.
Sammanlagt tre attentat mot två gasledningar i Östersjön. Men vad är det som är elegant med det? Naturligtvis det faktum att det inte går att veta vem som utfört dem och varför. Det går faktiskt inte heller att veta om attentaten kommer att gynna den som beställt dem, utan istället kommer att visa sig vara kontraproduktiva.
Snart efter att attentaten blev kända fylldes den svenska pressen - som förväntat - med pro-amerikanska spekulationer som gick ut på att ryssarna själva skadat gasledningarna. Först verkar tanken ganska löjlig - att ägaren/investeraren själv skulle skada ledningarna. Men det går vid närmare eftertanke - givet förhållandena i Ryssland - att finna stöd för tanken att ryssarna själva skulle ha utfört attentaten. De skulle kunna användas som ett redskap för att vända den krackelerande folkopinionen och stoppa flykten från försvaret. Men det är i så fall mycket högt spel, eftersom det lika gärna skulle kunna starta en process som leder till att Putler likvideras eller avsätts.
På motsvarande sätt går det utmärkt att finna stöd för tanken att USA, eller någon av dess vasallstater, har utfört attentaten i ambition att lägga sten på Putlers börda. Det skulle kunna vara ett sätt att hålla ihop NATO-länderna och förhindra att någon medlem hoppar över skaklarna. För det talar bland annat att tyskarna för någon vecka sedan påstås ha varnats av CIA, för befarade attentat mot gasledningarna. Orsaken skulle också exempelvis kunna bero på att tyskarna befarades vara nära att, eller redan hade, kommit överens med ryssarna under bordet om att diskret återuppta delar av gasleveranserna. Enligt rapporteringen i media har USA och NATO vissa svårigheter att hålla pli på några medlemsstater i Syd- och Centraleuropa. Attentat som de nu utförda skulle kunna vara ägnade att skicka en allvarlig signal till de länder vars ledningar inte låter sig styras. En signal som är mycket kraftfull - utan att störa någon nu pågående leverans.
Det är mitt i allt det bisarra ganska lustigt att det för de flesta inte är möjligt att veta vem som ligger bakom attentaten. Bäst av allt är att varken ryssar eller amerikaner nödvändigtvis vet det. Men det är värre än så. Iran-Contras-skandalen, och kongressförhören med Överstelöjtnant Oliver North, vilka förmodligen ännu kan följas på Youtube, lärde oss att de kanske inte ens själva vet om de har utfört attentaten. Ryssarnas och amerikanernas säkerhets- och försvarsorganisationer är så omfattande, hemliga och autonoma att det är långt ifrån säkert att statsledningarna skulle veta om deras underhuggare var utförare.
Det finns kanske ändå ett sätt - helt ovetenskapligt - på vilket vi i skrivande stund skulle kunna ana oss till sanningen. Vi kan läsa i Aftonbladet vad ledarskribenten Peter Lindberg tror. Han som av svensk TV alltid brukar plockas fram när någon med maffian obrottsligt lojal politruk ska vara med i TV och förvara något oförsvarbart. Vi läser då bara om han skrivit eller uttalat något i frågan och utgår från att det i verkligheten är tvärtom. Det brukar bli ganska rätt. Nu senast exempelvis har han framfört att vi ska ta emot alla ryssar som inte vill låta sig mobiliseras, för att på så sätt beröva Putler hans armé. Vi ska således enligt Lindberg ta emot och föda alla ur en befolkning på 144 miljoner människor, vilka riskerar att bli mobiliserade, men inte vill dödas i kriget mot Ukraina. Om vi gör det kommer flyktinginvasionen 2015, från Mellanöstern och Afrika, att te sig som blott en blek förövning till vad som händer nu. Rätt svar är som vanligt att göra tvärtom. Vi ska inte alls ta emot dem. De ska låta sig mobiliseras, lida och bli missnöjda, skjuta sina officerare och göra revolution, så att det blir slut på det här eländet. Ungefär så gjorde ryssarna, med tyskarnas hjälp 1917. Må vara, att det lyckades över förväntan och skapade en del oönskade bieffekter. Men det är ändå den vägen det måste gå. Det går inte att vara dadda åt, och göra revolution åt, ryssarna. Men vi kan hjälpa dem på traven om de tar sig i kragen och lyfter sig ur träldomen.
Falun onsdagen den 28 september 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar