.
Så hamnade vi då på nattåget från Stockholm till Luleå - ofrivilligt naturligtvis.
Jag hade åkt moderna tåg några gånger i Mellansverige, bland annat mellan Stockholm och Kolmården, när jag satt i politiskt fängelse. Men minnena från ungdomens tågresor mellan Stockholm och Boden satt ordentligt fastetsade i mitt medvetande. Därför var jag skeptisk.
En sak som slog mig redan i ungdomen var att järnvägen till Övre Norrland gick via samhällen i inlandet, med byte till ganska långa anslutningsförbindelser om man skulle till befolkningscentra, vilka med undantag för Östersund alla ligger vid kusten. Bakgrunden lär ha varit att någon militär galenpanna hade tyckt att tåget till Övre Norrland, där det inte fanns mycket att försvara, inte fick gå nära kusten, för då kunde ryska marinen beskjuta transportleden. Järnvägen går fortfarande i inlandet anno 2010. Däremot tycks inte ryssarna vara farliga för järnvägen till Nedre Norrland som istället går längs kusten genom kuststäderna, som en järnväg ska gå. Riktigt hur den logiken hängde ihop förstod jag aldrig.
Jag kunde inte förstå att man inte hade ändrat på detta, att man fortsatte att köra tågen där det inte fanns några människor. Tågen borde gå med dubbelspårig järnväg genom kuststädernas centrum. Självklart tyckte jag att den då rådande spårdragningen var tokig. Den uppfattningen har tydligen inte delats av landets makthavare eftersom ingen förändring skett.
När vi åkte tåg i ungdomen, jag vill minnas att sista gångerna var vid ett tillfälle 1975 och en gång 1980, reagerade jag på att tågen tycktes ha varit med ett tag. De var ganska omoderna och obekväma. Ni kan säkert ana vad jag kände lördagen den 22 maj när jag klev ombord på tåget och såg att samma tåg rullar än mellan Stockholm och Luleå. Det var efterblivet på 1970-talet och nu 35 år senare rullar det än.
På de korta distanserna i Mellansverige går det moderna och bekväma tåg men nattåget mellan Stockholm och Luleå, som tar lång tid att åka med, har mer gemensamt med en Sovjetrysk kreaturtransport än med tågen i Mellansverige.
Det slog mig under resan att fönstrena inte längre gick att öppna. Jo, något enstaka fönster gick att öppna en liten springa på. Det förde tankarna till fångtransporter. Kanske kunde vi lika gärna vara på väg till Auschwitz? Restaurantvagnen serverade plastförpackad mikrougnsmat, precis som i nidvisorna. Tanken på Auschwitz var inte längre lika motbjudande.
SJ betyder Statens Järnvägar - inte Sveriges Järnvägar som man skulle kunna tro. Ordföranden heter Ulf Adelsohn. Gammal låtsasmoderat av nationalsocialdemokratins nåde. Han har varit ordförande för SJ sedan år 2002 och det heter fortfarande Statens Järnvägar.
Det slog mig att han har skött det här på ett sådant sätt att han borde dömas att åka fram och tillbaka med nattåget mellan Stockholm och Luleå resten av sitt liv. Det är inte säkert att det skulle ge norrlänningarna acceptabla tågförbindelser för det. Men om han tar med sin hustru, kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, kanske vi åtminstone skulle få en hörna avsatt i restaurantvagnen för en Balalajkaorkester, vilket skulle göra resan trevligare.
I ett avseende tycks det ha hänt saker och ting. Längs stora delar av sträckan pågick avverkningar som ska göra tågförbindelserna trädsäkra. Men tågen går lika förbannat ute i ödemarken där det inte finns några människor och de är jävligt obekväma.
Förmodligen röjer jag inga stadshemligheter om jag säger att jag inte är övertygad om att Ulf Adelsohns ledarskap är det bästa för att förflytta sveriges järnvägar från 1950-talet till 2010-talet.
Regeringen har efter vinterns problem med järnvägsförbindelserna tillsatt Per Unckel att utreda varför inte järnvägen fungerar. En gammal moderatpolitruk ska alltså utreda varför en annan gammal moderatpolitruk inte kan sköta sitt jobb. Varför blir jag inte lugnad? Det är möjligt att Per Unckel kommer att göra ett bra jobb men själva upplägget känns inte bra. Det andas alldeles för mycket gamla sosse-mygel-tricks. Åtminstone ser det ut att mer vara till för att dryga ut Per Unckels lön än till att ge oss fungerande järnvägar.
I TV har vi kunnat se hur norska tågförbindelser, mellan Oslo och Bergen, i mycket, mycket svårare förhållanden faktiskt fungerar.
Oppositionen, å andra sidan, har haft 70 år på sig att få tågen att fungera och har bara gjort skit av alltihop. Nu vill de satsa på snabbtåg. Men felet är inte att de svenska tågen går för sakta. Felet är att de inte går alls. Och man blir inte lyckligare av att sitta i ett stillastående snabbtåg än i ett stillastående vanligt tåg. Om man istället får de svenska vanliga tågen att gå ens sakta och någotsånär på tidtabell så har man kommit ganska långt. Den pågående avverkningen kommer säkert att förbättra situationen märkbart. Den gör dock inte tågen 50 år yngre. För att kunna göra det tricket krävs pengar som då inte bör ha slösats bort på dödfödda tunnelprojekt. Avverkningen löser inte heller problemen med isansamling under tågen och blockerade växlar som får kollektivtrafiken i Stockholm att stanna. Om detta ska jag återkomma i en annan blogg.
.
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Åter till Lort-Sverige
.
Nyss hemkommen från Tyskland slås man av bestörtning när man kommer till Sverige.
I Tyskland var det rent och prydligt. Skräp plockades bort från gatorna. Vägarna spolades rena. Man kunde sätta sig på bänkar.
Första intrycket i Sverige blir hissen på Arlanda Utrikeshall vars hela tak är en ljusskärm. Döda insekter i mängd kastar sina skuggor på ljusskärmen. Det ser faktiskt ganska äckligt ut och det gulaktiga ljuset som sipprar igenom bidrar inte till att förbättra humöret.
Inne i Stockholm slås man av att trottoarerna är belamrade med delar av vinterns sand o grus, fimpar samt att det är fullt av fläckar. Förmodligen rester av olika drycker, spyor m.m. Det är med olust man tar in resväskan som rullat på dessa trottoarer och vägar.
Det signalerar inte precis vare sig renhållning eller yrkesstolthet. Och då ska man veta att det finns 430.000 arbetslösa på statens lönelista. Om bara några stycken skulle hjälpa till skulle det kunna se hyggligt ut. Samtidigt sparas ingen möda för att bygga en museijärnväg mellan Sergels Torg och Norrmalms Torg inför princessbröllopet.
Stockholm ska smyckas inför det stora PR-jippot. Många journalister besöker staden i förväg för att skriva om det stundande bröllopet och staden påminner om en svinstia. Har 70 års socialism och korruption förvandlat svenskarna till oföretagsamma vårdpaket som inte tar vare sig initiativ eller ansvar - bara väntar på att bli matade eller mutade? Och renhållning ska ju fungera - princessbröllop eller ej.
Det finns även pengar till att lägga 30 Miljarder på en tunnel som nästan ingen kommer att åka med så det kan ju inte handla om brist på pengar. I just fallet med tunneln kan nog de flesta räkna ut vad det är för drivkrafter som ligger bakom. Säkert samma som drev Hjalmar Mehr, eller Almar Ner som folkhumorn kom att döpa honom till, att vandalisera hela Stockholms City. Samma krafter som nu förvandlar Karlbergskanalen till ett igenbyggt dike som ingen kommer att se. Helt skymd som den kommer att vara av Berlinmurliknande betongklotsar av ytterst ringa estetiskt värde.
Jag får inte det att gå ihop. Hur kan man lägga ned så mycket resurser på något så meningslöst som ett museispår mellan två torg, men inte göra något åt detta grundläggande och uppenbara, för nationen och folket så kränkande och generande?
Är aldrig Stockholms och Sveriges makthavare ute på gator och torg?
.
Nyss hemkommen från Tyskland slås man av bestörtning när man kommer till Sverige.
I Tyskland var det rent och prydligt. Skräp plockades bort från gatorna. Vägarna spolades rena. Man kunde sätta sig på bänkar.
Första intrycket i Sverige blir hissen på Arlanda Utrikeshall vars hela tak är en ljusskärm. Döda insekter i mängd kastar sina skuggor på ljusskärmen. Det ser faktiskt ganska äckligt ut och det gulaktiga ljuset som sipprar igenom bidrar inte till att förbättra humöret.
Inne i Stockholm slås man av att trottoarerna är belamrade med delar av vinterns sand o grus, fimpar samt att det är fullt av fläckar. Förmodligen rester av olika drycker, spyor m.m. Det är med olust man tar in resväskan som rullat på dessa trottoarer och vägar.
Det signalerar inte precis vare sig renhållning eller yrkesstolthet. Och då ska man veta att det finns 430.000 arbetslösa på statens lönelista. Om bara några stycken skulle hjälpa till skulle det kunna se hyggligt ut. Samtidigt sparas ingen möda för att bygga en museijärnväg mellan Sergels Torg och Norrmalms Torg inför princessbröllopet.
Stockholm ska smyckas inför det stora PR-jippot. Många journalister besöker staden i förväg för att skriva om det stundande bröllopet och staden påminner om en svinstia. Har 70 års socialism och korruption förvandlat svenskarna till oföretagsamma vårdpaket som inte tar vare sig initiativ eller ansvar - bara väntar på att bli matade eller mutade? Och renhållning ska ju fungera - princessbröllop eller ej.
Det finns även pengar till att lägga 30 Miljarder på en tunnel som nästan ingen kommer att åka med så det kan ju inte handla om brist på pengar. I just fallet med tunneln kan nog de flesta räkna ut vad det är för drivkrafter som ligger bakom. Säkert samma som drev Hjalmar Mehr, eller Almar Ner som folkhumorn kom att döpa honom till, att vandalisera hela Stockholms City. Samma krafter som nu förvandlar Karlbergskanalen till ett igenbyggt dike som ingen kommer att se. Helt skymd som den kommer att vara av Berlinmurliknande betongklotsar av ytterst ringa estetiskt värde.
Jag får inte det att gå ihop. Hur kan man lägga ned så mycket resurser på något så meningslöst som ett museispår mellan två torg, men inte göra något åt detta grundläggande och uppenbara, för nationen och folket så kränkande och generande?
Är aldrig Stockholms och Sveriges makthavare ute på gator och torg?
.
Reformera kungamakten?
.
Sverige har ju egentligen ingen kungamakt. Den är ju avskaffad sedan länge. Ändå har vi kung och kungahus vilket framstår som något inkonsekvent.
Kvinnlig tronföljd har vi numera. Det är väl i linje med nuvarande kungens valspråk ”För Sverige i tiden”.
Men kung?
Skulle vi istället anpassa institutionen till moderna strömningar i samhället - hur skulle det bli då?
Då skulle vi byta ut kungen mot en Rikstränare. För att få sedvanlig Stockholmstyngd skulle det heta Rikscoach och så skulle det vara en kvinnlig och en manlig som turvisas för varannan vecka är man mammaledig. Båda är naturligtvis mammalediga - ingen är pappaledig.
Eftersom nästan alla utnämningar i det här landet går till en inkompetent analfabet med partibok skulle jobbet kunna rotera mellan politiker. Då skulle vi kunna få en Lars Ohly som Rikscoach, en Mona Sahlin som Rikscoach?
Lars Ohly? Mona Sahlin? Tjaa, alla idéer som man får är väl inte så bra. Glöm bort!
Och å andra sidan:
I samband med Tsunamin agerade kungen som en landsfader medan Göran Persson var fullt upptagen med att tro att han var präst. Och i samband med stormen Gudrun visade sig kungen förstå människors problematik som våra politiker och tjänstemän var helt kallsinniga inför. Sedan har han sagt ett antal ”sanningar” som han fått skit för eftersom de inte alltid varit politiskt korrekta.
Om man ska summera så kanske vi istället skulle återinföra möjligheten att ”gå till kungs” och få bortstädade de värsta dumheterna som dessa analfabeter och deras tjänstemän ställer till med?
.
Sverige har ju egentligen ingen kungamakt. Den är ju avskaffad sedan länge. Ändå har vi kung och kungahus vilket framstår som något inkonsekvent.
Kvinnlig tronföljd har vi numera. Det är väl i linje med nuvarande kungens valspråk ”För Sverige i tiden”.
Men kung?
Skulle vi istället anpassa institutionen till moderna strömningar i samhället - hur skulle det bli då?
Då skulle vi byta ut kungen mot en Rikstränare. För att få sedvanlig Stockholmstyngd skulle det heta Rikscoach och så skulle det vara en kvinnlig och en manlig som turvisas för varannan vecka är man mammaledig. Båda är naturligtvis mammalediga - ingen är pappaledig.
Eftersom nästan alla utnämningar i det här landet går till en inkompetent analfabet med partibok skulle jobbet kunna rotera mellan politiker. Då skulle vi kunna få en Lars Ohly som Rikscoach, en Mona Sahlin som Rikscoach?
Lars Ohly? Mona Sahlin? Tjaa, alla idéer som man får är väl inte så bra. Glöm bort!
Och å andra sidan:
I samband med Tsunamin agerade kungen som en landsfader medan Göran Persson var fullt upptagen med att tro att han var präst. Och i samband med stormen Gudrun visade sig kungen förstå människors problematik som våra politiker och tjänstemän var helt kallsinniga inför. Sedan har han sagt ett antal ”sanningar” som han fått skit för eftersom de inte alltid varit politiskt korrekta.
Om man ska summera så kanske vi istället skulle återinföra möjligheten att ”gå till kungs” och få bortstädade de värsta dumheterna som dessa analfabeter och deras tjänstemän ställer till med?
.
Knuffa dem ur vägen?
.
USA:s inrikesminister Ken Salazar sade, enligt uppgifter i media, för ca en vecka sedan apropå BP:s försök att täta oljeläckan i Mexikanska Golfen: ”om vi kommer fram till att de inte gör det de ska, så kommer vi att knuffa dem ur vägen”.
Läckan kommer att ha mycket långt gående ekonomiska effekter och kommer säkert i många fall att få tragiska konsekvenser. Bland annat därför blir det intressant att följa de fortsatta turerna kring tätningsarbetet. Förtroendekapitalet, inte minst det politiska, riskerar att dräneras i åtminstone samma takt som oljekällan i fråga.
Av de senaste uppgifterna i media kan man få intrycket att BP mer eller mindre gett upp. Få se då om USA kommer att sätta kraft bakom Salazars ord att ”knuffa undan BP” och om det i så fall kommer att gå bättre än i Vietnam, Somalia, Irak och Afghanistan?
Det enda som är riktigt säkert är väl att det kommer att bli dyrt för de amerikanska skattebetalarna.
.
USA:s inrikesminister Ken Salazar sade, enligt uppgifter i media, för ca en vecka sedan apropå BP:s försök att täta oljeläckan i Mexikanska Golfen: ”om vi kommer fram till att de inte gör det de ska, så kommer vi att knuffa dem ur vägen”.
Läckan kommer att ha mycket långt gående ekonomiska effekter och kommer säkert i många fall att få tragiska konsekvenser. Bland annat därför blir det intressant att följa de fortsatta turerna kring tätningsarbetet. Förtroendekapitalet, inte minst det politiska, riskerar att dräneras i åtminstone samma takt som oljekällan i fråga.
Av de senaste uppgifterna i media kan man få intrycket att BP mer eller mindre gett upp. Få se då om USA kommer att sätta kraft bakom Salazars ord att ”knuffa undan BP” och om det i så fall kommer att gå bättre än i Vietnam, Somalia, Irak och Afghanistan?
Det enda som är riktigt säkert är väl att det kommer att bli dyrt för de amerikanska skattebetalarna.
.
Norrbotten väntar
.
Regeringen ska snart bestämma vem som ska bli ny landshövding i Norrbottens län.
Norrbottningarna väntar på besked om vilket korkat, ryggradslöst fyllo som ska rulla nedför trapporna i fortsättningen när det kommer pseudo-kungligheter på besök samt driva nationalsocialdemokratisk valkampanj inklusive falska och iscensatta byggstarter på infrastrukturinvesteringar som järnvägar och dylikt.
Eller blir det ett nytt grepp denna gång? Vad sägs om en intelligent och hederlig person med integritet och utan partibok?
.
Regeringen ska snart bestämma vem som ska bli ny landshövding i Norrbottens län.
Norrbottningarna väntar på besked om vilket korkat, ryggradslöst fyllo som ska rulla nedför trapporna i fortsättningen när det kommer pseudo-kungligheter på besök samt driva nationalsocialdemokratisk valkampanj inklusive falska och iscensatta byggstarter på infrastrukturinvesteringar som järnvägar och dylikt.
Eller blir det ett nytt grepp denna gång? Vad sägs om en intelligent och hederlig person med integritet och utan partibok?
.
Vägunderhållet exploderar
.
Vi står inför lavinartat ökande vägunderhållskostnader. Det kan vem som helst se genom att använda sina egna ögon. Det blir ju inte bättre av att mutor styr och gör att vägunderhållspengarna används exempelvis till sidostängsel över landet, där sådana inte behövs - och ännu värre - där sådana gör skada.
Men en faktor är kanske inte helt uppenbar för alla. Det panikartade byggandet av mitträckesvägar är förutom att det slösar bort vägunderhållspengar även på annat sätt en katastrof för vägekonomin.
På en vanlig väg fördelas belastningen från trafiken på en stor yta. Alla kör nämligen inte i precis samma spår.
På en mitträckesväg koncentreras trafiken i den enfilade delen till precis samma spår som därför utsätts för ett koncentrerat slitage, och framför allt koncentrerad belastning, och därför tar slut i förtid. Även i den tvåfilade delen koncentreras förmodligen belastningen mer än tidigare även om det inte är lika tydligt.
I övriga Europa, där vägarna är släta, har bilarna breda däck. Är det verkligen meningen att Sverige och Ryssland som enda länder ska tvingas ha en egen däcksstandard med höga och smala balkongdäck? Så blir det nämligen om den rådande vägpolitiken bibehålls. Försök själv att köra en mitträckesväg som varit i bruk något år med en bil med breda däck. De breda däcken klättrar på spårens sidor, ömsom den ena sidan, ömsom den andra. Det rubbar stabiliteten i bilarna och kommer att orsaka olyckor.
Det här leder till att vägar som till 80-90% är ok mycket oftare än tidigare måste tas ur trafik och den enfilade delen repareras under stora svårigheter med framkomligheten, om inte det svenska vägnätet ska se ut som och fungera som om vi kommit till Murmansk.
Är det verkligen nödvändigt att det svenska vägnätet ska måsta se ut som en ständigt pågående nödreparation? Kan inte våra beslutsfattare åka till Finland istället och se vad det är som skiljer i vägbyggnadsteknik mot svenska metoder? Där byggs ju vägarna ordentligt och håller länge. Ändå har Finland varit med om åtminstone två krig mot Sovjetunionen och betalat krigsskadestånd.
Är det så enkelt att svaret döljer sig i på vilka premisser man får jobbet som vägbeslutsfattare i Sverige? Är det kanske som i samhället i övrigt att det inte är någon bra metod att vilken idiot som helst får jobbet om vederbörande bara är politiskt pålitlig eller bekväm? Är det så farligt att omge sig med kunnigt folk?
.
Vi står inför lavinartat ökande vägunderhållskostnader. Det kan vem som helst se genom att använda sina egna ögon. Det blir ju inte bättre av att mutor styr och gör att vägunderhållspengarna används exempelvis till sidostängsel över landet, där sådana inte behövs - och ännu värre - där sådana gör skada.
Men en faktor är kanske inte helt uppenbar för alla. Det panikartade byggandet av mitträckesvägar är förutom att det slösar bort vägunderhållspengar även på annat sätt en katastrof för vägekonomin.
På en vanlig väg fördelas belastningen från trafiken på en stor yta. Alla kör nämligen inte i precis samma spår.
På en mitträckesväg koncentreras trafiken i den enfilade delen till precis samma spår som därför utsätts för ett koncentrerat slitage, och framför allt koncentrerad belastning, och därför tar slut i förtid. Även i den tvåfilade delen koncentreras förmodligen belastningen mer än tidigare även om det inte är lika tydligt.
I övriga Europa, där vägarna är släta, har bilarna breda däck. Är det verkligen meningen att Sverige och Ryssland som enda länder ska tvingas ha en egen däcksstandard med höga och smala balkongdäck? Så blir det nämligen om den rådande vägpolitiken bibehålls. Försök själv att köra en mitträckesväg som varit i bruk något år med en bil med breda däck. De breda däcken klättrar på spårens sidor, ömsom den ena sidan, ömsom den andra. Det rubbar stabiliteten i bilarna och kommer att orsaka olyckor.
Det här leder till att vägar som till 80-90% är ok mycket oftare än tidigare måste tas ur trafik och den enfilade delen repareras under stora svårigheter med framkomligheten, om inte det svenska vägnätet ska se ut som och fungera som om vi kommit till Murmansk.
Är det verkligen nödvändigt att det svenska vägnätet ska måsta se ut som en ständigt pågående nödreparation? Kan inte våra beslutsfattare åka till Finland istället och se vad det är som skiljer i vägbyggnadsteknik mot svenska metoder? Där byggs ju vägarna ordentligt och håller länge. Ändå har Finland varit med om åtminstone två krig mot Sovjetunionen och betalat krigsskadestånd.
Är det så enkelt att svaret döljer sig i på vilka premisser man får jobbet som vägbeslutsfattare i Sverige? Är det kanske som i samhället i övrigt att det inte är någon bra metod att vilken idiot som helst får jobbet om vederbörande bara är politiskt pålitlig eller bekväm? Är det så farligt att omge sig med kunnigt folk?
.
lördag 29 maj 2010
De hade i alla fall tur med vädret.
.
Den 22:a februari tillkännagav jag och Anders Mansten att vi skulle bilda ett landstingsparti för att försöka rädda den allt snabbare sönderfallande sjukvården i Norrbottens län. Strax efter har den offentliga brottsligheten känt sig tvungen att engagera även Elsäkerhetsverket i den politiska kampen. Det ska, som jag strax ska berätta, visa sig få både dråpliga och tragiska konsekvenser.
Den 5 mars besöktes Ekfors av en elsäkerhetsinspektör. Det förekommer med något års mellanrum. Denna gång var det Jan Marklund som gjorde oss den äran. Inget särskilt framkom vid besöket. Rutinfrågor ställdes och besvarades rutinmässigt.
Den 24 mars kommer bomben. Då slår ett brev ned i brevlådan från samme Marklund. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta när den offentliga brottsligheten ställer till det, men den här gången blev jag förbannad. Marklund har nämligen tagit sig för att utfärda ett omedelbart förbud för Ekfors att utföra elinstallationsarbeten! Och varför det frågar sig den intelligente läsaren. Jo, Marklund har, utan någon föregående dialog med bolaget, tagit sig för att fatta beslut och grunda det på att Ekfors behörige installatör är en vid Ekfors anställd person som även äger och driver ett elinstallationsföretag.
Detta är en etablerad metod helt i enlighet med föreskrifter och lagstiftning, sedan tidigare känt och självfallet accepterat av Elsäkerhetsverket. Ändå tar sig denne Marklund för att utan vidare utredning eller diskussion utfärda ett omedelbart, och enligt ovan även helt grundlöst, förbud för Ekfors att bedriva sin samhällsnyttiga verksamhet. Om inte jag hade sett så mycket svammel genom åren från den offentliga brottsligheten hade jag säkert tagit mig för pannan.
Nu blev jag arg istället. Så arg faktiskt att jag omedelbart slängde iväg ett brev till Elsäkerhetsverkets generaldirektör, en man vid namn Magnus Olofsson, i vilket jag faktiskt lovade att kalla till presskonferens om de inte omedelbart återtog sitt rättsvidriga förbud. När jag hade sovit på saken insåg jag att den moraliska nivån i den svenska statsförvaltningen kanske inte är högre än beslutet antyder. Om vi ska hålla presskonferens varje gång en offentliganställd gör ett rättsövergrepp mot oss då får ju många medieföretag allvarligt överväga att öppna en filial i Övertorneå. För mig är elsäkerheten en så viktig fråga att det är ett helgerån att använda sig av elsäkerheten i sådana här tarvliga kampanjer med kriminella förtecken. Det var ju även uppenbart att Marklund var beordrad, att han hade fått en beställning, vilket ganska säkert involverar hans chefer.
Det hade väl kunnat bli alldeles utmärkta trakasserier mot Ekfors av detta. Som statsterrorismens seder bjuder skulle Ekfors tvingas använda ännu mer pengar till ännu fler och ännu onödigare rättsprocesser för att komma till rätta med Elsäkerhetsverkets övergrepp.
När vi blir hårt angripna brukar det alltid bli en storm i vår närhet eller någon annanstans i landet så att det blir några veckors elavbrott utanför koncessionsgränsen och de stora får åka runt och plocka upp spillrorna av sina fallfärdiga nät. Det har ibland känts som om vi haft högre makter eller åtminstone vädret på vår sida. Inte så den här gången. Det var alldeles utmärkt väder, men högre makter skulle ändå till synes göra sig påminda.
Marklund hade skrivit och postat sitt brev till oss den 22 mars. Den 24 mars, vid lunchtid, bränner Vattenfall upp en linjemontör. Passande nog på Likskär utanför Luleå. Nyheten om dödsfallet når oss ungefär samtidigt som brevet med besked om att vi av Marklund har förbjudits att bedriva vår verksamhet. Han kunde knappt haft sämre timing sa jag. Det skulle vara om han postat brevet den 23 mars. Jodå, säger min medarbetare Henrik, han kunde ha postat det på förmiddagen den 24 mars. Så sant, men tajt var det.
Det framgår av rapporteringen i media att arbetena hade bedrivits på Luleå Energis anläggningar av Vattenfall i egenskap av entreprenör. Vattenfall hade i sin tur anlitat en underentreprenör åt vilket företag den omkomne montören arbetade. I samma ledningsgata hade funnits tre ledningar. En ny luftledning under uppförande. En befintlig luftledning som skulle byggas om och som därför hade sidolutats för att ge plats åt den nya ledningen samt en lågspänningsledning. Den befintliga luftledningen hade sidolutats mot lågspänningsledningen. Den omkomne montören hade klättrat upp i lågspänningsledningen och därvid kommit i kontakt med den sidolutade och spänningsförande ledningen och omkommit.
Helikopterambulansen som bara behövde åka från Gällivare till Luleå, ca 25 mil, hade kommit fram redan på eftermiddagen, men inte hjälpte det den omkomne montören.
Av den efterföljande rapporteringen framgick tämligen tydligt att Marklunds chef Fredrik Sjödin inte hade några större ambitioner att söka utkräva något ansvar hos sin statliga kollega till följd av det av allt att döma ganska onödiga dödsfallet. Det var inte aktuellt med några omedelbara förbud där inte. Det hade nog blivit annat ljud i skällan om dödsfallet inträffat hos Ekfors. Vi hade ju faktiskt två dagar innan dödsfallet belagts med ett visserligen olagligt men ändå omedelbart förbud, trots att vi aldrig har några dödsfall samtidigt som montörerna genom åren dött som flugor i områdena runt omkring oss.
Varför tycker jag då att detta är av allmänt intresse? Det är väl ganska känt hur den offentliga brottsligheten opererar? Det kanske det är, för en del åtminstone. Mindre känt för andra.
Det verkligt allvarliga är dock, vid sidan av insikten om vilka stora brister i rättssäkerhet detta indikerar, vad det betyder för den svenska kärnkraftssäkerheten.
Om ett kärnkraftverk missköts, så att det går i luften, kan tiotusentals människor, kanske mer, omkomma. Hundratusentals människor kan drabbas av allvarlig sjukdom och svårt lidande. Minst lika många kan drabbas av enorm ekonomisk skada och en hel landsända kan bli tvungen att överges. Om till exempel Oskarshamn eller Forsmark drabbas vid ogynnsam vind, kan vi bli tvungna att överge hela Mälardalen, med en betydande del av såväl Sveriges åkermark och bostadsbestånd som vårt industrikapital, för kanske hundratals år framåt. Det går ju inte att lita på, att till exempel tillsynen av kärnkraften fungerar, när vi har ledande politiker som har det dåliga omdömet, att använda viktiga statliga specialmyndigheter som Elsäkerhetsverket, till sådana här kriminella politiska övergrepp. Och vad säger att den missriktade statliga kollegialiteten inte slagit rot även inom kärnkraftstillsynen, särskilt om budskapet är att ett sådant här beteende inte bara godtas utan även uppmuntras?
Men säga vad man vill om Elsäkerhetsverkets numera bristande moral och duglighet
– de hade i alla fall tur med vädret på Likskär den 25 mars 2010.
.
Den 22:a februari tillkännagav jag och Anders Mansten att vi skulle bilda ett landstingsparti för att försöka rädda den allt snabbare sönderfallande sjukvården i Norrbottens län. Strax efter har den offentliga brottsligheten känt sig tvungen att engagera även Elsäkerhetsverket i den politiska kampen. Det ska, som jag strax ska berätta, visa sig få både dråpliga och tragiska konsekvenser.
Den 5 mars besöktes Ekfors av en elsäkerhetsinspektör. Det förekommer med något års mellanrum. Denna gång var det Jan Marklund som gjorde oss den äran. Inget särskilt framkom vid besöket. Rutinfrågor ställdes och besvarades rutinmässigt.
Den 24 mars kommer bomben. Då slår ett brev ned i brevlådan från samme Marklund. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta när den offentliga brottsligheten ställer till det, men den här gången blev jag förbannad. Marklund har nämligen tagit sig för att utfärda ett omedelbart förbud för Ekfors att utföra elinstallationsarbeten! Och varför det frågar sig den intelligente läsaren. Jo, Marklund har, utan någon föregående dialog med bolaget, tagit sig för att fatta beslut och grunda det på att Ekfors behörige installatör är en vid Ekfors anställd person som även äger och driver ett elinstallationsföretag.
Detta är en etablerad metod helt i enlighet med föreskrifter och lagstiftning, sedan tidigare känt och självfallet accepterat av Elsäkerhetsverket. Ändå tar sig denne Marklund för att utan vidare utredning eller diskussion utfärda ett omedelbart, och enligt ovan även helt grundlöst, förbud för Ekfors att bedriva sin samhällsnyttiga verksamhet. Om inte jag hade sett så mycket svammel genom åren från den offentliga brottsligheten hade jag säkert tagit mig för pannan.
Nu blev jag arg istället. Så arg faktiskt att jag omedelbart slängde iväg ett brev till Elsäkerhetsverkets generaldirektör, en man vid namn Magnus Olofsson, i vilket jag faktiskt lovade att kalla till presskonferens om de inte omedelbart återtog sitt rättsvidriga förbud. När jag hade sovit på saken insåg jag att den moraliska nivån i den svenska statsförvaltningen kanske inte är högre än beslutet antyder. Om vi ska hålla presskonferens varje gång en offentliganställd gör ett rättsövergrepp mot oss då får ju många medieföretag allvarligt överväga att öppna en filial i Övertorneå. För mig är elsäkerheten en så viktig fråga att det är ett helgerån att använda sig av elsäkerheten i sådana här tarvliga kampanjer med kriminella förtecken. Det var ju även uppenbart att Marklund var beordrad, att han hade fått en beställning, vilket ganska säkert involverar hans chefer.
Det hade väl kunnat bli alldeles utmärkta trakasserier mot Ekfors av detta. Som statsterrorismens seder bjuder skulle Ekfors tvingas använda ännu mer pengar till ännu fler och ännu onödigare rättsprocesser för att komma till rätta med Elsäkerhetsverkets övergrepp.
När vi blir hårt angripna brukar det alltid bli en storm i vår närhet eller någon annanstans i landet så att det blir några veckors elavbrott utanför koncessionsgränsen och de stora får åka runt och plocka upp spillrorna av sina fallfärdiga nät. Det har ibland känts som om vi haft högre makter eller åtminstone vädret på vår sida. Inte så den här gången. Det var alldeles utmärkt väder, men högre makter skulle ändå till synes göra sig påminda.
Marklund hade skrivit och postat sitt brev till oss den 22 mars. Den 24 mars, vid lunchtid, bränner Vattenfall upp en linjemontör. Passande nog på Likskär utanför Luleå. Nyheten om dödsfallet når oss ungefär samtidigt som brevet med besked om att vi av Marklund har förbjudits att bedriva vår verksamhet. Han kunde knappt haft sämre timing sa jag. Det skulle vara om han postat brevet den 23 mars. Jodå, säger min medarbetare Henrik, han kunde ha postat det på förmiddagen den 24 mars. Så sant, men tajt var det.
Det framgår av rapporteringen i media att arbetena hade bedrivits på Luleå Energis anläggningar av Vattenfall i egenskap av entreprenör. Vattenfall hade i sin tur anlitat en underentreprenör åt vilket företag den omkomne montören arbetade. I samma ledningsgata hade funnits tre ledningar. En ny luftledning under uppförande. En befintlig luftledning som skulle byggas om och som därför hade sidolutats för att ge plats åt den nya ledningen samt en lågspänningsledning. Den befintliga luftledningen hade sidolutats mot lågspänningsledningen. Den omkomne montören hade klättrat upp i lågspänningsledningen och därvid kommit i kontakt med den sidolutade och spänningsförande ledningen och omkommit.
Helikopterambulansen som bara behövde åka från Gällivare till Luleå, ca 25 mil, hade kommit fram redan på eftermiddagen, men inte hjälpte det den omkomne montören.
Av den efterföljande rapporteringen framgick tämligen tydligt att Marklunds chef Fredrik Sjödin inte hade några större ambitioner att söka utkräva något ansvar hos sin statliga kollega till följd av det av allt att döma ganska onödiga dödsfallet. Det var inte aktuellt med några omedelbara förbud där inte. Det hade nog blivit annat ljud i skällan om dödsfallet inträffat hos Ekfors. Vi hade ju faktiskt två dagar innan dödsfallet belagts med ett visserligen olagligt men ändå omedelbart förbud, trots att vi aldrig har några dödsfall samtidigt som montörerna genom åren dött som flugor i områdena runt omkring oss.
Varför tycker jag då att detta är av allmänt intresse? Det är väl ganska känt hur den offentliga brottsligheten opererar? Det kanske det är, för en del åtminstone. Mindre känt för andra.
Det verkligt allvarliga är dock, vid sidan av insikten om vilka stora brister i rättssäkerhet detta indikerar, vad det betyder för den svenska kärnkraftssäkerheten.
Om ett kärnkraftverk missköts, så att det går i luften, kan tiotusentals människor, kanske mer, omkomma. Hundratusentals människor kan drabbas av allvarlig sjukdom och svårt lidande. Minst lika många kan drabbas av enorm ekonomisk skada och en hel landsända kan bli tvungen att överges. Om till exempel Oskarshamn eller Forsmark drabbas vid ogynnsam vind, kan vi bli tvungna att överge hela Mälardalen, med en betydande del av såväl Sveriges åkermark och bostadsbestånd som vårt industrikapital, för kanske hundratals år framåt. Det går ju inte att lita på, att till exempel tillsynen av kärnkraften fungerar, när vi har ledande politiker som har det dåliga omdömet, att använda viktiga statliga specialmyndigheter som Elsäkerhetsverket, till sådana här kriminella politiska övergrepp. Och vad säger att den missriktade statliga kollegialiteten inte slagit rot även inom kärnkraftstillsynen, särskilt om budskapet är att ett sådant här beteende inte bara godtas utan även uppmuntras?
Men säga vad man vill om Elsäkerhetsverkets numera bristande moral och duglighet
– de hade i alla fall tur med vädret på Likskär den 25 mars 2010.
.
fredag 28 maj 2010
Vilken tur
.
att jag hade lämnat in några deklarationer för sent.
Det hade ju sett illa ut för nomenklaturan om man hade tvingats döma mig till tre och ett halvt års fängelse för att ha gått mot röd gubbe.
Och ännu jobbigare hade det ju blivit att förklara för allmänheten hur jag hade fått ihop skatteskulder på 30, 40 eller varför inte 50 miljoner genom att gå mot röd gubbe.
.
att jag hade lämnat in några deklarationer för sent.
Det hade ju sett illa ut för nomenklaturan om man hade tvingats döma mig till tre och ett halvt års fängelse för att ha gått mot röd gubbe.
Och ännu jobbigare hade det ju blivit att förklara för allmänheten hur jag hade fått ihop skatteskulder på 30, 40 eller varför inte 50 miljoner genom att gå mot röd gubbe.
.
torsdag 27 maj 2010
Med rätt att dölja.
.
Jag ser i NSD, onsdagen den 26 maj 2010 att Sven-Erich Bucht tillägnat sig den gamla fina nationalsocialdemokratiska vanan att marjasinera.
Ohämmat fifflande med kvitton, klippande, klistrande och limmande döljer vem som ätit och druckit, eller bara druckit, och med vilket syfte. Privata levnadskostnader förvandlas på detta sätt snart till kommunala utgifter.
Såväl skatteverk som rättsväsende är efter 70 års korrumperande maktinnehav impregnerade med lojal nationalsocialdemokrati. Avslöjande är osannolikt. Rättslig påföljd utesluten. I likhet med den kriminelle landshövdingen Sigvard Marjasin löper inte Sven-Erich Bucht minsta risk att bli dömd. Sigvard Marjasin blev åtalad – men inte dömd för sina genant uppenbara brott.
I Norrbotten har vi Jan Wallström som åklagarattrapp varför grova förmögenhets-, förskingrings- och skattebrott som härvan runt Sven-Erich Bucht, Per-Ola Eriksson, Bo Johansson och Jan Saradlic, med OBOL som gemensam nämnare innebar, och som bland annat dränerade Längmanska Klantfonden på mångmiljonbelopp och statliga LKAB på hisnande summor, passerar obemärkt, trots en närmast exempellös uppmärksamhet i media.
Rättsväsendets odelade uppmärksamhet går istället till att bevaka vilken dag Mikael Styrman hinner deklarera eller inte hinner deklarera efter en myndighetsjakt med kriminella förtecken och utan motstycke i modern svensk historia.
Man kan fråga sig varför den ”gode” Sven-Erich behöver dölja vad han gjort när han ändå tillhör ett straffriförklarat frälse? Har han kanske drabbats av den för nationalsocialdemokratin och vissa bemärkta överlöpare så vanliga fäblessen för hemlighetsmakeri, bland annat manifesterad i IB-organisationen när det begav sig?
Kan Sven-Erich Bucht inte längre skilja på Haparanda kommun och en hemlig spionorganisation? Är det kanske dags att byta namn? Jag dristar mig att föreslå
Sven-Erich Bond – med rätt att dölja!
.
Jag ser i NSD, onsdagen den 26 maj 2010 att Sven-Erich Bucht tillägnat sig den gamla fina nationalsocialdemokratiska vanan att marjasinera.
Ohämmat fifflande med kvitton, klippande, klistrande och limmande döljer vem som ätit och druckit, eller bara druckit, och med vilket syfte. Privata levnadskostnader förvandlas på detta sätt snart till kommunala utgifter.
Såväl skatteverk som rättsväsende är efter 70 års korrumperande maktinnehav impregnerade med lojal nationalsocialdemokrati. Avslöjande är osannolikt. Rättslig påföljd utesluten. I likhet med den kriminelle landshövdingen Sigvard Marjasin löper inte Sven-Erich Bucht minsta risk att bli dömd. Sigvard Marjasin blev åtalad – men inte dömd för sina genant uppenbara brott.
I Norrbotten har vi Jan Wallström som åklagarattrapp varför grova förmögenhets-, förskingrings- och skattebrott som härvan runt Sven-Erich Bucht, Per-Ola Eriksson, Bo Johansson och Jan Saradlic, med OBOL som gemensam nämnare innebar, och som bland annat dränerade Längmanska Klantfonden på mångmiljonbelopp och statliga LKAB på hisnande summor, passerar obemärkt, trots en närmast exempellös uppmärksamhet i media.
Rättsväsendets odelade uppmärksamhet går istället till att bevaka vilken dag Mikael Styrman hinner deklarera eller inte hinner deklarera efter en myndighetsjakt med kriminella förtecken och utan motstycke i modern svensk historia.
Man kan fråga sig varför den ”gode” Sven-Erich behöver dölja vad han gjort när han ändå tillhör ett straffriförklarat frälse? Har han kanske drabbats av den för nationalsocialdemokratin och vissa bemärkta överlöpare så vanliga fäblessen för hemlighetsmakeri, bland annat manifesterad i IB-organisationen när det begav sig?
Kan Sven-Erich Bucht inte längre skilja på Haparanda kommun och en hemlig spionorganisation? Är det kanske dags att byta namn? Jag dristar mig att föreslå
Sven-Erich Bond – med rätt att dölja!
.
fredag 14 maj 2010
Ryggmärgsreflexen.
.
Varför lät psykopaterna nära makten åklagarattrappen Jan Wallström yrka på fem års fängelse och sju års näringsförbud för mig i onsdags, för att några deklarationer kommit in för sent?
Förmodligen är det en ganska bra värdemätare på hur darriga de är, hur hotade de upplever att deras förmåner är. Det finns ju ingen rimlig anledning att döma till ett så hårt straff, eller för den delen att döma över huvud taget. Redan ett betydligt kortare straff skulle dessutom upplevas som oproportionerligt hårt för den som bemödar sig att sätta sig in i vad det handlar om.
Men när deras förmåner hotas handlar psykopaterna i panik. Mikael Styrman måste in i fängelse, ordentligt, och före valet, och före nästa val också för säkerhets skull. Det är förmodligen samma, av panik orsakade, kortslutning i hjärnkontoret som myglarna i Göteborg gav prov på, när de tog sig till att låta vakter hindra ett TV-team, från att komma in på ett offentligt möte, med ett allmännyttigt bostadsföretag.
Apropå det, så var det ju verkligt god TV-underhållning att få ser när det myglande slöddret springer som skållade råttor så fort Janne Josefsson visar sig. Den goda underhållningen har en tråkigare baksida. Utan att på något vis vilja förringa Uppdrag Gransknings (UG) skickliga journalistiska, och taktiskt väl genomförda arbete, som ligger bakom programmet, visar inslagen att det inte alls är omöjligt att avslöja den grova brottsligheten inom politiken och den offentliga sektorn. Det går naturligtvis – om man vill. Kan journalisterna på UG, då kan naturligtvis åklagare och polis också. Särskilt med beaktande av deras större befogenheter. Eller kanske man bör säga kunde – om de inte var korrumperade gangsters hela kopplet. Det blir förmodligen inte så lätt att få vårt korrumperade rättsväsende att göra något vettigt i ärendet.
Av UG:s inslag om rötan i Göteborg kan man förstå att många decenniers ombudsmannavälde lett till att förhållandevis korkade funktionärer, på relativt låg nivå i den offentliga sektorn, ostörda får ägna sig åt svarta miljonaffärer, med skattebetalarnas egendom. Det är svårt att tro att det beror på något annat än att tjänstemännens insikter om olagligheter som politikerna ägnar/ägnat sig åt gör att politikerna inte kan utöva någon auktoritet mot tjänstemännen. De skulle då själva åka dit. Därför leder UG:s avslöjanden, åtminstone så här långt, till ett utdraget gullande med brottslingarna. Sveriges rättsväsende synes tillfreds med att åka omkring med färggranna tuffa bilar och tuffa uniformer, bälten och spännen. Det är inte så lite dagisverksamhet över det hela. Hederliga åklagare är det som skulle göra skillnad men det förefaller tveksamt om det finns några sådana över huvud taget.
Kanske ännu viktigare är avsaknaden av en okorrumperad och istället dugande press, vilket mycket väl illustreras av den Göteborgska gangsterhoppan Helena Nyhus uttalande om journalistiken, i slutet av inslaget om Göteborgsrötan i UG onsdagen den 12 maj.
Man kan nog lugnt utgå ifrån, att om det ser ut så där i Göteborg, ser det ungefär likadant ut i Malmö, Norrköping, Uppsala, Örebro, Sundsvall och många – kanske alla – Svenska småkommuner. Och sen är det 10 ggr värre i Stockholm.
Dags för statsministern att än en gång gå ut och bekräfta sitt förtroende för den svenska rättssäkerheten och rättsväsendet – eller har Fredrik gjort sig tillräckligt löjlig på det här området nu?
Själv tror jag att man måste leta reda på en lämplig pinne och börja peta i den här skiten. Ett lämpligt första steg är att sopa rent framför egen dörr så att man inte blir bortsopad själv när den här skiten börjar leta sig in i de egna kontoren…
Det duger inte längre att ducka.
.
Varför lät psykopaterna nära makten åklagarattrappen Jan Wallström yrka på fem års fängelse och sju års näringsförbud för mig i onsdags, för att några deklarationer kommit in för sent?
Förmodligen är det en ganska bra värdemätare på hur darriga de är, hur hotade de upplever att deras förmåner är. Det finns ju ingen rimlig anledning att döma till ett så hårt straff, eller för den delen att döma över huvud taget. Redan ett betydligt kortare straff skulle dessutom upplevas som oproportionerligt hårt för den som bemödar sig att sätta sig in i vad det handlar om.
Men när deras förmåner hotas handlar psykopaterna i panik. Mikael Styrman måste in i fängelse, ordentligt, och före valet, och före nästa val också för säkerhets skull. Det är förmodligen samma, av panik orsakade, kortslutning i hjärnkontoret som myglarna i Göteborg gav prov på, när de tog sig till att låta vakter hindra ett TV-team, från att komma in på ett offentligt möte, med ett allmännyttigt bostadsföretag.
Apropå det, så var det ju verkligt god TV-underhållning att få ser när det myglande slöddret springer som skållade råttor så fort Janne Josefsson visar sig. Den goda underhållningen har en tråkigare baksida. Utan att på något vis vilja förringa Uppdrag Gransknings (UG) skickliga journalistiska, och taktiskt väl genomförda arbete, som ligger bakom programmet, visar inslagen att det inte alls är omöjligt att avslöja den grova brottsligheten inom politiken och den offentliga sektorn. Det går naturligtvis – om man vill. Kan journalisterna på UG, då kan naturligtvis åklagare och polis också. Särskilt med beaktande av deras större befogenheter. Eller kanske man bör säga kunde – om de inte var korrumperade gangsters hela kopplet. Det blir förmodligen inte så lätt att få vårt korrumperade rättsväsende att göra något vettigt i ärendet.
Av UG:s inslag om rötan i Göteborg kan man förstå att många decenniers ombudsmannavälde lett till att förhållandevis korkade funktionärer, på relativt låg nivå i den offentliga sektorn, ostörda får ägna sig åt svarta miljonaffärer, med skattebetalarnas egendom. Det är svårt att tro att det beror på något annat än att tjänstemännens insikter om olagligheter som politikerna ägnar/ägnat sig åt gör att politikerna inte kan utöva någon auktoritet mot tjänstemännen. De skulle då själva åka dit. Därför leder UG:s avslöjanden, åtminstone så här långt, till ett utdraget gullande med brottslingarna. Sveriges rättsväsende synes tillfreds med att åka omkring med färggranna tuffa bilar och tuffa uniformer, bälten och spännen. Det är inte så lite dagisverksamhet över det hela. Hederliga åklagare är det som skulle göra skillnad men det förefaller tveksamt om det finns några sådana över huvud taget.
Kanske ännu viktigare är avsaknaden av en okorrumperad och istället dugande press, vilket mycket väl illustreras av den Göteborgska gangsterhoppan Helena Nyhus uttalande om journalistiken, i slutet av inslaget om Göteborgsrötan i UG onsdagen den 12 maj.
Man kan nog lugnt utgå ifrån, att om det ser ut så där i Göteborg, ser det ungefär likadant ut i Malmö, Norrköping, Uppsala, Örebro, Sundsvall och många – kanske alla – Svenska småkommuner. Och sen är det 10 ggr värre i Stockholm.
Dags för statsministern att än en gång gå ut och bekräfta sitt förtroende för den svenska rättssäkerheten och rättsväsendet – eller har Fredrik gjort sig tillräckligt löjlig på det här området nu?
Själv tror jag att man måste leta reda på en lämplig pinne och börja peta i den här skiten. Ett lämpligt första steg är att sopa rent framför egen dörr så att man inte blir bortsopad själv när den här skiten börjar leta sig in i de egna kontoren…
Det duger inte längre att ducka.
.
måndag 10 maj 2010
Grekerna har mycket att lära!
.
Inte utan rätt har från olika håll kritik framförts mot hur grekerna beviljat sig stora fördelar, låg pensionsålder osv. Det kanske är ännu rättare att påstå att det är den grekiska offentliga sektorn som skott sig, och nu skor sig på övriga Europas bekostnad.
Exempelvis har i den offentliga debatten, i fördömande ordalag, nämnts att det i Grekland finns en bonus för statstjänstemän som kommer i tid till jobbet. Huga vilken arbetsmoral och vilka förmåner. Sådär gör vi minsann inte i Sverige.
I Sverige kan en offentliganställd istället kliva på tåget på hemorten och få räkna tågresan, tur- och retur, som arbetstid (med betald biljett?). Om han/hon känner sig omotiverad att åka till jobbet kan vederbörande istället arbeta hemifrån. - Det Ni!
Grekerna är ett efterblivet folk som har mycket att lära av oss svenskar om hur man bygger upp en dugande och effektiv offentlig sektor som jobbar samhällsnyttigt och inte bara gör skada, när man då och då trots allt besöker jobbet.
.
Inte utan rätt har från olika håll kritik framförts mot hur grekerna beviljat sig stora fördelar, låg pensionsålder osv. Det kanske är ännu rättare att påstå att det är den grekiska offentliga sektorn som skott sig, och nu skor sig på övriga Europas bekostnad.
Exempelvis har i den offentliga debatten, i fördömande ordalag, nämnts att det i Grekland finns en bonus för statstjänstemän som kommer i tid till jobbet. Huga vilken arbetsmoral och vilka förmåner. Sådär gör vi minsann inte i Sverige.
I Sverige kan en offentliganställd istället kliva på tåget på hemorten och få räkna tågresan, tur- och retur, som arbetstid (med betald biljett?). Om han/hon känner sig omotiverad att åka till jobbet kan vederbörande istället arbeta hemifrån. - Det Ni!
Grekerna är ett efterblivet folk som har mycket att lära av oss svenskar om hur man bygger upp en dugande och effektiv offentlig sektor som jobbar samhällsnyttigt och inte bara gör skada, när man då och då trots allt besöker jobbet.
.
Förbjud sjunkande kurser.
.
Euroländerna har tydligen bestämt sig för att Euron ska följa US-dollarn utför stupet och hyperinflation ska bli även Europas melodi. Alltihop tydligen för att ”aktiekurserna ska stiga igen”.
Hyperinflation blir nämligen lätt, och kanske oundvikligen, följden av okontrollerat pengatryckande.
Beslut om att trycka mer pengar tycks fattas tämligen snabbt och friktionsfritt till skillnad från många andra viktigare och klokare beslut som skulle behöva fattas.
Varför göra sig så mycket besvär med att trycka alla dessa pengar? Varför inte bara förbjuda lågkonjunkturen och besluta att aktiekurser bara får stiga? Det är ju ungefär det Europas politiker försöker göra.
Förbjud genast börserna att notera sjunkande kurser. Det här är nämligen lika dödfött och tjänar endast till att förvärra problemen sedan, när pengatryckandets glans mattats och verkligheten kommer ikapp.
.
Euroländerna har tydligen bestämt sig för att Euron ska följa US-dollarn utför stupet och hyperinflation ska bli även Europas melodi. Alltihop tydligen för att ”aktiekurserna ska stiga igen”.
Hyperinflation blir nämligen lätt, och kanske oundvikligen, följden av okontrollerat pengatryckande.
Beslut om att trycka mer pengar tycks fattas tämligen snabbt och friktionsfritt till skillnad från många andra viktigare och klokare beslut som skulle behöva fattas.
Varför göra sig så mycket besvär med att trycka alla dessa pengar? Varför inte bara förbjuda lågkonjunkturen och besluta att aktiekurser bara får stiga? Det är ju ungefär det Europas politiker försöker göra.
Förbjud genast börserna att notera sjunkande kurser. Det här är nämligen lika dödfött och tjänar endast till att förvärra problemen sedan, när pengatryckandets glans mattats och verkligheten kommer ikapp.
.
Två meter ner.
.
Socialstyrelsen riktar kritik mot sjukhusen i Kiruna och Sunderbyn sedan en 70-årig kvinna i onödan avlidit på grund av ”prestige” sjukhusen emellan. Av sparsamma tidningsreferat framgår dåligt vilken slags prestige. Intrycket blir att myndighetens kritik begränsar sig till kommunikations- och samarbetsproblem och inte systemfel.
Det är fel.
Händelsen är i själva verket bara ett exempel på vilka konsekvenserna i sämsta fall blir i en organisation som systematiskt vårdar patienter vid fel sjukhus. Kirurgiska patienter som vårdas vid något av de tre sjukhusen utan akut kirurgi. Kiruna, Kalix och Piteå.
Vilka mekanismer är det då som regelbundet för enskilda patienter leder ”six feet under” eller i svensk översättning och med svenska mått – två meter ner?
En övergripande princip som anvisar att inga akut sjuka kirurgiska patienter får vårdas vid de tre nämnda sjukhusen men som man av olika skäl bryter mot. Oftast med argumentet platsbrist i Sunderbyn och med tillägget – klarar ni ingenting själva?!
Det innebär också att kritiskt sjuka kirurgpatienter vägras intensivvård på småsjukhusen med stöd av gällande organisation. Vilket gör att intensivvård antingen inleds för sent efter ankomst till ”rätt” sjukhus eller inte alls.
Organisationen bör därför döpas till – Två-meter-ner-vården.
Hur många som redan har identifierat problemet och dess orsaker är oklart. Socialstyrelsen har det uppenbart inte.
Tilläggas bör att Två-meter-ner-vården hittills har genomförts inom Division Opererande Specialiteter. Febril aktivitet pågår dock för att snarast efter valet inleda det stora språnget. Närsjukhusreformen där hjärntvätt av befolkningen redan pågår, senast med allmänt möte i Kalix som av medier föregicks med tystnad.
Att det just är närsjukvård som redan idag erbjuds kirurgiska patienter i Kiruna, Kalix och Piteå talar man helst tyst om.
I morgon, eller rättare sagt någon gång efter valet, lanseras modellen i full skala för alla patienter – även medicinska – till hälften av länets innevånare.
Två-meter-ner-vården.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Socialstyrelsen riktar kritik mot sjukhusen i Kiruna och Sunderbyn sedan en 70-årig kvinna i onödan avlidit på grund av ”prestige” sjukhusen emellan. Av sparsamma tidningsreferat framgår dåligt vilken slags prestige. Intrycket blir att myndighetens kritik begränsar sig till kommunikations- och samarbetsproblem och inte systemfel.
Det är fel.
Händelsen är i själva verket bara ett exempel på vilka konsekvenserna i sämsta fall blir i en organisation som systematiskt vårdar patienter vid fel sjukhus. Kirurgiska patienter som vårdas vid något av de tre sjukhusen utan akut kirurgi. Kiruna, Kalix och Piteå.
Vilka mekanismer är det då som regelbundet för enskilda patienter leder ”six feet under” eller i svensk översättning och med svenska mått – två meter ner?
En övergripande princip som anvisar att inga akut sjuka kirurgiska patienter får vårdas vid de tre nämnda sjukhusen men som man av olika skäl bryter mot. Oftast med argumentet platsbrist i Sunderbyn och med tillägget – klarar ni ingenting själva?!
Det innebär också att kritiskt sjuka kirurgpatienter vägras intensivvård på småsjukhusen med stöd av gällande organisation. Vilket gör att intensivvård antingen inleds för sent efter ankomst till ”rätt” sjukhus eller inte alls.
Organisationen bör därför döpas till – Två-meter-ner-vården.
Hur många som redan har identifierat problemet och dess orsaker är oklart. Socialstyrelsen har det uppenbart inte.
Tilläggas bör att Två-meter-ner-vården hittills har genomförts inom Division Opererande Specialiteter. Febril aktivitet pågår dock för att snarast efter valet inleda det stora språnget. Närsjukhusreformen där hjärntvätt av befolkningen redan pågår, senast med allmänt möte i Kalix som av medier föregicks med tystnad.
Att det just är närsjukvård som redan idag erbjuds kirurgiska patienter i Kiruna, Kalix och Piteå talar man helst tyst om.
I morgon, eller rättare sagt någon gång efter valet, lanseras modellen i full skala för alla patienter – även medicinska – till hälften av länets innevånare.
Två-meter-ner-vården.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)