Fem bröd och två fiskar

.

Industrislakt för att rädda banker

I början av 1990-talet övervägde jag att starta list- och paneltillverkning i stor skala. Kronförsvaret och den massaker som bankerna då, med statsmaktens hjälp, anställde på svenska företagare fick mig att lägga ned projektet. En stor del av vårt svenska industrikapital vräktes då ut från ganska friska snickeriföretag som ruttna banker ryckte undan mattan för, i syfte att rädda sig själva. Industrierna hamnade istället i Sydostasien och Baltikum. Det gick ganska bra för bankerna då också men företagarna hamnade på bar backe.


Svanenmärkning

Medan jag utvecklade mina produkter undersökte jag även vad det skulle innebära att Svanenmärka produkterna. Det visade sig att man kunde få använda Svanenmärkningen om man hade en miljövänlig produktion och betalade en viss avgift till Svanenorganisationen.

Jag blev lite modstulen av detta eftersom jag visste att vi skulle sprutlackera list- och panelämnen. Visserligen skulle vi använda vattenbaserade färger, betser och lacker, men även vattenbaserade sådana innehåller mycket lösningsmedel. Följaktligen skulle vi komma att fläkta ut mängder av lösningsmedel.


Kompensera och betala

Det visade sig inte vara något problem. Om man hade en nedsmutsande tillverkning, släppte ut syror, lösningsmedel eller andra gifter kunde man istället, i samarbete med Svanenorganisationen, ”kompensera” genom att till exempel sätta in tidur på motorvärmarstolparna på personalparkeringen och betala en viss avgift till Svanen.

Så var det med svanenmärkningen.


Klimatkompensering

Vad detta säger beträffade de nu pågående bedrägerierna som kallas för ”klimatkompensering” överlämnar jag till läsaren att dra sina egna slutsatser om.


Omfattande konsumentbedrägerier

Det finns numera en uppsjö av organisationer som livnär sig på detta sätt. Lite tydligare uttryckt är affärsidén bondfångerier och bedrägerier mot svenska och internationella konsumenter genom falsk marknadsföring.

Nu senast har Haparanda kommun utnämnts till ”Fair Trade City”. En kommun vars affärsidé är att överkonsumera energi genom att uppföra stora affärscentrum till vilka människor ska komma åkande lång väg, för att handla varor tillverkade av förslavade asiatiska barn till underpriser, kan bli utnämnd till Fair Trade City. Att kommunen själv kränker allmän och enskild rätt frekvent och inte betalar sina lokala småleverantörer är inte heller något hinder. Viktigt är däremot att kommunen köper rättvisemärkt kaffe till lunchrummet.


Absolute Fake City

Vad finns det för anledning att förmoda att inte även ”rättvisemärkningen” missbrukas av skrupelfria affärsmän och karriärhungriga psykopater? Är det rent av så, att ett korrektare namn för Haparanda skulle vara ”Absolute Fake City”?


Recessionen knackar på dörren

Fair Trade City-utnämningen är bara den senaste i en lång rad av papegojmärken som Sven-Erich Bucht tilldelats och okritiskt hyllats för i den nazikollaborativa pressen, i högkonjunkturens elfte timma. Nu knackar recessionen på dörren. Barnsliga företagschefer, i hopp om god framtida karriärutveckling under det nationalsozialdemokratiska broderskapets skyddande vingar, har utan att bry sig om sin huvudmans intressen låtit sina huvudmän öppna, på förhand dödsdömda, filialer i Haparanda. Dessa felinvesteringar, kommer sannolikt att orsaka stora företagsekonomiska och samhällsekonomiska förluster, som konsumenterna kommer att tvingas betala, genom högre priser och försäkringspremier, samt sämre räntor och pensioner. Många lokala butiker har drivits i putten genom dessa verklighetsfrämmande investeringar. Åter andra har lockats till felinvesteringar och kommer att gå samma väg.

Vad ska Haparandaborna då leva av?


Fem bröd och två fiskar

Jesus utspisade 5.000 män med bara fem bröd och två fiskar. Om hälften är sant av alla hyllningsvisor som Sven-Erich Bucht fått i den nazikollaborativa pressen, måste väl de 10 000, och snabbt minskande, Haparandaborna kunna leva många år, gott och väl, knaprande på Sven-Erich Buchts papegojmärken.

.