.
En kväll för en tid sedan drabbade några udda gatubrottslingar samman på Stockholms gator. Det var dels den amerikanske före detta gatubrottslingen ASAP Rocky, numera världskändis och på grön kvist, tillsammans med några livvakter. Dels var det en av Annie Lööfs skyddslingar - en gatubrottsling från Afghanistan, som lärt sig hur man mjölkar pengar med den svenska översittar-apparatens hjälp.
Men det är inte gatubrottslingarnas bravader som är det intressanta. Det är inte ens polisens enastående bedrift att lägga ned mer arbete på detta enda gatuslagsmål än på alla andra årets gatuslagsmål tillsammans. Och det är inte ens hur det svenska ”rättsväsendet” nu kryper undan den amerikanska ilskan, samtidigt som man hoppas att ingen ska begripa att det är vad som sker.
Nej, det är kulturkrocken mellan det amerikanska rättsväsendet och det svenska systemet som gör ärendet intressant. Jag undviker avsiktligt att kalla det svenska systemet något annat. Något rättsväsende är det inte, snarare en maffiakontrollerad förtryckarapparat.
I USA är rätten att försvara sig själv stark. I Sverige finns den inte alls. Det vi har istället för ett rättsväsende är en sentida avläggare till 1600-talets häxprov. Ni vet det som innebar att man band de misstänkta ”häxorna” och slängde dem i sjön. Om de sjönk dog de, men då var det bevisat att de inte var några häxor. Om de flöt var de häxor och då dödades de. Denna tradition att straffa skyldig såväl som oskyldig lever starkt inom det svenska ”rättsväsendet” eller inom förtryckarapparaten. Om man inte försvarar sig blir man misshandlad eller dödad. Om man försvarar sig blir man dömd för misshandel, för att ha använt för mycket våld. Precis som häxorna på 1600-talet förlorar man som regel i de svenska domstolarna vare sig man är skyldig eller oskyldig.
Min far berättade en gång om att mina föräldrar blev attackerade i deras ungdom i Stockholm, på 1950-talet. Han avvärjde attacken och klappade till antagonisten. Som det svenska systemet bjöd även då, blev han anmäld för misshandel av angriparen. På en listig och ledande fråga i domstolen svarade han: ”jag är gammal idrottsman så på mig flyttar man inte så lätt”. Så han blev dömd för misshandel.
Men när man blir angripen kan man inte försvara sig lite grann. Man vet som regel inte vad angriparen är kapabel till eller hur vederbörande är beväpnad. Om man ska undvika, för egen del och för sitt sällskap, att bli misshandlad eller mördad, är det bara endera av två saker som gäller. Antingen fly, om det är en trovärdig möjlighet, eller snabbt och effektivt inkapacitera angriparen. Men det senare leder med viss automatik till en misshandelsdom och skyldighet att betala skadestånd till angriparen.
Det svenska systemet är alltid på brottslingens sida. Sedan spelar det ingen roll om det är ett flickebarn som blir ihjälkörd av en missbrukare som kör påtänd för hundrade gången utan körkort med livsfarlig bil, eller om det är narkomaner som bryter sig in i ägarens hus och överfaller denne, eller om det är narkomaner som upprepade gånger gör intrång och alltid släpps av den narkotikalangande polisen. Den som gör intrång, även om det syftar till att begå ett grovt brott drabbas av ingenting. Den fastighetsägare som griper någon som gör intrång och håller fast denne i avvaktan på polisens ankomst riskerar betydligt strängare straff än brottslingen. Och polisen som ofta är den som langar knark skyddar sin kund. Fastighetsägaren får, med hänvisning till förundersökningssekretess inte ens veta vad inkräktarna heter. Det blir då svårare att veta om inkräktaren har gjort likadant tidigare. Polisbefälet i fält hjälper sina kunder att fantisera ihop en historia som gör att de kan släppas genast. Gentemot fastighetsägaren ler befälet, tillika langaren, överlägset och säger ”skötsamma ungdomar” när han släpper sina kunder som just har begått tre-fyra brott utan att det går att veta för vilken gång i ordningen.
På den ena ytterkanten har vi USA där rättsväsendet är på den angripne medborgarens sida och på den andra har vi Sverige där systemet alltid är på brottslingens sida.
Inte är det konstigt att det svenska ”rättsväsendet” är en nidvisa över världen. Och inte är det heller konstigt att den grova straffriförklarade brottsligheten skenar i Sverige, där systemet är strängt upptaget av att straffa hederliga människor och hjälpa maffian att misshandla eller plundra dem.
Falun onsdagen den 28 augusti 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar