söndag 10 juli 2011

Läggmatchen

.
När alliansregeringen tillträdde hade man tänkt till riktigt ordentligt. Under den lugna och behagliga tiden i opposition vid sidan av en sönderfallande socialdemokrati hade allianspartierna identifierat ett antal missförhållanden som man gick till val på att skulle ändras.

Det visade sig även vara mycket som man kopierade av socialdemokraterna. Det vill säga inte av den politik de förde utan den politik de sade sig föra.

Efter makttillträdet 2006 satte man högsta fart och initierade ett antal ändringar. Sedan blev det ganska lugnt. Det blev faktiskt väldigt lugnt. Det hände inget alls mer. I den mån det hände något ytterligare var det byråkratin som tog tillbaka makten och körde på som vanligt. Det vill säga att man fortsatte att ta mutor i vanlig ordning och att bränna skattepengar på meningslösheter.

Det var ju uppenbart att alliansen hade studerat socialdemokraternas politik så vi var många som trodde att man även hade studerat deras taktik för att behålla makten. Den kan enkelt beskrivas som att man
1. Genomför alla smärtsamma förändringar första året efter valet.
2. Håller igen på utgifterna år två och tre för att sedan
3. öppna alla kranar och leka jultomte sista året före valet.

Men så blev det inte riktigt. Det hände inget mer för alliansen efter idéstormen hösten 2006.

Vad värre är: Efter valet 2010 hände INGENTING! Det vill säga ingenting annat än att man försökte slå ihjäl SAAB och Ekfors.

Det är inte så lätt att veta vad som hänt med alliansen. Men det står ju oss fritt att spekulera. Det är ganska uppenbart, menar jag, att man gjorde ett stort strategiskt misstag genom att inte göra tillräckliga personella förändringar i byråkratin. Det är förmodligen en stor del av förklaringen till att en del av alliansens förslag motarbetas av den byråkrati som sosseriet lämnade efter sig.

Sedan har moderaterna gått ut med att man vill bli statsbärande parti. För varje sann demokrat - och tidigare även för moderater - är det närmast en svordom. Åtminstone var det rödflaggsvarning förr när sossarna kallade sig statsbärande parti.

Men det här är förstås inte hela sanningen. Det är på sätt och vis lättare att vara i opposition än att sitta i regeringen. Den som sitter i regeringen måste hela tiden leverera och försöka få den svenska av elefantiasis drabbade byråkratin att åtminstone fungera lite grann. Samtidigt kan den som är i opposition vara ganska ”laid back” och stå vid sidan av och kraxa, utan att behöva ta något ansvar.

Det kan naturligtvis vara svårt att dra gränsen och positionera sig rätt men ett betydande fel som alliansen gjort är att omedelbart ta ansvar för och försvara allehanda dumheter som byråkratin ställt till med. Även det ett tecken på att det varit byråkratin som regerat - inte regeringen. Men vad beror det på? En sak som säkert spelar in är att många äldre allianspolitiker under lång tid varit sosseriets mutkolvar. Länge var det enda sättet att över huvud taget komma fram till köttgrytorna - att slicka sosseriet där bak. Det är sedan inte så lätt att plötsligt bli beslutsför och självständig när var och varannan i byråkratin vet vad man ägnat sig åt. Situationen kan nog liknas vid att kryssa sig igenom ett minfält på känn. Varhelst man trampar fel så smäller det.

Jag tror inte heller att det blir lättare av att ledande politiker är ingifta i byråkratin. Det är kanske ofrånkomligt att det blir så, men som sagt, det blir nog inte lättare. Och det blir nog inte mindre vanligt heller när man själv går ut och slår på stora trumman och talar om att man ska bli statsbärande parti. Då först blir det väl verklig fart på resonemangsäktenskapen och de taktiska romanserna. Säkert kan det vara ganska praktiskt de gånger partiet och byråkratin drar åt samma håll. Men om partiet vill genomföra något obekvämt för byråkratin förvandlas livet till ett helvete av interna intriger. Då blir det jobbigt.

