måndag 6 september 2010

Jag har känt ångesten…

.

…som man får erfara när man utan förvarning hamnar i en ambulans på väg till akutvården.

Det var i början av 2000-talet.  Facket hade länge missbrukat kollektivavtalet till att lamslå viktigare förändringar i företaget och till att vrida ur företaget stora oberättigade skadestånd. Det var de möjligheter man fick genom Tok-Palmes arbetsrättslagstiftning på 1970-talet och sedan inte kunde låta bli att missbruka. När vi slutade teckna kollektivavtal försökte man ta över vårt företag. Sven-Erich Bucht blev partiets torped med uppgift att underminera företaget inifrån. Stödd av regeringskansliets jurister och med Sven-Erichs för ändamålet förvärvade aktier som redskap skred han till verket. Vana stora bidragstagare som Birgit Niva hade och har ingen integritet när det politiska brödraskapet kallar. Per-Arne Kerttus kusiner drog sitt strå till stacken liksom Per-Arne själv som redan då återfanns på sosseriets lönelista.

Bland annat utsattes vi för en massiv borgenärsattack och partiet fick Handelsbanken att säga upp vårt lån. Vi investerar på fyrtio års sikt och fick en vecka på oss att betala lånet. Sedan anslöt skatteverket genom kronofogden med en olaglig konkursansökan till samma förhandling i den politiska domstolen i Haparanda.

I samband med den ganska välorganiserade attacken slutade ett flertal nyckelpersoner vilket skapade en mycket extrem arbetsbelastning för mig och mina kvarvarande medarbetare. På några veckor ändrades personalstyrkan från tretton till tre personer under facklig blockad som sedan pågick tills facket inte höll ut längre.

Under denna exceptionella tid var det inte precis välkommet att bli akut sjuk. Men så blev det – helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet.

Efter några timmar med tilltagande smärta i buken sökte jag läkare på hemorten. Diagnosen bestämdes till akut blindtarmsinflammation. Jag hamnade i en ambulans med Kalix som destination, för operation samma kväll.

Väl i ambulansen hade jag cirka fyrtiofem minuter på mig att ordna upp mitt liv så att det skulle fungera i händelse av betydande konvalescens eller rent av min bortgång. Och mobiltelefonens batteri visade sig vara nästan tomt. Ingen idealisk situation. Därav ångesten och febril tankeverksamhet för att bestämma vad som var viktigast, och möjligt, att ordna och hur det kunde ske med minsta möjliga ringande.

Allt gick i alla fall bra. Jag opererades samma kväll i Kalix och blev snart återställd. På den tiden kunde man inom Landstinget! Det var innan dagens landstingsbyråkrati och dagens landstingspolitiker hade gjort sitt.

Senare har jag kunnat se en del av de konsekvenser man drabbas av som anhörig, när någon i familjen blir sjuk och vården inte finns nära hemorten.

Det blir mycket betungande att besöka nära anhöriga, barn t ex, när varje resa till och från hemmet blir 34 mil. Det blir svårt för föräldrarna att sköta sina arbeten och det blir mycket kostsamt för familjen, trots världens högsta skatter. Oron för de anhöriga gör inte situationen lättare.

Onekligen är det med bedrövelse man betraktar det förfall som pågår inom landstinget och det roffande av skattemedel till allehanda dumheter som dränerar vårdens resurser.

Övertorneå den 5 september 2010

Mikael Styrman

.

Inga kommentarer: