.
Igår lade jag ut ett inlägg som jag kallade ”Humor i uniform”. Tyvärr glömde jag att tydliggöra kopplingen mellan inlägget och rubriken, men den kommer här:
I mina mycket unga år brukade jag läsa ”Reader’s Digest”. Eller rättare sagt dess svenska edition ”Det Bästa”. Min farfar prenumererade på tidskriften och jag brukade läsa den hos honom. I den fanns ett stående inslag som hette ”Humor i Uniform” vilket nog förklaras av att tidningens ursprungliga målgrupp, när den började ges ut 1922, var amerikanska soldater.
Varje gång jag ser ett nyhetsinslag där USA:s förre president, George W Bush, struttar omkring på ett hangarfartyg, eller syns i någon annan militär omgivning, associerar jag till ”Humor i Uniform”. För det är extremt humoristiskt, tycker jag, att när 300 miljoner amerikaner ska se ut den bästa i sina egna led, för att välja honom till sitt viktigaste ämbete, då blir George W Bush president.
Om han är den bästa, då finns det inte mycket hopp om USA.
Umeå måndagen den 16 juni 2014
Mikael Styrman
.
måndag 16 juni 2014
söndag 15 juni 2014
Dagens Vapen
.
Några veckor har vi nu kunnat följa vapenmaffians kampanj för att med hjälp av CIA-kriget i Ukraina åter igen åderlåta de svenska skattebetalarna på stora summor, till vapen som ingen behöver, som ännu färre kommer att kunna använda, som kommer att tränga ut viktiga investeringsbehov från statsbudgeten och som så mycket värre - potentiellt kan förvandla ett fredligt Sverige till ännu en psykopatlakej som sprider ond, bråd död.
Det är viktigt att komma ihåg att det är lätt att dra igång en sådan här expedition. Men det är ett helvete att komma ur den sedan. Innan man ger sig hän åt krigshetsares och psykopaters marknadsföring i våra media, kamouflerat till samhälls- och nyhetsreportage, kan det vara bra att ägna en tanke åt exempelvis Afghanistan, Irak, Syrien och Ukraina.
Afghanistan befinner sig, efter mer än ett decennium av ”fredsbefrämjande” insatser från USA och Nato i ett tillstånd av någon sorts permanent allas krig mot alla. Fast Afghanistan har nog alltid haft nära till väpnade konflikter och ingen har lyckats kuva dem. Sett i backspegeln är kontentan av Natos och Sveriges insats ungefär den man får om man slänger bensin på öppen eld.
I Irak, som även det efter USA:s hjälp, numera befinner sig i permanent krig, verkar de USA-regisserade krigen dra in på tredje varvet. En nästan ofattbar förstörelse av landet och människornas livsbetingelser har blivit följden av att USA 1979 hjälpte Saddam Hussein till makten. När han så småningom inte orkade förstöra landet tillräckligt mycket tog Bush, Blair, USA och Nato saken i egna händer och ödelade det fullständigt. Och nu när USA:s galningar stökat till och ödelagt landet bortom allt förstånd säger USA:s president: ”det där får Irakierna fixa själva”.
Syrien följer redan i Iraks fotspår och Ukraina synes utvalt till krigspsykopaternas nästa lekstuga. Det blir nog inte mycket skattepengar kvar till något annat än död och pina när galningarna lekt färdigt i Ukraina.
Det är långt ifrån alltid lätt att inse, att man är utsatt för en systematisk kampanj ägnad att manipulera vår inställning till vapen, försvar och inte minst provokativt anfallsinriktat försvar. Ibland är det ruskigt skickligt gjort, andra gånger generande amatörmässigt.
Igår hade Svenska Dagbladet en riktigt häftig vapenkampanj. Halva förstasidan och två uppslag i tidningen, fyra helsidor, var ägnat åt ett riktigt fint reportage med fantastiskt bra bilder. Det var verkligen något som tilltalar grabben i alla män. Vad häftigt det vore att vara med i det där gänget.
Med all respekt för yrkeskunnandet på SvD så var det bara fööör bra. Jag lämnades med en, måhända falsk, känsla av att någon annan, i vanlig ordning(?), hade producerat materialet. Sen sprids det bland svenska media som sätter sin egen lilla knorr på materialet och låtsas att det är egenproducerat.
Om detta ska bliva Svenska Dagbladets musik kanske man även bör modernisera tidningens lite ålderstigna namn. Varför inte ”Dagens Vapen” istället, om det inte redan är upptaget?
Om galningarna får hållas med sin propaganda och om det pågår i alla media, så marscherar förstås nästan alla snart i takt och tycker att det har blivit världens viktigaste angelägenhet att sprida död och ödeläggelse.
Södertälje söndagen den 15 juni 2014
Mikael Styrman
.
Några veckor har vi nu kunnat följa vapenmaffians kampanj för att med hjälp av CIA-kriget i Ukraina åter igen åderlåta de svenska skattebetalarna på stora summor, till vapen som ingen behöver, som ännu färre kommer att kunna använda, som kommer att tränga ut viktiga investeringsbehov från statsbudgeten och som så mycket värre - potentiellt kan förvandla ett fredligt Sverige till ännu en psykopatlakej som sprider ond, bråd död.
Det är viktigt att komma ihåg att det är lätt att dra igång en sådan här expedition. Men det är ett helvete att komma ur den sedan. Innan man ger sig hän åt krigshetsares och psykopaters marknadsföring i våra media, kamouflerat till samhälls- och nyhetsreportage, kan det vara bra att ägna en tanke åt exempelvis Afghanistan, Irak, Syrien och Ukraina.
Afghanistan befinner sig, efter mer än ett decennium av ”fredsbefrämjande” insatser från USA och Nato i ett tillstånd av någon sorts permanent allas krig mot alla. Fast Afghanistan har nog alltid haft nära till väpnade konflikter och ingen har lyckats kuva dem. Sett i backspegeln är kontentan av Natos och Sveriges insats ungefär den man får om man slänger bensin på öppen eld.
I Irak, som även det efter USA:s hjälp, numera befinner sig i permanent krig, verkar de USA-regisserade krigen dra in på tredje varvet. En nästan ofattbar förstörelse av landet och människornas livsbetingelser har blivit följden av att USA 1979 hjälpte Saddam Hussein till makten. När han så småningom inte orkade förstöra landet tillräckligt mycket tog Bush, Blair, USA och Nato saken i egna händer och ödelade det fullständigt. Och nu när USA:s galningar stökat till och ödelagt landet bortom allt förstånd säger USA:s president: ”det där får Irakierna fixa själva”.
Syrien följer redan i Iraks fotspår och Ukraina synes utvalt till krigspsykopaternas nästa lekstuga. Det blir nog inte mycket skattepengar kvar till något annat än död och pina när galningarna lekt färdigt i Ukraina.
Det är långt ifrån alltid lätt att inse, att man är utsatt för en systematisk kampanj ägnad att manipulera vår inställning till vapen, försvar och inte minst provokativt anfallsinriktat försvar. Ibland är det ruskigt skickligt gjort, andra gånger generande amatörmässigt.
Igår hade Svenska Dagbladet en riktigt häftig vapenkampanj. Halva förstasidan och två uppslag i tidningen, fyra helsidor, var ägnat åt ett riktigt fint reportage med fantastiskt bra bilder. Det var verkligen något som tilltalar grabben i alla män. Vad häftigt det vore att vara med i det där gänget.
Med all respekt för yrkeskunnandet på SvD så var det bara fööör bra. Jag lämnades med en, måhända falsk, känsla av att någon annan, i vanlig ordning(?), hade producerat materialet. Sen sprids det bland svenska media som sätter sin egen lilla knorr på materialet och låtsas att det är egenproducerat.
Om detta ska bliva Svenska Dagbladets musik kanske man även bör modernisera tidningens lite ålderstigna namn. Varför inte ”Dagens Vapen” istället, om det inte redan är upptaget?
Om galningarna får hållas med sin propaganda och om det pågår i alla media, så marscherar förstås nästan alla snart i takt och tycker att det har blivit världens viktigaste angelägenhet att sprida död och ödeläggelse.
Södertälje söndagen den 15 juni 2014
Mikael Styrman
.
Humor i uniform
.
USA skickar, med anledning av den senaste utvecklingen i Irak,
hangarfartyget USS George H W Bush till Persiska Viken.
Hela eländet i Irak har åstadkommits av två amerikanska presidenter, far och son, som båda heter George Bush och det är väl det som Obama vill påminna oss om.
Obama var den som avslutade USA:s krig i Irak. Men tyvärr var hela landet redan ödelagt då och alla institutioner raserade och plundrade.
Valet av hangarfartyg har nog skett med ett leende på läpparna. Hangarfartyget kan bli den tredje George Bush att anfalla Irak.
Södertälje lördagen den 14 juni 2014
Mikael Styrman
.
USA skickar, med anledning av den senaste utvecklingen i Irak,
hangarfartyget USS George H W Bush till Persiska Viken.
Hela eländet i Irak har åstadkommits av två amerikanska presidenter, far och son, som båda heter George Bush och det är väl det som Obama vill påminna oss om.
Obama var den som avslutade USA:s krig i Irak. Men tyvärr var hela landet redan ödelagt då och alla institutioner raserade och plundrade.
Valet av hangarfartyg har nog skett med ett leende på läpparna. Hangarfartyget kan bli den tredje George Bush att anfalla Irak.
Södertälje lördagen den 14 juni 2014
Mikael Styrman
.
lördag 14 juni 2014
Det amerikanska inbördeskriget - i Irak
.
USA har i nästan hela sin 238-åriga era som självständig nation levt under devisen ”störst går först”. Det är inte konstigt om man beaktar hur nationen kolonialiserades. Eller uttryckt med andra ord: hur det gick till när man stal landet från urinvånarna. Människor med livsvilja och skapandekraft som de inte kunde få utlopp för i sina hemländer på grund ekonomiskt, politiskt eller religiöst förtryck, begav sig till USA.
Till de saker som amerikanerna förmodligen är stoltast över, men som man, åtminstone för en humanist, har minst anledning att vara stolta över, hör hur man återkommande krigat sig rika på fattigare människors bekostnad. USA:s utrikespolitik i exempelvis Syd- och Mellanamerika har i kanske hundra år haft mer gemensamt med en maffiaorganisation än en demokrati. Det antika Romarikets härjningar ligger nära till hands att jämföra med. Och det är troligt, att om mänskligheten överlever, så kommer man i framtiden att betrakta dagens USA som samma sorts skurkar som det forna Romariket.
Men ny tycks ett paradigmskifte vara för handen. Ny tycks man ha övertagit en gammal svensk paradgren. Man tycks ha övergått till att kriga sig fattiga istället, så som Sverige gjort i alla tider, för att sedan beskriva sina militära fiaskon och katastrofer som stora framgångar. På annat sätt går det knappast att uppfatta USA:s bravader på senare tid.
Under min livstid har USA:s relation till sin omvärld varit tudelad. Samtidigt som man framgångsrikt tillförskansat sig, och förbrukat merparten av jordens resurser, och lämnat 95% av jordens befolkning att dela på det som blivit över, har världens i särklass största och dyraste anfallsmakt vandrat från katastrof till katastrof. Med en liten travestering till ett av Winston Churchills mest berömda uttalanden kan man sammanfatta USA:s militära framfart efter 1950 med ”sällan har vi haft så många att tacka för så lite och för så mycket pengar”. För att inte göra listan onödigt lång kan den sammanfattas med: Korea, Vietnam, Iran, Irak, Irak igen, Afghanistan och nu Irak än en gång. Stämmer rapporteringen verkar USA vara på god väg att förvandla även Irak till samma sorts reaktionära islamistiska nation, som man redan tidigare förvandlat Iran till. Det ligger naturligtvis i farans riktning, att världens mest skuldsatta och oljeberoende nation, med världens i det längre perspektivet odugligaste militärmakt, håller på att utestänga sig självt från jordens största oljetillgångar.
Obama ärvde Irak-problemet av två generationer Bush. Tillsammans med de psykopater som tillsatte dem hade de stökat till ett av världens äldsta kulturländer bortom allt förstånd och gjort stora delar av befolkningen till flyktingar. Obama drog bort trupperna från Irak. Det var ett av hans vallöften. Nu har Isis-styrkorna, utöver vad deras finansiärer tillhandahållit, även kommit över en hel del krigsmaterial som USA överlämnade åt Irakierna vid reträtten. Rapporteringen från Irak är så otydlig, att det inte går att veta än vad som nu pågår där. Och de flesta, kanske alla, som rapporterar därifrån, låter medvetet eller omedvetet, sin rapportering färgas av intressen med en agenda okänd för oss. Vem ligger bakom Isis-trupperna - direkt och indirekt? Det är inte gott att veta. Svenska media pekar ut ett antal arabländer, varav en del ligger på USA:s förstörelselista. Det är ett ganska gott tecken på att det inte är de som ligger bakom Isis utan att det som rapporteras till oss bara är en del av USA:s propagandakrigföring.
Med en så stor försvarsmakt och försvarsindustri som USA har, som lever ett eget liv och som nationen inte har kontroll över, kan det mycket väl vara så att nationen nu har blivit självförstörande, på ett tydligare sätt än tidigare. Politiken försöker och tror sig dra åt ett håll, utan att komma i konflikt med de finansiella intressen som finansierar politikens vällevnad, men nationen rör sig i en annan riktning. Det är troligt att bakom Isis står amerikanska särintressen. Och i ett land med så stor militärmakt och krigsindustri är de många. Officiellt, när USA befinner sig i krig, ska de vara Obamas vänner. Men med sådana vänner behöver han inga fiender. Det är troligt att det som utspelar sig i Irak idag är ett amerikanskt inbördeskrig - utkämpat på Irakisk mark, med en sorts legosoldater. Så var det med Romariket också. Fler av dess inbördeskrig utkämpades utanför Rom än i Rom.
Det fanns en tid, för ca 100 år sedan, då demokratin i USA var så stark att man kunde bryta sönder skadligt stora och hänsynslösa organisationer som Standard Oil. Man lyckades, eller lyckades åtminstone nästan, oskadliggöra Standard Oil med hjälp av anti-trustlagarna. Sedan införde de godaste av alla goda människor spritförbudet. Efter det har USA varit ett postdemokratiskt samhälle prisgivet åt maffian.
Och nu är snart ett allt fattigare och allt mer skuldsatt USA i krig med praktiskt taget resten av världen. För att komma över jordens allt mer sinande resurser, för att hålla borta ett Sovjet-liknande sammanbrott i det egna landet och som ett resultat av intern maktkamp. Somliga länder är USA i öppen väpnad konflikt med. I andra länder mördar man lite diskret och godtyckligt på distans med sina drönare. Mot sina allierade bedriver man ett finansiellt-, propaganda-, underrättelse- och utpressningskrig.
USA befinner sig på ett sluttande plan och Obama är på tunn is i Irak. Någon har sagt ”varför ska man gå i lera och sörja, när man kan gå på hal is och ha det glatt”. Det verkar kunna vara USA:s nya valspråk eftersom det går så snabbt utför. Alla amerikanska presidenter blir snabbt gråhåriga. Deras tillvaro kan nästan alltid jämföras med att gå i lera och sörja. Att befinna sig sig på hal, sluttande och nattgammal is behöver inte vara en försämring. Åtminstone är det omväxling.
Södertälje lördagen den 14 juni 2014
Mikael Styrman
.
USA har i nästan hela sin 238-åriga era som självständig nation levt under devisen ”störst går först”. Det är inte konstigt om man beaktar hur nationen kolonialiserades. Eller uttryckt med andra ord: hur det gick till när man stal landet från urinvånarna. Människor med livsvilja och skapandekraft som de inte kunde få utlopp för i sina hemländer på grund ekonomiskt, politiskt eller religiöst förtryck, begav sig till USA.
Till de saker som amerikanerna förmodligen är stoltast över, men som man, åtminstone för en humanist, har minst anledning att vara stolta över, hör hur man återkommande krigat sig rika på fattigare människors bekostnad. USA:s utrikespolitik i exempelvis Syd- och Mellanamerika har i kanske hundra år haft mer gemensamt med en maffiaorganisation än en demokrati. Det antika Romarikets härjningar ligger nära till hands att jämföra med. Och det är troligt, att om mänskligheten överlever, så kommer man i framtiden att betrakta dagens USA som samma sorts skurkar som det forna Romariket.
Men ny tycks ett paradigmskifte vara för handen. Ny tycks man ha övertagit en gammal svensk paradgren. Man tycks ha övergått till att kriga sig fattiga istället, så som Sverige gjort i alla tider, för att sedan beskriva sina militära fiaskon och katastrofer som stora framgångar. På annat sätt går det knappast att uppfatta USA:s bravader på senare tid.
Under min livstid har USA:s relation till sin omvärld varit tudelad. Samtidigt som man framgångsrikt tillförskansat sig, och förbrukat merparten av jordens resurser, och lämnat 95% av jordens befolkning att dela på det som blivit över, har världens i särklass största och dyraste anfallsmakt vandrat från katastrof till katastrof. Med en liten travestering till ett av Winston Churchills mest berömda uttalanden kan man sammanfatta USA:s militära framfart efter 1950 med ”sällan har vi haft så många att tacka för så lite och för så mycket pengar”. För att inte göra listan onödigt lång kan den sammanfattas med: Korea, Vietnam, Iran, Irak, Irak igen, Afghanistan och nu Irak än en gång. Stämmer rapporteringen verkar USA vara på god väg att förvandla även Irak till samma sorts reaktionära islamistiska nation, som man redan tidigare förvandlat Iran till. Det ligger naturligtvis i farans riktning, att världens mest skuldsatta och oljeberoende nation, med världens i det längre perspektivet odugligaste militärmakt, håller på att utestänga sig självt från jordens största oljetillgångar.
Obama ärvde Irak-problemet av två generationer Bush. Tillsammans med de psykopater som tillsatte dem hade de stökat till ett av världens äldsta kulturländer bortom allt förstånd och gjort stora delar av befolkningen till flyktingar. Obama drog bort trupperna från Irak. Det var ett av hans vallöften. Nu har Isis-styrkorna, utöver vad deras finansiärer tillhandahållit, även kommit över en hel del krigsmaterial som USA överlämnade åt Irakierna vid reträtten. Rapporteringen från Irak är så otydlig, att det inte går att veta än vad som nu pågår där. Och de flesta, kanske alla, som rapporterar därifrån, låter medvetet eller omedvetet, sin rapportering färgas av intressen med en agenda okänd för oss. Vem ligger bakom Isis-trupperna - direkt och indirekt? Det är inte gott att veta. Svenska media pekar ut ett antal arabländer, varav en del ligger på USA:s förstörelselista. Det är ett ganska gott tecken på att det inte är de som ligger bakom Isis utan att det som rapporteras till oss bara är en del av USA:s propagandakrigföring.
Med en så stor försvarsmakt och försvarsindustri som USA har, som lever ett eget liv och som nationen inte har kontroll över, kan det mycket väl vara så att nationen nu har blivit självförstörande, på ett tydligare sätt än tidigare. Politiken försöker och tror sig dra åt ett håll, utan att komma i konflikt med de finansiella intressen som finansierar politikens vällevnad, men nationen rör sig i en annan riktning. Det är troligt att bakom Isis står amerikanska särintressen. Och i ett land med så stor militärmakt och krigsindustri är de många. Officiellt, när USA befinner sig i krig, ska de vara Obamas vänner. Men med sådana vänner behöver han inga fiender. Det är troligt att det som utspelar sig i Irak idag är ett amerikanskt inbördeskrig - utkämpat på Irakisk mark, med en sorts legosoldater. Så var det med Romariket också. Fler av dess inbördeskrig utkämpades utanför Rom än i Rom.