Det är bland annat mot detta ljus man måste se alliansregeringens ovilja och/eller oförmåga att bygga allianser och få igenom delar av sin politik efter visst kompromissande.

När byggbubblan sprack i början av 1990-talet valde den borgerliga regering som satt vid makten att inte föra den politik som landet behövde utan att istället bita sig fast vid kronförsvaret som inte var något annat än en fix idé. Men det var en fix idé som gjorde att den borgerliga regeringens ledamöter inte skulle tvingas bort från köttgrytorna genom att förknippas med en obekväm politik.

Jag tycker att det finns tecken som tyder på att man åter slagit in på den vägen. Istället för att driva obekväma frågor som kan leda till att förfördelade byråkrater och politiker ”bränner” den ena eller den andra allianspolitikern så lägger man sig - man gör en läggmatch helt enkelt.

Det pratas mycket om hur stark landets ekonomi är men det pratas mycket mindre om de stora ekonomiska och finansiella problem som tornar upp sig i vår omvärld och som sannolikt ganska snart kommer att torpedera Sveriges ekonomi.

De skadliga banden till bank-oligopolet har man inte lyckas klippa. Följaktligen har man inte heller brutit upp oligopolet. Och nu ska vi snart pumpa in skattemedel i bank-oligopolet igen för att försvara myten att korrumperade, kriminella och samhällsskadliga banker inte kan tillåtas att gå över styr. Man har inte ens lyckas befria landet från ”Riddaren av det Svarta Korset” - Röda Korsets plundrare Bengt Westerberg - som alltjämt är ordförande i Finansinspektionen och låtsas utöva tillsyn över den nationella bankbrottsligheten med hjälp av en numera helt urvattnad lagstiftning som ger bankerna alla rättigheter men ytterst få skyldigheter.

Snart är det vinter. Då kommer det åter att visa sig vilka kraftfulla åtgärder det ”ekonomiskt välmående” Sverige vidtagit för att få järnvägar och isbrytning ska fungera. Sammanbrottet inom sjuk- och åldringsvård hotar att detonera i ansiktet vilken dag som helst. Snart kan inte ens världens fogligaste press åstadkomma en mörkläggning av missförhållandena inom vården. Beträffande skolan har visserligen utbildningsminister Jan Björklund identifierat problemen och propagerat både klokt och riktigt. Men ute i verkligheten har byråkratin sett till, att i den framtida kunskapsnationen in spe, ska sopgubbarna få ännu bättre villkor samtidigt som synen på lärarrollen lett till att kommunerna ska nyttja lärarnas arbetstid bättre. Ointressant synes det vara för krutuppfinnarna i våra kommuner om lärarna kan fungera som inspirerade och engagerade pedagoger. Månntro hur kommunpolitikerna ska nyttja den resterande arbetstiden för lärarna? Ska man driftas gissa att det kan bli fråga om att plocka skräp på skolgården?

En affärsbekant till mig skulle uttrycka det som att regeringen nog upplever sin situation som jämförbar med att ”dansa hambo i knäck”.

Nog går det att förstå om alliansregeringen håller på och genomför en läggmatch. Men det blir inte så lätt. Inte heller läggmatchen vill riktigt gå regeringens väg - med en socialdemokrati under fortsatt sönderfall, fullt upptagen med att slita håret av varandra. Vad ska vi få istället? Om det inte finns någon regering längre så inte finns det någon opposition heller. Vilken är den starka kraft som regeringen planerar att kapitulera inför? Det går ju inte att säga som det är - att man inte kan hantera korruptionen och byråkratin. Blir det en minoritetsministär bestående av KD och MP eller kanske bara SD rentav? Någon stark opposition att lägga sig inför finns ju inte. Det här blir intressant att följa...

Övertorneå den 10 juli 2011
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: