Förr var den offentliga sektorns förbannelse, åtminstone i mina ögon, bara allmänningens förbannelse. Att det som alla äger, det äger ingen och det tar ingen ansvar för. Att anställda i det offentliga och politiker med förtroendeuppdrag använde sitt uppdrag för att stjäla i organiserad form förekom inte, eller var åtminstone väldigt ovanligt. Sedan var det en annan sak, att den offentliga sektorn hade effektivitetsproblem, förmodligen främst beroende på att den inte var en karriärväg som lockade särskilt många stjärnor.
Under senare år har det blivit allt mer uppenbart att om vi bara kunde städa bort korruptionen skulle det finnas ett överskott av medel i den offentliga sektorn. Alla verksamheter skulle fungera väl och ändå skulle man kunna sänka skatterna utan att äventyra servicen till medborgarna. Utvecklingen har istället blivit den motsatta. Trots allt större medel till sitt förfogande räcker medlen allt sämre till det allmännas uppgifter. Allt fler korrumperade politiker har korrumperat även rättsväsendet varigenom korruptions- och annan brottslighetsbekämpning numera upphört.
Det har blivit allt svårare att se skillnad på en åklagare, en advokat, en Hells Angels-medlem, en kronofogde, en mafioso, en bankir eller en domare – ja bortsett från klädseln då. Dessutom ofta i samarbete för att plundra sitt offer. Ännu skiljer klädkoden något. Detta nu bara några exempel för att beskriva problemet. Alla är heller inte korrumperade, det menar jag inte. Men de allt färre som inte är det lyser, men med allt svagare och allt mer flämtande låga.
Att socialdemokratin skulle bli korrumperad var ingen sensation. Det heter ju att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Ett så långt, välorganiserat och starkt, maktinnehav var därför dömt på förhand att gå under i korruption. Då är det desto mer anmärkningsvärt att Nya Moderaterna lyckats bli så korrumperade på så kort tid. Någon absolut sensation är dock inte det heller eftersom tidigare borgerliga regeringar, även de, delvis varit korrumperade sossepampsslickare redan vid makttillträdet. Ganska snart efter makttillträdet har de intagits av en påtaglig korruption. Det verkar vara så, att borgerliga regeringar som, åtminstone officiellt, inte gynnar jantelagen, i gengäld är mer exponerade för korruption eftersom fem års maktinnehav tycks ha gjort dem lika korrumperade som sosseriet blev på sextio år.
SVT:s Uppdrag Gransknings program om brottsligheten inom Solna Stads förvaltning, vilket sändes onsdagen den 11 april och ännu kan ses på nätet, är ett program som alla svenskar bör se. Sophia Djiobaridis visar med all högönsklig välmåga hur omfattande brottslighet tagit över Solna Stad. De visar hur brottsligheten – utan att på något sätt vilja förringa Sophias och hennes kollegors utmärkta journalistiska arbete – ändå är förhållandevis lätt att upptäcka. Den som arbetar i systemet, har lokalkännedom och tillgång till materialet, skulle kunna avslöja den i princip per omgående – om vilja och mod fanns. Tyvärr, och som så ofta i korruptionssammanhang är den som kan avslöja missförhållandena beroende av brottslighetens utövare för sin fortsatta försörjning.
Det är skrämmande hur djupt Nya Moderaterna i Solna tycks ha sjunkit i korruptionens träsk. Den slutsats man måste dra av programmet är att ledande politiker i Solna, med stöd av vissa psykopater bland personalen, håller sig med låtsasföretag, med vars hjälp de dränerar kommunen på pengar – stora pengar. Låtsasföretag med oanträffbara målvakter – missbrukare? Som i strid med tecknade ramavtal går före i kön till jobben, får jobba på löpande räkning, med ospecificerade fakturor, dubbel- och trippelfakturering, ibland infantilt enkla att genomskåda men som ändå attesteras och betalas omedelbart.
Programmet lämnade åtminstone mig med en känsla av ilska och förakt. Ilska över den maktens arrogans som Sune Eriksson och Kristina Tidestav visade upp. Budskapet till oss alla var, utan att det sades rent ut:
- Vi gör vad vi vill och ni kan inte göra någonting åt det. Vi har makten, vi har regeringen i ryggen och vi kontrollerar domstolarna.
Förakt inför den ynkedom och de klantiga lögner som ledande moderater visade upp inför TV-tittarna.
Att Sverige är ett land som i den offentliga propagandan till medborgarna skryter över hur offentlighetsprincipen värnas kunde man inte se mycket av i programmet om Solna. De parodiskt låsta dörrarna förde istället tankarna till skurkarna i Göteborg som med Securitasvakter höll bort Uppdrag Gransknings journalister från offentliga möten.
Det här överlägsna och arroganta slöddret är vana vid att kunna stjäla vad som helst och alltid komma undan med att säga ”vi har brustit i vår kontroll”. Kontrollen av sig själva vill säga.
Det värsta är att skurkarna i Solna förmodligen har fog för sin arrogans. De har förmodligen både regeringen och rättsväsendet i ryggen. Rättsväsendet kommer inte att kröka ett hår på deras huvuden. På sin höjd kommer rättsväsendet att lalla lite med dem, tills allmänheten har glömt hela ärendet. Och sedan kan de lugnt fortsätta att plundra oss.
Solna behöver dessvärre ett medborgargarde. Men inte ett medborgargarde för att stävja småbrott som bilinbrott och småstölder. Solna behöver ett medborgargarde för att ta hand om de politiker- och tjänstemannatjuvar, som stjäl tiotals eller kanske till och med hundratals miljoner kronor av skattebetalarna bara i Solna kommun och som redan på kort sikt hotar all offentlig verksamhet.
I väntan på det medborgargarde som komma skall i Solna ser vi gärna en fördjupad granskning av förhållandena i Solna. Hur lever inblandade politiker och tjänstemän och deras familjer? Hur bor de? Var? Har de lägenhet eller hus i Sälen eller Åre exempelvis, eller rent av utomlands och i vems namn?
Gulag-Kolmården den 13 april 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar