Mungiporna vid örsnibbarna…

.
…hade man vid SVT:s bevakning av det franska presidentvalet ikväll.

Man kan undra varför? Vet de ens själva varför? Är det bara flockbeteende? Att de glädjer sig för att alla kollegor glädjer sig och de därför tror att kollegorna måste veta någonting som de inte själva vet, samtidigt som de är livrädda för att visa åt kollegor och chefer att de inte själva fattat vad alla glädjer sig åt?

Givet senare års politiska utveckling i Frankrike och rådande parlamentariska läge, finns det väl knappast någon anledning att glädja sig? Åtminstone inte om man inte är skadeglatt lagd. Det mesta talar väl snarare för att den hopplösa utvecklingen kommer att fortsätta och måhända även accelerera?

Det är visserligen parlamentsval snart i Frankrike och utgången av det kan vi ju inte veta. Men det kan ju inte vara det man gläds åt? Det vore ju att ta ut glädjen allt för mycket i förskott. Och sannolikheten för att parlamentsvalet ska ändra situationen till det bättre är väl inte större än sannolikheten för att jag imorgon dag ska bli förmögen på Lotto, vilket är en betydande högoddsare eftersom jag inte spelar på Lotto.

Snarare handlar det väl om att den politiskt korrekta kandidaten vunnit. Den enda utgång som kan omhuldas av en svensk som vill ”höra till” har inträffat och då måste man naturligtvis visa att man glädjer sig, oavsett om man begriper vilka konsekvenser det kommer att få eller ej. Man vill ju inte utmana det svenska kollektiva åsiktsförtrycket…eller tumla sig blodig mot åsiktskorridorens väggar.

Frankrike har stora problem och det franska konkursboet tuffar på mot avgrunden, ihärdigt släpande i repet som drar resten av EU med sig mot stupet. Nu har franska folket valt en visserligen ung president, men ändå en som representerar just de grupperingar som har skapat de nuvarande problemen. Våra kunniga klarsynta och integritetsfyllda journalister glädjer sig. Eller låtsas åtminstone glädja sig för att inte bli utmobbade. Varför kan jag inte bara dela deras glädje? Om det ändå ska gå åt helvete är det väl lika bra att stöka undan det?

Huvudproblemet i Frankrike är väl ungefär samma som i Sverige, fast värre. Ett finmaskigt nät av politiska och byråkratiska myglare som suger ut systemet för egen vinnings skull och som håller varandra om ryggen. Samma nät finns där och hindrar all förändring vare sig Macron eller Le Pen blir president. Ytterst få politiker är tillräckligt starka för att bryta sönder nätverket. Av det lilla fåtal politiker som är tillräckligt starka för att kunna göra det, är det förstås ännu färre som förstår att det faktiskt är det som måste till, för att bryta den franska dödsspiralen.

Våra övermogna, överbyråkratiserade och höggradigt korrumperade statsbildningar befinner sig i samma situation som det Romerska imperiet en gång gjorde, när det hade kommit långt i sitt förfall i form av lättja, oduglighet, mygel och korruption. Liksom med Rom är vår tids nationer som Frankrike, Sverige och framför allt USA så starka och väl organiserade att de är nära nog omöjliga att besegra utifrån. Samtidigt är de sina egna fiender genom att nätverkets styrka gör nationerna självförstörande. Den gör det svårt, kanske omöjligt, att stoppa de självförstörande mekanismerna. Den största skillnaden mot Romarikets förfall är att det går så mycket fortare i vår tid.

Falun söndagen den 7 maj 2017
Mikael Styrman
.