Många äro kallade...

.
...men få äro utvalda.

(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Jag ska skriva mer”.)

Så skulle man kunna säga om skogsägarföreningarna, men också om andra skogsbolag. Det har nämligen mycket stor betydelse om de lokala representanterna är dugande, ambitiösa och hederliga. Det går an att utmåla sig som proffs - även när medarbetarna är nyutbildade amatörer som inte ens kan sköta ett järnspett - för att det är för många rörliga delar på det. Men få klarar att leva upp till reklambyråernas klatschiga löften. Det är med skogsbolagen som med politiken. Lovar runt och håller tunt.

Själv har jag erfarenheten att när man hittar en aktör med en bra kontaktperson kan relationen bli långvarig. Största hotet är den långa relationen i sig. Den skapar en viss trygghet som kan slå över i nonchalans som skadar relationen.

Trottoarbönder tenderar att bli lurade. De är åtminstone mer exponerade för risken än andra skogsägare. Detsamma gäller risken för stöld av virke och även risken för ”oavsiktlig” avverkning över gränsen.

De stora statliga skogsbolagen fungerar som de flesta statliga verksamheter. Centralstyrda, med ett fåtal tänkande i toppen. Eget tänkande och överdrivna mängder av sunt förnuft undanbedes längre ned i organisationen medan absolut orderlydnad prioriteras högt. De stora privata skiljer sig nog inte i någon avgörande aspekt från de statliga. Storleken har nog större betydelse än ägandeformen.

Funktionen kan beskrivas som "On-Off". När något prioriteras, då prioriteras det fullt ut. Sedan slår man om strömbrytaren och vips så är det som var sant igår lögn och förbannad dikt idag. Det ger ett slags vindrutetorkareffekt som innebär att man kastar sig mellan ytterligheter.

Den ena veckan hyggesplöjer man sumpskog, öppna myrar, torra tallhedar och ända upp på hälleberget och kalavverkar backe upp och backe ned - så stora hyggen att det lokala klimatet påverkas. För att marken verkligen ska bli svårföryngrad hyggesrensar man helt i onödan hyggena så att klimatet kyls ned ytterligare och viltet inte har annat än plantor att äta. Nästa vecka är man ”certifierade” skalbaggskramare som godtyckligt sågar av rotstockar på prima träd för små skogsägare i syfte att skapa skalbaggsodlingar, och lämnar dem stående i skogen, allt medan man bannar småskogsbruket för bristande miljöhänsyn. De stora skogsbolagen - garanten för ett miljövänligt skogsbruk  :-)

Visst är miljövänlighet på tapeten idag. Men många av åtgärderna är obehövliga. Andra är rent svammel. Det är helt enkelt fel åtgärder som vidtas. Allt är att karaktärisera som glasyr på tårtan - windowdressing! Ofta handlar det nämligen om att dölja vad man egentligen håller på med. Men om metoderna som används hade varit miljövänliga hade inte hyggena behövt döljas med de vilseledande potemkinkulisser som kantzonerna egentligen är.

Kantzoner är ändå trevliga. Särskilt om det bakom kantzonen döljer sig ett illa dolt sterilt månlandskap efter att Stalinskogsbrukets städmani dragit fram över hyggena. Ofta motiveras de av kväveläckage från hyggena till vattendragen. Östersjön håller på att dö. Lämna kantzoner bör väl göras, men jag tror att det är att sila mygg och svälja kameler om man inte hanterar läckaget från andra och betydligt större utsläppskällor.

En skogsindustri med kroniskt dåligt samvete efter att ha farit fram som vandaler i skogen är inte i position att försvara förnuftiga skogsbruksmetoder eller motsätta sig flum. I hög grad saknas det även tillräckligt kunnande på hög nivå om vilka de förnuftiga metoderna är. Som i många andra branscher handlar det i skogen mycket om att underkasta sig den rådande dogmen - hur svamlig den än skulle råka vara.

Vanligtvis är det som Du säger. Att miljö kostar pengar. I skogen är det dock tvärtom. Det här onaturliga svamlet som Stalinskogsbruket ägnar sig åt kostar mer än det skogsbruk som i varierande grad hela tiden funnits i bondeskogen.

Läs gärna kommande inlägg på bloggen i ämnet.

Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.