Då och Nu - synen på historien förändras

.

Att synen på historien - människans historia - förändras är naturligtvis inte alls konstigt. Vi lär oss mer om forntiden och vår syn på historien förändras därför. Men i retrospektivt ljus är det svårt att landa i någon annan uppfattning än att den uppfattning man hade från vetenskapens sida - och som följaktligen försvarades av auktoriteter med näbbar och klor - numera i många fall framstår som inget mindre än komisk.

Då trodde man att människans utveckling från grottmänniska till dagens människa hade ägt rum under obetydligt mer än en handfull tusen år.

Idag vet vi - eller tror oss åtminstone veta - att människans tid på Jorden sträcker sig över flera mellanistider - kanske till och med många - men det är ännu svårt att veta hur långt tillbaka. Förmodligen kommer vi aldrig att veta hur långt tillbaka, eftersom spåren av våra förfäder och eventuella andra livsformer bryts ned och försvinner med tiden.

När jag var ung sträckte sig den intellektuella historiska analysen och debatten tillbaka till stadsstaten Roms historia. Där ungefär gick gränsen då. En fråga som sysselsatte de historiskt intresserade var varför Rom så småningom gick under, som om det var någon sorts unikum.

En teori som kastades fram på den tiden var att de besuttna klasserna i Rom åt på blytallrikar och att det så småningom resulterade i intellektuell utarmning av nomenklaturan, vilket i sin tur resulterade i stadsstatens förfall och undergång.

Blytallrikar kan säkert i någon mån ha bidragit till Roms undergång, men jag tror inte att det haft någon avgörande betydelse. Däremot tror jag att det finns ett nära samband mellan Roms undergång och den välfärd de härskande klasserna kunde unna sig, vilken så småningom slog över i dekadens. Det orsakssambandet kan man - i mån av tillgång till källor och lämningar - finna i många mänskliga civilisationer som kommit och gått genom åren. Vi - eller forskningen - tenderar att fokusera lite för mycket på naturkatastrofer och klimatförändringar. Men det beror nog mest på att det är på modet nu och att det därför färgar forskningen. Närapå all forskning präglas av en vilja att vara makten och finansiärerna till lags. Tyvärr tenderar det att resultera i att kloka människor forskar - i alla fall kloka ibland - medan i sammanhanget stollar med helt annan agenda bestämmer över medelstilldelningen. Det råder onekligen en viss likhet med ungdomens råa skämt om ”fullast kör”.

Varför är det här nu plötsligt intressant?

Jo, det måste rimligen finnas en förklaring till att ett sedan relativt lång tid etablerat samhälle som det amerikanska, vilket i många sammanhang är mycket högtstående, lyckas med bedriften att till president välja en fullkomlig dåre.

Hur i all världen ska man kunna förstå det - om det inte beror på utbrett valfusk? Att Donald Trump medvetet ägnade sig åt valfusk var nog både förväntat och anses nog numera som känt. Men är det enda förklaringen?

Dårarna hemsöker återkommande mänskligheten och är en oavvislig del av mänskligheten. Ta bara några exempel under senare tid: Saddam Hussein, Idi Amin, Moammar Gadaffi, Josef Stalin, Benito Mussolini, Adolf Hitler. Listan kan tyvärr göras mycket, mycket längre. Det ingår sannolikt i naturkrafter som vi inte kan förklara att civilisationer uppstår, utvecklas, blomstrar, förfaller och går under. Många - dock naturligtvis inte alla - av de civilisationer vilkas undergång vi söker förklara med torka och klimatförändringar har sannolikt i själva verket gått under därför att de passerat sitt zenith och blivit självförstörande.

Kanske är det i det ljuset Donald Trump och utvecklingen i USA ska förstås? USA - åtminstone de härskande klasserna - har länge kunnat unna sig en levnadsstandard och en syn på sin omvärld som påminner om tidigare mänskliga civilisationers syn på sin omvärld, inför sitt eget slutliga förfall. Därmed inte sagt att jag tror att USA kommer att gå under inom kort. Däremot tror jag att man kan känna sig förvissad om att zenith har passerats, utvecklingen mot undergången har inletts och att förfallet och sammanbrottet sannolikt kommer att gå betydligt fortare än för många tidigare kända civilisationer. Jag kan inte förklara det, men jag är benägen att tro att en snabb uppgång också har sin motsvarighet i en i historiskt ljus kort blomstringsperiod följd av en förhållandevis kort tid för undergång.

Det finns många saker - både stora och små - som pekar i den riktningen. Låt mig bara ta några få exempel:

Världen är full av bilar som spyr ut avgaser - som den dominerade åsikten - inte nödvändigtvis den rätta, men den dominerande - anser att kommer att resultera i civilisationens undergång. Lösningen som man riktar in sig på är att man på platser där problemen, hoten och utsläppen är minst, förbrukar alla resurser genom att förebygga icke-hoten, allt medan de stora problemen, de som verkligen skulle kunna utgöra existensiella hot helt nonchaleras.

Ett annat sådant komiskt - för att inte säga direkt löjligt - fenomen är att man i en värld som formligen badar i undersysselsatta potentiella chaufförer förbrukar sina resurser på att bygga självkörande bilar som 99% av världens befolkning inte kommer att kunna skaffa sig, men vilka kommer att förbruka stora resurser - helt i onödan.

Andra fenomen är att man ska resa till Mars, vilket naturen gjort meningslöst, vilket samtidigt resulterar i blind gudadyrkan av den som kommer på en så svamlig och så tydligt av storhetsvansinne präglad idé.

Ett annat fenomen som uppmärksammats under senare tid är att vem som helst får skjuta upp satelliter, vilka blir till rymdskrot där uppe, vilket riskerar resultera i att just den verksamheten är på väg att bli självförstörande, eftersom risken att krocka med rymdskrot blir allt mer påtaglig. Givet hur mänskligheten brukar hantera problem kommer det antagligen att leda till att när man ska skjuta upp en satellit i framtiden skjuter man istället upp tre, eftersom en viss avgång kan förväntas. Det ger sig självt vad det så småningom resulterar i.

Mänskligheten betraktar sig själv som skapelsens krona. Man kan undra varför?

Falun onsdagen den 21 januari 2026

Mikael Styrman

.