Det amerikanska inbördeskriget - i Irak

.
USA har i nästan hela sin 238-åriga era som självständig nation levt under devisen ”störst går först”. Det är inte konstigt om man beaktar hur nationen kolonialiserades. Eller uttryckt med andra ord: hur det gick till när man stal landet från urinvånarna. Människor med livsvilja och skapandekraft som de inte kunde få utlopp för i sina hemländer på grund ekonomiskt, politiskt eller religiöst förtryck, begav sig till USA.

Till de saker som amerikanerna förmodligen är stoltast över, men som man, åtminstone för en humanist, har minst anledning att vara stolta över, hör hur man återkommande krigat sig rika på fattigare människors bekostnad. USA:s utrikespolitik i exempelvis Syd- och Mellanamerika har i kanske hundra år haft mer gemensamt med en maffiaorganisation än en demokrati. Det antika Romarikets härjningar ligger nära till hands att jämföra med. Och det är troligt, att om mänskligheten överlever, så kommer man i framtiden att betrakta dagens USA som samma sorts skurkar som det forna Romariket.

Men ny tycks ett paradigmskifte vara för handen. Ny tycks man ha övertagit en gammal svensk paradgren. Man tycks ha övergått till att kriga sig fattiga istället, så som Sverige gjort i alla tider, för att sedan beskriva sina militära fiaskon och katastrofer som stora framgångar. På annat sätt går det knappast att uppfatta USA:s bravader på senare tid.

Under min livstid har USA:s relation till sin omvärld varit tudelad. Samtidigt som man framgångsrikt tillförskansat sig, och förbrukat merparten av jordens resurser, och lämnat 95% av jordens befolkning att dela på det som blivit över, har världens i särklass största och dyraste anfallsmakt vandrat från katastrof till katastrof. Med en liten travestering till ett av Winston Churchills mest berömda uttalanden kan man sammanfatta USA:s militära framfart efter 1950 med ”sällan har vi haft så många att tacka för så lite och för så mycket pengar”. För att inte göra listan onödigt lång kan den sammanfattas med: Korea, Vietnam, Iran, Irak, Irak igen, Afghanistan och nu Irak än en gång. Stämmer rapporteringen verkar USA vara på god väg att förvandla även Irak till samma sorts reaktionära islamistiska nation, som man redan tidigare förvandlat Iran till. Det ligger naturligtvis i farans riktning, att världens mest skuldsatta och oljeberoende nation, med världens i det längre perspektivet odugligaste militärmakt, håller på att utestänga sig självt från jordens största oljetillgångar.

Obama ärvde Irak-problemet av två generationer Bush. Tillsammans med de psykopater som tillsatte dem hade de stökat till ett av världens äldsta kulturländer bortom allt förstånd och gjort stora delar av befolkningen till flyktingar. Obama drog bort trupperna från Irak. Det var ett av hans vallöften. Nu har Isis-styrkorna, utöver vad deras finansiärer tillhandahållit, även kommit över en hel del krigsmaterial som USA överlämnade åt Irakierna vid reträtten. Rapporteringen från Irak är så otydlig, att det inte går att veta än vad som nu pågår där. Och de flesta, kanske alla, som rapporterar därifrån, låter medvetet eller omedvetet, sin rapportering färgas av intressen med en agenda okänd för oss. Vem ligger bakom Isis-trupperna - direkt och indirekt? Det är inte gott att veta. Svenska media pekar ut ett antal arabländer, varav en del ligger på USA:s förstörelselista. Det är ett ganska gott tecken på att det inte är de som ligger bakom Isis utan att det som rapporteras till oss bara är en del av USA:s propagandakrigföring.

Med en så stor försvarsmakt och försvarsindustri som USA har, som lever ett eget liv och som nationen inte har kontroll över, kan det mycket väl vara så att nationen nu har blivit självförstörande, på ett tydligare sätt än tidigare. Politiken försöker och tror sig dra åt ett håll, utan att komma i konflikt med de finansiella intressen som finansierar politikens vällevnad, men nationen rör sig i en annan riktning. Det är troligt att bakom Isis står amerikanska särintressen. Och i ett land med så stor militärmakt och krigsindustri är de många. Officiellt, när USA befinner sig i krig, ska de vara Obamas vänner. Men med sådana vänner behöver han inga fiender. Det är troligt att det som utspelar sig i Irak idag är ett amerikanskt inbördeskrig - utkämpat på Irakisk mark, med en sorts legosoldater. Så var det med Romariket också. Fler av dess inbördeskrig utkämpades utanför Rom än i Rom.

Det fanns en tid, för ca 100 år sedan, då demokratin i USA var så stark att man kunde bryta sönder skadligt stora och hänsynslösa organisationer som Standard Oil. Man lyckades, eller lyckades åtminstone nästan, oskadliggöra Standard Oil med hjälp av anti-trustlagarna. Sedan införde de godaste av alla goda människor spritförbudet. Efter det har USA varit ett postdemokratiskt samhälle prisgivet åt maffian.

Och nu är snart ett allt fattigare och allt mer skuldsatt USA i krig med praktiskt taget resten av världen. För att komma över jordens allt mer sinande resurser, för att hålla borta ett Sovjet-liknande sammanbrott i det egna landet och som ett resultat av intern maktkamp. Somliga länder är USA i öppen väpnad konflikt med. I andra länder mördar man lite diskret och godtyckligt på distans med sina drönare. Mot sina allierade bedriver man ett finansiellt-, propaganda-, underrättelse- och utpressningskrig.

USA befinner sig på ett sluttande plan och Obama är på tunn is i Irak. Någon har sagt ”varför ska man gå i lera och sörja, när man kan gå på hal is och ha det glatt”. Det verkar kunna vara USA:s nya valspråk eftersom det går så snabbt utför. Alla amerikanska presidenter blir snabbt gråhåriga. Deras tillvaro kan nästan alltid jämföras med att gå i lera och sörja. Att befinna sig sig på hal, sluttande och nattgammal is behöver inte vara en försämring. Åtminstone är det omväxling.

Södertälje lördagen den 14 juni 2014
Mikael Styrman
.