Anpassning av mediautbudet

.
TV4 lägger ned sina lokala nyhetsstationer. Säkert mycket tråkigt för alla som förlorar sitt arbete. Fast egentligen förlorade man sitt arbete mycket tidigare. Det är bara lönen som fortsatt att komma och det synliga beviset på nedläggningen som dröjt.

Utifrån andra aspekter kan det som pågår nämligen innebära ett steg i en verklighetsanpassning av mediautbudet.

Allt färre bor numera på landsbygden. Efter att ha ödelagt möjligheterna att driva företag i landsbygden och sysselsätta människor med lönsamma eller väl fungerande verksamheter, har numera de som aktivt ödelagt landsbygden så tråkigt där att de flyttar in till städerna. I Norrbotten flyttar man åtminstone till Luleå, men många flyttar efter barnen, längre ned, till Sverige.

Om det hade bedrivits granskande journalistiskt arbete hade media haft innehåll som lyssnare, läsare och tittare funnit det meningsfullt att betala för. Jag tror att landsbygden kunde ha blomstrat, om en fri och granskande journalistik hade hållit efter de offentliga amöborna, vilka slagit ihjäl de effektiva med hjälp av ett korrumperat rättsväsende och en dito förvaltning. Man har hjälpt de ineffektiva och skapat en situation som kan beskrivas som ”survival of the unfittest”.

Rapporteringen i media, liksom den sedan länge obefintliga journalistiska verksamheten, har resulterat i att alla media är lika. Alla rapporterar samma sak, utifrån samma infallsvinkel. Den organiserade brottslighetens budskap når alla medan allt annat förtigs. Media är så lika numera att de i praktiken är en och samma. Vem betalar flera gånger för samma sak? Allt färre tycks det.

För att styra, dupera och mjölka befolkningen är det naturligtvis en fördel med lydiga media. Men om man önskar hålla landet vitalt och konkurrenskraftigt är det en katastrof. Inget förbättras, inget effektiviseras, allra minst hanteringen av allmänna medel, när inga kritiska synpunkter släpps fram i media.

Länge hade Sverige råd att föda parallella media med nära nog identiskt innehåll. I Norrbotten exempelvis fyra tidningar, två TV-kanaler och ett radioföretag, vilka alla torgförde samma åsikt, men som genom sin skenbara mångfald skapade en falsk illusion av fri och kritiskt granskande media. Men i takt med att korruptionen urgröper landets ekonomi får sådan lyx stryka på foten. Och egentligen är det väl inte mer än rätt?

Varför ska en tidning hållas under armarna av skattebetalarna för att ett par sidor översätts till finska, som Haparandabladet? Om läsarna vill ha svenska nyheter på finska köper de ju tidningen. Eller varför ska två tidningar, identiskt lika, ägda av samma ägare och delande på allt väsentligt, få tiotals miljoner om året av skattemedel för att konkurrera med sig själva, som NSD och NK? Behövs det en Piteå-tidning bara att maffians lokala säte är i Piteå? Och varför behövs det två TV-kanaler för att säga samma sak?

Det som sker nu är en anpassning till verkligheten. Med den uteblivna journalistiska granskningen försvann det tryck som våra politiker och tjänstemän behöver för att använda våra skattemedel klokt och till det de är avsedda att användas till. Kan man inte granska partiernas, kommunernas, landstingens och statens verksamhet och hålla dem fria från korruption är det väl inte så konstigt att de tränger bort mediakorruptionen från de offentliga köttgrytorna.

Billigast är nog att sprida propaganda med radio. Och den har ju alltid varit servil visavi den grova organiserade brottsligheten. Är det så det framtida norrbottniska medialandskapet ser ut? Bara en radiokanal som torgför ”rätt” tillrättalagda budskap? Radio åt de trogna lättledda pensionärerna och internet och sociala media åt de läskunniga som vill veta vad som egentligen händer?

Södertälje fredagen den 13 juni 2014
Mikael Styrman
.