederliga ideal, startas och konkurrerar ut våra maffiabanker som bara dränerar statskassan utan att tillföra något nämnvärt till folkhushållet.

Politiskt ”Carte Blanche”

Den kursändring som skedde i Moderaterna lade grunden till, och visade vägen för, Moderaternas omvandling från ett hyggligt politiskt parti till en helt moraliskt förödd och toppstyrd krämarorganisation i branschen ”handel med makt och politik” vilken naturligtvis tydligast illustrerats av Fredrik Reinfeldts makttillträde och omläggning av politiken till…ja, till vadå?

Kanske till en politisk linje lika principfast som åsikterna hos en från tredje världen kommande ledamot i den internationella olympiska kommittén, IOK?

Till vilken politik som helst som kan tänkas tilltala en stor andel av väljarna, tycks det. Med eller utan reklambyråers ompaketering av budskapet, och därmed säkrande den politiska och ekonomiska makten. Men hur många vill egentligen rösta på vilken politik som helst, utan att i förväg veta vad den innebär? Hur länge kan man lura människor att ge en ”carte blanche” för att därefter ändra kurs 90 grader, eller rent av 180 grader? Ganska länge tycks det. Socialdemokraterna lyckades i decennier lura människor av diametralt olika åsikt att samlas i samma parti och rösta på vad de lurades att tro, att det var deras politik. Fast det var det ju inte. Men man röstade på S så troget att vi som inte gjorde det började säga att de skulle rösta på sitt parti om så partiledaren vore en häst…

Kopierade bra som dåligt

Under Fredrik Reinfeldts ledning har Nya Moderaterna kopierat Nationalsocialdemokraternas politik. Mitt i bedrövelsen och ryggradslösheten är det möjligen lite komiskt, att man inte bara kopierat det som fungerar bra utan även det som fungerar dåligt. Man har kalkerat politiken, som en fuskande skolelev, utan att läsa eller förstå vad som står på papperet.

Invandrartricket

Sosseriet importerade med förtur, som de trodde, fattiga invandrare i tron att de skulle rösta på dem av ren tacksamhet. Dessvärre visade sig många av dem vara flitiga entreprenörer som var beredda att arbeta hårt med arbeten som den svenska arbetarnoblessen inte ville ha. Och dessa invandrare insåg ganska snart att den svenska staten är en skurk och att dess maktapparat till stora delar är en förbrytarorganisation.

Ändå gör Nya Moderaterna om misstaget. Analfabeter importeras i stort antal i förhoppningen att de ska rösta på M om man håller upp ett M åt dem. Och om de inte eljest begriper att göra det, blir det inte så dyrt att helt sonika köpa deras röster, som moderata påläggskalvar gör runt Stockholm, synbarligen med partikansliets välsignelse.

Kränkta – men av fel skäl

Och nationalsocialdemokratins fiasko om höga löner till outbildad och inkompetent arbetskraft har Fredrik Reinfeldt kopierat i veckan. Man tar sig för pannan. Vilken arbetsgivare vill betala högt för personal som inte kan något, särskilt som det finns ett enormt överflöd av arbetssökande att välja bland? Hur är det tänkt att det här ska gå till? Ska arbetsgivarna beordras att anställa och överavlöna folk som inte kan något? Folk som kommer från en skola som fostrar halvanalfabeter? En skola vars lärare blir kränkta när Proffice personal skojar internt om människor som söker lärarlegitimation – utan att kunna skriva, som UG i ett inslag förra veckan ondgjorde sig över. Märk väl, man ondgjorde sig inte över att de sökte legitimation för lärarjobb i en skola som fostrar analfabeter – utan att själva kunna skriva ordentligt – utan man ondgjorde sig över att Proffice medarbetare internt hade roligt åt det. Det säger väl mycket om landets problem och om vad som uträttats hittills på området, efter fem och ett halvt år.

Hyckleripriset

Men veckans stora hyckleripris går ändå till Nya Moderaterna, för en uppgift som passerade mina ögon här på Gulag-Kolmården, moderaternas politiska fängelse för entreprenörer som är under plundring av Nya Moderaterna närstående skurkar:

I någon av de större tidningarna stod att Nya Moderaterna inte tar emot partistöd från företag. – Ursäkta? Det är ju inte sant. Det är inte bara fel. Verkligheten är till och med mycket värre än så.  Moderaterna ägnar sig istället åt att ringa runt till företag och begära att de ska sponsra olika moderata jippon som kongresser, symposium mm. De direktbetalas och syns inte nödvändigtvis, eller möjligen bara delvis i rullarna. Med det är egentligen inte så intressant om det syns eller inte eftersom de politiska ”partierna” har sett till att ingen har insyn i partiernas ekonomi. Det spelar ingen roll hur grov kriminalitet som sker under täckmantel av politisk verksamhet så uppdagas den ändå inte. Jag har själv blivit utsatt för denna utpressning och jag blev samtidigt både lite smickrad och mycket illa berörd. Smickrad därför att någon över huvud taget kunde tro att mitt lilla företag som i tio år kämpat för sin överlevnad mot stora förbrytarorganisationer trots det över huvud taget skulle kunna sponsra en sådan aktivitet. Illa berörd för att jag kände hoppet fara när jag tvingades tacka nej. ”Då kan Du se Dig i månen efter hjälp från moderaterna” var det budskap jag tyckte mig ana, trots att personen som ringde från moderaternas partikansli, och som hade sökt mig länge utan att lämna något meddelande på mobilsvar, egentligen sa något annat och helt korrekt.

Politiskt stöd till salu?

Jag kunde inte låta bli att känna en gagnande oro efter samtalet. Gick budet om att vara med och finansiera det internationella ungdomssymposiet till någon av mina antagonister istället? Hur svarade de? Vår värsta antagonist är statlig, har fått tillfälle att tjäna miljoner på att ”tvångsförvalta” oss, är dessutom tiotusen gånger större än vi och har naturligtvis ekonomiska muskler att finansiera mycket politisk verksamhet utan att det svider. Om demokrati i moderaternas Sverige mäts i förmåga att köpa sig politiskt stöd, hur är det då ställt med den demokratiska grundsynen i vår regering?

Är det, hemska tanke, häri förklaringen ligger till det märkliga utfallet i flera stora politiska uppmärksammade frågor? Är det anledningen till att alla farmaceuter som ville bli småföretagare försattes i en hopplös konkurrenssituation? Förklaringen till att vissa företag erbjöds en gräddfil med stora mängder apotek? Beror det på att de hade ”köpt” sin gräddfil genom att ”köpa” moderaternas, eller något allianspartis stöd genom att finansiera partiets verksamhet? Hur långt bort är i så fall att man köper enskilda funktionärers lojalitet med hjälp av mutor? Är det redan politisk verklighet?

Är förklaringen till märkliga offentliga upphandlingars delvis uppsendeväckande utfall under senare tid i själva verket att finna i att upphandlingsvinnarna ”smörjer” politiska partier? Att man, som i all korruption och annan brottslighet, betalar en mindre summa till partiet och/eller dess funktionärer för att lura staten på en kanske 10-20 ggr större summa, eller mer?

Inte bara en logotyp

Som väljare vill man inte rösta på en logotyp utan att ha en aning om vilken politik ens röst ska bidra till. Någon sorts tråd måste det finnas mellan den politik som ledande företrädare säger sig stå för och den politik som partiet sedan i verklig handling levererar. Det är klart att skrupelfria överleverare i partiorganisationerna kan komma att älska makten som sådan. Deras egna omständigheter påverkas även mycket måttligt av olika inriktningsförändringar i politiken. De påverkas däremot väsentligt av om partiet vinner eller förlorar makten. Utifrån deras utgångspunkter kan det därför te sig ytterst rationellt att anpassa politiken om partiet upplevs ligga fel i förhållande till de senaste opinionsdreven i massmedia. Ett parti som blir för toppstyrt drabbas av demokratisk slagsida.  När väljarbasen och gräsrötterna får för lite att säga till om, och partikansliet för mycket, blir lätt partiets linje en politisk vindflöjel, eller en ”popcornmaskin” för att låna ett aktuellt uttryck från nationalsocialdemokraterna.

Nationalmoderaterna

Så småningom kommer verkligheten ikapp en sådan politik genom att väljarna genomskådar den. Kanske efter att den gång efter annan manövrerar in sig i motsägelser. Att den avslöjas är en del av en reningsprocess. Värre är, att det budskap om dubbelmoral och ryggradslöshet som den förmedlar fortplantar sig i organisationen, förvärras för varje led och cementeras i organisationen. Så småningom har man en partiorganisation beredd att marschera åt vilket håll som helst och att försvara vilka ideal som helst om bara en kraftfull ledare pekar ut färdledningen – med hela handen.

Det kan lika gärna bli klok politik som en ”nationalmoderat” politik. Men en i odemokratisk ordning bestämd demokratisk politik – fungerar det? Har det någon trovärdighet?

Gulag-Kolmården den 9 april 2012

Mikael Styrman

.