Det fanns en tid, för ca 100 år sedan, då demokratin i USA var så stark att man kunde bryta sönder skadligt stora och hänsynslösa organisationer som Standard Oil. Man lyckades, eller lyckades åtminstone nästan, oskadliggöra Standard Oil med hjälp av anti-trustlagarna. Sedan införde de godaste av alla goda människor spritförbudet. Efter det har USA varit ett postdemokratiskt samhälle prisgivet åt maffian.
Och nu är snart ett allt fattigare och allt mer skuldsatt USA i krig med praktiskt taget resten av världen. För att komma över jordens allt mer sinande resurser, för att hålla borta ett Sovjet-liknande sammanbrott i det egna landet och som ett resultat av intern maktkamp. Somliga länder är USA i öppen väpnad konflikt med. I andra länder mördar man lite diskret och godtyckligt på distans med sina drönare. Mot sina allierade bedriver man ett finansiellt-, propaganda-, underrättelse- och utpressningskrig.
USA befinner sig på ett sluttande plan och Obama är på tunn is i Irak. Någon har sagt ”varför ska man gå i lera och sörja, när man kan gå på hal is och ha det glatt”. Det verkar kunna vara USA:s nya valspråk eftersom det går så snabbt utför. Alla amerikanska presidenter blir snabbt gråhåriga. Deras tillvaro kan nästan alltid jämföras med att gå i lera och sörja. Att befinna sig sig på hal, sluttande och nattgammal is behöver inte vara en försämring. Åtminstone är det omväxling.
Södertälje lördagen den 14 juni 2014
Mikael Styrman
.
fredag 13 juni 2014
De oantastliga
.
JO kritiserar Göteborgspolisens uppseendeväckande brutala hemfridsbrott och gryningsräd hos några muslimska familjer för några år sedan. Insatsen var som hämtad ur en amerikansk actionrulle av det sämre slaget. Göteborgspolisen, i ett tillstånd av akut terrornoja, bar sig åt som Hitlers SA-trupper. Men inget ansvar har utmätts, inget avståndstagande, ingen ursäkt, trots den långa tidsutdräkten.
Den riktigt stora skandalen är inte att polisen bar sig åt som svin mot oskyldiga människor, helt i onödan. Den riktigt stora skandalen är hur illa polisen, rättsväsendet och politiken skött saken i efterhand. Det är inte ägnat att öka förtroendet för inblandade aktörer. Polisen får inte bli en uppsamlingsplats för straffriförklarade psykopater vilket den blir om detta får vara normen.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
JO kritiserar Göteborgspolisens uppseendeväckande brutala hemfridsbrott och gryningsräd hos några muslimska familjer för några år sedan. Insatsen var som hämtad ur en amerikansk actionrulle av det sämre slaget. Göteborgspolisen, i ett tillstånd av akut terrornoja, bar sig åt som Hitlers SA-trupper. Men inget ansvar har utmätts, inget avståndstagande, ingen ursäkt, trots den långa tidsutdräkten.
Den riktigt stora skandalen är inte att polisen bar sig åt som svin mot oskyldiga människor, helt i onödan. Den riktigt stora skandalen är hur illa polisen, rättsväsendet och politiken skött saken i efterhand. Det är inte ägnat att öka förtroendet för inblandade aktörer. Polisen får inte bli en uppsamlingsplats för straffriförklarade psykopater vilket den blir om detta får vara normen.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
Yttrandefriheten - Maffiaväldet 1-0
.
Många har säkert roat följt turerna kring Peace&Love-festivalen i Borlänge. Eller rättare sagt Dalarnas Tidningars försök att kasta ut ”Kartellen” och festivalledningens vinglande för att försöka tillfredsställa alla parter.
Jag har inte en tanke på att titta på Kartellen och jag kan tänka mig att deras handel och vandel kan lämna en hel del i övrigt att önska. Men en underhuggare på en maffiakontrollerad landsortstidning ska inte bestämma vilka musikgrupper besökarna ska erbjudas lyssna på. Pressen har som vanligt fel på självbilden.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
Många har säkert roat följt turerna kring Peace&Love-festivalen i Borlänge. Eller rättare sagt Dalarnas Tidningars försök att kasta ut ”Kartellen” och festivalledningens vinglande för att försöka tillfredsställa alla parter.
Jag har inte en tanke på att titta på Kartellen och jag kan tänka mig att deras handel och vandel kan lämna en hel del i övrigt att önska. Men en underhuggare på en maffiakontrollerad landsortstidning ska inte bestämma vilka musikgrupper besökarna ska erbjudas lyssna på. Pressen har som vanligt fel på självbilden.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
Supervalår eller Superfuskår?
.
I år är det valår. Nu ska de politiska skurkarna och deras underhuggare välja om sig själva till platserna vid köttgrytorna. Och väljarna ska än en gång inbillas att de har valt sina representanter. Den maffiatrogna pressen har i år myntat uttrycket ”Supervalår”. Det uttrycket har nog varit i säck innan det kommit i påse och syftar naturligtvis till att hålla kvar godtrogna väljare i deras barnatro i fråga om de svenska valen. Men Superfuskår vore nog ett mer passande epitet.
Vi vet sedan tidigare att det råder skendemokrati i landet. I partierna råder partiledardiktatur. Man blir inte vald till något av betydelse i de svenska partierna utan att ha partiledarens välsignelse. Vad väljarna tycker saknar betydelse. Den svenska demokratin utövas uppifrån.
Valförrättare och rösträknare är de etablerade partiernas funktionärer, som gör upp om rösterna. Ofta enligt rutiner fastställda sedan decennier och utan minsta ansats till granskning från något håll. Tvärtom duckar alla även i efterhand när det mest uppenbara valfusk kommer i dagen. Att säga att ”rättsväsendet” har beröringsskräck i förhållande till politisk brottslighet vore ett kraftigt understatement.
Alla röster manipuleras naturligtvis inte. Men tillräckligt många för att det ska vara ointressant vad väljarna egentligen tycker.
Varför har vi då en sådan ordning? Det kan säkert vem som helst räkna ut, att man har en sådan ordning just för att kunna manipulera valresultatet. Om man inte var intresserad av att manipulera skulle man naturligtvis valt en metod som åtminstone hade siktet inställt på att mygel ska kunna förhindras.
Det finns sådana system. Inom exempelvis anglosaxiska länder har man jurysystem och juryplikt. Alla kan bli utsedda till att sitta i jury och blir inför ett sådant uppdrag granskade och ifrågasatta. Så kunde vi också utse våra valförrättare. Då skulle våra sedan urminnes tider uppbyggda maffiasystem brytas sönder och demokratin få en chans. Väljarnas röster skulle kunna göra skillnad.
Om den politiska makten hade velat att det skulle gå hederligt till hade vi haft det så. Och då hade vi också haft personval, som i Finland. Där avsätter väljarna i varje val cirka en tredjedel av de förtroendevalda. Vilken ångest skulle inte personval utlösa hos svenska partigängare, som aldrig gjort något efter eget huvud, utan bara fullgjort order från ”Capo di tutti capi”.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
I år är det valår. Nu ska de politiska skurkarna och deras underhuggare välja om sig själva till platserna vid köttgrytorna. Och väljarna ska än en gång inbillas att de har valt sina representanter. Den maffiatrogna pressen har i år myntat uttrycket ”Supervalår”. Det uttrycket har nog varit i säck innan det kommit i påse och syftar naturligtvis till att hålla kvar godtrogna väljare i deras barnatro i fråga om de svenska valen. Men Superfuskår vore nog ett mer passande epitet.
Vi vet sedan tidigare att det råder skendemokrati i landet. I partierna råder partiledardiktatur. Man blir inte vald till något av betydelse i de svenska partierna utan att ha partiledarens välsignelse. Vad väljarna tycker saknar betydelse. Den svenska demokratin utövas uppifrån.
Valförrättare och rösträknare är de etablerade partiernas funktionärer, som gör upp om rösterna. Ofta enligt rutiner fastställda sedan decennier och utan minsta ansats till granskning från något håll. Tvärtom duckar alla även i efterhand när det mest uppenbara valfusk kommer i dagen. Att säga att ”rättsväsendet” har beröringsskräck i förhållande till politisk brottslighet vore ett kraftigt understatement.
Alla röster manipuleras naturligtvis inte. Men tillräckligt många för att det ska vara ointressant vad väljarna egentligen tycker.
Varför har vi då en sådan ordning? Det kan säkert vem som helst räkna ut, att man har en sådan ordning just för att kunna manipulera valresultatet. Om man inte var intresserad av att manipulera skulle man naturligtvis valt en metod som åtminstone hade siktet inställt på att mygel ska kunna förhindras.
Det finns sådana system. Inom exempelvis anglosaxiska länder har man jurysystem och juryplikt. Alla kan bli utsedda till att sitta i jury och blir inför ett sådant uppdrag granskade och ifrågasatta. Så kunde vi också utse våra valförrättare. Då skulle våra sedan urminnes tider uppbyggda maffiasystem brytas sönder och demokratin få en chans. Väljarnas röster skulle kunna göra skillnad.
Om den politiska makten hade velat att det skulle gå hederligt till hade vi haft det så. Och då hade vi också haft personval, som i Finland. Där avsätter väljarna i varje val cirka en tredjedel av de förtroendevalda. Vilken ångest skulle inte personval utlösa hos svenska partigängare, som aldrig gjort något efter eget huvud, utan bara fullgjort order från ”Capo di tutti capi”.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
Anpassning av mediautbudet
.
TV4 lägger ned sina lokala nyhetsstationer. Säkert mycket tråkigt för alla som förlorar sitt arbete. Fast egentligen förlorade man sitt arbete mycket tidigare. Det är bara lönen som fortsatt att komma och det synliga beviset på nedläggningen som dröjt.
Utifrån andra aspekter kan det som pågår nämligen innebära ett steg i en verklighetsanpassning av mediautbudet.
Allt färre bor numera på landsbygden. Efter att ha ödelagt möjligheterna att driva företag i landsbygden och sysselsätta människor med lönsamma eller väl fungerande verksamheter, har numera de som aktivt ödelagt landsbygden så tråkigt där att de flyttar in till städerna. I Norrbotten flyttar man åtminstone till Luleå, men många flyttar efter barnen, längre ned, till Sverige.
Om det hade bedrivits granskande journalistiskt arbete hade media haft innehåll som lyssnare, läsare och tittare funnit det meningsfullt att betala för. Jag tror att landsbygden kunde ha blomstrat, om en fri och granskande journalistik hade hållit efter de offentliga amöborna, vilka slagit ihjäl de effektiva med hjälp av ett korrumperat rättsväsende och en dito förvaltning. Man har hjälpt de ineffektiva och skapat en situation som kan beskrivas som ”survival of the unfittest”.
Rapporteringen i media, liksom den sedan länge obefintliga journalistiska verksamheten, har resulterat i att alla media är lika. Alla rapporterar samma sak, utifrån samma infallsvinkel. Den organiserade brottslighetens budskap når alla medan allt annat förtigs. Media är så lika numera att de i praktiken är en och samma. Vem betalar flera gånger för samma sak? Allt färre tycks det.
För att styra, dupera och mjölka befolkningen är det naturligtvis en fördel med lydiga media. Men om man önskar hålla landet vitalt och konkurrenskraftigt är det en katastrof. Inget förbättras, inget effektiviseras, allra minst hanteringen av allmänna medel, när inga kritiska synpunkter släpps fram i media.
Länge hade Sverige råd att föda parallella media med nära nog identiskt innehåll. I Norrbotten exempelvis fyra tidningar, två TV-kanaler och ett radioföretag, vilka alla torgförde samma åsikt, men som genom sin skenbara mångfald skapade en falsk illusion av fri och kritiskt granskande media. Men i takt med att korruptionen urgröper landets ekonomi får sådan lyx stryka på foten. Och egentligen är det väl inte mer än rätt?
Varför ska en tidning hållas under armarna av skattebetalarna för att ett par sidor översätts till finska, som Haparandabladet? Om läsarna vill ha svenska nyheter på finska köper de ju tidningen. Eller varför ska två tidningar, identiskt lika, ägda av samma ägare och delande på allt väsentligt, få tiotals miljoner om året av skattemedel för att konkurrera med sig själva, som NSD och NK? Behövs det en Piteå-tidning bara att maffians lokala säte är i Piteå? Och varför behövs det två TV-kanaler för att säga samma sak?
Det som sker nu är en anpassning till verkligheten. Med den uteblivna journalistiska granskningen försvann det tryck som våra politiker och tjänstemän behöver för att använda våra skattemedel klokt och till det de är avsedda att användas till. Kan man inte granska partiernas, kommunernas, landstingens och statens verksamhet och hålla dem fria från korruption är det väl inte så konstigt att de tränger bort mediakorruptionen från de offentliga köttgrytorna.
Billigast är nog att sprida propaganda med radio. Och den har ju alltid varit servil visavi den grova organiserade brottsligheten. Är det så det framtida norrbottniska medialandskapet ser ut? Bara en radiokanal som torgför ”rätt” tillrättalagda budskap? Radio åt de trogna lättledda pensionärerna och internet och sociala media åt de läskunniga som vill veta vad som egentligen händer?
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
TV4 lägger ned sina lokala nyhetsstationer. Säkert mycket tråkigt för alla som förlorar sitt arbete. Fast egentligen förlorade man sitt arbete mycket tidigare. Det är bara lönen som fortsatt att komma och det synliga beviset på nedläggningen som dröjt.
Utifrån andra aspekter kan det som pågår nämligen innebära ett steg i en verklighetsanpassning av mediautbudet.
Allt färre bor numera på landsbygden. Efter att ha ödelagt möjligheterna att driva företag i landsbygden och sysselsätta människor med lönsamma eller väl fungerande verksamheter, har numera de som aktivt ödelagt landsbygden så tråkigt där att de flyttar in till städerna. I Norrbotten flyttar man åtminstone till Luleå, men många flyttar efter barnen, längre ned, till Sverige.
Om det hade bedrivits granskande journalistiskt arbete hade media haft innehåll som lyssnare, läsare och tittare funnit det meningsfullt att betala för. Jag tror att landsbygden kunde ha blomstrat, om en fri och granskande journalistik hade hållit efter de offentliga amöborna, vilka slagit ihjäl de effektiva med hjälp av ett korrumperat rättsväsende och en dito förvaltning. Man har hjälpt de ineffektiva och skapat en situation som kan beskrivas som ”survival of the unfittest”.
Rapporteringen i media, liksom den sedan länge obefintliga journalistiska verksamheten, har resulterat i att alla media är lika. Alla rapporterar samma sak, utifrån samma infallsvinkel. Den organiserade brottslighetens budskap når alla medan allt annat förtigs. Media är så lika numera att de i praktiken är en och samma. Vem betalar flera gånger för samma sak? Allt färre tycks det.
För att styra, dupera och mjölka befolkningen är det naturligtvis en fördel med lydiga media. Men om man önskar hålla landet vitalt och konkurrenskraftigt är det en katastrof. Inget förbättras, inget effektiviseras, allra minst hanteringen av allmänna medel, när inga kritiska synpunkter släpps fram i media.
Länge hade Sverige råd att föda parallella media med nära nog identiskt innehåll. I Norrbotten exempelvis fyra tidningar, två TV-kanaler och ett radioföretag, vilka alla torgförde samma åsikt, men som genom sin skenbara mångfald skapade en falsk illusion av fri och kritiskt granskande media. Men i takt med att korruptionen urgröper landets ekonomi får sådan lyx stryka på foten. Och egentligen är det väl inte mer än rätt?
Varför ska en tidning hållas under armarna av skattebetalarna för att ett par sidor översätts till finska, som Haparandabladet? Om läsarna vill ha svenska nyheter på finska köper de ju tidningen. Eller varför ska två tidningar, identiskt lika, ägda av samma ägare och delande på allt väsentligt, få tiotals miljoner om året av skattemedel för att konkurrera med sig själva, som NSD och NK? Behövs det en Piteå-tidning bara att maffians lokala säte är i Piteå? Och varför behövs det två TV-kanaler för att säga samma sak?
Det som sker nu är en anpassning till verkligheten. Med den uteblivna journalistiska granskningen försvann det tryck som våra politiker och tjänstemän behöver för att använda våra skattemedel klokt och till det de är avsedda att användas till. Kan man inte granska partiernas, kommunernas, landstingens och statens verksamhet och hålla dem fria från korruption är det väl inte så konstigt att de tränger bort mediakorruptionen från de offentliga köttgrytorna.
Billigast är nog att sprida propaganda med radio. Och den har ju alltid varit servil visavi den grova organiserade brottsligheten. Är det så det framtida norrbottniska medialandskapet ser ut? Bara en radiokanal som torgför ”rätt” tillrättalagda budskap? Radio åt de trogna lättledda pensionärerna och internet och sociala media åt de läskunniga som vill veta vad som egentligen händer?
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
Fondgruva mot nya höjder
.
(Uppdaterad 13/6 kl 20:25.)
Det finns många sorters gruvor: guldgruvor, silvergruvor, koppargruvor, järnmalmsgruvor med mera. Och så finns det ”pengagruvor” där man bryter andras pengar. Ibland har men en riktig gruva till hjälp för att få pengagruvan att öppna sig. Det kan vara en guldgruva i Kanada. En annan gång kan det vara en diamantgruva i Australien eller en oljefyndighet på Borneo.
Gruvan utanför Pajala är en sådan som exploaterar fonder, herrelösa pengar och mutbara förvaltare. De är nu på jakt efter nya ”fyndigheter” att exploatera. Det kan ju inte vara så att man hunnit fram till den sista fondförvaltaren som kan sätta sprätt på huvudmännens pengar, i utbyte mot en liten kick-back till den egna börsen.
Och alibit är det ju inget fel på. Visserligen kommer inte intäkterna att komma upp till produktionskostnadernas nivå men med tiotusen bortslösade miljoner - så här långt - borde det finnas många som har intresse av att sopa igen spåren.
IMF varnar för bostadskrasch i ett flertal länder, men det går säkert att bygga fler spökstäder i Kina, som ingen behöver eller har råd att bo i, med jättebra malm från Pajala, eller?
Var är Northlands tillskyndare idag? Var är linslusarna som fyllde medias uppslag med sina bedrägliga leenden när det begav sig?
Tiotusen miljoner kronor! Därtill framtida miljöskador och kostnader. Tänk om man hade använt dem till något vettigt. Då hade Tornedalens problem varit lösta för överskådlig framtid. Men där idioti, kriminalitet och girighet går in, där går vettet ut.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad 13/6 kl 20:25.)
Det finns många sorters gruvor: guldgruvor, silvergruvor, koppargruvor, järnmalmsgruvor med mera. Och så finns det ”pengagruvor” där man bryter andras pengar. Ibland har men en riktig gruva till hjälp för att få pengagruvan att öppna sig. Det kan vara en guldgruva i Kanada. En annan gång kan det vara en diamantgruva i Australien eller en oljefyndighet på Borneo.
Gruvan utanför Pajala är en sådan som exploaterar fonder, herrelösa pengar och mutbara förvaltare. De är nu på jakt efter nya ”fyndigheter” att exploatera. Det kan ju inte vara så att man hunnit fram till den sista fondförvaltaren som kan sätta sprätt på huvudmännens pengar, i utbyte mot en liten kick-back till den egna börsen.
Och alibit är det ju inget fel på. Visserligen kommer inte intäkterna att komma upp till produktionskostnadernas nivå men med tiotusen bortslösade miljoner - så här långt - borde det finnas många som har intresse av att sopa igen spåren.
IMF varnar för bostadskrasch i ett flertal länder, men det går säkert att bygga fler spökstäder i Kina, som ingen behöver eller har råd att bo i, med jättebra malm från Pajala, eller?
Var är Northlands tillskyndare idag? Var är linslusarna som fyllde medias uppslag med sina bedrägliga leenden när det begav sig?
Tiotusen miljoner kronor! Därtill framtida miljöskador och kostnader. Tänk om man hade använt dem till något vettigt. Då hade Tornedalens problem varit lösta för överskådlig framtid. Men där idioti, kriminalitet och girighet går in, där går vettet ut.
Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.
tisdag 3 juni 2014
Mellanöstern och demokratierna
.
USA och dess stödtrupper, bland annat i form av hundar av alla storlekar, har nu länge försökt störta Assad-regimen i Syrien. Den är en diktatur gör man gällande i USA, som officiellt ser sig själva som inte bara en demokrati utan sannolikt som världens enda demokrati. Alla andra länder får räkna med att bli kallade diktatur efter hand som det passar den amerikanska organiserade brottsligheten.
Syrien är en diktatur. Ok. Det kan nog de flesta instämma i. Men hur många arabiska demokratier finns det? Arabiska länder tycks ha två lägen. Antingen är de hyggligt fridsamma under en påtagligt repressiv diktatur eller så är man fullt upptagen av att skjuta ihjäl varandra och förstöra sitt land - med raketgevär tillhandahållna av bland annat den amerikanska vapenindustrin.
Den som försöker styra ett arabland med pratdemokrati av västerländsk typ blir snabbt flyttad från makten av någon lite hårdhäntare konkurrent, som ser sig som av Gud Fader utsedd för att bättre styra landet.
Om sanningen ska fram verkar det inte gå så mycket bättre i USA och de flesta europeiska länder heller. Främsta skillnaden är att brottslingarna månar mer om polityren i dessa länder. Och att media spelar med.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
USA och dess stödtrupper, bland annat i form av hundar av alla storlekar, har nu länge försökt störta Assad-regimen i Syrien. Den är en diktatur gör man gällande i USA, som officiellt ser sig själva som inte bara en demokrati utan sannolikt som världens enda demokrati. Alla andra länder får räkna med att bli kallade diktatur efter hand som det passar den amerikanska organiserade brottsligheten.
Syrien är en diktatur. Ok. Det kan nog de flesta instämma i. Men hur många arabiska demokratier finns det? Arabiska länder tycks ha två lägen. Antingen är de hyggligt fridsamma under en påtagligt repressiv diktatur eller så är man fullt upptagen av att skjuta ihjäl varandra och förstöra sitt land - med raketgevär tillhandahållna av bland annat den amerikanska vapenindustrin.
Den som försöker styra ett arabland med pratdemokrati av västerländsk typ blir snabbt flyttad från makten av någon lite hårdhäntare konkurrent, som ser sig som av Gud Fader utsedd för att bättre styra landet.
Om sanningen ska fram verkar det inte gå så mycket bättre i USA och de flesta europeiska länder heller. Främsta skillnaden är att brottslingarna månar mer om polityren i dessa länder. Och att media spelar med.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Oduglig trafikövervakning skapar aggressivitet
.
Nyheterna uppmärksammar aggressiviteten i trafiken idag. Det kan säkert vara på sin plats att uppmärksamma den. Men det verkar som om man inte ser skogen för alla träden.
Jag har under senare år kört en del i Tyskland där trafiken flyter på Autobahn. Snabbt och effektivt. Långsammare trafik till höger och snabbare längre till vänster med hyggligt disciplinerade, kunniga och uppmärksamma trafikanter.
Jämfört med situationen i Tyskland ser svenska motorvägar ut som som om kringvandrande nomader slagit läger på vägen. Lika långsam, eller lika snabb om man så vill, trafik i alla filer. Inte sällan med den långsammaste pratande i telefon i omkörningsfilen, på gränsen av sin simultanförmåga, helt omedveten av omvärlden och tvingande sina medtrafikanter att köra om till höger.
Varför blir det så här? Förmodligen därför att trafikpolis och körkortsutbildare drabbats av samma oduglighet som tycks gälla inom exempelvis järnvägen och väghållningen. Fokus har sedan länge legat på att hålla nere hastigheterna och använda skattemedel till att försämra framkomligheten på vägarna. Medvetet eller omedvetet har följden blivit att den telefonpratande bromsklossen i omkörningsfilen har blivit normen och att alla som behöver ta sig fram längs vägarna måste anpassa sig till den som har minst bråttom - eller köra om till höger. Men då bli stämplad som ”aggressiv”.
Vägarna har blivit ett redskap till förströelse för människor som inte arbetar och inte behöver ta sig fram någonstans.
Vad som händer är, med andra ord, att den dysfunktionella trafikpolisen bötfäller obetydliga fortkörare, håller drönare som i onödan gör vägarna oframkomliga om ryggen och därmed odlar anarki och aggressivitet på vägarna. Polisen skyller med andra ord, i vanlig ordning, sin egen oduglighet på andra.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Nyheterna uppmärksammar aggressiviteten i trafiken idag. Det kan säkert vara på sin plats att uppmärksamma den. Men det verkar som om man inte ser skogen för alla träden.
Jag har under senare år kört en del i Tyskland där trafiken flyter på Autobahn. Snabbt och effektivt. Långsammare trafik till höger och snabbare längre till vänster med hyggligt disciplinerade, kunniga och uppmärksamma trafikanter.
Jämfört med situationen i Tyskland ser svenska motorvägar ut som som om kringvandrande nomader slagit läger på vägen. Lika långsam, eller lika snabb om man så vill, trafik i alla filer. Inte sällan med den långsammaste pratande i telefon i omkörningsfilen, på gränsen av sin simultanförmåga, helt omedveten av omvärlden och tvingande sina medtrafikanter att köra om till höger.
Varför blir det så här? Förmodligen därför att trafikpolis och körkortsutbildare drabbats av samma oduglighet som tycks gälla inom exempelvis järnvägen och väghållningen. Fokus har sedan länge legat på att hålla nere hastigheterna och använda skattemedel till att försämra framkomligheten på vägarna. Medvetet eller omedvetet har följden blivit att den telefonpratande bromsklossen i omkörningsfilen har blivit normen och att alla som behöver ta sig fram längs vägarna måste anpassa sig till den som har minst bråttom - eller köra om till höger. Men då bli stämplad som ”aggressiv”.
Vägarna har blivit ett redskap till förströelse för människor som inte arbetar och inte behöver ta sig fram någonstans.
Vad som händer är, med andra ord, att den dysfunktionella trafikpolisen bötfäller obetydliga fortkörare, håller drönare som i onödan gör vägarna oframkomliga om ryggen och därmed odlar anarki och aggressivitet på vägarna. Polisen skyller med andra ord, i vanlig ordning, sin egen oduglighet på andra.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
På väg mot den totala hjälplösheten
.
Tågtrafiken norr om Stockholm dras med stora störningar. Anledningen är att en gräsbrand(!) slagit ut två ställverk. Det är lite oklart om det är högspänningsställverk eller signalställverk som brunnit. Landets samlade journalistiska kunnande tycks i alla fall ha kommit fram till att det är ”elektriska” ställverk. Rapporteringen handlar lite förstrött om vilka störningarna av trafiken som blir följden.
Jag har inte råkat se att någon uppmärksammat kärnfrågan. Den som verkligen bör uppmärksammas när något sådant inträffar.
Varför blir två för tågtrafikens upprätthållande nödvändiga ställverk utslagna av en gräsbrand? Det ska de naturligtvis inte bli. De ska vara byggda så att de inte påverkas av något så trivialt och förutsägbart. Det är det som är normal standard. Har någon fuskat och är intresserad av att mörklägga frågan? Eller är orsaken ett sabotage? Har kraftlösheten, hjälplösheten och fusket numera blivit så utbrett inom järnvägen att varhelst en gräsbrand uppstår slås vitala anläggningar och trafiken ut?
Längs en misskött järnväg, en som i tjugo års tid ägnat sig åt att under politiska idioters ledning använda pengarna till att gräva en onödig tunnel i Hallandsåsen och bygga en enkelspårsjärnväg i bergen längs Norrlandskusten, finns naturligtvis många till bristningsgränsen utslitna kontaktledningar som kan, eller kommer att, starta gräsbränder.
Men varför uppmärksammas inte frågeställningen? Varför ställs inga adekvata frågor? Har landets journalist- och redaktörskår, som så gärna slår sig på bröstet över sin egen förträfflighet, förvandlats till samma odugliga sällskap som de som leker järnväg i Sverige?
Vad säger det oss om framtiden?
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Tågtrafiken norr om Stockholm dras med stora störningar. Anledningen är att en gräsbrand(!) slagit ut två ställverk. Det är lite oklart om det är högspänningsställverk eller signalställverk som brunnit. Landets samlade journalistiska kunnande tycks i alla fall ha kommit fram till att det är ”elektriska” ställverk. Rapporteringen handlar lite förstrött om vilka störningarna av trafiken som blir följden.
Jag har inte råkat se att någon uppmärksammat kärnfrågan. Den som verkligen bör uppmärksammas när något sådant inträffar.
Varför blir två för tågtrafikens upprätthållande nödvändiga ställverk utslagna av en gräsbrand? Det ska de naturligtvis inte bli. De ska vara byggda så att de inte påverkas av något så trivialt och förutsägbart. Det är det som är normal standard. Har någon fuskat och är intresserad av att mörklägga frågan? Eller är orsaken ett sabotage? Har kraftlösheten, hjälplösheten och fusket numera blivit så utbrett inom järnvägen att varhelst en gräsbrand uppstår slås vitala anläggningar och trafiken ut?
Längs en misskött järnväg, en som i tjugo års tid ägnat sig åt att under politiska idioters ledning använda pengarna till att gräva en onödig tunnel i Hallandsåsen och bygga en enkelspårsjärnväg i bergen längs Norrlandskusten, finns naturligtvis många till bristningsgränsen utslitna kontaktledningar som kan, eller kommer att, starta gräsbränder.
Men varför uppmärksammas inte frågeställningen? Varför ställs inga adekvata frågor? Har landets journalist- och redaktörskår, som så gärna slår sig på bröstet över sin egen förträfflighet, förvandlats till samma odugliga sällskap som de som leker järnväg i Sverige?
Vad säger det oss om framtiden?
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Världens mest straffriförklarade maffia
.
Media uppmärksammar mutorna kring fotbolls-VM och att Qatar köpte sig fotbolls-VM. Det är bra. Precis som deras företrädare ofta köpt sina VM, helt eller delvis. Och Sepp Blatter och brottslingarna inom FIFA flinar och svär sig fria. Fullt medvetna om att vår civilisation är oförmögen att agera mot brottslighet under idrottslig täckmantel.
Vi har länge kunnat se att fotbollsmatcher i allt högre grad är uppgjorda. Fotboll kan snart liknas vid Catch-as Catch-can. Inte helt fel kanske. Fotboll är ju i grunden lek och förströelse, så varför skulle inte det förmenta tävlingsmomentet också kunna vara lek? Det är självklart att det blir så när det är så mycket pengar i sporten, på läktarna, i sändningarna och med spel på matchresultat.
Tricket är inte längre att spå om vem som ska spela bäst. Det är istället att försöka räkna ut vilka resultat den ekonomiska brottsligheten spelar på.
Inom ishockeyn har åtminstone jag tyckt att man kunnat hålla uppe skenet. Men det rasade med den alldeles tydligt uppgjorda finalen mellan Ryssland och Finland härom veckan. Det var tydligt, tycke jag, att såväl domare som organisationen var köpta av ryssarna. Finnarna såg det. Alla såg det. Tvåhundra års finsk erfarenhet av att leva under rysk överhöghet eller invid en stor rysk granne har lärt finnarna att samexistera med den korrumperade ryska makten. Finlandiseringen fick finnarna att tiga och gilla läget. Officiell silverplats och inofficiellt guld är inte så tokigt det heller.
Men hockeyförbunden har numera sällat sig till de övriga korrumperade idrottsorganisationerna som FIFA och IOK. För ungdomens fostran till myglande skurkar.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Media uppmärksammar mutorna kring fotbolls-VM och att Qatar köpte sig fotbolls-VM. Det är bra. Precis som deras företrädare ofta köpt sina VM, helt eller delvis. Och Sepp Blatter och brottslingarna inom FIFA flinar och svär sig fria. Fullt medvetna om att vår civilisation är oförmögen att agera mot brottslighet under idrottslig täckmantel.
Vi har länge kunnat se att fotbollsmatcher i allt högre grad är uppgjorda. Fotboll kan snart liknas vid Catch-as Catch-can. Inte helt fel kanske. Fotboll är ju i grunden lek och förströelse, så varför skulle inte det förmenta tävlingsmomentet också kunna vara lek? Det är självklart att det blir så när det är så mycket pengar i sporten, på läktarna, i sändningarna och med spel på matchresultat.
Tricket är inte längre att spå om vem som ska spela bäst. Det är istället att försöka räkna ut vilka resultat den ekonomiska brottsligheten spelar på.
Inom ishockeyn har åtminstone jag tyckt att man kunnat hålla uppe skenet. Men det rasade med den alldeles tydligt uppgjorda finalen mellan Ryssland och Finland härom veckan. Det var tydligt, tycke jag, att såväl domare som organisationen var köpta av ryssarna. Finnarna såg det. Alla såg det. Tvåhundra års finsk erfarenhet av att leva under rysk överhöghet eller invid en stor rysk granne har lärt finnarna att samexistera med den korrumperade ryska makten. Finlandiseringen fick finnarna att tiga och gilla läget. Officiell silverplats och inofficiellt guld är inte så tokigt det heller.
Men hockeyförbunden har numera sällat sig till de övriga korrumperade idrottsorganisationerna som FIFA och IOK. För ungdomens fostran till myglande skurkar.
Södertälje tisdagen den 3 juni 2014
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)