Utvecklingen i Afghanistan, vecka 41

.
När Barack Obama valdes till president i USA och Obamafebern härjade som värst var det just kriget i Afghanistan som visade att han ändå var en vanlig dödlig. På många sätt och i många frågor vidtog han stora kursförändringar i förhållande till George W Bush politik. Guantanamo, Irak m fl surdegar avvecklades, eller indikerades att avveckling skulle ske. Men just Afghanistankriget rådde han inte på.

Varför gjorde han en så felaktig bedömning av krigets berättigande och USA:s utsikter att nå framgång i Afghanistan? Kanske hade han dåliga militärpolitiska rådgivare? Kanske vågade han inte utmana det militärindustriella komplexet mer än han ändå gjorde genom att stänga den ena av deras två vid den tiden dominerande lekstugor? Det kanske var nödvändigt att hålla igång Afghanistan för att få stänga Irak som hade utvecklats till en amerikansk skampåle världen över? Oavsett vilket visade beslutet att han också har mänskliga tillkortakommanden.


Amerikanska drönare är talibaner och islamisters bästa rekryterare

Det kanske också är att begära för mycket att någon som arbetar inne i den amerikanska politiken och maktapparaten skulle kunna ana vad stollarna skulle ställa till med i Afghanistan.

Att de skulle hitta på att skjuta ned lokalbefolkningen på måfå från drönare borde ha varit möjligt att inse tycker man. Möjligen var det svårare att förstå kraften i det raseri, som ett så godtyckligt dödande, på ett så föraktfullt sätt, skulle komma att resultera i.

Vilken skulle reaktionen bli bland den amerikanska allmänheten om förfarandet var det omvända? Om det istället var talibaner eller islamister som från drönare på hög höjd dödade amerikaner godtyckligt?


Okritisk rapportering?

Plikttroget och okritiskt rapporterar våra media. Som SvD igår:

”Minst sju upprorsmän dödades och tre sårades när ett amerikanskt drönarplan på söndagen besköt en byggnad nära staden Miranshah i den pakistanska klanregionen Norra Waziristan.”

Hur kan man veta det? Att det är upprorsmän, menar jag. När talibanerna i stor utsträckning kontrollerar landytan och drönare flyger högt där uppe.


CBS 60 Minutes

I CBS 60 Minutes som sändes i TV4 och TV4+ i helgen var det ett inslag från en amerikansk styrka i Afghanistan, förlagd ca 20 km från Pakistanska gränsen.

 De var utsatta för ständiga angrepp. Styrkan i fråga hade 300 kvadratkilometer att kontrollera. Efter 9 års krig hade de kontroll över 18-20 kvadratkilometer. Resten kontrollerades av Talibanerna. De kunde - naturligtvis - inte skilja på fredliga bybor och fientliga talibaner och de var allt mer utfrysta och distanserade av lokalbefolkningen. I förtäckta ordalag framkom att de inte själva trodde på seger. Nog tycks det vara en dödsdömd mission de är ute på. Och därmed är även svenska truppers mission detsamma.

Om det Afghanska krigets verklighet letat sig in i CBS 60 Minutes har det också letat sig in i de amerikanska vardagsrummen och då vet vi hur det brukar gå.


Nato snart utan bränsle?

Efter de senaste två veckornas utveckling är det svårt att känna något tvivel om vad som är på väg att hända i Afghanistan. De senaste veckorna har rapporterna avlöst varandra om hur tankbilar brunnit upp. 20, 30 ja ända upp till 50-talet tankbilar åt gången rapporteras det om. Så där kan man hålla på ett tag men så småningom tar tankbilarna i området slut.

Det är inte lätt att bevaka bränsletransporterna. Från exempelvis Karachi i Pakistan till Jalalabad i Afghanistan är det 112 svenska mil – fågelvägen! Men det är bara förnamnet. För det är kraftigt kuperat bergslandskap till betydande del.  Det skulle vara intressant att i media få belyst vilken sträcka tankbilarna verkligen har att distribuera drivmedel till Afghanistan och hur lång färdvägen är.

För att vi verkligen ska kunna förstå vad Nato och Sverige ägnar sig åt i Afghanistan vore det även intressant att få belyst hur man tror att dessa bränsletransporter ska kunna skyddas mot gerillaattacker. Min tes är naturligtvis att det inte går att framgångsrikt skydda så långa bränsletransporter i så svåra terrängförhållanden, genom fientligt område.

Ändå sköts det inte bättre än att femtiotalet tankbilars förare kan ta matpaus samtidigt och lämna bilarna så svagt övervakade att några man på två bilar kan förstöra alla. Så tätt parkerade att det räcker med att tända en för att alla ska brinna upp. En armé som beter sig så kan inte ens vinna ett krig mot ett ålderdomshem i Jalalabad.

Långt innan bränsleleveranserna sinar för Nato i Afghanistan har de sinat för civilbefolkningen. Vad kommer det i sin tur att medföra för Natos popularitet? När bränsleleveranserna sedan sinar för Nato är det färdigkrigat. En modern armé klarar sig inte utan drivmedel. Då knäpper talibanerna Natotrupperna och deras allierade från bland annat Sverige som sittande fåglar. Vi kommer med stor sannolikhet att få se en ny Têt-offensiv. Denna gång i Afghanistan och utan djungel. Men med känt och förutsägbart resultat.


Window of opportunity

Just nu finns ett ”window of opportunity” öppet. Nu kan Sverige få hem sina soldater med svansen mellan benen, från ockupationskriget i Afghanistan. Om vi väntar en tid kan vi istället få hem dem med svansen mellan benen, sotiga som hämtade ur en kolmila och förvarade i aluminumkistor. Det är nämligen långt ifrån säkert att Afghanerna nöjer sig med att knäppa en i veckan eller ens en om dagen. Det kan gå ganska fort när det väl går åt helvete.

Det är klart att det är en katastrof förenad med betydande prestigeförlust att tvingas ta hem trupperna från Afghanistan med svansen mellan benen. Men blir det bättre av att man väntar tills fler kommer hem döda än levande och det hela blivit en stor katastrof?

Övertorneå den 11 oktober 2010

Mikael Styrman
.