Censurens ångest

.
Jag har berört integritetskränkande avlyssning och buggning ett flertal gånger, såväl här på bloggen som i andra sammanhang. Bland annat i bloggen ”Per Capsulam åter till heders?” för några dagar sedan.

Det har därför varit intressant att följa rapporteringen om den röta som avslöjats i Storbritannien och som varit särskilt på tapeten de senaste dagarna. Våra svenska media har som bekant ganska svårt att förhålla sig till rättsröta och andra missförhållanden inom Sverige. Däremot är man betydligt bättre på att rapportera när liknande saker utspelar sig i utlandet. Följaktligen har vi - även i Sverige - kunnat läsa om hur avlyssnings- och buggningsrötan urholkat moralen i Storbritannien så till den milda grad att snart sagt vem som helst blir avlyssnad av - återigen - snart sagt vem som helst. Alltihop en följd av den banditmoral som svept som en flodvåg över världen och accelererat efter nine-eleven.

Vi har nu sett detta pågå i många år. Säkert finns det ändå både ljusblåa och ljusröda tomtar som tror att den här verksamheten upphörde med Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande av IB-affären 1973. Det gjorde den naturligtvis inte. Möjligen blev den försiktigare bedriven eller omgrupperade sig.

Att det skulle gå från avlyssning med de bästa av avsikter till ett okontrollerat moras var nog både självklart och oundvikligt. Det torde därvidlag inte vara någon större skillnad mellan Sverige och Storbritannien. Åtminstone finns det knappast någon anledning att förmoda att situationen skulle vara bättre i Sverige än den är i Storbritannien. Den må vara annorlunda - rädda tidningar i Sverige, orädda i England, men den är knappast bättre. Skillnaden leder bara till att den inte avslöjas i Sverige.

Idag kom en nyhet som möjligen kunde kännas som en sorts klimax. Efter rapportering om att till exempel Gordon Brown avlyssnats fick vi idag, åtminstone i SvD och DN, veta att News of The World sedan 2006 avlyssnat även de poliser vid Scottland Yard som utredde avlyssningsskandalen....!

I morse var det - åtminstone i Svenskan, andra eller tredjenyhet. Men det var nog ganska hett och ångestfyllt på redaktionerna för den åkte snabbt ut åt sidan så att den blev svår att hitta.

Jag lade in en kommentar på SvD. Men det har inte kommit in några fler kommentarer. Det känns nästan lite osannolikt så mycket på tapeten som de här frågorna har varit den senaste tiden.

Jag såg att någon med glimten i ögat hade lagt in en kommentar i någon av tidningarna som löd: ”Snart går Bonniers in och köper upp Word Press”.

Tyvärr lade jag inte märke till i vilken tidning det var. Men jag är lur på att det var i DN. Det fanns i alla fall ett tiotal kommentarer. Men nu när jag går in och tittar finns det inga kommentarer i DN. Ja, man har till och med stängt möjligheten att lämna kommentarer. Jag måste väl minnas fel? Så skulle man väl inte göra på DN? Censurera kommentarer - på DN - som enligt egen uppfattning står på det fria ordets barrikader och kraxar orädd....

Eller minns jag rätt? Att det ändå var i DN?

Betyder det här istället att den rättsröta som det rapporteras om från Storbritannien förbleknar jämfört med den mycket värre röta som vi har här i Sverige där rättsmaskineriet och maktapparaten står för avlyssningssnuskandet?

I England måste - enligt vad som hittills framkommit - tidningarna avlyssna i egen regi men i Sverige bedriver rättsmaskineriet och maktapparaten svarthandel med buggningsmaterial och tar upp beställningar på sådant.

Beror medias ångestfyllda hantering av detta på att man själva hör till kundkretsen - direkt eller indirekt, och i stort samförstånd - enligt den svenska modellen, publicerar det som makten serverar - utan kritisk granskning - eller finns det en smakligare förklaring?

Övertorneå den 12 juli 2011
Mikael Styrman
.