.
Så säger man i Finland, när man vill uttrycka att vi måste ta itu med problemet och nämna det vid sitt rätta namn.
I Sverige sätter nu samhällseliten pannorna i djupa veck och försöker bekymrat komma på hur man ska komma tillrätta med samhällsproblemet som Anders Behring Breivik så skoningslöst blottat i all sin prydno. Hur ska man kunna få oss att hålla oss lugna genom att tala till oss som till små barn - tala runt problemen - utan att nämna de verkliga problemen. Utan att ta upp att samhällseliten plundrar oss och låter byråkratin plundra oss ännu mer och dessutom trakassera oss, för att sedan lämna oss utan fungerande samhällsinstitutioner. Utan att ta upp att samhällseliten använder invandrarfrågan för att kamouflera de egna tjuverierna och de egna tillkortakommandena. Utan att släppa fram en fri debatt. Hur ska det vara möjligt att fortsätta att kväva den svenska debatten och dölja det havererade rättsväsendet, sjukvården, åldringsvården, skolorna, kommunikationerna och andra viktiga samhällsfunktioner på väg mot, eller redan mitt i, ett totalt sammanbrott? Utan att drabbas av svenska efterföljare till Anders Behring Breivik?
Hur ska samhällseliten hantera att man inte lyckats manipulera befolkningen att kanalisera sitt missnöje och ABB-typerna, som man trodde, mot islamistjakt? Att de genomskådats och missnöjet vänder sig mot samhällseliten? Ja, där har Ni verkligen något att bita i.
Med kännedom om hur Ni jobbar, grabbar av bägge könen i den offentliga sektorns maktelit, tror jag att Ert nästa steg, om Ni reagerar med ryggmärgen, blir att iscensätta ett muslimskt terrordåd med hjälp av Era legoknektar, eller psykopaterna inom den politiska polisen för att vara tydlig. Jag är övertygad om att Ni just nu väger möjligheten men jag tror inte att det är klokt att genomföra det. Tiden har på något sätt runnit iväg från den sortens lösningar. Det gick att genomföra så länge som äcklena inom massmedia lydde Er minsta vink. Det går inte att göra med ett fritt internet.
Ett stort problem i Sverige, som hindrar att vi pratar om problemen och nämner dem vid deras rätta namn, är Stasikollaboratörerna inom massmedia. Förmodligen är det där samhällssaneringen måste börja. Det korrumperade slöddret måste bort från media först för att vi ska få vår dysfunktionella tredje statsmakt att fungera. När det lyckas kommer politiker, åklagar- och domarattrapper och låtsaspolisen att styras upp mer eller mindre per automatik, åtminstone med lite hjälp från medborgarna. Sannolikt går det inte, med någotsånär bibehållen ordning att få bort gangsters och parasiter ut statsapparaten utan att först ha fått bort deras kollegor ur massmedia - eller alternativt att ha fått dem att arbeta som journalister istället för som politiska mutkolvar.
Jag förstår att Ni biter och klöser Er fast vid köttgrytorna för allt vad Ni är värda. Men jag hoppas och tror att situationen är sådan, som vi brukade skoja om i skolan: - Ska Ni ta Erat pick och pack och försvinna eller ska Ni grina och ta Erat pick och pack och försvinna?
Fredrik Reinfeldt står nu, bildligt talat, med luren i handen, som Erich Hoenecker gjorde 1989 när muren hade börjat rasa och grabbkollegiet i den tidens Östtyskland ville att gränspolisen skulle beordras att öppna eld mot befolkningen som ville ut genom muren. Grabbarna - Carl Bildt- och Bengt Westerbergtyperna - skrek i bakgrunden: - Ge klartecken! Ge klartecken!
Det blir mer än intressant att se hur Fredrik Reinfeldt vill bli ihågkommen. Som en Egon Krenz eller en Erich Hoenecker? Som en Leonid Breznjev eller en Michail Gorbatjov?
Jag vädjar till Dig, Fredrik. Befria oss från slöddret i statsapparaten. Grip Din historiska chans. Sätt landet på fötter och gör någonting som Dina barn så småningom kan vara stolta över. Ge oss en hederlig och fungerande statsförvaltning! Öppna de svenska stasiarkiven så att vi kan ta del av vilka svenska mediarepresentanter som sprungit diktaturens ärenden.
Övertorneå den 31 juli 2011
Mikael Styrman
.
söndag 31 juli 2011
lördag 30 juli 2011
Synliggör censuren
.
.
Många(?) svenskar tror att våra media är fria och självständiga. Jag möter förhållandevis ofta människor som berättar att de tillställt tidningar kritiska insändare, som regel i strid med någon pågående myndighetsåtgärd, dock utan att få dem publicerade.
Som regel är de förbryllade när de berättar detta. När jag svarar att det är vanligt, för att inte säga att det snarare är regel än undantag, blir de än mer förbryllade och ömsom tvivlande. Det är tydligt att tron på sanningshalten i vad våra media förmedlar ännu är stark bland gemene man och att svensken över lag inte har någon beredskap för att mediarapporteringen är styrd.
Efter att under många år ha varit utsatt för en organiserad förtalande mediarapportering har jag inte så många gånger tillställt media debattartiklar utan istället valt att publicera mig på bloggen. När jag någon gång tillställer media debattartiklar hör det dock till undantagen att de publiceras.
För att synliggöra denna, för de flesta dolda, censur ska jag i fortsättningen informera om insända men refuserade debattartiklar på bloggen, så som jag nu gjort med inläggen ”Politikens draksådd skapade Utöya-massakern” samt ”Kan vi lita på forskningen”.
Övertorneå den 30 juli 2011
Mikael Styrman
.
 |
| Bild från Internet |
.
Många(?) svenskar tror att våra media är fria och självständiga. Jag möter förhållandevis ofta människor som berättar att de tillställt tidningar kritiska insändare, som regel i strid med någon pågående myndighetsåtgärd, dock utan att få dem publicerade.
Som regel är de förbryllade när de berättar detta. När jag svarar att det är vanligt, för att inte säga att det snarare är regel än undantag, blir de än mer förbryllade och ömsom tvivlande. Det är tydligt att tron på sanningshalten i vad våra media förmedlar ännu är stark bland gemene man och att svensken över lag inte har någon beredskap för att mediarapporteringen är styrd.
Efter att under många år ha varit utsatt för en organiserad förtalande mediarapportering har jag inte så många gånger tillställt media debattartiklar utan istället valt att publicera mig på bloggen. När jag någon gång tillställer media debattartiklar hör det dock till undantagen att de publiceras.
För att synliggöra denna, för de flesta dolda, censur ska jag i fortsättningen informera om insända men refuserade debattartiklar på bloggen, så som jag nu gjort med inläggen ”Politikens draksådd skapade Utöya-massakern” samt ”Kan vi lita på forskningen”.
Övertorneå den 30 juli 2011
Mikael Styrman
.
fredag 29 juli 2011
Politikens draksådd skapade Utöya-massakern
.
Jag kan inget om norsk politik eller dess eventuella likheter med svensk politik och ska därför inte närmare kommentera den. Men nedanstående funderingar är säkert relevanta för att belysa de bakomliggande orsaker som skapade Utöya-massakern eftersom gärningsmannen enligt uppgifter i media tagit starkt intryck av svenska förhållanden.
PK, politisk korrekthet som leder till förfall och undergång
Skenbart drunknar vi i ett hav av politisk korrekthet - PK. Eftersom inte alla barn kan få högsta betyg ska inga barn få betyg. Utan betyg ingen avstämning av vad eleverna lärt sig eller inte lärt sig. Ett exempel på människovänlig omtanke i grunden, som dock leder till att skolorna i allt lägre grad förmedlar kunskap till eleverna.
Fler exempel:
Avlövade lärare
Eftersom det förekommit, och kan förekomma, att en elev kan bli kränkt av en lärare, har läraren - i bästa välvilja naturligtvis - avlövats och fråntagits sina möjligheter att hålla ordning i skolklassen. Följden blir att de starkare elevernas utbildning hämmas och de svagare elevernas utbildning spolieras.
Vårt kulturarv överges
Eftersom inte alla elever är kristna kan inte skolavslutningar - åtminstone inte i vissa kommuner - längre hållas i kyrkan. Inte för några elever.
Svenska flaggan förvandlas till rasistsymbol
Eftersom inte alla elever är svenska medborgare eller ursprungligen svenska medborgare försvåras användning av svenska flaggan i olika sammanhang. Där dårskapen gått längst ifrågasätts om en svensk flagga på en T-shirt är en rasistisk symbol.
Stereotyp invandrarsyn
Vissa invandrare är flyktingar från förföljelse som kommer utfattiga till Sverige. De flesta är inte utfattiga, men många ändå flyktingar. Av någon anledning har det lett till en utvidgad definition innebärande att en invandrare alltid är fattig, alltid måste bidragsförsörjas, måste gå en kurs i svenska för invandrare som inte leder till att man lär sig svenska, osv. Det vill säga i Sverige är även en rik invandrare fattig. Skulle någon visa sig vara rik blir väl vederbörande utslängd som icke hjälpbehövande - endast fattiga och nödlidande göre sig besvär.
Akademiker får som mest bli spärrvakt i Rasistsverige.
Även välbeställda invandrare - det saknas inte sådana - måste gå igenom hela programmet vare sig de vill eller behöver eller ej. Det gäller även välutbildade akademiker som det råder brist på i landet. En välutbildad akademiker kan senare bli spärrvakt i tunnelbanan eller något annat inte allt för svårt som enligt utbredd svensk syn på invandrare en sådan möjligen kan utföra.
Varför är det så här?
Därför att det finns politiska krafter som, utan att förstå eller bry sig om de skadliga effekterna för samhällsekonomin, har drivit upp lönenivån för okvalificerade arbeten så högt i förhållande till vår omvärld att många arbeten inte längre kan utföras i landet. För att behålla lönenivåerna för okvalificerade arbeten på för hög nivå är det en utbredd uppfattning att invandrare inte bör släppas in på arbetsmarknaden.
Tvingar invandrare till svarta arbeten
Följden av detta blir - och det inser våra politiker, åtminstone nästan alla - att många invandrare inte kommer åt ett vitt arbete utan måste ta ett svart dito under betydligt sämre förhållanden och utan att komma i åtnjutande av någonting av den sociala trygghet som kommer andra svenskar till del.
Bidragstagande provocerar
Det leder också med nödvändighet till att invandrarnas situation kommer att sticka i ögonen på många andra svenskar - vare sig den enskilda invandraren vill arbeta för sin försörjning eller ej. Men det gör ingenting. Det är till och med önskvärt för dem som skapat situationen.
Brottslighet i det politiska etablissemanget driver upp skatter och försämrar service
I det totala skattetrycket ska vi inte bara räkna in direkta skatter och pensionsavgifter som till stor del slösas bort av den politiska klassen utan även konsumtionsskatter, indirekta skatter, avgifter för offentliga tjänster som tidigare var fria därför att de finansierades via skatten. Sådana blir nu med rasande takt avgiftsbelagda. Det beror på att den politiska klassen förökar sig som löss. Mängder av medlemmar av den politiska klassen har inga egentliga arbetsuppgifter till nytta för folket och nationen. De har låtsasjobb utan uppgifter eller omfattas av olika kända eller okända trygghetsprogram som gör att de inte behöver arbeta men ändå försörjs. Deras antal ökar kraftigt och det är ett exempel på varför skatterna hela tiden ökar. Antalet myndigheter och deras anställda ökar också. Av någon anledning tycks varje försök - seriöst eller ej - att minska antalet myndigheter och anställda istället leda till motsatsen. Att antalet ökar. Däremot tycks de leda till att myndighetstjänster som allmänheten efterfrågar och är beroende av blir allt svåråtkomligare. Högre skatter och sämre service - en tråkig kombination.
Statens resurser förskingras
Staten dräneras av personer tillhörande, eller lierade med, den politiska klassen. Ibland är det så inlindat och kamouflerat att det kan vara svårt att upptäcka och i andra fall generande tydligt. Det kan handla om att man nyttjar statlig egendom för sina egna syften. Man hyr ut eller säljer egendomen med en del av köpeskillingen vit och synlig, tillfallande staten, och en del svart, betalad under bordet till den enskilde beslutsfattaren. I andra fall kan belöningen innebära att den enskildes karriär tar en gynnsammare väg till följd av skumraskaffären.
Omdömeslösa felinvesteringar
I annat fall kan det innebära att man förbrukar statens resurser för att underhålla och förnya järnvägsnätet genom att slösa bort alla pengar på en tunnel genom hallandsåsen som aldrig blir färdig.
Annan service undanhålls medborgare och näringsliv trots stora investeringar
Det kan handla om flygplatser, både privata och nedlagda flottiljer, som trots att de uppförts för hisnande summor helt överges eller, om de ännu brukas, stängs nästan hela dygnet, med undantag för någon enstaka timma. Situationen påminner starkt om hur det var i Kenya när jag var där för ett antal år sedan. Betydande infrastrukturinvesteringar hade gjorts av utländska bidragsgivare men mycket kunde inte användas på grund av det statsfinansiella sammanbrottet, med andra ord på grund av korruptionen.
Vattenfall från katastrof till katastrof
Ett välkänt exempel är Vattenfall. Utan rimlig förklaring har människors kostnader för el stigit från ca 25 öre/kWh till över kronan per kWh. Detta trots att statliga Vattenfall är totalt dominerande på marknaden och prisledande. Vattenfalls kraftverk och nät är finansierat av Sveriges skattebetalare. Ändå ger man sig utan rimlig förklaring ut på Europamarknaden där man leker privatföretag och går från katastrof till katastrof i mångmiljardklassen. Katastroferna till trots får den ena efter den andra i det regeringsledda företaget mångmiljonbonus utan att ha utfört någon prestation. Så i det stora perspektivet.
3,5 miljoner till regeringsstyrd gangsteradvokat
I det lilla perspektivet lierar sig regeringen med den organiserade brottslighetens advokat som nu ska få 3,5 miljoner i arvode. För vad? För att ha lagt rabarber på Ekfors intäkter, skrämt livet av kunderna, kopplat in några kriminellt felaktigt utförda elanläggningar men i övrigt lämnat företaget att sköta driften - men utan intäkter. Verkligen något nytt för en borgerlig regering som under valkampen alltid säger sig främja privat företagande.
Successivt fyrfiligt i Ungern...
Ett annat exempel är byggandet av de ”mötesfria” vägarna som det så fint heter. I mindre korrumperade länder, som det gamla östlandet Ungern till exempel, bygger man mötesfria vägar genom att stumpar av vägen byggs om till fyrfiliga motorvägar. I nästa omgång byggs resterande bitar om till fyrfiliga motorvägar och man har fått en fyrfilig motorväg längs hela sträckningen.
...men inte i Sverige
I Sverige går det istället till så att man bygger om tvåfiliga vägar till 2+1-vägar. Följden blir att man sedan - till höga kostnader naturligtvis - måste bygga om 2+1-vägarna igen - nu till fyrfiliga motorvägar. Men det kan också sluta med att staten har så lite pengar att vi får dras med de eländiga 2+1-vägarna. En faktor som talar för det är deras höga driftskostnader. Förutom stängselkostnaderna slits de ner väldigt snabbt eftersom trafikbelastningen blir väldigt koncentrerad på de enfiliga partierna. Belastningen får bärlagret att malas ned till sand. Sedan måste de byggas om. Även det till höga kostnader och med trafikinfarkt som följd. Vägbeslutsfattarna, som i andra sammanhang håller sig själva som minst normalbegåvade, kan naturligtvis vara dumma i huvet. Men mer troligt är naturligtvis att det är mutorna från byggrufflarna som får dem att bli selektivt dumma i huvet. Summan av kardemumman blir i alla fall att byggbranschens rufflare mutar till sig 2-3 ggr mer av våra skattepengar än vad som borde tillkomma dem - och dessutom för ett sämre utfört arbete. Det är intressant för de pengarna måste komma någonstans ifrån. Som Sveriges situation är kommer de att tas från andra angelägna offentliga verksamheter som i sin tur kommer att bli dysfunktionella.
Akutsjuka nekas ambulans till följd av korruptionen
Nu senast aktuellt är den svårt sjuke pojke som trots att han bönade för sitt liv förnekades en ambulans. Idiotbesparingarna för att dölja den ekonomiska brottsligheten inom landstingen har nu fått sådant genomslag att personalen inom SOS upplever att samhället inte har råd att skicka ut en eller annan ambulans på en obefogad utryckning! Vad är det för svammel? Om det behövs en ambulans till på grund av ett antal falsklarm - men så köp en ambulans till då. Det är ju inte rimligt att sjuka ska dö och ambulanserna stå i garage för att SOS-personalen i rädsla för de kriminella i det politiska etablissemanget inte vågar skicka ut ambulanserna. Och nu ska en "fotsoldat" dömas. Förmodligen inte så mycket för vad han gjort utan mer för att de verkliga skurkarna ska komma undan.
3-4 gånger högre skatt än i okorrumperade länder men fungerar ändå inte
Det här var bara några exempel. Mutor och annat mygel inom offentliga verksamheter tränger dels ut andra angelägna verksamheter och driver därutöver upp skattetrycket. I länder med ringa korruption - det finns sådana - även i Afrika - är det totala skattetrycket mellan 20 och 30% av inkomsterna. Och ändå fungerar allt i dessa länder.
Fakta mörkläggs
Det är svårt att omedelbart hitta uppgifter om den svenska nivån. Många har intresse av att mörklägga detta men det totala skattetrycket i Sverige är snarare över än under 80%, kanske ännu högre, och ändå bryter verksamhet efter verksamhet samman.
Kopplingen mellan korruptionen och Utöya
Vad har då detta med invandring respektive Utöya att göra?
Jo, kostnadsexplosionen inom den offentliga sektorn i Sverige har inget, eller bara mycket lite, med invandringen att göra. Men våra politiker, och andra som drar nytta av det politiska systemet, många inflytelserika, har satt i system att hålla upp invandringen som en sköld framför deras grova ekonomiska brottslighet.
Missnöjet kanaliseras
Till följd av det kriminella vanstyret skenar kostnader och växer hoten för enskilda människor som i sin förtvivlan söker någonting att kanalisera sitt missnöje mot. Då står det politiska etablissemanget redo med sin förenklade lösning med invandrarkvinnorna och alla barn som de påstås föda på skattebetalarnas bekostnad som förklaring till allt ont i samhället.
Det är enkelt och populistiskt. Genom att förvandla ofta flitiga och företagsamma människor som söker sig en framtid här till passiviserade bidragstagare, isolerade från samhället och en normal tillvaro, erbjuds medborgarna en förenklad, men felaktig, bild som förklarar varför inte samhället fungerar längre. Den slutsats vi förväntas dra är således inte att samhället blivit dysfunktionellt på grund av utbredd ekonomisk och politisk brottslighet utan på grund av att invandringen kostar så mycket.
Verkliga förhållanden är naturligtvis att det inte alls är invandringen som orsakar våra institutioners kollaps utan vår egen genuint svenska brottslighet.
Utan industri inga tjänsteföretag
När de första arbetsinvandrarna kom, på 1950- och 1960-talen, från Finland, Italien, Grekland m fl länder blev de inte internerade och inte heller satta på svenska-kurser utan framdrift. De hamnade vid löpande bandet direkt de kom hit. Som en följd härav finns det finnar som jobbat hela livet i Sverige men ändå inte lärt sig svenska. Skulle vi på motsvarande sätt låta invandrarna arbeta idag skulle de inte kosta samhället någonting - tvärtom. Till exempel skulle vi kunna fortsätta tillverka SAAB och Volvo i Sverige istället för - som det kommer att bli - i Kina, ägda av och tillverkade av kineser. Skurkarna försöker få oss att tro att det är bättre för oss att inte ha någon industri kvar i landet - att vi ska bli tjänsteproducerande. Men det är naturligtvis bara svammel. Utan industri inga tjänsteföretag. Så lyder tyvärr det verkliga sambandet.
Soffliggarna triggas
Men för den som lärt sig att leva av systemet, på låg nivå, erbjuder det politiska etablissemanget en tillfredsställande förklaring. Invandrarna kostar pengar därför måste Du sluta ligga på sofflocket. Det borde ju vara tillräckligt enkelt och begripligt för den som tidigare flutit framåt på andras arbete bekvämt tillbakalutad på sofflocket. Men det är dessvärre inte sant.
Använder invandrarna som nazisterna använde judarna
Psykopaterna i och ikring det politiska etablissemanget använder istället invandrarfrågan gentemot mobben på ungefär samma sätt som Hitler och nazisterna i Tyskland använde judarna. I Tyskland var allt judarnas fel. I Sverige är allt invandrarnas fel.
Avslöjande dubbelmoral i valstugorna
Vi har sett med all önskvärd tydlighet hur det går till när de etablerade partierna sprider sitt gift, eller sitt budskap om man så vill. Tydligast var säkert Uppdrag Gransknings reportage från valstugorna inför valet 2006. Vem minns inte hur man hade ett politiskt korrekt budskap när kamerorna var på och ett annat, ”mobbanpassat” budskap, när man trodde att kamerorna var avstängda. Det är så det går till. Taktiken är att pränta in ”sanningen” i enkla människor så att de tror att det är invandrarna och inte den politiska elitens plundring av staten som är problemet. Tricket är att inte lyckas så väl att ett nytt parti kan ta makten med hjälp av de etablerade partiernas eget budskap. Då måste man bromsa lite och fördöma invandrarfientligheten som man själva skapat för att dölja den egna korruptionen. Att både gasa och bromsa samtidigt - inte så lätt - då kan det bli ett och annat felskär, som att SverigeDemokraterna kommer in i riksdagen till exempel. Propaganda är svårt att dosera - även om stora delar av media håller en om ryggen likt Murdochpressen i England.
Är Breivik galen?
Därför har vi - mitt i all sorg och bedrövelse efter Utöya - även fått ett hoppingivande besked av Utöya-massakern. I media diskuterar den politiska eliten hur förvirrad och eventuellt galen gärningsmannen Anders Behring Breivik är. Sanningen är förmodligen den att han inte är särskilt galen men att han är mycket målmedveten, handlingskraftig och kanske lika hänsynslös som den politiska eliten, som skyller sina egna tjuverier på invandrarna.
Propaganda som slog fel
Avsikten var naturligtvis att Anders Behring Breivik-typerna skulle gå ut och skjuta invandrare. Att Breivik, istället valde att skjuta representanter för den politiska eliten och deras i och för sig helt oskyldiga barn - på indoktrineringsläger, men helt oskyldiga - är naturligtvis ett mycket beskt besked till den politiska eliten och det avskrap som uppehåller sig ikring dem. Det innebär ju att deras taktik i hög grad misslyckats. Till och med en person som Breivik har förstått att det inte kan vara invandrarnas fel om vi gynnar deras kultur och börjar montera ned vår egen. Om han har förstått de ekonomiska sammanhangen bakom maktelitens stigmatisering av invandrarna är i skrivande stund oklart. Självklart ligger ansvaret för de beslut som skapat Breivik hos vår politiska elit. För den politiska eliten torde Breivik:s massaker på Utöya och attentaten mot regeringskvarteren vara ett beskt piller och alla alarmklockor borde ringa.
Skärpt säkerhet löser knappast problemet
Att under rådande förhållanden, när det visat sig att propagandan inte lyckats helt, sätta upp en Almedalsvecka nästa år som misshushållar med skattemedel lika fräckt som årets gjorde, borde rimligen stämma till eftertanke. Var och en begriper naturligtvis att om någon kan komma på idén att anfalla ett SSU-läger på Utöya så kan det också ske mot Almedalsveckan, mot ett riksmöte eller vilken partikongress som helst. USA:s president torde vara världens mest bevakade person. Ändå skjuts det presidenter i USA då och då. Att de här problemen skulle kunna lösas genom skärpt säkerhet faller nog på sin egen orimlighet. Att ändå påstå att ökad säkerhet löser problemen kan vara ett sätt att undvika att ta upp besvärliga frågor med den organiserade brottsligheten vilken kretsar kring och delvis utgör den politiska makten.
Breivik en produkt av strömningar i samhället
Jag vill nog göra gällande att Anders Behring Breivik har skapats av den politiska makten, kanske främst i Sverige. En sådan person uppstår inte ur intet. Han speglar istället de strömningar som finns i samhället. Det är således förekomsten av en, av det politiska etablissemanget skapad, invandrarrädsla som utgjort den mylla i vilken Breivik vuxit fram och hämtat sin näring. Det är dessa strömningar som gör att han upplever att det finns ett folk som han kan ”rädda” med sitt terrordåd. Under alla förhållanden är Utöya och Oslo-attentaten det politiska etablissemangets draksådd som både de själva och folket får skörda.
Får troligen efterföljare om etablissemanget inte tar sig i kragen
Jag tror att det vore självbedrägeri att utgå från att Breivik är en ”enstaka galning”. Mer rimligt är att han kommer att få efterföljare om missförhållandena fortsätter.
Politiskt etablissemang vid vägs ände
Nu återstår dels att ta itu med de ohederliga dubbla budskap som det politiska etablissemanget skickar ut för att dölja den omfattande ekonomiska brottslighet som dränerar statens förmåga att upprätthålla samhällsviktiga funktioner och dels att ta itu med korruptionen självt och den ekonomiska brottsligheten i staten.
Alternativt kan man låtsas som ingenting och köra på som förut. Men det skulle väl vara mer än lovligt korkat?
Övertorneå den 29 juli 2011
Mikael Styrman
Denna debattartikel har tillställts debattforumet Newsmill för publicering men refuserades.
.
Jag kan inget om norsk politik eller dess eventuella likheter med svensk politik och ska därför inte närmare kommentera den. Men nedanstående funderingar är säkert relevanta för att belysa de bakomliggande orsaker som skapade Utöya-massakern eftersom gärningsmannen enligt uppgifter i media tagit starkt intryck av svenska förhållanden.
PK, politisk korrekthet som leder till förfall och undergång
Skenbart drunknar vi i ett hav av politisk korrekthet - PK. Eftersom inte alla barn kan få högsta betyg ska inga barn få betyg. Utan betyg ingen avstämning av vad eleverna lärt sig eller inte lärt sig. Ett exempel på människovänlig omtanke i grunden, som dock leder till att skolorna i allt lägre grad förmedlar kunskap till eleverna.
Fler exempel:
Avlövade lärare
Eftersom det förekommit, och kan förekomma, att en elev kan bli kränkt av en lärare, har läraren - i bästa välvilja naturligtvis - avlövats och fråntagits sina möjligheter att hålla ordning i skolklassen. Följden blir att de starkare elevernas utbildning hämmas och de svagare elevernas utbildning spolieras.
Vårt kulturarv överges
Eftersom inte alla elever är kristna kan inte skolavslutningar - åtminstone inte i vissa kommuner - längre hållas i kyrkan. Inte för några elever.
Svenska flaggan förvandlas till rasistsymbol
Eftersom inte alla elever är svenska medborgare eller ursprungligen svenska medborgare försvåras användning av svenska flaggan i olika sammanhang. Där dårskapen gått längst ifrågasätts om en svensk flagga på en T-shirt är en rasistisk symbol.
Stereotyp invandrarsyn
Vissa invandrare är flyktingar från förföljelse som kommer utfattiga till Sverige. De flesta är inte utfattiga, men många ändå flyktingar. Av någon anledning har det lett till en utvidgad definition innebärande att en invandrare alltid är fattig, alltid måste bidragsförsörjas, måste gå en kurs i svenska för invandrare som inte leder till att man lär sig svenska, osv. Det vill säga i Sverige är även en rik invandrare fattig. Skulle någon visa sig vara rik blir väl vederbörande utslängd som icke hjälpbehövande - endast fattiga och nödlidande göre sig besvär.
Akademiker får som mest bli spärrvakt i Rasistsverige.
Även välbeställda invandrare - det saknas inte sådana - måste gå igenom hela programmet vare sig de vill eller behöver eller ej. Det gäller även välutbildade akademiker som det råder brist på i landet. En välutbildad akademiker kan senare bli spärrvakt i tunnelbanan eller något annat inte allt för svårt som enligt utbredd svensk syn på invandrare en sådan möjligen kan utföra.
Varför är det så här?
Därför att det finns politiska krafter som, utan att förstå eller bry sig om de skadliga effekterna för samhällsekonomin, har drivit upp lönenivån för okvalificerade arbeten så högt i förhållande till vår omvärld att många arbeten inte längre kan utföras i landet. För att behålla lönenivåerna för okvalificerade arbeten på för hög nivå är det en utbredd uppfattning att invandrare inte bör släppas in på arbetsmarknaden.
Tvingar invandrare till svarta arbeten
Följden av detta blir - och det inser våra politiker, åtminstone nästan alla - att många invandrare inte kommer åt ett vitt arbete utan måste ta ett svart dito under betydligt sämre förhållanden och utan att komma i åtnjutande av någonting av den sociala trygghet som kommer andra svenskar till del.
Bidragstagande provocerar
Det leder också med nödvändighet till att invandrarnas situation kommer att sticka i ögonen på många andra svenskar - vare sig den enskilda invandraren vill arbeta för sin försörjning eller ej. Men det gör ingenting. Det är till och med önskvärt för dem som skapat situationen.
Brottslighet i det politiska etablissemanget driver upp skatter och försämrar service
I det totala skattetrycket ska vi inte bara räkna in direkta skatter och pensionsavgifter som till stor del slösas bort av den politiska klassen utan även konsumtionsskatter, indirekta skatter, avgifter för offentliga tjänster som tidigare var fria därför att de finansierades via skatten. Sådana blir nu med rasande takt avgiftsbelagda. Det beror på att den politiska klassen förökar sig som löss. Mängder av medlemmar av den politiska klassen har inga egentliga arbetsuppgifter till nytta för folket och nationen. De har låtsasjobb utan uppgifter eller omfattas av olika kända eller okända trygghetsprogram som gör att de inte behöver arbeta men ändå försörjs. Deras antal ökar kraftigt och det är ett exempel på varför skatterna hela tiden ökar. Antalet myndigheter och deras anställda ökar också. Av någon anledning tycks varje försök - seriöst eller ej - att minska antalet myndigheter och anställda istället leda till motsatsen. Att antalet ökar. Däremot tycks de leda till att myndighetstjänster som allmänheten efterfrågar och är beroende av blir allt svåråtkomligare. Högre skatter och sämre service - en tråkig kombination.
Statens resurser förskingras
Staten dräneras av personer tillhörande, eller lierade med, den politiska klassen. Ibland är det så inlindat och kamouflerat att det kan vara svårt att upptäcka och i andra fall generande tydligt. Det kan handla om att man nyttjar statlig egendom för sina egna syften. Man hyr ut eller säljer egendomen med en del av köpeskillingen vit och synlig, tillfallande staten, och en del svart, betalad under bordet till den enskilde beslutsfattaren. I andra fall kan belöningen innebära att den enskildes karriär tar en gynnsammare väg till följd av skumraskaffären.
Omdömeslösa felinvesteringar
I annat fall kan det innebära att man förbrukar statens resurser för att underhålla och förnya järnvägsnätet genom att slösa bort alla pengar på en tunnel genom hallandsåsen som aldrig blir färdig.
Annan service undanhålls medborgare och näringsliv trots stora investeringar
Det kan handla om flygplatser, både privata och nedlagda flottiljer, som trots att de uppförts för hisnande summor helt överges eller, om de ännu brukas, stängs nästan hela dygnet, med undantag för någon enstaka timma. Situationen påminner starkt om hur det var i Kenya när jag var där för ett antal år sedan. Betydande infrastrukturinvesteringar hade gjorts av utländska bidragsgivare men mycket kunde inte användas på grund av det statsfinansiella sammanbrottet, med andra ord på grund av korruptionen.
Vattenfall från katastrof till katastrof
Ett välkänt exempel är Vattenfall. Utan rimlig förklaring har människors kostnader för el stigit från ca 25 öre/kWh till över kronan per kWh. Detta trots att statliga Vattenfall är totalt dominerande på marknaden och prisledande. Vattenfalls kraftverk och nät är finansierat av Sveriges skattebetalare. Ändå ger man sig utan rimlig förklaring ut på Europamarknaden där man leker privatföretag och går från katastrof till katastrof i mångmiljardklassen. Katastroferna till trots får den ena efter den andra i det regeringsledda företaget mångmiljonbonus utan att ha utfört någon prestation. Så i det stora perspektivet.
3,5 miljoner till regeringsstyrd gangsteradvokat
I det lilla perspektivet lierar sig regeringen med den organiserade brottslighetens advokat som nu ska få 3,5 miljoner i arvode. För vad? För att ha lagt rabarber på Ekfors intäkter, skrämt livet av kunderna, kopplat in några kriminellt felaktigt utförda elanläggningar men i övrigt lämnat företaget att sköta driften - men utan intäkter. Verkligen något nytt för en borgerlig regering som under valkampen alltid säger sig främja privat företagande.
Successivt fyrfiligt i Ungern...
Ett annat exempel är byggandet av de ”mötesfria” vägarna som det så fint heter. I mindre korrumperade länder, som det gamla östlandet Ungern till exempel, bygger man mötesfria vägar genom att stumpar av vägen byggs om till fyrfiliga motorvägar. I nästa omgång byggs resterande bitar om till fyrfiliga motorvägar och man har fått en fyrfilig motorväg längs hela sträckningen.
...men inte i Sverige
I Sverige går det istället till så att man bygger om tvåfiliga vägar till 2+1-vägar. Följden blir att man sedan - till höga kostnader naturligtvis - måste bygga om 2+1-vägarna igen - nu till fyrfiliga motorvägar. Men det kan också sluta med att staten har så lite pengar att vi får dras med de eländiga 2+1-vägarna. En faktor som talar för det är deras höga driftskostnader. Förutom stängselkostnaderna slits de ner väldigt snabbt eftersom trafikbelastningen blir väldigt koncentrerad på de enfiliga partierna. Belastningen får bärlagret att malas ned till sand. Sedan måste de byggas om. Även det till höga kostnader och med trafikinfarkt som följd. Vägbeslutsfattarna, som i andra sammanhang håller sig själva som minst normalbegåvade, kan naturligtvis vara dumma i huvet. Men mer troligt är naturligtvis att det är mutorna från byggrufflarna som får dem att bli selektivt dumma i huvet. Summan av kardemumman blir i alla fall att byggbranschens rufflare mutar till sig 2-3 ggr mer av våra skattepengar än vad som borde tillkomma dem - och dessutom för ett sämre utfört arbete. Det är intressant för de pengarna måste komma någonstans ifrån. Som Sveriges situation är kommer de att tas från andra angelägna offentliga verksamheter som i sin tur kommer att bli dysfunktionella.
Akutsjuka nekas ambulans till följd av korruptionen
Nu senast aktuellt är den svårt sjuke pojke som trots att han bönade för sitt liv förnekades en ambulans. Idiotbesparingarna för att dölja den ekonomiska brottsligheten inom landstingen har nu fått sådant genomslag att personalen inom SOS upplever att samhället inte har råd att skicka ut en eller annan ambulans på en obefogad utryckning! Vad är det för svammel? Om det behövs en ambulans till på grund av ett antal falsklarm - men så köp en ambulans till då. Det är ju inte rimligt att sjuka ska dö och ambulanserna stå i garage för att SOS-personalen i rädsla för de kriminella i det politiska etablissemanget inte vågar skicka ut ambulanserna. Och nu ska en "fotsoldat" dömas. Förmodligen inte så mycket för vad han gjort utan mer för att de verkliga skurkarna ska komma undan.
3-4 gånger högre skatt än i okorrumperade länder men fungerar ändå inte
Det här var bara några exempel. Mutor och annat mygel inom offentliga verksamheter tränger dels ut andra angelägna verksamheter och driver därutöver upp skattetrycket. I länder med ringa korruption - det finns sådana - även i Afrika - är det totala skattetrycket mellan 20 och 30% av inkomsterna. Och ändå fungerar allt i dessa länder.
Fakta mörkläggs
Det är svårt att omedelbart hitta uppgifter om den svenska nivån. Många har intresse av att mörklägga detta men det totala skattetrycket i Sverige är snarare över än under 80%, kanske ännu högre, och ändå bryter verksamhet efter verksamhet samman.
Kopplingen mellan korruptionen och Utöya
Vad har då detta med invandring respektive Utöya att göra?
Jo, kostnadsexplosionen inom den offentliga sektorn i Sverige har inget, eller bara mycket lite, med invandringen att göra. Men våra politiker, och andra som drar nytta av det politiska systemet, många inflytelserika, har satt i system att hålla upp invandringen som en sköld framför deras grova ekonomiska brottslighet.
Missnöjet kanaliseras
Till följd av det kriminella vanstyret skenar kostnader och växer hoten för enskilda människor som i sin förtvivlan söker någonting att kanalisera sitt missnöje mot. Då står det politiska etablissemanget redo med sin förenklade lösning med invandrarkvinnorna och alla barn som de påstås föda på skattebetalarnas bekostnad som förklaring till allt ont i samhället.
Det är enkelt och populistiskt. Genom att förvandla ofta flitiga och företagsamma människor som söker sig en framtid här till passiviserade bidragstagare, isolerade från samhället och en normal tillvaro, erbjuds medborgarna en förenklad, men felaktig, bild som förklarar varför inte samhället fungerar längre. Den slutsats vi förväntas dra är således inte att samhället blivit dysfunktionellt på grund av utbredd ekonomisk och politisk brottslighet utan på grund av att invandringen kostar så mycket.
Verkliga förhållanden är naturligtvis att det inte alls är invandringen som orsakar våra institutioners kollaps utan vår egen genuint svenska brottslighet.
Utan industri inga tjänsteföretag
När de första arbetsinvandrarna kom, på 1950- och 1960-talen, från Finland, Italien, Grekland m fl länder blev de inte internerade och inte heller satta på svenska-kurser utan framdrift. De hamnade vid löpande bandet direkt de kom hit. Som en följd härav finns det finnar som jobbat hela livet i Sverige men ändå inte lärt sig svenska. Skulle vi på motsvarande sätt låta invandrarna arbeta idag skulle de inte kosta samhället någonting - tvärtom. Till exempel skulle vi kunna fortsätta tillverka SAAB och Volvo i Sverige istället för - som det kommer att bli - i Kina, ägda av och tillverkade av kineser. Skurkarna försöker få oss att tro att det är bättre för oss att inte ha någon industri kvar i landet - att vi ska bli tjänsteproducerande. Men det är naturligtvis bara svammel. Utan industri inga tjänsteföretag. Så lyder tyvärr det verkliga sambandet.
Soffliggarna triggas
Men för den som lärt sig att leva av systemet, på låg nivå, erbjuder det politiska etablissemanget en tillfredsställande förklaring. Invandrarna kostar pengar därför måste Du sluta ligga på sofflocket. Det borde ju vara tillräckligt enkelt och begripligt för den som tidigare flutit framåt på andras arbete bekvämt tillbakalutad på sofflocket. Men det är dessvärre inte sant.
Använder invandrarna som nazisterna använde judarna
Psykopaterna i och ikring det politiska etablissemanget använder istället invandrarfrågan gentemot mobben på ungefär samma sätt som Hitler och nazisterna i Tyskland använde judarna. I Tyskland var allt judarnas fel. I Sverige är allt invandrarnas fel.
Avslöjande dubbelmoral i valstugorna
Vi har sett med all önskvärd tydlighet hur det går till när de etablerade partierna sprider sitt gift, eller sitt budskap om man så vill. Tydligast var säkert Uppdrag Gransknings reportage från valstugorna inför valet 2006. Vem minns inte hur man hade ett politiskt korrekt budskap när kamerorna var på och ett annat, ”mobbanpassat” budskap, när man trodde att kamerorna var avstängda. Det är så det går till. Taktiken är att pränta in ”sanningen” i enkla människor så att de tror att det är invandrarna och inte den politiska elitens plundring av staten som är problemet. Tricket är att inte lyckas så väl att ett nytt parti kan ta makten med hjälp av de etablerade partiernas eget budskap. Då måste man bromsa lite och fördöma invandrarfientligheten som man själva skapat för att dölja den egna korruptionen. Att både gasa och bromsa samtidigt - inte så lätt - då kan det bli ett och annat felskär, som att SverigeDemokraterna kommer in i riksdagen till exempel. Propaganda är svårt att dosera - även om stora delar av media håller en om ryggen likt Murdochpressen i England.
Är Breivik galen?
Därför har vi - mitt i all sorg och bedrövelse efter Utöya - även fått ett hoppingivande besked av Utöya-massakern. I media diskuterar den politiska eliten hur förvirrad och eventuellt galen gärningsmannen Anders Behring Breivik är. Sanningen är förmodligen den att han inte är särskilt galen men att han är mycket målmedveten, handlingskraftig och kanske lika hänsynslös som den politiska eliten, som skyller sina egna tjuverier på invandrarna.
Propaganda som slog fel
Avsikten var naturligtvis att Anders Behring Breivik-typerna skulle gå ut och skjuta invandrare. Att Breivik, istället valde att skjuta representanter för den politiska eliten och deras i och för sig helt oskyldiga barn - på indoktrineringsläger, men helt oskyldiga - är naturligtvis ett mycket beskt besked till den politiska eliten och det avskrap som uppehåller sig ikring dem. Det innebär ju att deras taktik i hög grad misslyckats. Till och med en person som Breivik har förstått att det inte kan vara invandrarnas fel om vi gynnar deras kultur och börjar montera ned vår egen. Om han har förstått de ekonomiska sammanhangen bakom maktelitens stigmatisering av invandrarna är i skrivande stund oklart. Självklart ligger ansvaret för de beslut som skapat Breivik hos vår politiska elit. För den politiska eliten torde Breivik:s massaker på Utöya och attentaten mot regeringskvarteren vara ett beskt piller och alla alarmklockor borde ringa.
Skärpt säkerhet löser knappast problemet
Att under rådande förhållanden, när det visat sig att propagandan inte lyckats helt, sätta upp en Almedalsvecka nästa år som misshushållar med skattemedel lika fräckt som årets gjorde, borde rimligen stämma till eftertanke. Var och en begriper naturligtvis att om någon kan komma på idén att anfalla ett SSU-läger på Utöya så kan det också ske mot Almedalsveckan, mot ett riksmöte eller vilken partikongress som helst. USA:s president torde vara världens mest bevakade person. Ändå skjuts det presidenter i USA då och då. Att de här problemen skulle kunna lösas genom skärpt säkerhet faller nog på sin egen orimlighet. Att ändå påstå att ökad säkerhet löser problemen kan vara ett sätt att undvika att ta upp besvärliga frågor med den organiserade brottsligheten vilken kretsar kring och delvis utgör den politiska makten.
Breivik en produkt av strömningar i samhället
Jag vill nog göra gällande att Anders Behring Breivik har skapats av den politiska makten, kanske främst i Sverige. En sådan person uppstår inte ur intet. Han speglar istället de strömningar som finns i samhället. Det är således förekomsten av en, av det politiska etablissemanget skapad, invandrarrädsla som utgjort den mylla i vilken Breivik vuxit fram och hämtat sin näring. Det är dessa strömningar som gör att han upplever att det finns ett folk som han kan ”rädda” med sitt terrordåd. Under alla förhållanden är Utöya och Oslo-attentaten det politiska etablissemangets draksådd som både de själva och folket får skörda.
Får troligen efterföljare om etablissemanget inte tar sig i kragen
Jag tror att det vore självbedrägeri att utgå från att Breivik är en ”enstaka galning”. Mer rimligt är att han kommer att få efterföljare om missförhållandena fortsätter.
Politiskt etablissemang vid vägs ände
Nu återstår dels att ta itu med de ohederliga dubbla budskap som det politiska etablissemanget skickar ut för att dölja den omfattande ekonomiska brottslighet som dränerar statens förmåga att upprätthålla samhällsviktiga funktioner och dels att ta itu med korruptionen självt och den ekonomiska brottsligheten i staten.
Alternativt kan man låtsas som ingenting och köra på som förut. Men det skulle väl vara mer än lovligt korkat?
Övertorneå den 29 juli 2011
Mikael Styrman
Denna debattartikel har tillställts debattforumet Newsmill för publicering men refuserades.
.
torsdag 28 juli 2011
Belgien och Sverige - bara en nyansskillnad?
.
Belgien
Den Belgiska nationen faller sönder. Belgien har inte haft någon regering på över 400 dagar. Men byråkratin styr inte sig själv helt och hållet. Det finns en expeditionsministär.
Sverige
I Sverige finns det en regering som styr byråkratin så att den inte gör alldeles vad den vill. Eller finns det verkligen en regering? Och ser den i så fall till att inte byråkratin skenar egennyttigt? Man blir onekligen fundersam när man läser artikeln ”Miljonerna rullar på årets politikjippo” i Dagens Nyheter den 3 juli 2011.
Almedalen, Gotland
Det som började med att sommarlediga svenska politiker talade under anspråkslösa former till sommarlediga svenskar har förvandlats till ett sanslöst politiskt, eller skenpolitiskt, åtminstone skendemokratiskt, spektakel av allra värsta sort.
I år innehöll Almedalsveckan 1.400 programpunkter. 38 myndigheter fanns representerade. Vad de nu hade där att göra - annat än att undanhålla sig från arbete genom att lura till sig avlönad semester med alla kostnader betalda? Ja, man blåser skattebetalarna helt enkelt. Drönare från ett tiotal kommuner och landsting fanns representerade på denna parasiternas jul(i)vecka - helt i onödan naturligtvis.
Jag orkar nästan inte räkna upp allt skräp som fanns där - på någon annans bekostnad - jag börjar misströsta om mänsklighetens framtid - men klicka gärna på länken ovan och läs DN:s artikel själv.
Har Sverige verkligen någon regering? Man kan med fog undra. Nog verkar det onekligen som om byråkratin räcker fingret mot regeringen och gör som den själv vill - eller?
Övertorneå den 28 juli 2011
Mikael Styrman
.
Belgien
Den Belgiska nationen faller sönder. Belgien har inte haft någon regering på över 400 dagar. Men byråkratin styr inte sig själv helt och hållet. Det finns en expeditionsministär.
Sverige
I Sverige finns det en regering som styr byråkratin så att den inte gör alldeles vad den vill. Eller finns det verkligen en regering? Och ser den i så fall till att inte byråkratin skenar egennyttigt? Man blir onekligen fundersam när man läser artikeln ”Miljonerna rullar på årets politikjippo” i Dagens Nyheter den 3 juli 2011.
Almedalen, Gotland
Det som började med att sommarlediga svenska politiker talade under anspråkslösa former till sommarlediga svenskar har förvandlats till ett sanslöst politiskt, eller skenpolitiskt, åtminstone skendemokratiskt, spektakel av allra värsta sort.
I år innehöll Almedalsveckan 1.400 programpunkter. 38 myndigheter fanns representerade. Vad de nu hade där att göra - annat än att undanhålla sig från arbete genom att lura till sig avlönad semester med alla kostnader betalda? Ja, man blåser skattebetalarna helt enkelt. Drönare från ett tiotal kommuner och landsting fanns representerade på denna parasiternas jul(i)vecka - helt i onödan naturligtvis.
Jag orkar nästan inte räkna upp allt skräp som fanns där - på någon annans bekostnad - jag börjar misströsta om mänsklighetens framtid - men klicka gärna på länken ovan och läs DN:s artikel själv.
Har Sverige verkligen någon regering? Man kan med fog undra. Nog verkar det onekligen som om byråkratin räcker fingret mot regeringen och gör som den själv vill - eller?
Övertorneå den 28 juli 2011
Mikael Styrman
.
Förklara krig mot Norge
.
För en utomstående betraktare förefaller det som om Norge och norska polisen har klarat av de här påfrestningarna som attentaten mot regeringskvarteren och Utöya föranlett på ett mycket bra sätt. Det går alltid att tycka att den ena eller andra aktionen kunde ha skett någon minut tidigare. Men givet förutsättningarna: ett oväntat och chockerande händelseförlopp med stor osäkerhet om vad som pågick, maktens centrum i spillror, potentiell statskupp, utomordentligt resurskrävande räddningsinsatser, pågående semestrar o.s.v. tycker åtminstone jag att de har skött saken på ett utomordentligt sätt. Jag vågar då inte tro att vi skulle klarat det lika bra i Sverige.
I kölvattnet på attentaten har Norges statsminister Jens Stoltenberg verkligen klivit fram och vuxit i rollen. Slag i slag har han sagt rätt saker och gjort rätt saker.
Under det fortsatta efterspelet ska räddningsinsatserna utredas för att se vad man kan lära av dem. Trots att man nog redan vet att det gick bra vill man se om man kan bli bättre. Det ligger ganska nära att dra slutsatsen att kulturen i de norska myndighetstapeterna är helt annan än i de svenska. Här hade man nog redan börjat manipulera utredningen...
Norrmännen drog sig ur unionen med Sverige 1905. Det var nog klokt det. Men mot bakgrund av hur norrmännen i allmänhet och Jens Stoltenberg i synnerhet har skött det här vore det kanske klokt, ur svensk synpunkt, att förklara krig mot Norge och sedan omedelbart kapitulera. Då skulle Jens Stoltenberg få försöka få lite ordning på det här landet också. Då skulle vi verkligen få se vad han duger till.
Övertorneå den 28 juli 2011
Mikael Styrman
.
För en utomstående betraktare förefaller det som om Norge och norska polisen har klarat av de här påfrestningarna som attentaten mot regeringskvarteren och Utöya föranlett på ett mycket bra sätt. Det går alltid att tycka att den ena eller andra aktionen kunde ha skett någon minut tidigare. Men givet förutsättningarna: ett oväntat och chockerande händelseförlopp med stor osäkerhet om vad som pågick, maktens centrum i spillror, potentiell statskupp, utomordentligt resurskrävande räddningsinsatser, pågående semestrar o.s.v. tycker åtminstone jag att de har skött saken på ett utomordentligt sätt. Jag vågar då inte tro att vi skulle klarat det lika bra i Sverige.
I kölvattnet på attentaten har Norges statsminister Jens Stoltenberg verkligen klivit fram och vuxit i rollen. Slag i slag har han sagt rätt saker och gjort rätt saker.
Under det fortsatta efterspelet ska räddningsinsatserna utredas för att se vad man kan lära av dem. Trots att man nog redan vet att det gick bra vill man se om man kan bli bättre. Det ligger ganska nära att dra slutsatsen att kulturen i de norska myndighetstapeterna är helt annan än i de svenska. Här hade man nog redan börjat manipulera utredningen...
Norrmännen drog sig ur unionen med Sverige 1905. Det var nog klokt det. Men mot bakgrund av hur norrmännen i allmänhet och Jens Stoltenberg i synnerhet har skött det här vore det kanske klokt, ur svensk synpunkt, att förklara krig mot Norge och sedan omedelbart kapitulera. Då skulle Jens Stoltenberg få försöka få lite ordning på det här landet också. Då skulle vi verkligen få se vad han duger till.
Övertorneå den 28 juli 2011
Mikael Styrman
.
tisdag 26 juli 2011
Korståget som slog fel
.
Samhällets syn på liv och död är något komplicerad,
för att inte säga att den är hycklande och absurd.
Kluven syn på dödande
Från barnsben får vi lära oss att det är fel att döda.
När vi närmar oss vuxen ålder får vi lära oss att det är rätt att döda,
men bara om någon annan bestämmer att vi ska döda,
vem som ska dödas och det gärna är någon som vi inte är arga på som ska dödas.
Då är det fint att döda.
Om vi kommer på att vi kan bedöma det själv är det fortsatt inte bra att döda.
Medalj för framgångsrikt dödande
Under indoktrineringens gång får vi till och med lära oss,
att det är bättre ju fler vi lyckas döda av dem som vi inte är arga på.
Om vi blir riktigt bra på att döda på någon annans order ställs det i utsikt
att vi kan få en värdelös järnbit, upphängd i ett färggrant snöre att hänga om halsen.
Så effektiv är indoktrineringen att en del uppfylls av lust att döda för att få en sådan där järnbit.
Men fortfarande är det inte fint att döda om vi själva bestämt att det är lämpligt.
Assimilering av invandrare och samtidiga korståg
Sedan har vi invandring.
Inte så konstigt eftersom människans historia är folkvandringarnas historia.
Men vi släpper inte in invandrarna på arbetsmarknaden.
Vi håller dem i något sorts limbo mellan invandring och assimilering,
mellan arbete och bidragstagande.
Varför vi, eller rättare sagt den politiska klassen, gör så
ska jag ta upp i en separat blogg.
Därutöver deltar vi i USA:s politiska korståg mot muslimer på olika sätt,
bland annat aktivt, med trupp i Afghanistan.
Eller som en del vill se det: Vi försvarar oss mot anfall i Afghanistan.
Skadeskjuten logik
Och så tror man att ett sådant här långt ifrån logiskt perfekt system inte ska slå fel...
Saliga äro dårarna för de skola besitta världen, skulle man kunna säga.
Förhör för att få vapenfri tjänst
Den som inte vill delta i detta dödande av i huvudsak oskyldiga människor
sattes åtminstone tidigare i fängelse.
De kallades till förhör där de fick utveckla varför de inte ville döda.
Inget förhör för den som vill döda
Nog hade det känts något bättre, om det hade varit de som ville döda,
som hade kallats till förhör och där fått förklara varför de känner att de vill döda
och fått utveckla de bakomliggande drivkrafterna.
Motsättningar byggs in av den politiska eliten och drabbar ibland dem själva
Om man bygger samhället på ett sådant hyckleri i frågan om att ta annans liv,
stigmatiserar oskyldiga invandrare,
tar tydliga steg mot att utplåna vår egen kultur,
för att den inte delas av alla invandrare,
samt deltar i USA:s korståg i bland annat Afghanistan
så inte behöver man vara särskilt förvånad om det skiter sig ibland - som på Utöya till exempel.
Övertorneå den 26 juli 2011
Mikael Styrman
.
Samhällets syn på liv och död är något komplicerad,
för att inte säga att den är hycklande och absurd.
Kluven syn på dödande
Från barnsben får vi lära oss att det är fel att döda.
När vi närmar oss vuxen ålder får vi lära oss att det är rätt att döda,
men bara om någon annan bestämmer att vi ska döda,
vem som ska dödas och det gärna är någon som vi inte är arga på som ska dödas.
Då är det fint att döda.
Om vi kommer på att vi kan bedöma det själv är det fortsatt inte bra att döda.
Medalj för framgångsrikt dödande
Under indoktrineringens gång får vi till och med lära oss,
att det är bättre ju fler vi lyckas döda av dem som vi inte är arga på.
Om vi blir riktigt bra på att döda på någon annans order ställs det i utsikt
att vi kan få en värdelös järnbit, upphängd i ett färggrant snöre att hänga om halsen.
Så effektiv är indoktrineringen att en del uppfylls av lust att döda för att få en sådan där järnbit.
Men fortfarande är det inte fint att döda om vi själva bestämt att det är lämpligt.
Assimilering av invandrare och samtidiga korståg
Sedan har vi invandring.
Inte så konstigt eftersom människans historia är folkvandringarnas historia.
Men vi släpper inte in invandrarna på arbetsmarknaden.
Vi håller dem i något sorts limbo mellan invandring och assimilering,
mellan arbete och bidragstagande.
Varför vi, eller rättare sagt den politiska klassen, gör så
ska jag ta upp i en separat blogg.
Därutöver deltar vi i USA:s politiska korståg mot muslimer på olika sätt,
bland annat aktivt, med trupp i Afghanistan.
Eller som en del vill se det: Vi försvarar oss mot anfall i Afghanistan.
Skadeskjuten logik
Och så tror man att ett sådant här långt ifrån logiskt perfekt system inte ska slå fel...
Saliga äro dårarna för de skola besitta världen, skulle man kunna säga.
Förhör för att få vapenfri tjänst
Den som inte vill delta i detta dödande av i huvudsak oskyldiga människor
sattes åtminstone tidigare i fängelse.
De kallades till förhör där de fick utveckla varför de inte ville döda.
Inget förhör för den som vill döda
Nog hade det känts något bättre, om det hade varit de som ville döda,
som hade kallats till förhör och där fått förklara varför de känner att de vill döda
och fått utveckla de bakomliggande drivkrafterna.
Motsättningar byggs in av den politiska eliten och drabbar ibland dem själva
Om man bygger samhället på ett sådant hyckleri i frågan om att ta annans liv,
stigmatiserar oskyldiga invandrare,
tar tydliga steg mot att utplåna vår egen kultur,
för att den inte delas av alla invandrare,
samt deltar i USA:s korståg i bland annat Afghanistan
så inte behöver man vara särskilt förvånad om det skiter sig ibland - som på Utöya till exempel.
Övertorneå den 26 juli 2011
Mikael Styrman
.
måndag 25 juli 2011
Tågen står stilla igen....
.
Den här gången är det ett teknikhus i Norrköping som är översvämmat. Det låter väldigt onödigt, tycker jag. Är det första gången det regnar i Norrköping? Projektering inför byggande av viktigare anläggningar har till uppgift att förutse och ta hänsyn till de mest uppenbara hoten mot anläggningens drift. Sker det ingen projektering av teknikhus till järnvägen innan de byggs? Ramlar de ned från himlen helt slumpmässigt?
Det skulle vara intressant att läsa mer i media om det här teknikhuset. Är det möjligen något särintresse som påverkat teknikhusbyggandet? Som med isbrytarna. Eller är det vanlig dumhet? Varför måste det sluta fungera för att det regnar? Regn är ju inte precis unikt eller svårt att förutse.
Övertorneå den 25 juli 2011
Mikael Styrman
.
Den här gången är det ett teknikhus i Norrköping som är översvämmat. Det låter väldigt onödigt, tycker jag. Är det första gången det regnar i Norrköping? Projektering inför byggande av viktigare anläggningar har till uppgift att förutse och ta hänsyn till de mest uppenbara hoten mot anläggningens drift. Sker det ingen projektering av teknikhus till järnvägen innan de byggs? Ramlar de ned från himlen helt slumpmässigt?
Det skulle vara intressant att läsa mer i media om det här teknikhuset. Är det möjligen något särintresse som påverkat teknikhusbyggandet? Som med isbrytarna. Eller är det vanlig dumhet? Varför måste det sluta fungera för att det regnar? Regn är ju inte precis unikt eller svårt att förutse.
Övertorneå den 25 juli 2011
Mikael Styrman
.
Kan vi lita på forskningen?
.
Sjöfartsverkets Oden-beslut
Sjöfartsverkets beslut att Oden ska stanna i Sverige nästa vinter för att utföra det arbete som den byggts för och för vilket finansiering skett med skattemedel har som framgått av media satt fart på debatten.
Brev från Hillary Clinton till Carl Bildt
USA:s utrikesminister, Hillary Clinton, har motiverats att tillskriva USA:s sändebud i Sverige - Carl Bildt, med en vädjan om att Oden ska tillbringa även nästa svenska vinter i Antarktis. Här uppstår en konflikt mellan Sveriges, USA:s respektive möjligen Carl Bildts intressen. Många forskningsintressen trängs i Antarktis. Klimat- och miljöforskning samt olje- och mineralprospektering ska till exempel samexistera.
Språngbräda till USA
Clintons och Bildts gemensamma intressen har mött upprörda protester i media. Bildts förmåga att tillvarata svenska intressen utan att i för hög grad låta sig påverkas av USA:s önskemål har ifrågasatts. Sjöfartsverkets beslut angående Oden har uppenbarligen irriterat amerikanska intressen. Inte bara Carl Bildt är mån om mycket goda relationer till USA. Även för forskare utgör USA en mycket intressant potentiell arbetsmarknad. Ibland så intressant att den svenska arbetsmarknaden reduceras till en språngbräda med vars hjälp man kan ta sig in på den amerikanska arbetsmarknaden. Det är inte svårt att förstå att det ur forskarsynpunkt kan vara mycket intressant att bedriva nära samarbete med amerikanska forskare i Antarktis. Det är svårare att förstå att den svenska industrin skulle vara intresserad av att ha sina transporter infrusna i isen för att måna det svensk-amerikanska forskningsutbytet.
Debattartikel om Sjöfartsverkets Oden-beslut
Professor Göran Björk har tidigare benämnt Sjöfartsverkets beslut, att inför nästa vinter använda Oden för sitt verkliga syfte som vansinnigt(!), i DN den 12/7-11. Han har nu samlat ihop en imponerande samling docenter och professorer till stöd för sin uppfattning. I en debattartikel, av någon anledning än så länge endast publicerad i Norrbottens-Kuriren fredagen den 22 juli, torgförs åter uppfattningen att Oden ska ägna sig åt forskningsassistans och isbrytning åt USA i Antarktis istället för att hålla den svenska kustsjöfarten igång nästkommande vinter. De framförda argumenten balanserar dock inte den imponerande listan undertecknande välutbildade akademiker. Tvärtom förefaller de framförda argumenten generande torftiga och möjligen präglade av särintressets enögdhet.
Forskare utsätts för påtryckningar
Till formen är den aktuella debattartikeln en beställning från en grupp forskare till regeringen om att köra över Sjöfartsverket. Det är dock svårt att frigöra sig från misstanken, att det egentligen är regeringen, möjligen genom Carl Bildt, i så fall möjligen ytterst på Hillary Clintons uppdrag, som för att stärka sina positioner i frågan själv beställt fram dessa påtryckningar genom att i sin tur utöva påtryckningar mot forskarkollektivet. Forskare är som bekant ofta mycket känsliga för påtryckningar. Den som kan påverka medelstilldelningen kan utöva påtryckningar mot forskarkollektivet. Ibland kan lyhörda forskare bibringas uppfattningen att hot mot medelstilldelningen föreligger även utan att så verkligen är fallet. En målmedveten påtryckare kan dra nytta av forskarvärldens känslighet i sina intriger. En makthavare kan naturligtvis också utnyttja sin position till att utöva påtryckningar och få forskare att vidta åtgärder eller ibland till och med komma fram till forskningsslutsatser som gynnar en viss makthavares ambitioner. Och som nämnts ovan: att be någon i forskningsvärlden agera för ett bibehållet eller utökat samarbete med USA är närmast jämförbart med att ringa i vällingklockan.
Argument framförda i debattartikeln vilka bör underbyggas:
1. Unik utrustning - som inte kan flyttas
Att det installerats så mycket värdefull utrustning på Oden att det gör den unikt lämplig för forskningsändamål. Är det ett påstående som verkligen tål en granskning? Vilken utrustning har installerats? Till vilken kostnad? Är det möjligt att flytta över den utrustningen till ett annat fartyg och till vilken kostnad kan det i så fall ske? En specifikation bör presteras. Ett svepande obelagt påstående är inte tillräckligt.
2. Förtroendet för Sverige
Att Sveriges förtroende som pålitlig samarbetspartner i internationell forskning skulle skadas om inte Oden skickas till Antarktis nästa vinter. Men har verkligen Sveriges samarbetspartners utgått från, eller ens haft rätt att utgå från, att Sverige skulle vara berett att låta sin kustsjöfart frysa fast i isen, för att kunna bedriva forskning i Antarktis? Eller är i så fall fråga om att någon har fört Sveriges samarbetspartners bakom ljuset i frågan? Är Sverige bundet av sådana vilseledande besked som någon kan ha lämnat - sannolikt mot bättre vetande och eventuellt på grund av intressen i strid med Sveriges?
3. USA oförmöget att försörja sin bas utan hjälp av lilleputtlandet Sverige
Att amerikanska intressen byggt upp en forskningsstation, McMurdo, i Antarktis med mer än 1.000 personer anställda, utan att tillförsäkra sig något annat sätt att lösa transporterna till och från stationen än den svenska östersjöisbrytaren Oden. Det torde vara ett argument som faller på sin egen orimlighet.
Farvattnen kring Sverige präglas av Golfströmmens dämpning av kylan.
De nordamerikanska farvattnen på motsvarande breddgrader saknar till stora delar denna effekt och präglas därför i hög grad av strängare vinterkyla. Förutom en lång kustlinje mot Stilla Havet, Mexikanska Golfen och den södra Atlantkusten har USA även en nordlig atlantkust, Alaskas kust samt de stora sjöarna i gränslandet mot Kanada, med en omfattande sjöfart och stränga vintrar.
Ryssland har en mycket lång kustlinje med klimat som kräver isbrytning. Utöver Östersjön har Ryssland en kust som sträcker sig från Nordnorge via Norra Ishavet till Stilla Havet och gränsen mot Kina. Härtill kommer naturligtvis de kanadensiska isbrytningsresurserna.
Ägnat att ifrågasätta forskningens seriositet?
Med beaktande av världens samlade behov av isbrytarresurser framstår det som osannolikt att den amerikanska McMurdobasen skulle stå och falla med om den svenska isbrytaren Oden får disponeras. Det påståendet är kanske rent av ägnat att dra ett löjets skimmer över och ifrågasätta seriositeten i den forskning som skribenterna förmodas värna. Det må vara att det från olika håll kan finnas ett starkt önskemål om att få använda Oden men dessa önskemål har i huvudsak andra orsaker.
Statsförvaltning i förfall
Saken är väl snarare den, att inte i något av de uppräknade länderna är statsförvaltningen stadd i sådant förfall, att viktiga samhällsintressen kan tvingas stå tillbaka för särintressen som vill komma i åtnjutande av statliga resurser, för att gynna sina egna karriärer och/eller personliga vinstintressen. En sådan fråga kan nog bara väckas i Sverige utan att äventyra den egna framtiden. - Kanske inte ens i Sverige.
Militära resurser
Till de nyss uppräknade civila isbrytarresurserna torde kunna läggas betydande amerikanska flottenheter. Stora delar av de amerikanska flottorna är naturligtvis utformade för att ”vakta” oljan i det varma mellanöstern, men knappast alla dock. Sannolikt kan en sådan enhet tas ur militärt bruk nu när USA av budgetskäl lekt krig färdigt för ett tag och åtminstone avser minska antalet krig.
Inte svensk industris sak att subventionera amerikanska oljeintressen
Härav torde vara uppenbart att isbrytarresurser som kan försörja den amerikanska McMurdo-basen finns i överflöd - om det är viktigt. Det är i vilket fall som helst knappast det ekonomiska lilleputtlandet Sveriges sak att bära de amerikanska olje- och mineralintressenas forskning på sina axlar. Särskilt inte om konsekvensen blir att den svenska kommersiella sjöfarten fryser fast i isen. Att den svenska statsförvaltningen håller på att slitas sönder av en egennyttig korruption ger inte anledning till annan bedömning. Situationen i Sverige idag påminner om den som rådde under Sovjetunionens sista dagar då en allmän plundring av statens resurser ägde rum.
Utan industri ingen forskning
Om inte sjöfarten kan hållas fungerande i svenska vatten kan inte industrin bevara sin konkurrenskraft. Förloras industrins internationella konkurrenskraft kommer ingen, vare sig nationell eller internationell, forskning att kunna bedrivas i Sverige.
Vilka är drivkrafterna?
Så, vilket är det verkliga skälet till att en diger lista av välutbildade människor sätter allmänhetens förtroende för dem på spel genom att mot bättre vetande argumentera för att landets sjöfart ska offras för att gynna amerikanska intressen på Antarktis?
Finns det ett samband mellan Carl Bildts engagemang inom oljeprospektering, tidigare bland annat manifesterat i Sudan, och den svenska statsisbrytaren Odens engagemang i Antarktis? Den frågan bör i vart fall utredas närmare innan regeringen eventuellt kör över Sjöfartsverket.
Kan vi lita på forskningen?
Om man som forskare argumenterar utan att analysera och kritiskt granska de egna argumenten är det med nödvändighet ägnat att resa tvivel även kring de egna forskningsresultaten och forskningens kvalitet. Om inte kvaliteten är högre än vad som möjligen framskymtar av den aktuella debattartikeln kanske Sveriges, enligt debattartikeln, goda polarforskningsanseende är oförtjänt. Kanske är det i så fall bättre om någon annan svarar för den viktiga internationella klimat- och miljöforskningen?
Forskning, som inte kan frigöra sig från misstanken att vara styrd - inte av objektiva resultat - utan av otillbörliga särintressen, mår kanske bäst av att inte utföras alls.
Kan vi lita på att inte skattebetalarnas medel som bekostar forskningen slösas bort på forskning vars resultat inte går att lita på?
Övertorneå den 24 juli 2011
Mikael Styrman
Denna debattartikel, som utgör ett svar på en debattartikel publicerad i Norrbottens-Kuriren, har tillställts Kuriren för publicering men refuserats.
.
Sjöfartsverkets Oden-beslut
Sjöfartsverkets beslut att Oden ska stanna i Sverige nästa vinter för att utföra det arbete som den byggts för och för vilket finansiering skett med skattemedel har som framgått av media satt fart på debatten.
Brev från Hillary Clinton till Carl Bildt
USA:s utrikesminister, Hillary Clinton, har motiverats att tillskriva USA:s sändebud i Sverige - Carl Bildt, med en vädjan om att Oden ska tillbringa även nästa svenska vinter i Antarktis. Här uppstår en konflikt mellan Sveriges, USA:s respektive möjligen Carl Bildts intressen. Många forskningsintressen trängs i Antarktis. Klimat- och miljöforskning samt olje- och mineralprospektering ska till exempel samexistera.
Språngbräda till USA
Clintons och Bildts gemensamma intressen har mött upprörda protester i media. Bildts förmåga att tillvarata svenska intressen utan att i för hög grad låta sig påverkas av USA:s önskemål har ifrågasatts. Sjöfartsverkets beslut angående Oden har uppenbarligen irriterat amerikanska intressen. Inte bara Carl Bildt är mån om mycket goda relationer till USA. Även för forskare utgör USA en mycket intressant potentiell arbetsmarknad. Ibland så intressant att den svenska arbetsmarknaden reduceras till en språngbräda med vars hjälp man kan ta sig in på den amerikanska arbetsmarknaden. Det är inte svårt att förstå att det ur forskarsynpunkt kan vara mycket intressant att bedriva nära samarbete med amerikanska forskare i Antarktis. Det är svårare att förstå att den svenska industrin skulle vara intresserad av att ha sina transporter infrusna i isen för att måna det svensk-amerikanska forskningsutbytet.
Debattartikel om Sjöfartsverkets Oden-beslut
Professor Göran Björk har tidigare benämnt Sjöfartsverkets beslut, att inför nästa vinter använda Oden för sitt verkliga syfte som vansinnigt(!), i DN den 12/7-11. Han har nu samlat ihop en imponerande samling docenter och professorer till stöd för sin uppfattning. I en debattartikel, av någon anledning än så länge endast publicerad i Norrbottens-Kuriren fredagen den 22 juli, torgförs åter uppfattningen att Oden ska ägna sig åt forskningsassistans och isbrytning åt USA i Antarktis istället för att hålla den svenska kustsjöfarten igång nästkommande vinter. De framförda argumenten balanserar dock inte den imponerande listan undertecknande välutbildade akademiker. Tvärtom förefaller de framförda argumenten generande torftiga och möjligen präglade av särintressets enögdhet.
Forskare utsätts för påtryckningar
Till formen är den aktuella debattartikeln en beställning från en grupp forskare till regeringen om att köra över Sjöfartsverket. Det är dock svårt att frigöra sig från misstanken, att det egentligen är regeringen, möjligen genom Carl Bildt, i så fall möjligen ytterst på Hillary Clintons uppdrag, som för att stärka sina positioner i frågan själv beställt fram dessa påtryckningar genom att i sin tur utöva påtryckningar mot forskarkollektivet. Forskare är som bekant ofta mycket känsliga för påtryckningar. Den som kan påverka medelstilldelningen kan utöva påtryckningar mot forskarkollektivet. Ibland kan lyhörda forskare bibringas uppfattningen att hot mot medelstilldelningen föreligger även utan att så verkligen är fallet. En målmedveten påtryckare kan dra nytta av forskarvärldens känslighet i sina intriger. En makthavare kan naturligtvis också utnyttja sin position till att utöva påtryckningar och få forskare att vidta åtgärder eller ibland till och med komma fram till forskningsslutsatser som gynnar en viss makthavares ambitioner. Och som nämnts ovan: att be någon i forskningsvärlden agera för ett bibehållet eller utökat samarbete med USA är närmast jämförbart med att ringa i vällingklockan.
Argument framförda i debattartikeln vilka bör underbyggas:
1. Unik utrustning - som inte kan flyttas
Att det installerats så mycket värdefull utrustning på Oden att det gör den unikt lämplig för forskningsändamål. Är det ett påstående som verkligen tål en granskning? Vilken utrustning har installerats? Till vilken kostnad? Är det möjligt att flytta över den utrustningen till ett annat fartyg och till vilken kostnad kan det i så fall ske? En specifikation bör presteras. Ett svepande obelagt påstående är inte tillräckligt.
2. Förtroendet för Sverige
Att Sveriges förtroende som pålitlig samarbetspartner i internationell forskning skulle skadas om inte Oden skickas till Antarktis nästa vinter. Men har verkligen Sveriges samarbetspartners utgått från, eller ens haft rätt att utgå från, att Sverige skulle vara berett att låta sin kustsjöfart frysa fast i isen, för att kunna bedriva forskning i Antarktis? Eller är i så fall fråga om att någon har fört Sveriges samarbetspartners bakom ljuset i frågan? Är Sverige bundet av sådana vilseledande besked som någon kan ha lämnat - sannolikt mot bättre vetande och eventuellt på grund av intressen i strid med Sveriges?
3. USA oförmöget att försörja sin bas utan hjälp av lilleputtlandet Sverige
Att amerikanska intressen byggt upp en forskningsstation, McMurdo, i Antarktis med mer än 1.000 personer anställda, utan att tillförsäkra sig något annat sätt att lösa transporterna till och från stationen än den svenska östersjöisbrytaren Oden. Det torde vara ett argument som faller på sin egen orimlighet.
Farvattnen kring Sverige präglas av Golfströmmens dämpning av kylan.
De nordamerikanska farvattnen på motsvarande breddgrader saknar till stora delar denna effekt och präglas därför i hög grad av strängare vinterkyla. Förutom en lång kustlinje mot Stilla Havet, Mexikanska Golfen och den södra Atlantkusten har USA även en nordlig atlantkust, Alaskas kust samt de stora sjöarna i gränslandet mot Kanada, med en omfattande sjöfart och stränga vintrar.
Ryssland har en mycket lång kustlinje med klimat som kräver isbrytning. Utöver Östersjön har Ryssland en kust som sträcker sig från Nordnorge via Norra Ishavet till Stilla Havet och gränsen mot Kina. Härtill kommer naturligtvis de kanadensiska isbrytningsresurserna.
Ägnat att ifrågasätta forskningens seriositet?
Med beaktande av världens samlade behov av isbrytarresurser framstår det som osannolikt att den amerikanska McMurdobasen skulle stå och falla med om den svenska isbrytaren Oden får disponeras. Det påståendet är kanske rent av ägnat att dra ett löjets skimmer över och ifrågasätta seriositeten i den forskning som skribenterna förmodas värna. Det må vara att det från olika håll kan finnas ett starkt önskemål om att få använda Oden men dessa önskemål har i huvudsak andra orsaker.
Statsförvaltning i förfall
Saken är väl snarare den, att inte i något av de uppräknade länderna är statsförvaltningen stadd i sådant förfall, att viktiga samhällsintressen kan tvingas stå tillbaka för särintressen som vill komma i åtnjutande av statliga resurser, för att gynna sina egna karriärer och/eller personliga vinstintressen. En sådan fråga kan nog bara väckas i Sverige utan att äventyra den egna framtiden. - Kanske inte ens i Sverige.
Militära resurser
Till de nyss uppräknade civila isbrytarresurserna torde kunna läggas betydande amerikanska flottenheter. Stora delar av de amerikanska flottorna är naturligtvis utformade för att ”vakta” oljan i det varma mellanöstern, men knappast alla dock. Sannolikt kan en sådan enhet tas ur militärt bruk nu när USA av budgetskäl lekt krig färdigt för ett tag och åtminstone avser minska antalet krig.
Inte svensk industris sak att subventionera amerikanska oljeintressen
Härav torde vara uppenbart att isbrytarresurser som kan försörja den amerikanska McMurdo-basen finns i överflöd - om det är viktigt. Det är i vilket fall som helst knappast det ekonomiska lilleputtlandet Sveriges sak att bära de amerikanska olje- och mineralintressenas forskning på sina axlar. Särskilt inte om konsekvensen blir att den svenska kommersiella sjöfarten fryser fast i isen. Att den svenska statsförvaltningen håller på att slitas sönder av en egennyttig korruption ger inte anledning till annan bedömning. Situationen i Sverige idag påminner om den som rådde under Sovjetunionens sista dagar då en allmän plundring av statens resurser ägde rum.
Utan industri ingen forskning
Om inte sjöfarten kan hållas fungerande i svenska vatten kan inte industrin bevara sin konkurrenskraft. Förloras industrins internationella konkurrenskraft kommer ingen, vare sig nationell eller internationell, forskning att kunna bedrivas i Sverige.
Vilka är drivkrafterna?
Så, vilket är det verkliga skälet till att en diger lista av välutbildade människor sätter allmänhetens förtroende för dem på spel genom att mot bättre vetande argumentera för att landets sjöfart ska offras för att gynna amerikanska intressen på Antarktis?
Finns det ett samband mellan Carl Bildts engagemang inom oljeprospektering, tidigare bland annat manifesterat i Sudan, och den svenska statsisbrytaren Odens engagemang i Antarktis? Den frågan bör i vart fall utredas närmare innan regeringen eventuellt kör över Sjöfartsverket.
Kan vi lita på forskningen?
Om man som forskare argumenterar utan att analysera och kritiskt granska de egna argumenten är det med nödvändighet ägnat att resa tvivel även kring de egna forskningsresultaten och forskningens kvalitet. Om inte kvaliteten är högre än vad som möjligen framskymtar av den aktuella debattartikeln kanske Sveriges, enligt debattartikeln, goda polarforskningsanseende är oförtjänt. Kanske är det i så fall bättre om någon annan svarar för den viktiga internationella klimat- och miljöforskningen?
Forskning, som inte kan frigöra sig från misstanken att vara styrd - inte av objektiva resultat - utan av otillbörliga särintressen, mår kanske bäst av att inte utföras alls.
Kan vi lita på att inte skattebetalarnas medel som bekostar forskningen slösas bort på forskning vars resultat inte går att lita på?
Övertorneå den 24 juli 2011
Mikael Styrman
Denna debattartikel, som utgör ett svar på en debattartikel publicerad i Norrbottens-Kuriren, har tillställts Kuriren för publicering men refuserats.
.
lördag 23 juli 2011
Sköt sig i foten
.
Norge har drabbats av en verkligt sorglig historia. Hundratals, ja kanske tusentals föräldrar och andra närstående har genomlidit en ångestfylld natt på stranden till Tyrifjorden, ett par mil från Oslo. Många av dem bara för att så småningom, efter en lång plågofylld natt, få det besked som alla fruktar - att de förlorat sitt barn, sin ögonsten.
Igår kväll, när vidden av den norska tragedin började spelas upp inför våra ögon låg spänningen i luften - tät som dimma. När skulle beskedet komma? TV:s programledare kunde inte hålla sig utan tryckte på säkerhetsexperterna. Skulle det gå att få dem att säga de förlösande orden? Nej, de värjde sig. Ville inte ta ut någonting i förskott. Klokt gjort av dem.
Fasciststatens ingenjörer hade redan kommit upp ur skyttegravarna och börjat räkna upp vilka ytterligare inskränkningar man skulle kunna göra i människors frihet och vilka ytterligare kränkningar av människors integritet, som skulle kunna genomdrivas i skydd av de ökade säkerhetskraven som den nya tiden skulle komma att kräva, till följd av den norska tragedin.
Då äntligen kom det - det efterlängtade beskedet. En islamistisk organisation hade tagit på sig ansvaret för attentaten mot de norska regeringskvarteren och lägret på Utöy. Äntligen kunde man få lite fart på religionskrigen som börjat bli ifrågasatta av allt fler under senare tid. Att säkerhetsexperterna hyste tvivel var försvårande, men skulle inte få förstöra kvällen. Mer eller mindre förväntansfulla kondoleanser rullade in under kvällen från olika delar av världen.
Jag röjer nog inga statshemligheter om jag påstår, att i den stunden rullades taggtråden fram och mera handlingskraftiga typer sökte efter däckjärn, molotovcoctails och andra lämpliga vapen. Skulle det ha visat sig vara en islamistisk organisation som låg bakom attentaten hade vi nog gått emot en mycket tråkig utveckling där många invandrare kunde ha blivit allvarligt trakasserade.
Plötsligt kommer det lite grus i maskineriet. Den islamistiska organisationen som nyss påståtts ha tagit på sig ansvaret för attentaten hade hört av sig och dementerat. En något förvirrad programledare uttrycker viss irritation. Vet de inte hur det ska ha det - de religiösa fanatikerna - svartskallarna? (Fast så uttryckte han sig inte.) - Nyss har de tagit på sig ansvaret och nu vill de inte ha det längre? Kan de för fan inte bestämma sig - tycktes han vilja säga. Att det skulle kunna vara så att någon falskeligen utgett sig för att vara militant islamist i syfte att smutskasta sådana fanns uppenbarligen inte på kartan.
Nu hann det inte bli någon långbänk om islamisters ansvar eller icke ansvar eftersom det överraskande snabbt visade sig vara en ljushårig etnisk norrman som var ute på Utöy och mejade ner norska SSU:are (AUF:are heter det visst).
Allt är inte klarlagt ännu, men mycket tyder på, att det kan vara en invandringsfientlig norrman som på detta sätt vill skärpa den norska invandringspolitiken.
Idag sändes en intervju med en lättad engelsk premiärminister, David Cameron. Han har nyss grillats i media och House of Commons med anledning av engelska regeringars fula ovana att låta tabloidpressen härja fritt med människors privatliv, med olagliga metoder, inkl mutade poliser, mot att de stödjer regeringen. Den norska tragedin kom som på beställning från Cameron eftersom den avleder uppmärksamheten från oegentligheterna. (Nu menar jag naturligtvis inte bokstavligen att han är inblandad - endast att tragedin kom lämpligt för honom.) Det var inte att ta miste på hur han förväntansfullt såg fram emot en framtid med fortsatt avlyssning utan att bli ifrågasatt - ja, rent av med lite hjältegloria. Han skulle minsann studera på vilka sätt "säkerheten" skulle kunna skärpas efter den norska tragedin.
Nu när vi börjar ana ett facit i den här tragedin är det nog mer än en av fasciststatens ingenjörer som ångrar ett eller annat uttalande av igår.
Om den ansvarige för terrordåden hade för avsikt att skärpa motsättningarna mellan norrmän och invandrare så tycks han, utöver att ha skjutit en massa norska ungdomar till döds och chockat övriga, även ha skjutit sig och den fascistiska saken i foten. Redan nu har norska statsministern Jens Stoltenberg ställt sig upp och deklarerat, att Norge ska slå vakt om det öppna samhället. Det tycker jag är oerhört klokt och strongt gjort av honom i en svår stund och det ska han ha all heder av. Jag önskar norrmännen all lycka i kampen för att försvara det öppna samhället och hålla emot ondskans krafter. Må framtiden ge dem rätt.
Övertorneå den 23 juli 2011
Mikael Styrman
.
Norge har drabbats av en verkligt sorglig historia. Hundratals, ja kanske tusentals föräldrar och andra närstående har genomlidit en ångestfylld natt på stranden till Tyrifjorden, ett par mil från Oslo. Många av dem bara för att så småningom, efter en lång plågofylld natt, få det besked som alla fruktar - att de förlorat sitt barn, sin ögonsten.
Igår kväll, när vidden av den norska tragedin började spelas upp inför våra ögon låg spänningen i luften - tät som dimma. När skulle beskedet komma? TV:s programledare kunde inte hålla sig utan tryckte på säkerhetsexperterna. Skulle det gå att få dem att säga de förlösande orden? Nej, de värjde sig. Ville inte ta ut någonting i förskott. Klokt gjort av dem.
Fasciststatens ingenjörer hade redan kommit upp ur skyttegravarna och börjat räkna upp vilka ytterligare inskränkningar man skulle kunna göra i människors frihet och vilka ytterligare kränkningar av människors integritet, som skulle kunna genomdrivas i skydd av de ökade säkerhetskraven som den nya tiden skulle komma att kräva, till följd av den norska tragedin.
Då äntligen kom det - det efterlängtade beskedet. En islamistisk organisation hade tagit på sig ansvaret för attentaten mot de norska regeringskvarteren och lägret på Utöy. Äntligen kunde man få lite fart på religionskrigen som börjat bli ifrågasatta av allt fler under senare tid. Att säkerhetsexperterna hyste tvivel var försvårande, men skulle inte få förstöra kvällen. Mer eller mindre förväntansfulla kondoleanser rullade in under kvällen från olika delar av världen.
Jag röjer nog inga statshemligheter om jag påstår, att i den stunden rullades taggtråden fram och mera handlingskraftiga typer sökte efter däckjärn, molotovcoctails och andra lämpliga vapen. Skulle det ha visat sig vara en islamistisk organisation som låg bakom attentaten hade vi nog gått emot en mycket tråkig utveckling där många invandrare kunde ha blivit allvarligt trakasserade.
Plötsligt kommer det lite grus i maskineriet. Den islamistiska organisationen som nyss påståtts ha tagit på sig ansvaret för attentaten hade hört av sig och dementerat. En något förvirrad programledare uttrycker viss irritation. Vet de inte hur det ska ha det - de religiösa fanatikerna - svartskallarna? (Fast så uttryckte han sig inte.) - Nyss har de tagit på sig ansvaret och nu vill de inte ha det längre? Kan de för fan inte bestämma sig - tycktes han vilja säga. Att det skulle kunna vara så att någon falskeligen utgett sig för att vara militant islamist i syfte att smutskasta sådana fanns uppenbarligen inte på kartan.
Nu hann det inte bli någon långbänk om islamisters ansvar eller icke ansvar eftersom det överraskande snabbt visade sig vara en ljushårig etnisk norrman som var ute på Utöy och mejade ner norska SSU:are (AUF:are heter det visst).
Allt är inte klarlagt ännu, men mycket tyder på, att det kan vara en invandringsfientlig norrman som på detta sätt vill skärpa den norska invandringspolitiken.
Idag sändes en intervju med en lättad engelsk premiärminister, David Cameron. Han har nyss grillats i media och House of Commons med anledning av engelska regeringars fula ovana att låta tabloidpressen härja fritt med människors privatliv, med olagliga metoder, inkl mutade poliser, mot att de stödjer regeringen. Den norska tragedin kom som på beställning från Cameron eftersom den avleder uppmärksamheten från oegentligheterna. (Nu menar jag naturligtvis inte bokstavligen att han är inblandad - endast att tragedin kom lämpligt för honom.) Det var inte att ta miste på hur han förväntansfullt såg fram emot en framtid med fortsatt avlyssning utan att bli ifrågasatt - ja, rent av med lite hjältegloria. Han skulle minsann studera på vilka sätt "säkerheten" skulle kunna skärpas efter den norska tragedin.
Nu när vi börjar ana ett facit i den här tragedin är det nog mer än en av fasciststatens ingenjörer som ångrar ett eller annat uttalande av igår.
Om den ansvarige för terrordåden hade för avsikt att skärpa motsättningarna mellan norrmän och invandrare så tycks han, utöver att ha skjutit en massa norska ungdomar till döds och chockat övriga, även ha skjutit sig och den fascistiska saken i foten. Redan nu har norska statsministern Jens Stoltenberg ställt sig upp och deklarerat, att Norge ska slå vakt om det öppna samhället. Det tycker jag är oerhört klokt och strongt gjort av honom i en svår stund och det ska han ha all heder av. Jag önskar norrmännen all lycka i kampen för att försvara det öppna samhället och hålla emot ondskans krafter. Må framtiden ge dem rätt.
Övertorneå den 23 juli 2011
Mikael Styrman
.
onsdag 20 juli 2011
The House of Commons vs Sveriges Riksdag
.
Jag tittade en stund på utfrågningen av Premiärminister David Cameron i The House of Commons, med anledning av det avslöjade myglet som ledande engelska politiker och mediafolk ägnat sig åt. Flera svenska media sände, eller länkade till, debatten så att man kunde se den live idag. Ett mycket bra initiativ.
Vilken härlig föreställning. Intellektuell och intensiv debatt, slagfärdig och kryddad med både humoristiska och bitska poänger. Så där kunde vi nog ha det i Sverige också. Levande och engagerande politisk debatt. Men icke sa Nicke. När den svenska riksdagen, eller kanske rättare sagt Den Svenska Politbyrån, drabbar samman är det som om mumifierade och politiskt korrekta politbyråmedlemmar, från det gamla Sovjet eller Kina, återuppstått från de döda och drabbar samman - med en åsnas intellektuella skärpa och en sköldpaddas snabbhet. Ni vet den där typen som sitter så still i bänkarna, att man inte kan vara säker på om de dött eller ej, som aldrig säger något och som alla klappar i händerna kontrollerat och pliktskyldigast - alla samtidigt.
En sak som slog mig är att England har 61 miljoner invånare i jämförelse med Sveriges 9 miljoner. Detta till trots huserar de 650 ledamöterna i House of Commons i en lokal betydligt mindre än den i vilken våra 349 levande begravda politruker sover sig igenom sin mandatperiod, i vårt mausoleum på Helgeandsholmen. Lokalen är mycket mindre, tätare, med bänkarna riktade mot varandra. Hela lokalen andas att här ska DEBATTERAS - jajamän! I jämförelse med House of Commons är den svenska riksdagen, förmodligen skapad av, eller åtminstone inredd av, någon Stalinarkitekt, inrättad som rena döda havet - utformad för att det ska stå en diktator och mässa i talarstolen för att alla andra ska - om de till trots håller sig vakna - se till att hålla käften och inte opponera sig. Där har vi verkligen något att lära av The Mother of Parliaments! Kan inte någon starta en insamling för det snara rivandet av Sveriges Riksdagshus - själva symbolen för demokratins dödgrävare? Eller kan någon rent av skicka fram en grävmaskin och riva hela skiten så att vi får förvandla riksdagen till det mausoleum som det i praktiken redan är?
Varför måste det vara så i Sverige? Jo, för att den ledande klicken som styr den här genom partiapparaterna kontrollerade diktaturen - och som inte själva över lag är några krutuppfinnare - inte släpper fram någon intellektuell kapacitet. Endast såskoppar utan vare sig hjärna eller civilkurage göre sig besvär. Enda undantaget, så vitt jag vet, är en inkryssad högkriminell partipolitruk med påtagligt talfel som alla sitter och flinar åt i smyg.
Varför är det inte så i England då? Jo, för att i England har man enmansvalkretsar och folket väljer vem som kommer in. Partiet har naturligtvis betydelse men framför allt har personen det. Därför gallras partiapparaternas levande döda Voodo-dockor ut när folket går till valurnorna. För dumma är de inte, engelsmännen. Det begriper det ju, att det inte är någon idé att släpa några levande döda till parlamentet. Med den levande intellektuella debatt som förekommer där skulle sådana genast framstå som efterblivna. Och vilken engelsk valkrets skulle känna sig stolt av att företrädas av en efterbliven?
Till det krävs ett kuvat, avtrubbat och fördummat folk - som det svenska.
Övertorneå den 20 juli 2011
Mikael Styrman
.
Jag tittade en stund på utfrågningen av Premiärminister David Cameron i The House of Commons, med anledning av det avslöjade myglet som ledande engelska politiker och mediafolk ägnat sig åt. Flera svenska media sände, eller länkade till, debatten så att man kunde se den live idag. Ett mycket bra initiativ.
Vilken härlig föreställning. Intellektuell och intensiv debatt, slagfärdig och kryddad med både humoristiska och bitska poänger. Så där kunde vi nog ha det i Sverige också. Levande och engagerande politisk debatt. Men icke sa Nicke. När den svenska riksdagen, eller kanske rättare sagt Den Svenska Politbyrån, drabbar samman är det som om mumifierade och politiskt korrekta politbyråmedlemmar, från det gamla Sovjet eller Kina, återuppstått från de döda och drabbar samman - med en åsnas intellektuella skärpa och en sköldpaddas snabbhet. Ni vet den där typen som sitter så still i bänkarna, att man inte kan vara säker på om de dött eller ej, som aldrig säger något och som alla klappar i händerna kontrollerat och pliktskyldigast - alla samtidigt.
En sak som slog mig är att England har 61 miljoner invånare i jämförelse med Sveriges 9 miljoner. Detta till trots huserar de 650 ledamöterna i House of Commons i en lokal betydligt mindre än den i vilken våra 349 levande begravda politruker sover sig igenom sin mandatperiod, i vårt mausoleum på Helgeandsholmen. Lokalen är mycket mindre, tätare, med bänkarna riktade mot varandra. Hela lokalen andas att här ska DEBATTERAS - jajamän! I jämförelse med House of Commons är den svenska riksdagen, förmodligen skapad av, eller åtminstone inredd av, någon Stalinarkitekt, inrättad som rena döda havet - utformad för att det ska stå en diktator och mässa i talarstolen för att alla andra ska - om de till trots håller sig vakna - se till att hålla käften och inte opponera sig. Där har vi verkligen något att lära av The Mother of Parliaments! Kan inte någon starta en insamling för det snara rivandet av Sveriges Riksdagshus - själva symbolen för demokratins dödgrävare? Eller kan någon rent av skicka fram en grävmaskin och riva hela skiten så att vi får förvandla riksdagen till det mausoleum som det i praktiken redan är?
Varför måste det vara så i Sverige? Jo, för att den ledande klicken som styr den här genom partiapparaterna kontrollerade diktaturen - och som inte själva över lag är några krutuppfinnare - inte släpper fram någon intellektuell kapacitet. Endast såskoppar utan vare sig hjärna eller civilkurage göre sig besvär. Enda undantaget, så vitt jag vet, är en inkryssad högkriminell partipolitruk med påtagligt talfel som alla sitter och flinar åt i smyg.
Varför är det inte så i England då? Jo, för att i England har man enmansvalkretsar och folket väljer vem som kommer in. Partiet har naturligtvis betydelse men framför allt har personen det. Därför gallras partiapparaternas levande döda Voodo-dockor ut när folket går till valurnorna. För dumma är de inte, engelsmännen. Det begriper det ju, att det inte är någon idé att släpa några levande döda till parlamentet. Med den levande intellektuella debatt som förekommer där skulle sådana genast framstå som efterblivna. Och vilken engelsk valkrets skulle känna sig stolt av att företrädas av en efterbliven?
Till det krävs ett kuvat, avtrubbat och fördummat folk - som det svenska.
Övertorneå den 20 juli 2011
Mikael Styrman
.
tisdag 19 juli 2011
Mediaunderhållning - på högkorrumperad nivå!
.
Den som följer utvecklingen kring avslöjandena rörande korrumperade politiker och massmedia hade en högtidsstund i går.
Dagens ängsligaste nyhetslejon
Både Svenskan och DN har rapporterat rappt om avslöjandena som nu kommer slag i slag från England. Men lite ängsligt sker det dock. Båda tidningarna är (efter att ha pratat ihop sig?) återhållsamma med att ge läsarna utrymme att kommentera nyheterna - något som de annars är pigga på. Men nyheterna har rapporterats om. Ibland utan analys och jämförelser med Sverige. Man kan säga att ängsligheten och rädslan för medias korrumperade och samvetslösa lekkamrater i politiken, byråkratin och bland tidningsägare driver annars kunniga och analytiska journalister och redaktörer att unisont spela dumma.
Dagens ris
Kvällen ”höjdpunkt” bjöd rapport 19:30 på. Då menar jag inte höjdpunkt ur journalistisk synpunkt utan snarare i betydelsen underhållning, närmare bestämt samhällssatir. Rapportredaktionen sände ett riktigt charmigt lugnande reportage av nästan ”Hajk”-karaktär. Det var inte att ta miste på att rapportredaktionen betraktar sina tittare som barn. Barn, som behöver lugnas och som tror på vad som helst.
En ytterst summarisk rapportering från England inledde. Den måste ha varit helt obegriplig för den som inte eljest följt rapporteringen från England. Den gick snabbt över till den ur journalistisk synvinkel helt rimliga kopplingen till svenska förhållanden. Vilken var då den revolutionerande kopplingen till svenska förhållanden? Jo, det var att Expressen och Aftonbladet undergräver rättssystemet genom att betala tipspengar till poliser så att sekretessbelagda uppgifter på det sättet läcker ut.
Jag bestrider inte på något sätt att det sker. Det är ju, man och man emellan, en etablerad ”sanning” att polisen läcker som ett såll. Det kommer vi förmodligen att få leva med tills vi följer det italienska exemplet och bygger upp fristående polis i vars uppgifter ingår att spana mot och beivra brottslighet inom polis, rättsväsende och politik.
Det som hissade ”Hajkvarning” över reportaget var istället att man valde den ofarliga, nästan charmigt harmlösa ”nyheten” om Expressen och Aftonbladets mutor istället för att uppmärksamma det mycket allvarligare samspelet mellan samtliga, eller i stort sett samtliga, svenska media och våra ledande tjänstemän och politiker.
De alarmerande nyheterna från England handlar ju inte om några i det stora sammanhanget ganska harmlösa tispspengar. De handlar ju istället om att vissa engelska media sålt sin heder till ledande politiker. I utbyte mot politiskt stöd, kombinerad med politisk och medial mörkläggning, tidigare till labour, nu till David Carmerons Tories, har media köpt sig Carte Blanche för grov brottslighet. Efter påtryckningar från den högsta politiska ledningen har polisen, inklusive den högsta polisledningen, blivit en del av en journalistisk förbrytarorganisation. Polisen avlyssnar och spanar åt vissa tidningar - ungefär som jag tidigare beskrivit i bloggen ”Per Capsulam åter till heders”. Fast då avsåg jag svenska förhållanden, omedveten om att engelska förhållanden var så lika de svenska.
Det som nu håller på och dissekeras i England är frågan om, utöver den redan röjda skändliga kriminaliteten i Murdochs tidningsorganisationer, det även förhåller sig så, att Englands politiska ledning med Premiärminister David Cameron i spetsen är höggradigt kriminell och kommer att tvingas att avgå i kölvattnet på att hans skumraskaffärer med kriminella delar av media avslöjas.
Leonid Breznjev-pris
Efter att fnittrande ha följt rapportredaktionens ångest inför hotet att tvingas utföra lite riktigt journalistiskt arbete frågar man sig om vi behöver ett journalistikens kalkonpris? Som motvikt till alla övriga, ibland väldigt verklighetsfrånvarande journalistikpriser. Eftersom rapportinslaget var av tydlig gammalsovjetisk art ligger det nära till hands att tycka att ett sådant pris skulle kunna vara ett Leonid Breznjev-pris. En staty i storlek som Oscar-statyn. Fast svart, gärna mattsvart, lika svart som pengarna som cirkulerar mellan korrumperad massmedia och korrumperade politiker eller som samvetet hos en korrumperad journalist.
Dagens ros
går lite överraskande till Aktuelltredaktionens inslag om rötan i England. Det innehöll visserligen ingen koppling till, eller jämförelse med, Sverige vilket väl kan anses ha varit en svaghet. Men det innehöll en mycket tydlig redogörelse för det korrumperade nätverket runt Premiärminister David Cameron, av vilken det står tittaren fritt att själv göra jämförelser med Sverige. Att inte inslaget innehöll någon lugnande överslätande koppling till Sverige av icke-nyhetskaraktär gjorde, enligt min uppfattning, inslaget bättre. Om man inte törs ta steget fullt ut och göra riktiga nyheter kan det vara bättre att tiga istället för att skicka ut mörkläggande pseudonyheter ägnade att hålla befolkningen i mörker om verkliga förhållanden.
Dagens ros måste därför gå till Aktuellt.
Sena Rapport
Kanske gjorde SvT en liknande bedömning eftersom sena rapport innehöll - inte rapport 19:30:s inslag utan Aktuellts inslag, åtminstone till stora delar. Eller berodde det istället på, att till och med inslaget om Expressen och Aftonbladets mutor till svenska poliser var för ”hett” för att få sändas i den oskyldiga jämmerdalen?
Vi följer nu med intresse vad som händer i England. Det må vara att kriminella politiker och dito poliser växelverkat med kriminella media. Men det är också så att det är andra media som röjt oskicket. Det inger hopp om att rötan kommer att kunna städas bort i England. Det inger kanske också lite hopp om att svenska media i framtiden kommer att duga till annat än att återge myndigheters pressinformation även när de vet att den är felaktig och att vara de politiska partiernas spindoktorers flöjter.
Övertorneå den 19 juli 2011
Mikael Styrman
.
Den som följer utvecklingen kring avslöjandena rörande korrumperade politiker och massmedia hade en högtidsstund i går.
Dagens ängsligaste nyhetslejon
Både Svenskan och DN har rapporterat rappt om avslöjandena som nu kommer slag i slag från England. Men lite ängsligt sker det dock. Båda tidningarna är (efter att ha pratat ihop sig?) återhållsamma med att ge läsarna utrymme att kommentera nyheterna - något som de annars är pigga på. Men nyheterna har rapporterats om. Ibland utan analys och jämförelser med Sverige. Man kan säga att ängsligheten och rädslan för medias korrumperade och samvetslösa lekkamrater i politiken, byråkratin och bland tidningsägare driver annars kunniga och analytiska journalister och redaktörer att unisont spela dumma.
Dagens ris
Kvällen ”höjdpunkt” bjöd rapport 19:30 på. Då menar jag inte höjdpunkt ur journalistisk synpunkt utan snarare i betydelsen underhållning, närmare bestämt samhällssatir. Rapportredaktionen sände ett riktigt charmigt lugnande reportage av nästan ”Hajk”-karaktär. Det var inte att ta miste på att rapportredaktionen betraktar sina tittare som barn. Barn, som behöver lugnas och som tror på vad som helst.
En ytterst summarisk rapportering från England inledde. Den måste ha varit helt obegriplig för den som inte eljest följt rapporteringen från England. Den gick snabbt över till den ur journalistisk synvinkel helt rimliga kopplingen till svenska förhållanden. Vilken var då den revolutionerande kopplingen till svenska förhållanden? Jo, det var att Expressen och Aftonbladet undergräver rättssystemet genom att betala tipspengar till poliser så att sekretessbelagda uppgifter på det sättet läcker ut.
Jag bestrider inte på något sätt att det sker. Det är ju, man och man emellan, en etablerad ”sanning” att polisen läcker som ett såll. Det kommer vi förmodligen att få leva med tills vi följer det italienska exemplet och bygger upp fristående polis i vars uppgifter ingår att spana mot och beivra brottslighet inom polis, rättsväsende och politik.
Det som hissade ”Hajkvarning” över reportaget var istället att man valde den ofarliga, nästan charmigt harmlösa ”nyheten” om Expressen och Aftonbladets mutor istället för att uppmärksamma det mycket allvarligare samspelet mellan samtliga, eller i stort sett samtliga, svenska media och våra ledande tjänstemän och politiker.
De alarmerande nyheterna från England handlar ju inte om några i det stora sammanhanget ganska harmlösa tispspengar. De handlar ju istället om att vissa engelska media sålt sin heder till ledande politiker. I utbyte mot politiskt stöd, kombinerad med politisk och medial mörkläggning, tidigare till labour, nu till David Carmerons Tories, har media köpt sig Carte Blanche för grov brottslighet. Efter påtryckningar från den högsta politiska ledningen har polisen, inklusive den högsta polisledningen, blivit en del av en journalistisk förbrytarorganisation. Polisen avlyssnar och spanar åt vissa tidningar - ungefär som jag tidigare beskrivit i bloggen ”Per Capsulam åter till heders”. Fast då avsåg jag svenska förhållanden, omedveten om att engelska förhållanden var så lika de svenska.
Det som nu håller på och dissekeras i England är frågan om, utöver den redan röjda skändliga kriminaliteten i Murdochs tidningsorganisationer, det även förhåller sig så, att Englands politiska ledning med Premiärminister David Cameron i spetsen är höggradigt kriminell och kommer att tvingas att avgå i kölvattnet på att hans skumraskaffärer med kriminella delar av media avslöjas.
Leonid Breznjev-pris
Efter att fnittrande ha följt rapportredaktionens ångest inför hotet att tvingas utföra lite riktigt journalistiskt arbete frågar man sig om vi behöver ett journalistikens kalkonpris? Som motvikt till alla övriga, ibland väldigt verklighetsfrånvarande journalistikpriser. Eftersom rapportinslaget var av tydlig gammalsovjetisk art ligger det nära till hands att tycka att ett sådant pris skulle kunna vara ett Leonid Breznjev-pris. En staty i storlek som Oscar-statyn. Fast svart, gärna mattsvart, lika svart som pengarna som cirkulerar mellan korrumperad massmedia och korrumperade politiker eller som samvetet hos en korrumperad journalist.
Dagens ros
går lite överraskande till Aktuelltredaktionens inslag om rötan i England. Det innehöll visserligen ingen koppling till, eller jämförelse med, Sverige vilket väl kan anses ha varit en svaghet. Men det innehöll en mycket tydlig redogörelse för det korrumperade nätverket runt Premiärminister David Cameron, av vilken det står tittaren fritt att själv göra jämförelser med Sverige. Att inte inslaget innehöll någon lugnande överslätande koppling till Sverige av icke-nyhetskaraktär gjorde, enligt min uppfattning, inslaget bättre. Om man inte törs ta steget fullt ut och göra riktiga nyheter kan det vara bättre att tiga istället för att skicka ut mörkläggande pseudonyheter ägnade att hålla befolkningen i mörker om verkliga förhållanden.
Dagens ros måste därför gå till Aktuellt.
Sena Rapport
Kanske gjorde SvT en liknande bedömning eftersom sena rapport innehöll - inte rapport 19:30:s inslag utan Aktuellts inslag, åtminstone till stora delar. Eller berodde det istället på, att till och med inslaget om Expressen och Aftonbladets mutor till svenska poliser var för ”hett” för att få sändas i den oskyldiga jämmerdalen?
Vi följer nu med intresse vad som händer i England. Det må vara att kriminella politiker och dito poliser växelverkat med kriminella media. Men det är också så att det är andra media som röjt oskicket. Det inger hopp om att rötan kommer att kunna städas bort i England. Det inger kanske också lite hopp om att svenska media i framtiden kommer att duga till annat än att återge myndigheters pressinformation även när de vet att den är felaktig och att vara de politiska partiernas spindoktorers flöjter.
Övertorneå den 19 juli 2011
Mikael Styrman
.
måndag 18 juli 2011
Tio små negerpojkar...
.
Den härva av korruption omfattande politiker, media och polisen som håller på att avslöjas i England påminner allt mer om den gamla ramsan om tio små negerpojkar.
Enligt samstämmiga uppgifter i flera svenska media ska David Cameron korta av sin rundtur i Afrika och åka hem ”för att ta kontroll över utredningen”.
Va? Sa han verkligen så - eller har media spetsat till det?
Ifall han verkligen sa så är det nästan fråga om han är slut som Premiärminister. I så fall riskerar hans återstående tid som PM att bli en enda plåga. Antingen en kort plåga eller en lång plåga.
Om det är någonting folket inte vill - det vill säga nästan alla utom David Cameron - när en korruptionshärva verkar nå den högsta makten, så är det väl att premiärministern ska ta kontroll över utredningen. Det är för demokratin och tilltron till rättssystemet absolut nödvändigt att premiärministern INTE får kontroll över utredningen.
Övertorneå den 18 juli 2011
Mikael Styrman
.
Den härva av korruption omfattande politiker, media och polisen som håller på att avslöjas i England påminner allt mer om den gamla ramsan om tio små negerpojkar.
Enligt samstämmiga uppgifter i flera svenska media ska David Cameron korta av sin rundtur i Afrika och åka hem ”för att ta kontroll över utredningen”.
Va? Sa han verkligen så - eller har media spetsat till det?
Ifall han verkligen sa så är det nästan fråga om han är slut som Premiärminister. I så fall riskerar hans återstående tid som PM att bli en enda plåga. Antingen en kort plåga eller en lång plåga.
Om det är någonting folket inte vill - det vill säga nästan alla utom David Cameron - när en korruptionshärva verkar nå den högsta makten, så är det väl att premiärministern ska ta kontroll över utredningen. Det är för demokratin och tilltron till rättssystemet absolut nödvändigt att premiärministern INTE får kontroll över utredningen.
Övertorneå den 18 juli 2011
Mikael Styrman
.
söndag 17 juli 2011
Ryggradslösa mutkolvar bättre än starka ägare?
.
Den engelska ”labourledaren Ed Milliband anser att Murdochs medieimperium bör upplösas för att undvika maktmissbruk”, skriver DN ikväll.
Jaha, och hur ser alternativet ut?
Blir det den svenska modellen med svaga institutionella ägare företrädda av ryggradslösa mutkolvar - livrädda för att bli avsatta av politikerna vilka media förutsätts granska?
Resultatet av en sådan förändring måste ju bli den optimala rötan.
Nej, Ed Milliband, Du har nog inte förstått det här riktigt. Problemet är inte att media och politiker är för LITE korrumperade i borstandet av varandras ryggar. Problemet är att media och politiker är för MYCKET korrumperade.
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
Den engelska ”labourledaren Ed Milliband anser att Murdochs medieimperium bör upplösas för att undvika maktmissbruk”, skriver DN ikväll.
Jaha, och hur ser alternativet ut?
Blir det den svenska modellen med svaga institutionella ägare företrädda av ryggradslösa mutkolvar - livrädda för att bli avsatta av politikerna vilka media förutsätts granska?
Resultatet av en sådan förändring måste ju bli den optimala rötan.
Nej, Ed Milliband, Du har nog inte förstått det här riktigt. Problemet är inte att media och politiker är för LITE korrumperade i borstandet av varandras ryggar. Problemet är att media och politiker är för MYCKET korrumperade.
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
Allt tyngre bondeoffer
.
Det blir allt tyngre bondeoffer i den engelska varianten av rättsröta inbegripande politiker och media, som vi är väl bekanta med här hemma.
Den senaste bonden att offras var chefen för Londonpolisen, Paul Stephenson, som föll idag.
Han måste vara stor idrottsvän(?) eftersom han avgår för att inte förberedelserna inför OS i London nästa år ska störas av att han är polischef...
Rötan, eller snarare dess upplösning eller avslöjande, söker sig allt närmare politiken...i England, och så småningom kanske också i Sverige.
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
Det blir allt tyngre bondeoffer i den engelska varianten av rättsröta inbegripande politiker och media, som vi är väl bekanta med här hemma.
Den senaste bonden att offras var chefen för Londonpolisen, Paul Stephenson, som föll idag.
Han måste vara stor idrottsvän(?) eftersom han avgår för att inte förberedelserna inför OS i London nästa år ska störas av att han är polischef...
Rötan, eller snarare dess upplösning eller avslöjande, söker sig allt närmare politiken...i England, och så småningom kanske också i Sverige.
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
Nervöst på DN och Svenskan?
.
Idag har DN en artikel på nätet: ”Rebekah Brooks gripen i London”.
Tänkte lägga in en kommentar:
”Jahapp. Nu gäller det att skicka iväg Svarte-Petter. Nu var inte samarbetet så viktigt längre, för Cameron & Co. Tvärtom blev det plötsligt väldigt viktig att ta itu med pressens oegentligheter. Politiken är verkligen skamlös när den egna platsen vid köttgrytorna hotas.”
Men där fick jag tji. Avslöjandena i England skrämmer upp våra egna politikers samarbetspartners inom pressen så till den milda grad att DN inte vågar lämna öppet för läsarkretsen att kommentera artikeln.
Även SvD har en liten blänkare - just nu första nyhet - om gripandet av Rebekah Brooks. Men inte heller Svd släpper fram några läsarkommentarer.
Är det en slump att de gjort samma val? Eller har de pratat ihop sig?
Vad tror Ni?
Det kanske springs en del i maktens korridorer - semestertiderna till trots....?
Det kanske är bekvämt för Cameron med en gripen Brooks som inte kan svara på parlamentets frågor? Men hur är det med Brooks? Är hon med på noterna eller är hon det inte? Vem är det egentligen som står för regin?
Så här går det till i England. Hur kommer upplösningen av banden mellan politiken och media att gå till i Sverige?
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
Idag har DN en artikel på nätet: ”Rebekah Brooks gripen i London”.
Tänkte lägga in en kommentar:
”Jahapp. Nu gäller det att skicka iväg Svarte-Petter. Nu var inte samarbetet så viktigt längre, för Cameron & Co. Tvärtom blev det plötsligt väldigt viktig att ta itu med pressens oegentligheter. Politiken är verkligen skamlös när den egna platsen vid köttgrytorna hotas.”
Men där fick jag tji. Avslöjandena i England skrämmer upp våra egna politikers samarbetspartners inom pressen så till den milda grad att DN inte vågar lämna öppet för läsarkretsen att kommentera artikeln.
Även SvD har en liten blänkare - just nu första nyhet - om gripandet av Rebekah Brooks. Men inte heller Svd släpper fram några läsarkommentarer.
Är det en slump att de gjort samma val? Eller har de pratat ihop sig?
Vad tror Ni?
Det kanske springs en del i maktens korridorer - semestertiderna till trots....?
Det kanske är bekvämt för Cameron med en gripen Brooks som inte kan svara på parlamentets frågor? Men hur är det med Brooks? Är hon med på noterna eller är hon det inte? Vem är det egentligen som står för regin?
Så här går det till i England. Hur kommer upplösningen av banden mellan politiken och media att gå till i Sverige?
Övertorneå den 17 juli 2011
Mikael Styrman
.
lördag 16 juli 2011
Träd - ett missunnsamhetsverktyg?
.
Man får onekligen intrycket att gatuträden i Stockholm kommit att bli samma sorts missunnsamhetsverktyg som flertalet naturreservat. De senare är ofta ett instrument för att kamouflerat till ett ädelt motiv egentligen komma åt att stjäla andras skog för att sedan låta den förfalla.
Tankarna går osökt till det kända politiska skämtet ”Du har två kor”. Definitionen för byråkrati är:
”Du har två kor. Staten tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken”.
Om inte det är den svenska förvaltningen av senare tiders naturreservat som i ett nötskal så säg.
Träden i Stockholm tycks ofta, på motsvarande sätt, vara ett sätt för den som inte har råd att bo på en fashionabel adress att djävlas med den som har det genom att förstöra utsikt och ljusinsläpp.
Någon har tagit sig till att självsvåldigt döda kommunens träd på Norr Mälarstrand. Möjligen för att bättra på sin utsikt. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Var och en kan inte gå omkring och ta död på andras träd enligt eget gottfinnande. Då får vi anarki.
Men vi måste gå ett steg bakåt och studera de bakomliggande orsakerna för att se om det redan där har gått fel. Åtminstone måste vi göra det om vi vill att det ska fungera utan sådana tilltag i fortsättningen.
Den självsvåldiga avverkningen av träden väcker i vissa kretsar en oerhörd ilska tycks det. Varför? Älskar de träd i så stor utsträckning? I så blir det ju nästan obegripligt. Landet är ju ändå fullt av träd.
Beror det på ilska över att någon satt sig över och vridit sig ur en mödosamt uppbyggd intrig? Är det i själva verket så att de som är mest förbannade är människor som med vett och vilja använder de offentliga träden till att djävlas med folk som riskerar att få en alldeles för fin utsikt och till ett pris som är alldeles för högt i förhållande till vad man själv skulle orka med? Beror ilskan på att den mödosamt uppbyggda och kamouflerade intrigen blivit verkningslös genom det självsvåldiga tilltaget? I så fall blir ju ilskan plötsligt begriplig. Har man sprungit år efter år och påverkat och lobbat för att andra ska få ett helvete och så går de och vrider sig ur greppet på några minuter - dessutom självsvåldigt?
- Klart man blir förbannad!
Övertorneå den 16 juli 2011
Mikael Styrman
.
Man får onekligen intrycket att gatuträden i Stockholm kommit att bli samma sorts missunnsamhetsverktyg som flertalet naturreservat. De senare är ofta ett instrument för att kamouflerat till ett ädelt motiv egentligen komma åt att stjäla andras skog för att sedan låta den förfalla.
Tankarna går osökt till det kända politiska skämtet ”Du har två kor”. Definitionen för byråkrati är:
”Du har två kor. Staten tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken”.
Om inte det är den svenska förvaltningen av senare tiders naturreservat som i ett nötskal så säg.
Träden i Stockholm tycks ofta, på motsvarande sätt, vara ett sätt för den som inte har råd att bo på en fashionabel adress att djävlas med den som har det genom att förstöra utsikt och ljusinsläpp.
Någon har tagit sig till att självsvåldigt döda kommunens träd på Norr Mälarstrand. Möjligen för att bättra på sin utsikt. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Var och en kan inte gå omkring och ta död på andras träd enligt eget gottfinnande. Då får vi anarki.
Men vi måste gå ett steg bakåt och studera de bakomliggande orsakerna för att se om det redan där har gått fel. Åtminstone måste vi göra det om vi vill att det ska fungera utan sådana tilltag i fortsättningen.
Den självsvåldiga avverkningen av träden väcker i vissa kretsar en oerhörd ilska tycks det. Varför? Älskar de träd i så stor utsträckning? I så blir det ju nästan obegripligt. Landet är ju ändå fullt av träd.
Beror det på ilska över att någon satt sig över och vridit sig ur en mödosamt uppbyggd intrig? Är det i själva verket så att de som är mest förbannade är människor som med vett och vilja använder de offentliga träden till att djävlas med folk som riskerar att få en alldeles för fin utsikt och till ett pris som är alldeles för högt i förhållande till vad man själv skulle orka med? Beror ilskan på att den mödosamt uppbyggda och kamouflerade intrigen blivit verkningslös genom det självsvåldiga tilltaget? I så fall blir ju ilskan plötsligt begriplig. Har man sprungit år efter år och påverkat och lobbat för att andra ska få ett helvete och så går de och vrider sig ur greppet på några minuter - dessutom självsvåldigt?
- Klart man blir förbannad!
Övertorneå den 16 juli 2011
Mikael Styrman
.
Landskapsvård eller Översitteri?
.
Träddöden
I media, åtminstone Stockholms- och Göteborgsmedia, rasar en debatt om offentliga träd som dödas eller avverkas av okända människor. En del av fallen förefaller för den oinsatte något obegripliga medan andra är lättare att förstå.
Norr Mälarstrand
Bland annat har någon, eller några, dödat ett antal träd på Norr Mälarstrand i Stockholm. Ganska lätt att förstå att något sådant kan inträffa, tycker jag.
För några år sedan tittade jag på en kontorslokal belägen på andra våningen. Nedanför fönstret fanns en extremt trafikerad väg - Norr Mälarstrand - som störde lokalen med buller och damm. Bortanför vägen, där man borde haft Mälaren och sjöutsikt, fanns istället en nästan ogenomtränglig grön vägg i form av en tät trädrad. Helt dold bakom den ”gröna väggen” fanns Mälaren - inom räckhåll, men ändå inte. Frustrerande och hopplöst dumt, tyckte jag.
Inte tänkt färdigt
Inte behöver man, mot den bakgrunden, vara förvånad över att en del ledsnar på att i åratal titta på den där gröna väggen och tar lagen i egna händer och gallrar lite i djungeln som förstör närmiljön. Det måste ju vara svårt för en boende att förstå vilken nytta som följer av att skymma bort praktiskt taget ALL utsikt. Här har nog de ansvariga för stadsbilden eller träden inte tänkt färdigt.
Kompensation för vandalism på annat håll
Denna ambition bland beslutsfattarna att förstöra utsikten tycks bottna sig i en missriktad vilja att kompensera för att allt fler stadsnära grönområden tas i anspråk för förtätning av bebyggelse.
Inte vid vare sig Medelhavet eller Ekvatorn
Man skulle kunna tro att det är hemskt hett i Stockholm nästan hela året. Åtminstone tycks ledande beslutsfattare satsa hårt på uppvärmningen av jorden. Detta har ju redan tidigare visat sig i form av nedläggning, näst intill, av snöröjningen. Nu tycks det även nödvändigt att förse staden med träd som kan ge skugga - överallt. Stadens styrande tycks tro att staden inte ligger vid Mälaren, i Sverige, genomkorsat av norra Polcirkeln utan vid Medelhavet, som Nice och Marseille, eller kanske rent av att landet genomkorsas av Ekvatorn. Men så är nu inte fallet.
Allmän förvaltning => Allmänt förfall
Men det här förvridna skönhetsidealet, innebärande att nästan inget kan gallras eller avverkas för att bereda utsikt, finns på fler ställen och de har det gemensamt att det allmänna har hand om förvaltningen. Stora skogar, underbara att vandra i, stjäls av det allmänna och förvandlas till söndertrasade och vanskötta skräpskogar av odugliga viktigpettrar, övertygade om sin egen förmåga, vilken dock mest manifesteras i en panisk skräck för att avverka. Det kan beses i snart sagt vilket naturreservat som helst om man någon dag känner för att bli deprimerad.
Även på annat håll
Men det är inte bara i Sverige rädslan för att avverka gör att stora naturvärden inte kan upplevas. I Finland, vid Savonlinna, eller Nyslott på svenska, finns Punkaharju. Det är en mycket smal och naturskön ås belägen i sjön Puruvesi, en del av sjösystemet Saimen. Finland är fullt av skog. Allt från gles ungskog till tät, nästan djungelliknande, skog. Ja, det finns skog till förbannelse i Finland. Och tyvärr är den ena ofta den andra lik.
Unika Punkaharju...
Men på Punkaharju finns något som nästan inte finns någon annanstans och som gör den unik. Det är som sagt en smal tallås med vatten på bägge sidor och en landsväg ringlande längs åsens krön. På äldre bilder, som jag sett i böcker, vilka bilder påstås föreställa Punkaharju, kan man se att skogen är så gles att man kan uppleva detta unika - att känna att man färdas på denna smala ås, med en naturskön vy över sjön Puruvesi åt båda sidor. Så inte idag. (Eller åtminstone inte sist jag var där.) Nutida statsanställda naturskyddsterrorister har, uppfyllda av andakt över att de sköter detta unika Punkaharju, sannolikt med de bästa av föresatser, förstört hela Punkaharju.
...förvandlad till vilken skog som helst
Man har förvandlat detta natursköna och unika Punkaharju till vilken skog som helst. Ja, till vilken djungel som helst. De har nämligen låtit skogen bli så tät att hela den unika upplevelsen går förlorad. Vad hjälper det att åsen är smal när man måste ned till stranden för att se att sjön finns där och sedan kämpa sig genom skogen, över åsen, för att så småningom kunna konstatera att det finns vatten på andra sidan också. Finland är ju fullt av sjöar. Vart man går möter man en strand. Det hjälper föga. Det ger inte den speciella upplevelsen som bara Punkaharju har potentialen att förmedla. Det blir istället bara som att besöka vilken skog som helst - som ju Finland är fullt av. Upplevelsen, eller som det nu är, den potentiella upplevelsen, skulle kunna komma av att långsamt färdas längs landsvägen på åsen och se sjön genom en skog som är tillräckligt gles. Så som det uppenbarligen har varit en gång, innan de statsanställda besserwissrarna som alltid vet bättre än skogsägarna hur skogen ska skötas, tog över.
Guds gåva slösas bort
Egentligen är det sorgligt. Tänk att ha fått denna fantastiska gåva av naturen, eller av Gud om man så vill, och sedan så fullständigt slösa bort den.
Östra Finland koloniseras i rask takt av ryssar som vill ha en tillflyktsort utanför Ryssland. Det är kanske inte så konstigt. Finland är vackert och Ryssland är farligt. Kanske är någon av dessa många rika ryssar så stadd vid kassa att de kan donera en motorsåg till Finska staten, så att vi som älskar det natursköna sjölandskapet i Finland i framtiden kan få uppleva det vackra Punkaharju i verkligheten, så som naturen har tänkt sig att vi skulle få uppleva det och inte som nu bara i fantasin. Vad skulle naturen annars haft för avsikt med att skapa Punkaharju? Om naturen hade velat skapa en skog som är alla andra finska skogar lik hade naturen naturligtvis skapat en platt sandhed full med nästan likadana tätt stående tallar.
Om inte ryssarna kan ge finska staten en såg eller om staten inte förstår att rätt använda sågen - törs vi då hoppas på att någon driftig Stockholmare flyttar från Norr Mälarstrand till Punkaharju och har kvar sin förmåga att vid behov demonstrera lite civil olydnad, för allas bästa?
Övertorneå den 16 juli 2011
Mikael Styrman
.
Träddöden
I media, åtminstone Stockholms- och Göteborgsmedia, rasar en debatt om offentliga träd som dödas eller avverkas av okända människor. En del av fallen förefaller för den oinsatte något obegripliga medan andra är lättare att förstå.
Norr Mälarstrand
Bland annat har någon, eller några, dödat ett antal träd på Norr Mälarstrand i Stockholm. Ganska lätt att förstå att något sådant kan inträffa, tycker jag.
För några år sedan tittade jag på en kontorslokal belägen på andra våningen. Nedanför fönstret fanns en extremt trafikerad väg - Norr Mälarstrand - som störde lokalen med buller och damm. Bortanför vägen, där man borde haft Mälaren och sjöutsikt, fanns istället en nästan ogenomtränglig grön vägg i form av en tät trädrad. Helt dold bakom den ”gröna väggen” fanns Mälaren - inom räckhåll, men ändå inte. Frustrerande och hopplöst dumt, tyckte jag.
Inte tänkt färdigt
Inte behöver man, mot den bakgrunden, vara förvånad över att en del ledsnar på att i åratal titta på den där gröna väggen och tar lagen i egna händer och gallrar lite i djungeln som förstör närmiljön. Det måste ju vara svårt för en boende att förstå vilken nytta som följer av att skymma bort praktiskt taget ALL utsikt. Här har nog de ansvariga för stadsbilden eller träden inte tänkt färdigt.
Kompensation för vandalism på annat håll
Denna ambition bland beslutsfattarna att förstöra utsikten tycks bottna sig i en missriktad vilja att kompensera för att allt fler stadsnära grönområden tas i anspråk för förtätning av bebyggelse.
Inte vid vare sig Medelhavet eller Ekvatorn
Man skulle kunna tro att det är hemskt hett i Stockholm nästan hela året. Åtminstone tycks ledande beslutsfattare satsa hårt på uppvärmningen av jorden. Detta har ju redan tidigare visat sig i form av nedläggning, näst intill, av snöröjningen. Nu tycks det även nödvändigt att förse staden med träd som kan ge skugga - överallt. Stadens styrande tycks tro att staden inte ligger vid Mälaren, i Sverige, genomkorsat av norra Polcirkeln utan vid Medelhavet, som Nice och Marseille, eller kanske rent av att landet genomkorsas av Ekvatorn. Men så är nu inte fallet.
Allmän förvaltning => Allmänt förfall
Men det här förvridna skönhetsidealet, innebärande att nästan inget kan gallras eller avverkas för att bereda utsikt, finns på fler ställen och de har det gemensamt att det allmänna har hand om förvaltningen. Stora skogar, underbara att vandra i, stjäls av det allmänna och förvandlas till söndertrasade och vanskötta skräpskogar av odugliga viktigpettrar, övertygade om sin egen förmåga, vilken dock mest manifesteras i en panisk skräck för att avverka. Det kan beses i snart sagt vilket naturreservat som helst om man någon dag känner för att bli deprimerad.
Även på annat håll
Men det är inte bara i Sverige rädslan för att avverka gör att stora naturvärden inte kan upplevas. I Finland, vid Savonlinna, eller Nyslott på svenska, finns Punkaharju. Det är en mycket smal och naturskön ås belägen i sjön Puruvesi, en del av sjösystemet Saimen. Finland är fullt av skog. Allt från gles ungskog till tät, nästan djungelliknande, skog. Ja, det finns skog till förbannelse i Finland. Och tyvärr är den ena ofta den andra lik.
Unika Punkaharju...
Men på Punkaharju finns något som nästan inte finns någon annanstans och som gör den unik. Det är som sagt en smal tallås med vatten på bägge sidor och en landsväg ringlande längs åsens krön. På äldre bilder, som jag sett i böcker, vilka bilder påstås föreställa Punkaharju, kan man se att skogen är så gles att man kan uppleva detta unika - att känna att man färdas på denna smala ås, med en naturskön vy över sjön Puruvesi åt båda sidor. Så inte idag. (Eller åtminstone inte sist jag var där.) Nutida statsanställda naturskyddsterrorister har, uppfyllda av andakt över att de sköter detta unika Punkaharju, sannolikt med de bästa av föresatser, förstört hela Punkaharju.
...förvandlad till vilken skog som helst
Man har förvandlat detta natursköna och unika Punkaharju till vilken skog som helst. Ja, till vilken djungel som helst. De har nämligen låtit skogen bli så tät att hela den unika upplevelsen går förlorad. Vad hjälper det att åsen är smal när man måste ned till stranden för att se att sjön finns där och sedan kämpa sig genom skogen, över åsen, för att så småningom kunna konstatera att det finns vatten på andra sidan också. Finland är ju fullt av sjöar. Vart man går möter man en strand. Det hjälper föga. Det ger inte den speciella upplevelsen som bara Punkaharju har potentialen att förmedla. Det blir istället bara som att besöka vilken skog som helst - som ju Finland är fullt av. Upplevelsen, eller som det nu är, den potentiella upplevelsen, skulle kunna komma av att långsamt färdas längs landsvägen på åsen och se sjön genom en skog som är tillräckligt gles. Så som det uppenbarligen har varit en gång, innan de statsanställda besserwissrarna som alltid vet bättre än skogsägarna hur skogen ska skötas, tog över.
 |
| Ett igenvuxet Punkaharju (Bild från internet) |
 |
| Seljes - Österbottens motsvarighet till Punkaharju (Bild från internet) |
Guds gåva slösas bort
Egentligen är det sorgligt. Tänk att ha fått denna fantastiska gåva av naturen, eller av Gud om man så vill, och sedan så fullständigt slösa bort den.
Östra Finland koloniseras i rask takt av ryssar som vill ha en tillflyktsort utanför Ryssland. Det är kanske inte så konstigt. Finland är vackert och Ryssland är farligt. Kanske är någon av dessa många rika ryssar så stadd vid kassa att de kan donera en motorsåg till Finska staten, så att vi som älskar det natursköna sjölandskapet i Finland i framtiden kan få uppleva det vackra Punkaharju i verkligheten, så som naturen har tänkt sig att vi skulle få uppleva det och inte som nu bara i fantasin. Vad skulle naturen annars haft för avsikt med att skapa Punkaharju? Om naturen hade velat skapa en skog som är alla andra finska skogar lik hade naturen naturligtvis skapat en platt sandhed full med nästan likadana tätt stående tallar.
Om inte ryssarna kan ge finska staten en såg eller om staten inte förstår att rätt använda sågen - törs vi då hoppas på att någon driftig Stockholmare flyttar från Norr Mälarstrand till Punkaharju och har kvar sin förmåga att vid behov demonstrera lite civil olydnad, för allas bästa?
Övertorneå den 16 juli 2011
Mikael Styrman
.
tisdag 12 juli 2011
Censurens ångest
.
Jag har berört integritetskränkande avlyssning och buggning ett flertal gånger, såväl här på bloggen som i andra sammanhang. Bland annat i bloggen ”Per Capsulam åter till heders?” för några dagar sedan.
Det har därför varit intressant att följa rapporteringen om den röta som avslöjats i Storbritannien och som varit särskilt på tapeten de senaste dagarna. Våra svenska media har som bekant ganska svårt att förhålla sig till rättsröta och andra missförhållanden inom Sverige. Däremot är man betydligt bättre på att rapportera när liknande saker utspelar sig i utlandet. Följaktligen har vi - även i Sverige - kunnat läsa om hur avlyssnings- och buggningsrötan urholkat moralen i Storbritannien så till den milda grad att snart sagt vem som helst blir avlyssnad av - återigen - snart sagt vem som helst. Alltihop en följd av den banditmoral som svept som en flodvåg över världen och accelererat efter nine-eleven.
Vi har nu sett detta pågå i många år. Säkert finns det ändå både ljusblåa och ljusröda tomtar som tror att den här verksamheten upphörde med Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande av IB-affären 1973. Det gjorde den naturligtvis inte. Möjligen blev den försiktigare bedriven eller omgrupperade sig.
Att det skulle gå från avlyssning med de bästa av avsikter till ett okontrollerat moras var nog både självklart och oundvikligt. Det torde därvidlag inte vara någon större skillnad mellan Sverige och Storbritannien. Åtminstone finns det knappast någon anledning att förmoda att situationen skulle vara bättre i Sverige än den är i Storbritannien. Den må vara annorlunda - rädda tidningar i Sverige, orädda i England, men den är knappast bättre. Skillnaden leder bara till att den inte avslöjas i Sverige.
Idag kom en nyhet som möjligen kunde kännas som en sorts klimax. Efter rapportering om att till exempel Gordon Brown avlyssnats fick vi idag, åtminstone i SvD och DN, veta att News of The World sedan 2006 avlyssnat även de poliser vid Scottland Yard som utredde avlyssningsskandalen....!
I morse var det - åtminstone i Svenskan, andra eller tredjenyhet. Men det var nog ganska hett och ångestfyllt på redaktionerna för den åkte snabbt ut åt sidan så att den blev svår att hitta.
Jag lade in en kommentar på SvD. Men det har inte kommit in några fler kommentarer. Det känns nästan lite osannolikt så mycket på tapeten som de här frågorna har varit den senaste tiden.
Jag såg att någon med glimten i ögat hade lagt in en kommentar i någon av tidningarna som löd: ”Snart går Bonniers in och köper upp Word Press”.
Tyvärr lade jag inte märke till i vilken tidning det var. Men jag är lur på att det var i DN. Det fanns i alla fall ett tiotal kommentarer. Men nu när jag går in och tittar finns det inga kommentarer i DN. Ja, man har till och med stängt möjligheten att lämna kommentarer. Jag måste väl minnas fel? Så skulle man väl inte göra på DN? Censurera kommentarer - på DN - som enligt egen uppfattning står på det fria ordets barrikader och kraxar orädd....
Eller minns jag rätt? Att det ändå var i DN?
Betyder det här istället att den rättsröta som det rapporteras om från Storbritannien förbleknar jämfört med den mycket värre röta som vi har här i Sverige där rättsmaskineriet och maktapparaten står för avlyssningssnuskandet?
I England måste - enligt vad som hittills framkommit - tidningarna avlyssna i egen regi men i Sverige bedriver rättsmaskineriet och maktapparaten svarthandel med buggningsmaterial och tar upp beställningar på sådant.
Beror medias ångestfyllda hantering av detta på att man själva hör till kundkretsen - direkt eller indirekt, och i stort samförstånd - enligt den svenska modellen, publicerar det som makten serverar - utan kritisk granskning - eller finns det en smakligare förklaring?
Övertorneå den 12 juli 2011
Mikael Styrman
.
Jag har berört integritetskränkande avlyssning och buggning ett flertal gånger, såväl här på bloggen som i andra sammanhang. Bland annat i bloggen ”Per Capsulam åter till heders?” för några dagar sedan.
Det har därför varit intressant att följa rapporteringen om den röta som avslöjats i Storbritannien och som varit särskilt på tapeten de senaste dagarna. Våra svenska media har som bekant ganska svårt att förhålla sig till rättsröta och andra missförhållanden inom Sverige. Däremot är man betydligt bättre på att rapportera när liknande saker utspelar sig i utlandet. Följaktligen har vi - även i Sverige - kunnat läsa om hur avlyssnings- och buggningsrötan urholkat moralen i Storbritannien så till den milda grad att snart sagt vem som helst blir avlyssnad av - återigen - snart sagt vem som helst. Alltihop en följd av den banditmoral som svept som en flodvåg över världen och accelererat efter nine-eleven.
Vi har nu sett detta pågå i många år. Säkert finns det ändå både ljusblåa och ljusröda tomtar som tror att den här verksamheten upphörde med Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande av IB-affären 1973. Det gjorde den naturligtvis inte. Möjligen blev den försiktigare bedriven eller omgrupperade sig.
Att det skulle gå från avlyssning med de bästa av avsikter till ett okontrollerat moras var nog både självklart och oundvikligt. Det torde därvidlag inte vara någon större skillnad mellan Sverige och Storbritannien. Åtminstone finns det knappast någon anledning att förmoda att situationen skulle vara bättre i Sverige än den är i Storbritannien. Den må vara annorlunda - rädda tidningar i Sverige, orädda i England, men den är knappast bättre. Skillnaden leder bara till att den inte avslöjas i Sverige.
Idag kom en nyhet som möjligen kunde kännas som en sorts klimax. Efter rapportering om att till exempel Gordon Brown avlyssnats fick vi idag, åtminstone i SvD och DN, veta att News of The World sedan 2006 avlyssnat även de poliser vid Scottland Yard som utredde avlyssningsskandalen....!
I morse var det - åtminstone i Svenskan, andra eller tredjenyhet. Men det var nog ganska hett och ångestfyllt på redaktionerna för den åkte snabbt ut åt sidan så att den blev svår att hitta.
Jag lade in en kommentar på SvD. Men det har inte kommit in några fler kommentarer. Det känns nästan lite osannolikt så mycket på tapeten som de här frågorna har varit den senaste tiden.
Jag såg att någon med glimten i ögat hade lagt in en kommentar i någon av tidningarna som löd: ”Snart går Bonniers in och köper upp Word Press”.
Tyvärr lade jag inte märke till i vilken tidning det var. Men jag är lur på att det var i DN. Det fanns i alla fall ett tiotal kommentarer. Men nu när jag går in och tittar finns det inga kommentarer i DN. Ja, man har till och med stängt möjligheten att lämna kommentarer. Jag måste väl minnas fel? Så skulle man väl inte göra på DN? Censurera kommentarer - på DN - som enligt egen uppfattning står på det fria ordets barrikader och kraxar orädd....
Eller minns jag rätt? Att det ändå var i DN?
Betyder det här istället att den rättsröta som det rapporteras om från Storbritannien förbleknar jämfört med den mycket värre röta som vi har här i Sverige där rättsmaskineriet och maktapparaten står för avlyssningssnuskandet?
I England måste - enligt vad som hittills framkommit - tidningarna avlyssna i egen regi men i Sverige bedriver rättsmaskineriet och maktapparaten svarthandel med buggningsmaterial och tar upp beställningar på sådant.
Beror medias ångestfyllda hantering av detta på att man själva hör till kundkretsen - direkt eller indirekt, och i stort samförstånd - enligt den svenska modellen, publicerar det som makten serverar - utan kritisk granskning - eller finns det en smakligare förklaring?
Övertorneå den 12 juli 2011
Mikael Styrman
.
söndag 10 juli 2011
Läggmatchen
.
När alliansregeringen tillträdde hade man tänkt till riktigt ordentligt. Under den lugna och behagliga tiden i opposition vid sidan av en sönderfallande socialdemokrati hade allianspartierna identifierat ett antal missförhållanden som man gick till val på att skulle ändras.
Det visade sig även vara mycket som man kopierade av socialdemokraterna. Det vill säga inte av den politik de förde utan den politik de sade sig föra.
Efter makttillträdet 2006 satte man högsta fart och initierade ett antal ändringar. Sedan blev det ganska lugnt. Det blev faktiskt väldigt lugnt. Det hände inget alls mer. I den mån det hände något ytterligare var det byråkratin som tog tillbaka makten och körde på som vanligt. Det vill säga att man fortsatte att ta mutor i vanlig ordning och att bränna skattepengar på meningslösheter.
Det var ju uppenbart att alliansen hade studerat socialdemokraternas politik så vi var många som trodde att man även hade studerat deras taktik för att behålla makten. Den kan enkelt beskrivas som att man
1. Genomför alla smärtsamma förändringar första året efter valet.
2. Håller igen på utgifterna år två och tre för att sedan
3. öppna alla kranar och leka jultomte sista året före valet.
Men så blev det inte riktigt. Det hände inget mer för alliansen efter idéstormen hösten 2006.
Vad värre är: Efter valet 2010 hände INGENTING! Det vill säga ingenting annat än att man försökte slå ihjäl SAAB och Ekfors.
Det är inte så lätt att veta vad som hänt med alliansen. Men det står ju oss fritt att spekulera. Det är ganska uppenbart, menar jag, att man gjorde ett stort strategiskt misstag genom att inte göra tillräckliga personella förändringar i byråkratin. Det är förmodligen en stor del av förklaringen till att en del av alliansens förslag motarbetas av den byråkrati som sosseriet lämnade efter sig.
Sedan har moderaterna gått ut med att man vill bli statsbärande parti. För varje sann demokrat - och tidigare även för moderater - är det närmast en svordom. Åtminstone var det rödflaggsvarning förr när sossarna kallade sig statsbärande parti.
Men det här är förstås inte hela sanningen. Det är på sätt och vis lättare att vara i opposition än att sitta i regeringen. Den som sitter i regeringen måste hela tiden leverera och försöka få den svenska av elefantiasis drabbade byråkratin att åtminstone fungera lite grann. Samtidigt kan den som är i opposition vara ganska ”laid back” och stå vid sidan av och kraxa, utan att behöva ta något ansvar.
Det kan naturligtvis vara svårt att dra gränsen och positionera sig rätt men ett betydande fel som alliansen gjort är att omedelbart ta ansvar för och försvara allehanda dumheter som byråkratin ställt till med. Även det ett tecken på att det varit byråkratin som regerat - inte regeringen. Men vad beror det på? En sak som säkert spelar in är att många äldre allianspolitiker under lång tid varit sosseriets mutkolvar. Länge var det enda sättet att över huvud taget komma fram till köttgrytorna - att slicka sosseriet där bak. Det är sedan inte så lätt att plötsligt bli beslutsför och självständig när var och varannan i byråkratin vet vad man ägnat sig åt. Situationen kan nog liknas vid att kryssa sig igenom ett minfält på känn. Varhelst man trampar fel så smäller det.
Jag tror inte heller att det blir lättare av att ledande politiker är ingifta i byråkratin. Det är kanske ofrånkomligt att det blir så, men som sagt, det blir nog inte lättare. Och det blir nog inte mindre vanligt heller när man själv går ut och slår på stora trumman och talar om att man ska bli statsbärande parti. Då först blir det väl verklig fart på resonemangsäktenskapen och de taktiska romanserna. Säkert kan det vara ganska praktiskt de gånger partiet och byråkratin drar åt samma håll. Men om partiet vill genomföra något obekvämt för byråkratin förvandlas livet till ett helvete av interna intriger. Då blir det jobbigt.
Det är bland annat mot detta ljus man måste se alliansregeringens ovilja och/eller oförmåga att bygga allianser och få igenom delar av sin politik efter visst kompromissande.
När byggbubblan sprack i början av 1990-talet valde den borgerliga regering som satt vid makten att inte föra den politik som landet behövde utan att istället bita sig fast vid kronförsvaret som inte var något annat än en fix idé. Men det var en fix idé som gjorde att den borgerliga regeringens ledamöter inte skulle tvingas bort från köttgrytorna genom att förknippas med en obekväm politik.
Jag tycker att det finns tecken som tyder på att man åter slagit in på den vägen. Istället för att driva obekväma frågor som kan leda till att förfördelade byråkrater och politiker ”bränner” den ena eller den andra allianspolitikern så lägger man sig - man gör en läggmatch helt enkelt.
Det pratas mycket om hur stark landets ekonomi är men det pratas mycket mindre om de stora ekonomiska och finansiella problem som tornar upp sig i vår omvärld och som sannolikt ganska snart kommer att torpedera Sveriges ekonomi.
De skadliga banden till bank-oligopolet har man inte lyckas klippa. Följaktligen har man inte heller brutit upp oligopolet. Och nu ska vi snart pumpa in skattemedel i bank-oligopolet igen för att försvara myten att korrumperade, kriminella och samhällsskadliga banker inte kan tillåtas att gå över styr. Man har inte ens lyckas befria landet från ”Riddaren av det Svarta Korset” - Röda Korsets plundrare Bengt Westerberg - som alltjämt är ordförande i Finansinspektionen och låtsas utöva tillsyn över den nationella bankbrottsligheten med hjälp av en numera helt urvattnad lagstiftning som ger bankerna alla rättigheter men ytterst få skyldigheter.
Snart är det vinter. Då kommer det åter att visa sig vilka kraftfulla åtgärder det ”ekonomiskt välmående” Sverige vidtagit för att få järnvägar och isbrytning ska fungera. Sammanbrottet inom sjuk- och åldringsvård hotar att detonera i ansiktet vilken dag som helst. Snart kan inte ens världens fogligaste press åstadkomma en mörkläggning av missförhållandena inom vården. Beträffande skolan har visserligen utbildningsminister Jan Björklund identifierat problemen och propagerat både klokt och riktigt. Men ute i verkligheten har byråkratin sett till, att i den framtida kunskapsnationen in spe, ska sopgubbarna få ännu bättre villkor samtidigt som synen på lärarrollen lett till att kommunerna ska nyttja lärarnas arbetstid bättre. Ointressant synes det vara för krutuppfinnarna i våra kommuner om lärarna kan fungera som inspirerade och engagerade pedagoger. Månntro hur kommunpolitikerna ska nyttja den resterande arbetstiden för lärarna? Ska man driftas gissa att det kan bli fråga om att plocka skräp på skolgården?
En affärsbekant till mig skulle uttrycka det som att regeringen nog upplever sin situation som jämförbar med att ”dansa hambo i knäck”.
Nog går det att förstå om alliansregeringen håller på och genomför en läggmatch. Men det blir inte så lätt. Inte heller läggmatchen vill riktigt gå regeringens väg - med en socialdemokrati under fortsatt sönderfall, fullt upptagen med att slita håret av varandra. Vad ska vi få istället? Om det inte finns någon regering längre så inte finns det någon opposition heller. Vilken är den starka kraft som regeringen planerar att kapitulera inför? Det går ju inte att säga som det är - att man inte kan hantera korruptionen och byråkratin. Blir det en minoritetsministär bestående av KD och MP eller kanske bara SD rentav? Någon stark opposition att lägga sig inför finns ju inte. Det här blir intressant att följa...
Övertorneå den 10 juli 2011
Mikael Styrman
.
När alliansregeringen tillträdde hade man tänkt till riktigt ordentligt. Under den lugna och behagliga tiden i opposition vid sidan av en sönderfallande socialdemokrati hade allianspartierna identifierat ett antal missförhållanden som man gick till val på att skulle ändras.
Det visade sig även vara mycket som man kopierade av socialdemokraterna. Det vill säga inte av den politik de förde utan den politik de sade sig föra.
Efter makttillträdet 2006 satte man högsta fart och initierade ett antal ändringar. Sedan blev det ganska lugnt. Det blev faktiskt väldigt lugnt. Det hände inget alls mer. I den mån det hände något ytterligare var det byråkratin som tog tillbaka makten och körde på som vanligt. Det vill säga att man fortsatte att ta mutor i vanlig ordning och att bränna skattepengar på meningslösheter.
Det var ju uppenbart att alliansen hade studerat socialdemokraternas politik så vi var många som trodde att man även hade studerat deras taktik för att behålla makten. Den kan enkelt beskrivas som att man
1. Genomför alla smärtsamma förändringar första året efter valet.
2. Håller igen på utgifterna år två och tre för att sedan
3. öppna alla kranar och leka jultomte sista året före valet.
Men så blev det inte riktigt. Det hände inget mer för alliansen efter idéstormen hösten 2006.
Vad värre är: Efter valet 2010 hände INGENTING! Det vill säga ingenting annat än att man försökte slå ihjäl SAAB och Ekfors.
Det är inte så lätt att veta vad som hänt med alliansen. Men det står ju oss fritt att spekulera. Det är ganska uppenbart, menar jag, att man gjorde ett stort strategiskt misstag genom att inte göra tillräckliga personella förändringar i byråkratin. Det är förmodligen en stor del av förklaringen till att en del av alliansens förslag motarbetas av den byråkrati som sosseriet lämnade efter sig.
Sedan har moderaterna gått ut med att man vill bli statsbärande parti. För varje sann demokrat - och tidigare även för moderater - är det närmast en svordom. Åtminstone var det rödflaggsvarning förr när sossarna kallade sig statsbärande parti.
Men det här är förstås inte hela sanningen. Det är på sätt och vis lättare att vara i opposition än att sitta i regeringen. Den som sitter i regeringen måste hela tiden leverera och försöka få den svenska av elefantiasis drabbade byråkratin att åtminstone fungera lite grann. Samtidigt kan den som är i opposition vara ganska ”laid back” och stå vid sidan av och kraxa, utan att behöva ta något ansvar.
Det kan naturligtvis vara svårt att dra gränsen och positionera sig rätt men ett betydande fel som alliansen gjort är att omedelbart ta ansvar för och försvara allehanda dumheter som byråkratin ställt till med. Även det ett tecken på att det varit byråkratin som regerat - inte regeringen. Men vad beror det på? En sak som säkert spelar in är att många äldre allianspolitiker under lång tid varit sosseriets mutkolvar. Länge var det enda sättet att över huvud taget komma fram till köttgrytorna - att slicka sosseriet där bak. Det är sedan inte så lätt att plötsligt bli beslutsför och självständig när var och varannan i byråkratin vet vad man ägnat sig åt. Situationen kan nog liknas vid att kryssa sig igenom ett minfält på känn. Varhelst man trampar fel så smäller det.
Jag tror inte heller att det blir lättare av att ledande politiker är ingifta i byråkratin. Det är kanske ofrånkomligt att det blir så, men som sagt, det blir nog inte lättare. Och det blir nog inte mindre vanligt heller när man själv går ut och slår på stora trumman och talar om att man ska bli statsbärande parti. Då först blir det väl verklig fart på resonemangsäktenskapen och de taktiska romanserna. Säkert kan det vara ganska praktiskt de gånger partiet och byråkratin drar åt samma håll. Men om partiet vill genomföra något obekvämt för byråkratin förvandlas livet till ett helvete av interna intriger. Då blir det jobbigt.
Det är bland annat mot detta ljus man måste se alliansregeringens ovilja och/eller oförmåga att bygga allianser och få igenom delar av sin politik efter visst kompromissande.
När byggbubblan sprack i början av 1990-talet valde den borgerliga regering som satt vid makten att inte föra den politik som landet behövde utan att istället bita sig fast vid kronförsvaret som inte var något annat än en fix idé. Men det var en fix idé som gjorde att den borgerliga regeringens ledamöter inte skulle tvingas bort från köttgrytorna genom att förknippas med en obekväm politik.
Jag tycker att det finns tecken som tyder på att man åter slagit in på den vägen. Istället för att driva obekväma frågor som kan leda till att förfördelade byråkrater och politiker ”bränner” den ena eller den andra allianspolitikern så lägger man sig - man gör en läggmatch helt enkelt.
Det pratas mycket om hur stark landets ekonomi är men det pratas mycket mindre om de stora ekonomiska och finansiella problem som tornar upp sig i vår omvärld och som sannolikt ganska snart kommer att torpedera Sveriges ekonomi.
De skadliga banden till bank-oligopolet har man inte lyckas klippa. Följaktligen har man inte heller brutit upp oligopolet. Och nu ska vi snart pumpa in skattemedel i bank-oligopolet igen för att försvara myten att korrumperade, kriminella och samhällsskadliga banker inte kan tillåtas att gå över styr. Man har inte ens lyckas befria landet från ”Riddaren av det Svarta Korset” - Röda Korsets plundrare Bengt Westerberg - som alltjämt är ordförande i Finansinspektionen och låtsas utöva tillsyn över den nationella bankbrottsligheten med hjälp av en numera helt urvattnad lagstiftning som ger bankerna alla rättigheter men ytterst få skyldigheter.
Snart är det vinter. Då kommer det åter att visa sig vilka kraftfulla åtgärder det ”ekonomiskt välmående” Sverige vidtagit för att få järnvägar och isbrytning ska fungera. Sammanbrottet inom sjuk- och åldringsvård hotar att detonera i ansiktet vilken dag som helst. Snart kan inte ens världens fogligaste press åstadkomma en mörkläggning av missförhållandena inom vården. Beträffande skolan har visserligen utbildningsminister Jan Björklund identifierat problemen och propagerat både klokt och riktigt. Men ute i verkligheten har byråkratin sett till, att i den framtida kunskapsnationen in spe, ska sopgubbarna få ännu bättre villkor samtidigt som synen på lärarrollen lett till att kommunerna ska nyttja lärarnas arbetstid bättre. Ointressant synes det vara för krutuppfinnarna i våra kommuner om lärarna kan fungera som inspirerade och engagerade pedagoger. Månntro hur kommunpolitikerna ska nyttja den resterande arbetstiden för lärarna? Ska man driftas gissa att det kan bli fråga om att plocka skräp på skolgården?
En affärsbekant till mig skulle uttrycka det som att regeringen nog upplever sin situation som jämförbar med att ”dansa hambo i knäck”.
Nog går det att förstå om alliansregeringen håller på och genomför en läggmatch. Men det blir inte så lätt. Inte heller läggmatchen vill riktigt gå regeringens väg - med en socialdemokrati under fortsatt sönderfall, fullt upptagen med att slita håret av varandra. Vad ska vi få istället? Om det inte finns någon regering längre så inte finns det någon opposition heller. Vilken är den starka kraft som regeringen planerar att kapitulera inför? Det går ju inte att säga som det är - att man inte kan hantera korruptionen och byråkratin. Blir det en minoritetsministär bestående av KD och MP eller kanske bara SD rentav? Någon stark opposition att lägga sig inför finns ju inte. Det här blir intressant att följa...
Övertorneå den 10 juli 2011
Mikael Styrman
.
måndag 4 juli 2011
Regeringen ska utreda framtiden
.
Regeringen tillsätter, enligt en debattartikel i DN, en utredning som ska ”beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020”.
Jaha.
- Vem är det nu som behöver försörjas på skattebetalarnas bekostnad?
Om man vill veta vilka utmaningar vi står inför år 2020 är det stor risk för att man kommer mycket nära om man tar dagens problem - en järnväg i förfall, ett dito vägnät, en skola som snart bara analfabeter vill vara lärare i, ett polis- och rättsväsende i fritt fall, en utbredd och tilltagande kriminalitet bland statsanställda, isbrytare som snart bara är tillgängliga sommartid, en åldringsvård i misär och en sjukvård som går mot total kollaps, en energipolitik som håller på att kasta oss tillbaka till medeltiden - och sedan lägger man på nio års fortsatt förfall. Dessutom kan man lägga till verkan av en kommande finanskris och de kommande skadeverkningarna av att den nationella bankbrottsligheten åter igen får trycka landets små och medelstora industrier i konkurs, för att dölja sina egna tillkortakommanden, varefter industrierna slumpas till utlandet - för en spotstyver - för att aldrig komma tillbaka - som sist, 1992, när Carl Bildt var jourhavande krutuppfinnare.
Bättre vore nog att lägga utredningspengarna på drift-, underhåll och förnyelse. Att köpa arbetare för pengarna istället för pappersproducerande pratkvarnar. Bland annat kan man köpa 2.000 spadar och spett till pappersskyfflarna på Transportstyrelsen så att de kan hålla tågen fungerande kommande vinter.
Varför sysselsätter regeringen sig med det som kanske kan hända år 2020 när man står upp till näsborrarna i dagens olösta problem? Är det inte dags att börja prioritera?
Alliansregeringens partiledare avslutar sin debattartikel: ”Vi vill att Sverige ska möta framtiden med en bred och öppen samhällsdiskussion”.
Javisst, och man skulle kunna tillägga: och med en rejäl portion självbedrägerier.
Övertorneå den 4 juli 2011
Mikael Styrman
.
Regeringen tillsätter, enligt en debattartikel i DN, en utredning som ska ”beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020”.
Jaha.
- Vem är det nu som behöver försörjas på skattebetalarnas bekostnad?
Om man vill veta vilka utmaningar vi står inför år 2020 är det stor risk för att man kommer mycket nära om man tar dagens problem - en järnväg i förfall, ett dito vägnät, en skola som snart bara analfabeter vill vara lärare i, ett polis- och rättsväsende i fritt fall, en utbredd och tilltagande kriminalitet bland statsanställda, isbrytare som snart bara är tillgängliga sommartid, en åldringsvård i misär och en sjukvård som går mot total kollaps, en energipolitik som håller på att kasta oss tillbaka till medeltiden - och sedan lägger man på nio års fortsatt förfall. Dessutom kan man lägga till verkan av en kommande finanskris och de kommande skadeverkningarna av att den nationella bankbrottsligheten åter igen får trycka landets små och medelstora industrier i konkurs, för att dölja sina egna tillkortakommanden, varefter industrierna slumpas till utlandet - för en spotstyver - för att aldrig komma tillbaka - som sist, 1992, när Carl Bildt var jourhavande krutuppfinnare.
Bättre vore nog att lägga utredningspengarna på drift-, underhåll och förnyelse. Att köpa arbetare för pengarna istället för pappersproducerande pratkvarnar. Bland annat kan man köpa 2.000 spadar och spett till pappersskyfflarna på Transportstyrelsen så att de kan hålla tågen fungerande kommande vinter.
Varför sysselsätter regeringen sig med det som kanske kan hända år 2020 när man står upp till näsborrarna i dagens olösta problem? Är det inte dags att börja prioritera?
Alliansregeringens partiledare avslutar sin debattartikel: ”Vi vill att Sverige ska möta framtiden med en bred och öppen samhällsdiskussion”.
Javisst, och man skulle kunna tillägga: och med en rejäl portion självbedrägerier.
Övertorneå den 4 juli 2011
Mikael Styrman
.
söndag 3 juli 2011
Döljer - istället för att bekämpa - korruption
.
I kölvattnet efter Uppdrag Gransknings program om korruptionen i Göteborg poppar den ena efter den andra korruptionsskandalen upp i landet.
Det har länge varit uppenbart för många av oss, och det blir det för allt fler, att Sverige är ett i stort sett genomkorrumperat land. Den politiska makten och eliten är korrumperad, stats-, landstings- och kommunbyråkratierna är korrumperade - en del mer, en del mindre. Näringslivet är korrumperat - åtminstone delar av det. Rättsväsendet och - tråkigast av allt - massmedia är korrumperade i hög grad. Korruptionen är så utbredd och etablerad, att många av de genomkorrumperade, och andra, i och för sig oskyldiga betraktare, inte förstår att det är just det de är. Korruptionen har blivit en naturlig del av samhället. Så naturlig, att de institut som till namnet ska bekämpa korruptionen i hög grad har korrumperade huvudmän. Rötan fortplantar sig nedåt i samhället. Det brukar bli värre för varje steg. Redan har vi den situationen att restaurangägarna betalar sopgubbarna svart för att få soporna hämtade - trots att de kan betala vitt. Snart måste de betala både vitt och svart för att sopgubbarna ska hämta deras sopor innan de går hem, med högre lön än en lärare, efter fyra timmars arbete, och går till nästa jobb samma dag, som är helsvart.
Ja, det svenska samhället är så korrumperat, att man kan jämföra med en sufflé som står i ugnen och jäser. Den jäser upp ur formen, spränger ugnsluckan, väller ut ur köket genom fönster och dörrar, nedför trapporna, ut på trottoaren och vidare ut på gatan. Och där kämpar sig Transparency International och Institutet Mot Mutors företrädare fram längs gatan i knähög smet och har fullt sjå att hålla masken och låtsas att allting är helt normalt.
Samtidigt som de ekonomiska och juridiska spelreglerna är helt satta ur spel av korruption tilldelar Transparency International Sverige 9 poäng av 10 möjliga, på en skala där 10 är minst korrumperad - inte mest. Och Institutet Mot Mutor för en minst sagt tynande och tillbakadragen tillvaro.
Förklaringen får man åtminstone delvis när man undersöker vilka som står bakom exempelvis Institutet Mot Mutor. Där finns, föga förvånande, såväl hederligt folk som ökända hel- och halvskurkar. Den nationella bankbrottsligheten är till exempel väl representerad. Men det är väl bra att de ändå är med där, även om de inte verkar särskilt intresserade av att göra någon nytta? Jag antar att de signalerar att de själva mutar och tar mutor och borstar på ryggen och blir borstade på ryggen - inte för att de vill det, utan i rent självförsvar - för att inte någon annan ska hinna muta före. Och just däri ligger all korruptions moder. Den finns alltså till stor del att söka i Institutet Mot Mutor och bakomliggande organisationer.
- Sverige är fantastiskt ! - Eller hur?
Övertorneå den 3 juli 2011
Mikael Styrman
.
I kölvattnet efter Uppdrag Gransknings program om korruptionen i Göteborg poppar den ena efter den andra korruptionsskandalen upp i landet.
Det har länge varit uppenbart för många av oss, och det blir det för allt fler, att Sverige är ett i stort sett genomkorrumperat land. Den politiska makten och eliten är korrumperad, stats-, landstings- och kommunbyråkratierna är korrumperade - en del mer, en del mindre. Näringslivet är korrumperat - åtminstone delar av det. Rättsväsendet och - tråkigast av allt - massmedia är korrumperade i hög grad. Korruptionen är så utbredd och etablerad, att många av de genomkorrumperade, och andra, i och för sig oskyldiga betraktare, inte förstår att det är just det de är. Korruptionen har blivit en naturlig del av samhället. Så naturlig, att de institut som till namnet ska bekämpa korruptionen i hög grad har korrumperade huvudmän. Rötan fortplantar sig nedåt i samhället. Det brukar bli värre för varje steg. Redan har vi den situationen att restaurangägarna betalar sopgubbarna svart för att få soporna hämtade - trots att de kan betala vitt. Snart måste de betala både vitt och svart för att sopgubbarna ska hämta deras sopor innan de går hem, med högre lön än en lärare, efter fyra timmars arbete, och går till nästa jobb samma dag, som är helsvart.
Ja, det svenska samhället är så korrumperat, att man kan jämföra med en sufflé som står i ugnen och jäser. Den jäser upp ur formen, spränger ugnsluckan, väller ut ur köket genom fönster och dörrar, nedför trapporna, ut på trottoaren och vidare ut på gatan. Och där kämpar sig Transparency International och Institutet Mot Mutors företrädare fram längs gatan i knähög smet och har fullt sjå att hålla masken och låtsas att allting är helt normalt.
Samtidigt som de ekonomiska och juridiska spelreglerna är helt satta ur spel av korruption tilldelar Transparency International Sverige 9 poäng av 10 möjliga, på en skala där 10 är minst korrumperad - inte mest. Och Institutet Mot Mutor för en minst sagt tynande och tillbakadragen tillvaro.
Förklaringen får man åtminstone delvis när man undersöker vilka som står bakom exempelvis Institutet Mot Mutor. Där finns, föga förvånande, såväl hederligt folk som ökända hel- och halvskurkar. Den nationella bankbrottsligheten är till exempel väl representerad. Men det är väl bra att de ändå är med där, även om de inte verkar särskilt intresserade av att göra någon nytta? Jag antar att de signalerar att de själva mutar och tar mutor och borstar på ryggen och blir borstade på ryggen - inte för att de vill det, utan i rent självförsvar - för att inte någon annan ska hinna muta före. Och just däri ligger all korruptions moder. Den finns alltså till stor del att söka i Institutet Mot Mutor och bakomliggande organisationer.
- Sverige är fantastiskt ! - Eller hur?
Övertorneå den 3 juli 2011
Mikael Styrman
.
lördag 2 juli 2011
OBOL-Högskolan i Luleå
.
Per-Ola Eriksson köper avlatsbrev för skattebetalarnas pengar
Det är naturligtvis inte helt unikt att makthavare mot slutet av karriären utnyttjar sin makt och sitt kontaktnät - eller om man så vill, sina hållhakar på andra makthavare - till att dela ut papegojmärken åt sig själv. Det är till och med vanligt att högskolor - som ju är beroende av makthavarna för sin medelstilldelning - utnyttjas, till exempel genom att de tvingas utnämna den ene eller den andre koryfén till hedersdoktor. På det sättet kan därtill helt oförtjänta personer smyga in bland förtjänta och meriterade personer som utnämnts till hedersdoktorer därför att de i sin tur har gjort samhället stora tjänster i något avseende. Det inflaterar och urgröper naturligtvis värdet av hedersutmärkelsen för de förtjänta.
Integriteten prövas
I det här sammanhanget prövas lärosätets integritet och förmåga att avstyra de värsta tokigheterna utan att onödigtvis bränna broar för lärosätet. Man kan argumentera för att frågan inte är så viktig att det har någon större betydelse för lärosätet om en Per-Ola Eriksson smyger in som en katt bland hermelinerna.
Akademisk respekt kan bli avgörande
Jag vill nog hävda att frågan inte saknar betydelse. Som i många andra sammanhang är även akademisk respekt mödosam att bygga upp men lätt att rasera. I dagens budgetsituation kan det synas mindre viktigt. Men om man beaktar, att för Sveriges, Europas och Världens ekonomier lurar en finansiell kollaps och en potentiell global depression bakom hörnet, efter åratal av missbruk av sedelpressarna i ett flertal länder, framträder saken möjligen i annat ljus. I det annorlunda budgetläge som då kan förväntas uppträda kan tidigare svårigheter att värna lärosätets integritet mot politiska roffares propåer visa sig få stor, i värsta fall ödesdiger, betydelse för högskolans framtida utveckling.
Statsfinansiell kollaps sannolik
Sveriges ekonomi må vara stabil idag - när allt snurrar på i vår omvärld. Men hotbilden kan knappast överskattas. Sverige är extremt beroende av utrikeshandel. Banden till det nationella bankväsendet är starka efter decennier av ömsesidig ryggborstning. Staten har förklarat att banker får ställa till med vilka tokigheter som helst och de kommer ändå inte att tillåtas gå i konkurs. Och det har bankerna anpassat sig till varför deras åtaganden i samband med ekonomiska svårigheter i vår omvärld kan orsaka en statsfinansiell kollaps i Sverige om inte staten lyckas bryta banden till den nationella bankbrottsligheten. Men decennier av ömsesidig ryggborstning är smärtsam att frigöra sig från. Inte mycket talar för att staten kommer att klara det. Det mesta talar nog för att vi har en statsfinansiell kollaps att se fram emot inom en inte avlägsen framtid.
Lärosäte ställs mot lärosäte
Det är inte osannolikt, att i likhet med vad som hänt förr om åren, oförmåga att spara i den offentliga sektorn när skatteinkomsterna sinar och bristande prioritering bland offentliga verksamheter, kan komma att leda till att lärosäte ställs mot lärosäte.
Dylik utnämningspolicy medför en uppenbar risk för att skolan i folkmun kan förknippas med öknamn som ”OBOL-Högskolan i Luleå” och liknande, i akademiska lika väl som andra sammanhang, mindre smickrande och meriterande epitet. I en sådan ekonomisk situation kan till och med hela högskolans fortbestånd avgöras av med vilken integritet skolans intressen tidigare kunnat försvaras.
Jag tror inte att det bådar gott för Högskolans framtid om man inte klarar av att hålla distans till den organiserade brottsligheten. Det kan naturligtvis yppa sig på fler sätt än i den statliga budgeten.
Visa samhällsansvar
Det kan med fog argumenteras för att Per-Ola Eriksson av hänsyn till skolans fortbestånd bör visa samhällsansvar och på ett taktfullt sätt avböja den erbjudna doktorshatten. Spåren till hans klandervärda förflutna kan säkert sopas igen på annat sätt, utan att högskolans framtid behöver äventyras.
Även landstingsdirektör Elisabeth Holmgren bör överväga att göra likadant.
Årets Svensk
Om Högskolan i Luleå fortsätter att hålla den nu inslagna låga nivån i samband med utnämning av hedersdoktorer kan det gå med hela institutionen som med ”Årets Svensk” som SVT:s Rapportredaktion ägnade sig åt att utnämna för ett antal år sedan. Det gick åt skogen för nästan alla som fick utmärkelsen så man var tvungen att sluta med den.
Jämförelsen med Årets Svensk blir nästan komiskt träffsäker om man även väger in att landstingsdirektör Elisabeth Holmgren blivit hedersdoktor samtidigt med Per-Ola Eriksson. När blev administrering av ett sammanbrott för länets sjukvård en anledning att promoveras till hedersdoktor?
Om detta ska bliva högskolans musik kan det bli en belastning för mottagaren av promoveringen att bli utsedd till hedersdoktor vid Högskolan i Luleå. Och det är väl ändå inte avsikten - eller?
Övertorneå den 2 juli 2011
Mikael Styrman
.
Per-Ola Eriksson köper avlatsbrev för skattebetalarnas pengar
Det är naturligtvis inte helt unikt att makthavare mot slutet av karriären utnyttjar sin makt och sitt kontaktnät - eller om man så vill, sina hållhakar på andra makthavare - till att dela ut papegojmärken åt sig själv. Det är till och med vanligt att högskolor - som ju är beroende av makthavarna för sin medelstilldelning - utnyttjas, till exempel genom att de tvingas utnämna den ene eller den andre koryfén till hedersdoktor. På det sättet kan därtill helt oförtjänta personer smyga in bland förtjänta och meriterade personer som utnämnts till hedersdoktorer därför att de i sin tur har gjort samhället stora tjänster i något avseende. Det inflaterar och urgröper naturligtvis värdet av hedersutmärkelsen för de förtjänta.
Integriteten prövas
I det här sammanhanget prövas lärosätets integritet och förmåga att avstyra de värsta tokigheterna utan att onödigtvis bränna broar för lärosätet. Man kan argumentera för att frågan inte är så viktig att det har någon större betydelse för lärosätet om en Per-Ola Eriksson smyger in som en katt bland hermelinerna.
Akademisk respekt kan bli avgörande
Jag vill nog hävda att frågan inte saknar betydelse. Som i många andra sammanhang är även akademisk respekt mödosam att bygga upp men lätt att rasera. I dagens budgetsituation kan det synas mindre viktigt. Men om man beaktar, att för Sveriges, Europas och Världens ekonomier lurar en finansiell kollaps och en potentiell global depression bakom hörnet, efter åratal av missbruk av sedelpressarna i ett flertal länder, framträder saken möjligen i annat ljus. I det annorlunda budgetläge som då kan förväntas uppträda kan tidigare svårigheter att värna lärosätets integritet mot politiska roffares propåer visa sig få stor, i värsta fall ödesdiger, betydelse för högskolans framtida utveckling.
Statsfinansiell kollaps sannolik
Sveriges ekonomi må vara stabil idag - när allt snurrar på i vår omvärld. Men hotbilden kan knappast överskattas. Sverige är extremt beroende av utrikeshandel. Banden till det nationella bankväsendet är starka efter decennier av ömsesidig ryggborstning. Staten har förklarat att banker får ställa till med vilka tokigheter som helst och de kommer ändå inte att tillåtas gå i konkurs. Och det har bankerna anpassat sig till varför deras åtaganden i samband med ekonomiska svårigheter i vår omvärld kan orsaka en statsfinansiell kollaps i Sverige om inte staten lyckas bryta banden till den nationella bankbrottsligheten. Men decennier av ömsesidig ryggborstning är smärtsam att frigöra sig från. Inte mycket talar för att staten kommer att klara det. Det mesta talar nog för att vi har en statsfinansiell kollaps att se fram emot inom en inte avlägsen framtid.
Lärosäte ställs mot lärosäte
Det är inte osannolikt, att i likhet med vad som hänt förr om åren, oförmåga att spara i den offentliga sektorn när skatteinkomsterna sinar och bristande prioritering bland offentliga verksamheter, kan komma att leda till att lärosäte ställs mot lärosäte.
Dylik utnämningspolicy medför en uppenbar risk för att skolan i folkmun kan förknippas med öknamn som ”OBOL-Högskolan i Luleå” och liknande, i akademiska lika väl som andra sammanhang, mindre smickrande och meriterande epitet. I en sådan ekonomisk situation kan till och med hela högskolans fortbestånd avgöras av med vilken integritet skolans intressen tidigare kunnat försvaras.
Jag tror inte att det bådar gott för Högskolans framtid om man inte klarar av att hålla distans till den organiserade brottsligheten. Det kan naturligtvis yppa sig på fler sätt än i den statliga budgeten.
Visa samhällsansvar
Det kan med fog argumenteras för att Per-Ola Eriksson av hänsyn till skolans fortbestånd bör visa samhällsansvar och på ett taktfullt sätt avböja den erbjudna doktorshatten. Spåren till hans klandervärda förflutna kan säkert sopas igen på annat sätt, utan att högskolans framtid behöver äventyras.
Även landstingsdirektör Elisabeth Holmgren bör överväga att göra likadant.
Årets Svensk
Om Högskolan i Luleå fortsätter att hålla den nu inslagna låga nivån i samband med utnämning av hedersdoktorer kan det gå med hela institutionen som med ”Årets Svensk” som SVT:s Rapportredaktion ägnade sig åt att utnämna för ett antal år sedan. Det gick åt skogen för nästan alla som fick utmärkelsen så man var tvungen att sluta med den.
Jämförelsen med Årets Svensk blir nästan komiskt träffsäker om man även väger in att landstingsdirektör Elisabeth Holmgren blivit hedersdoktor samtidigt med Per-Ola Eriksson. När blev administrering av ett sammanbrott för länets sjukvård en anledning att promoveras till hedersdoktor?
Om detta ska bliva högskolans musik kan det bli en belastning för mottagaren av promoveringen att bli utsedd till hedersdoktor vid Högskolan i Luleå. Och det är väl ändå inte avsikten - eller?
Övertorneå den 2 juli 2011
Mikael Styrman
.
Per Capsulam åter till heders?
.
Meddelandehemligheten under antiken
Förr, under antiken, innan det fanns ett utvecklat postväsende, distribuerades viktiga handlingar i en kapsel, med kurir, per capsulam på latin. Sedan dess har vi byggt upp ett fungerande postväsende med bevarad meddelandehemlighet. Det har bidragit till att göra vårt samhälle effektivt och konkurrenskraftigt.
När det systemet nu missbrukas, genom att människor som vill kontrollera andras liv och andras tillgångar, kommer i position att bryta meddelandehemligheten, med de bästa av föresatser, äventyras vårt postväsendes fortbestånd. Därmed skadas en viktig hörnsten i vårt samhällsbygge allvarligt, kanske irreparabelt.
Dömt att urgröpas moraliskt
Ett avlyssnings- och buggningssystem, som vårt, vars själva idé är att komma över andra människors affärs- och andra hemligheter, under förevändning att egentligen komma över något annat som till exempel att bedriva säkerhetsarbete, är dömt att urgröpas moraliskt.
I början visar sig förfallet genom att det blir lätt att avlyssna och bugga för i stort sett vad som helt. Som det har varit hos oss mycket länge nu. Man tar bara ett blankt papper ur skrivbordslådan och skriver själv en anonym anmälan mot den man vill lyssna på om i stort sett vad som helst. Den rinner alltid igenom utan problem.
Den 184:e gången
Vad händer när en polis kommer den 184:e gången till samme tjänsteman på ett teleföretag eller posten? Kommer han att bli avkrävd bevis om att den summariska skenprövningen av spionagets tillåtlighet har genomförts? Och har det någon betydelse när det ändå bara handlar om en skenprövning? När båda vet att den alltid går igenom, så om man inte har den kan man alltid få den - det blir bara krångligare? Det tror i alla fall inte jag. Jag tror istället att ungefär denna dialog utspelar sig och att det då redan länge har gått till så:
Teletjänstemannen: Och avlyssningstillstånd finns förstås?
Polisen: Ja, naturligtvis!
(Men inget bevis behöver företes.)
Låtsad överskottsinformation
Så småningom visar det sig, att den information man kommer över är användbar i alla möjliga sammanhang. Även sådana som ligger i gränslandet eller långt bortom det avsedda och tillåtna. Det leder då exempelvis till, att när jag helt lagligt genomför vissa finansiella dispositioner så når information om detta Kersti Moxén på Kronofogdemyndigheten inom 1-2 dagar - utan att något synligt externt spår av åtgärden finns som skulle kunna skvallra om åtgärden på ett legalt sätt. Det beskrivna är bara EN följd av den pågående moraliska upplösningen som pågår inom staten. Man kan säga att det är ett av flera inte helt synliga bevis för att den svenska staten har förvandlats till något som kan betecknas som ”AB Svenska Brott” (ASB), samtidigt som justitieminister Beatrice Ask har fullt sjå med att hålla sig undan och låtsas att hon inte ser något, att allt är bra osv.
Fotsoldatens klarsynthet och dess följder
Det är självklart att människor som arbetar i systemet, i stort sett oavsett på vilken nivå, och som har något som helst innanför pannbenet, kommer att inse att de inte utför något hedervärt arbete utan att de egentligen är länkar, fotsoldater om man så vill, i ett brottssyndikat. Sådana kommer med nödvändighet med tiden att inse att deras chefer tjänar pengarna medan de själva gör skitjobbet och tar eventuell - om än ringa - risk.
Med tiden blir därför dessa informationsläckor tillgängliga för var och en som vill betala för dem. Vi har därmed fått något som kan betecknas som ”Var Mans Statliga Brott AB” (VMSB). Där ungefär är vi nu. Ge och ta lite grann för lokala och regionala skillnader. Ett ”Var Mans Statliga Brott AB” bestående av kriminella statstjänstemän uppblandade med enstaka hederliga tjänstemän, som en gerillarörelse som gömmer sig bland folket - inte så lätt att bekämpa.
Svart informationshandel istället för brottsbekämpning
Det här leder naturligtvis till att, sedan åtminstone decennier tillbaka i stort sett straffriförklarade, statsanställda brottslingar sysslar med svart informationshandel istället för brottsbekämpning. Det leder också till att enorma pengar kommer att förbrukas för att medborgarna och näringslivet ska skydda sig mot statlig brottslighet istället för att pengarna kommer till bättre användning.
EN poliskår som spanar på sig själv?
Denna grova och allvarliga brottslighet bekämpas inte alls. Och hur skulle det kunna ske? Med EN enda poliskår i landet? En poliskår i så dåligt skick, att den inte ens kan klara upp villainbrott utförda av intill medvetslöshet omtöcknade narkomaner och av unga oerfarna ute på sina första kriminella äventyr! Narkomaner ofta så illa nedgångna att det nästan lyser ”Tjuv” i pannan på dem med fluoriscerande bokstäver. Narkomaner som ofta behöver ta vägens bägge filer, och ibland ända upp till fyra filer, i anspråk när de åker till eller från ”jobbet” i bilar som lika gärna kunde ha roterande varningsljus på taket eftersom det är så uppenbart vad det är som kommer farande. Men den svenska polisen kan inte klara upp villainbrotten och justitieminister Beatrice Ask går och gömmer sig.
Det Italienska exemplet
För att återvända till ASB och VMSB, nämnda ovan, tror jag att vi måste följa det italienska exemplet om inte vår nation ska bryta samman i kriminalitet på sikt. Den italienska brottsligheten är på vissa sätt synligare än den svenska vilket sammanhänger med att man bekämpar brottsligheten i Italien. Men den svenska brottsligheten är mycket mer omfattande, mycket bättre organiserad och värst av allt: Den finns inom och bakom ryggen på de som låtsas vara, eller tror sig vara, brottsbekämpare. För mig är det uppenbart att vi måste bilda fler och fristående poliskårer. Vi måste bilda sådana med uppgift att bekämpa brottsligheten inom polis-, åklagar- och domarkårerna.
Integritet nödvändig vid bildande av nya kårer
Den svenska organiserade brottslighetens sätt att tackla ett sådant krav, när det väl inte går att stoppa, är att bilda kåren genom överflyttning av hundratalet garanterat korrumperade, eller odugliga, funktionärer från den korrumperade polisen, vars brottslighet man förväntas bekämpa. Det måste vi naturligtvis hålla emot om den, eller de, nya kårerna ska kunna åstadkomma någon nytta. Vi måste bilda de nya kårerna med människor som inte har några som helst kopplingar till den korrumperade polisen. Och vi måste använda oss av de bästa, de mest dugande, experterna inom andra länders polis, vilka fungerar, t ex Englands polis. Men det finns säkert fler exempel. Italien har jag redan nämnt. De har kämpat mot dokumenterad korruption sedan antiken. Hela vår historia är bara några hundra år - bara som en jämförelse. I Italien mutade affärsmän statsmän när våra förfäder slog varandra i skallen med träklubbor, i bästa fall. Det är därför inte så konstigt om de ligger några hundra år före med korruptionsbekämpningen.
Åter till antiken?
Problemet med den statliga brottsligheten orsakar naturligtvis många olika missförhållanden eller nackdelar för vårt samhälles välståndsutveckling, demokrati och rättssäkerhet mm men eftersom jag började med posten och meddelarhemligheten ska jag här begränsa mig till den. Demoraliseringen av staten och det kriminella statsledda spionaget hotar att leda till att vi åter måste använda oss av kurirer och skicka meddelanden per capsulam.
Under antiken läckte det säkert ur kapslarna ibland. Men inte särskilt mycket, skulle jag tro, eftersom kuriren hade en tendens att bli ett huvud kortare om meddelandet läckte ur kapseln. Han var inte straffriförklarad som en svensk statsanställd brottsling. Hela kurirkedjan kunde bli kortare - på höjden - om den bestod av flera personer. Om det i sin tur ledde till att det helt slutade läcka ur kapslarna är svårt att veta, men åtminstone måste det ha lett till att kurirer med böjelse för att läcka så småningom måste haft svårt att nå upp till bardisken, när de skulle supa upp mutorna. Den antika metoden att hantera spionaget på kanske inte vore helt fel? Oavsett vad man tycker om den är jag övertygad om att det är den metoden som kommer att komma till heders på sikt, om vi inte kommer till rätta med brottsligheten i staten och därför drabbas av en statskollaps.
Måste vi gå under i oduglighet?
Men oavsett vad den statliga brottsligheten leder till, måste man väl tycka att det vore ett monumentalt misslyckande om vi, i tider med om inte fungerande så åtminstone haltande post, teleledningar, fiberkabel och satelliter ändå måste återgå till antikens långsamma informationssystem, per capsulam, för att vi håller oss med en på det här området, av olika skäl, svag statsledning som inte orkar komma till rätta med kriminaliteten inom rättsväsendet och inte heller i övrigt orkar städa bort kriminella nyckeltjänstemän som förröder staten.
Övertorneå den 2 juli 2011
Mikael Styrman
.
Meddelandehemligheten under antiken
Förr, under antiken, innan det fanns ett utvecklat postväsende, distribuerades viktiga handlingar i en kapsel, med kurir, per capsulam på latin. Sedan dess har vi byggt upp ett fungerande postväsende med bevarad meddelandehemlighet. Det har bidragit till att göra vårt samhälle effektivt och konkurrenskraftigt.
När det systemet nu missbrukas, genom att människor som vill kontrollera andras liv och andras tillgångar, kommer i position att bryta meddelandehemligheten, med de bästa av föresatser, äventyras vårt postväsendes fortbestånd. Därmed skadas en viktig hörnsten i vårt samhällsbygge allvarligt, kanske irreparabelt.
Dömt att urgröpas moraliskt
Ett avlyssnings- och buggningssystem, som vårt, vars själva idé är att komma över andra människors affärs- och andra hemligheter, under förevändning att egentligen komma över något annat som till exempel att bedriva säkerhetsarbete, är dömt att urgröpas moraliskt.
I början visar sig förfallet genom att det blir lätt att avlyssna och bugga för i stort sett vad som helt. Som det har varit hos oss mycket länge nu. Man tar bara ett blankt papper ur skrivbordslådan och skriver själv en anonym anmälan mot den man vill lyssna på om i stort sett vad som helst. Den rinner alltid igenom utan problem.
Den 184:e gången
Vad händer när en polis kommer den 184:e gången till samme tjänsteman på ett teleföretag eller posten? Kommer han att bli avkrävd bevis om att den summariska skenprövningen av spionagets tillåtlighet har genomförts? Och har det någon betydelse när det ändå bara handlar om en skenprövning? När båda vet att den alltid går igenom, så om man inte har den kan man alltid få den - det blir bara krångligare? Det tror i alla fall inte jag. Jag tror istället att ungefär denna dialog utspelar sig och att det då redan länge har gått till så:
Teletjänstemannen: Och avlyssningstillstånd finns förstås?
Polisen: Ja, naturligtvis!
(Men inget bevis behöver företes.)
Låtsad överskottsinformation
Så småningom visar det sig, att den information man kommer över är användbar i alla möjliga sammanhang. Även sådana som ligger i gränslandet eller långt bortom det avsedda och tillåtna. Det leder då exempelvis till, att när jag helt lagligt genomför vissa finansiella dispositioner så når information om detta Kersti Moxén på Kronofogdemyndigheten inom 1-2 dagar - utan att något synligt externt spår av åtgärden finns som skulle kunna skvallra om åtgärden på ett legalt sätt. Det beskrivna är bara EN följd av den pågående moraliska upplösningen som pågår inom staten. Man kan säga att det är ett av flera inte helt synliga bevis för att den svenska staten har förvandlats till något som kan betecknas som ”AB Svenska Brott” (ASB), samtidigt som justitieminister Beatrice Ask har fullt sjå med att hålla sig undan och låtsas att hon inte ser något, att allt är bra osv.
Fotsoldatens klarsynthet och dess följder
Det är självklart att människor som arbetar i systemet, i stort sett oavsett på vilken nivå, och som har något som helst innanför pannbenet, kommer att inse att de inte utför något hedervärt arbete utan att de egentligen är länkar, fotsoldater om man så vill, i ett brottssyndikat. Sådana kommer med nödvändighet med tiden att inse att deras chefer tjänar pengarna medan de själva gör skitjobbet och tar eventuell - om än ringa - risk.
Med tiden blir därför dessa informationsläckor tillgängliga för var och en som vill betala för dem. Vi har därmed fått något som kan betecknas som ”Var Mans Statliga Brott AB” (VMSB). Där ungefär är vi nu. Ge och ta lite grann för lokala och regionala skillnader. Ett ”Var Mans Statliga Brott AB” bestående av kriminella statstjänstemän uppblandade med enstaka hederliga tjänstemän, som en gerillarörelse som gömmer sig bland folket - inte så lätt att bekämpa.
Svart informationshandel istället för brottsbekämpning
Det här leder naturligtvis till att, sedan åtminstone decennier tillbaka i stort sett straffriförklarade, statsanställda brottslingar sysslar med svart informationshandel istället för brottsbekämpning. Det leder också till att enorma pengar kommer att förbrukas för att medborgarna och näringslivet ska skydda sig mot statlig brottslighet istället för att pengarna kommer till bättre användning.
EN poliskår som spanar på sig själv?
Denna grova och allvarliga brottslighet bekämpas inte alls. Och hur skulle det kunna ske? Med EN enda poliskår i landet? En poliskår i så dåligt skick, att den inte ens kan klara upp villainbrott utförda av intill medvetslöshet omtöcknade narkomaner och av unga oerfarna ute på sina första kriminella äventyr! Narkomaner ofta så illa nedgångna att det nästan lyser ”Tjuv” i pannan på dem med fluoriscerande bokstäver. Narkomaner som ofta behöver ta vägens bägge filer, och ibland ända upp till fyra filer, i anspråk när de åker till eller från ”jobbet” i bilar som lika gärna kunde ha roterande varningsljus på taket eftersom det är så uppenbart vad det är som kommer farande. Men den svenska polisen kan inte klara upp villainbrotten och justitieminister Beatrice Ask går och gömmer sig.
Det Italienska exemplet
För att återvända till ASB och VMSB, nämnda ovan, tror jag att vi måste följa det italienska exemplet om inte vår nation ska bryta samman i kriminalitet på sikt. Den italienska brottsligheten är på vissa sätt synligare än den svenska vilket sammanhänger med att man bekämpar brottsligheten i Italien. Men den svenska brottsligheten är mycket mer omfattande, mycket bättre organiserad och värst av allt: Den finns inom och bakom ryggen på de som låtsas vara, eller tror sig vara, brottsbekämpare. För mig är det uppenbart att vi måste bilda fler och fristående poliskårer. Vi måste bilda sådana med uppgift att bekämpa brottsligheten inom polis-, åklagar- och domarkårerna.
Integritet nödvändig vid bildande av nya kårer
Den svenska organiserade brottslighetens sätt att tackla ett sådant krav, när det väl inte går att stoppa, är att bilda kåren genom överflyttning av hundratalet garanterat korrumperade, eller odugliga, funktionärer från den korrumperade polisen, vars brottslighet man förväntas bekämpa. Det måste vi naturligtvis hålla emot om den, eller de, nya kårerna ska kunna åstadkomma någon nytta. Vi måste bilda de nya kårerna med människor som inte har några som helst kopplingar till den korrumperade polisen. Och vi måste använda oss av de bästa, de mest dugande, experterna inom andra länders polis, vilka fungerar, t ex Englands polis. Men det finns säkert fler exempel. Italien har jag redan nämnt. De har kämpat mot dokumenterad korruption sedan antiken. Hela vår historia är bara några hundra år - bara som en jämförelse. I Italien mutade affärsmän statsmän när våra förfäder slog varandra i skallen med träklubbor, i bästa fall. Det är därför inte så konstigt om de ligger några hundra år före med korruptionsbekämpningen.
Åter till antiken?
Problemet med den statliga brottsligheten orsakar naturligtvis många olika missförhållanden eller nackdelar för vårt samhälles välståndsutveckling, demokrati och rättssäkerhet mm men eftersom jag började med posten och meddelarhemligheten ska jag här begränsa mig till den. Demoraliseringen av staten och det kriminella statsledda spionaget hotar att leda till att vi åter måste använda oss av kurirer och skicka meddelanden per capsulam.
Under antiken läckte det säkert ur kapslarna ibland. Men inte särskilt mycket, skulle jag tro, eftersom kuriren hade en tendens att bli ett huvud kortare om meddelandet läckte ur kapseln. Han var inte straffriförklarad som en svensk statsanställd brottsling. Hela kurirkedjan kunde bli kortare - på höjden - om den bestod av flera personer. Om det i sin tur ledde till att det helt slutade läcka ur kapslarna är svårt att veta, men åtminstone måste det ha lett till att kurirer med böjelse för att läcka så småningom måste haft svårt att nå upp till bardisken, när de skulle supa upp mutorna. Den antika metoden att hantera spionaget på kanske inte vore helt fel? Oavsett vad man tycker om den är jag övertygad om att det är den metoden som kommer att komma till heders på sikt, om vi inte kommer till rätta med brottsligheten i staten och därför drabbas av en statskollaps.
Måste vi gå under i oduglighet?
Men oavsett vad den statliga brottsligheten leder till, måste man väl tycka att det vore ett monumentalt misslyckande om vi, i tider med om inte fungerande så åtminstone haltande post, teleledningar, fiberkabel och satelliter ändå måste återgå till antikens långsamma informationssystem, per capsulam, för att vi håller oss med en på det här området, av olika skäl, svag statsledning som inte orkar komma till rätta med kriminaliteten inom rättsväsendet och inte heller i övrigt orkar städa bort kriminella nyckeltjänstemän som förröder staten.
Övertorneå den 2 juli 2011
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)