Polen väljer ”den svenska modellen”

.
I veckor och månader har svenska medier uppmärksammat den oro som finns i Polen, och Europa, för den förestående politiseringen av rättsväsendet i Polen. Inte med ett ord har nämnts, att vad Polens makthavare egentligen gör, är att de går i svenska makthavares fotspår, de anammar den svenska modellen, men de gör det först sedan det blivit tydligt att det fungerade inte i Sverige heller.

Den svenska modellen är att politisera polis-, åklagar- och domstolsväsendena - fast inte nödvändigtvis i den ordningen, i likhet med övriga politikerledda verksamheter. Resultat blir ofelbart korruption och rättsröta, lata, odugliga och korrumperade poliser, fega åklagare och domare och domstolar vilka bara kan fungera när det politiska systemet i förväg upplyst om vem som ska dömas, för vad och hur hårt, för att sedan överlåta åt rättsväsendet att kleta ihop en lämplig, ofta krystad röra, så att man kan låtsas att rättsväsendet har sin gång. Inte sällan fungerar det så att den likaledes korrumperade pressen, med sitt synliga presstöd och sin mer osynliga villkorade stödannonsering, först underbygger ärendet genom att sprida lögner om och ta heder och ära av den som den politiska eliten är i färd med att plundra.

En konsekvens av politiseringen blir att politiskt slödder och grova brottslingar blir oantastliga eftersom hela rättsväsendet är rädda för dem - istället för tvärtom. De kontroller ju alla utnämningar, direkt eller indirekt.

Den politiska styrningen kräver lojalitet gentemot den politiska makten - istället för lojalitet mot moral, rättsordning eller folket - vilket med tiden gör polisen totalt inkompetent och med mycket få undantag helt oförmögen att genomföra framgångsrika brottsutredningar. När politiska order ligger bakom polisutredning, och så småningom resulterar i fällande dom, kan polisutredningen hålla mycket låg kvalitet, utan att det önskvärda slutet äventyras, eftersom alla myndigheter ”samarbetar så väl”. Det senare ett ofta använt kodord när offentliganställdas kriminalitet och inkompetens ska döljas. Efter ett tag blir denna nivå normen. Polisen lär sig hur dålig en utredning får vara och ändå resultera i fällande dom. Polisen blir med tiden oförmögen att genomföra vanliga brottsutredningar, eller ens enkla sådana. Det blir som i Falun. Tips om våldtäkter och mord ignoreras och blir på sin höjd hyllvärmare. Utredningar om knivhot läggs ned för att polismannen inte känner gärningsmannen och därför inte kan utreda brottet. Häri vilar förklaringen till Arvika-katastrofen, Quickrötan, Da Costa, rättsläkaren och obducenten, Cattis Falck, Algernon med flera rättsskandaler som hittills avslöjats men också till att Högsta Domstolen kan bemannas med politruker som Göran Lambertz och hans likar. Politisk pålitlighet blir viktigare än kompetens, heder och rättsmedvetande. Jag skriver ”hittills avslöjats” för tyvärr är det nog så att delar av medias yrvakna uppmärksammande av rättsrötan ännu bara skrapar på ytan av katastrofen.

För den så kallade oppositionen, politiska drönare som skulle vilja ha makten, men inte vågar sätta sig i en position som innebär att de kan kritiseras, förvandlas hela rättsväsendets kollaps till meningslös sifferstatistik och budgivning med tusental polistjänster. Förmodligen sker det inte av dumhet utan mot bättre vetande. Den ena lovar fler tusental nya poliser än den andre. Ungefär som regeringens enda åtgärd mot inkompetens och kriminalitet i den offentliga verksamheten är att skjuta till mer pengar, trots att orsaken till att såväl inkompetens som kriminalitet frodas ofta är den motsatta - betydande överskott av herrelösa pengar och en kravlös tillvaro - med undantag för lojalitet.


Men det hjälper inte att anställa fler tiotusental poliser till ett kollapsat system. Femhundratusen nya poliser hjälper inte. Systemet, som det nu fungerar, bryter ned nya, unga och ambitiösa poliser och gör dem odugliga, den ene fortare, den andre långsammare. Större nytta skulle då göra att sparka den odugligaste hälften. De är i praktiken sjukpensionärer och bör avlönas och omnämnas som sjukpensionärer, möjligen yrkesskadade sådana. Inte som låtsaspoliser. Resten sätter man i arbete. Det är lite paradoxalt men sannolikt den snabbaste metoden att öka effektiviteten i poliskåren.

Problemet är inte bara polisens kris. Det är hela systemets kris. En aldrig så ambitiös polis, som tvingas arbeta i den köckenmödding som vårt odugliga rättsväsende är, kommer efter bara några år att antingen ha lämnat yrket eller anpassat sig till kårens bristande effektivitet - i bägge fallen påtagligt desillusionerad.

Man måste naturligtvis ta itu med den godhjärtade dumhetens lallande med rättsväsendet som resulterat i att mer eller mindre föräldralösa barnligister på våra gator får växa upp till grova livstilskriminella, i avsaknad på att samhället sätter ned foten. När de sedan blivit ”färdigutbildade” belönas de med mängdrabatt i domstolarna. Motsatsen är naturligtvis det enda rimliga. Det här problemet är inte nytt. Idiotin har länge fått härja fritt med vårt rättssystem. Men tidigare, när majoriteten av brottslingarna in spe var missanpassade, men i grunden i de flesta fall hamiga svenskar gjorde det inte så mycket. Men nu, när majoriteten kommer från Balkan, Turkiet, arabländerna, Afghanistan och Afrika är problemet desto allvarligare.

Rättsordningen och rättstryggheten liksom säkerheten för merparten av medborgarna - de som ännu inte är kriminella -  skulle redan i dag sannolikt vinna på att man lade ned polis- och åklagarmyndigheten och domstolsväsendet. Idag fungerar de som skatteindrivare och brottslighetens skydd mot brottsoffren. Det vill säga ungefär tvärtom i förhållande till dess syfte. En förkrossande majoritet av medborgarna skulle komma bättre ut om de hänvisades till att skipa rättvisa själva, utan att hindras av brottslighetens beskyddare, den nästan utan undantag utredningsnedläggande ”polisen”. Ett sådant system skulle sannolikt resultera i att konsekvenserna av någons brott ibland drabbade fel personer - en oskyldig istället för en skyldig - på grund av den brottsdrabbade allmänhetens iver att skipa rättvisa. Knappt ens lågt ställda krav på rättstrygghet skulle tillgodoses. Men, så är det ju tyvärr ofta med dagens system också. Det slår hårt mot hederliga och ambitiösa men lämnar kriminella högdjur och andra livsstilskriminella opåverkade.

Antingen tar våra inte allt för skarpa och inte allt för hederliga politiker och tjänstemän inom rättsväsendet sig i kragen och vidtar åtgärder för att få rättsväsendet att fungera eller så bör man ställa in sig på att i framtiden i allt bredare lager betraktas som brottslighetens medhjälpare. Det är långt från rättsväsendets och politikens självbild till verkligheten.

Polackernas politiska makthavare har valt att kopiera den svenska modellen. En skillnad finns dock. I Polen kommer man att öppet styra domstolarna politiskt. I Sverige sker det i smyg. Det finns ett officiellt regelverk och ett annat, dolt, som är det man följer och som bland annat innebär att lojalitet med de övriga offentliganställda brottslingarna går före rättvisa. Det hindrar inte att det är synd om polackerna. Det som väntar dem är en lång och plågsam resa mot rättsröta och kriminalitet och i förlängningen ekonomiskt sammanbrott. Att kunna stjäla entreprenörers företag med hjälp av kriminella myndigheter och media är långt ifrån alltid synonymt med att kunna driva dem på ett kompetent och allmännyttigt sätt.

Det är synd om polackerna - också…

Falun fredagen den 21 juli 2017

Mikael Styrman
.