Den Sovjetryska kreaturtransporten

.

Så hamnade vi då på nattåget från Stockholm till Luleå - ofrivilligt naturligtvis.

Jag hade åkt moderna tåg några gånger i Mellansverige, bland annat mellan Stockholm och Kolmården, när jag satt i politiskt fängelse. Men minnena från ungdomens tågresor mellan Stockholm och Boden satt ordentligt fastetsade i mitt medvetande. Därför var jag skeptisk.

En sak som slog mig redan i ungdomen var att järnvägen till Övre Norrland gick via samhällen i inlandet, med byte till ganska långa anslutningsförbindelser om man skulle till befolkningscentra, vilka med undantag för Östersund alla ligger vid kusten. Bakgrunden lär ha varit att någon militär galenpanna hade tyckt att tåget till Övre Norrland, där det inte fanns mycket att försvara, inte fick gå nära kusten, för då kunde ryska marinen beskjuta transportleden. Järnvägen går fortfarande i inlandet anno 2010. Däremot tycks inte ryssarna vara farliga för järnvägen till Nedre Norrland som istället går längs kusten genom kuststäderna, som en järnväg ska gå. Riktigt hur den logiken hängde ihop förstod jag aldrig.

Jag kunde inte förstå att man inte hade ändrat på detta, att man fortsatte att köra tågen där det inte fanns några människor. Tågen borde gå med dubbelspårig järnväg genom kuststädernas centrum. Självklart tyckte jag att den då rådande spårdragningen var tokig. Den uppfattningen har tydligen inte delats av landets makthavare eftersom ingen förändring skett.

När vi åkte tåg i ungdomen, jag vill minnas att sista gångerna var vid ett tillfälle 1975 och en gång 1980, reagerade jag på att tågen tycktes ha varit med ett tag. De var ganska omoderna och obekväma. Ni kan säkert ana vad jag kände lördagen den 22 maj när jag klev ombord på tåget och såg att samma tåg rullar än mellan Stockholm och Luleå. Det var efterblivet på 1970-talet och nu 35 år senare rullar det än.

På de korta distanserna i Mellansverige går det moderna och bekväma tåg men nattåget mellan Stockholm och Luleå, som tar lång tid att åka med, har mer gemensamt med en Sovjetrysk kreaturtransport än med tågen i Mellansverige.

Det slog mig under resan att fönstrena inte längre gick att öppna. Jo, något enstaka fönster gick att öppna en liten springa på. Det förde tankarna till fångtransporter. Kanske kunde vi lika gärna vara på väg till Auschwitz? Restaurantvagnen serverade plastförpackad mikrougnsmat, precis som i nidvisorna. Tanken på Auschwitz var inte längre lika motbjudande.

SJ betyder Statens Järnvägar - inte Sveriges Järnvägar som man skulle kunna tro. Ordföranden heter Ulf Adelsohn. Gammal låtsasmoderat av nationalsocialdemokratins nåde. Han har varit ordförande för SJ sedan år 2002 och det heter fortfarande Statens Järnvägar.

Det slog mig att han har skött det här på ett sådant sätt att han borde dömas att åka fram och tillbaka med nattåget mellan Stockholm och Luleå resten av sitt liv. Det är inte säkert att det skulle ge norrlänningarna acceptabla tågförbindelser för det. Men om han tar med sin hustru, kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, kanske vi åtminstone skulle få en hörna avsatt i restaurantvagnen för en Balalajkaorkester, vilket skulle göra resan trevligare.

I ett avseende tycks det ha hänt saker och ting. Längs stora delar av sträckan pågick avverkningar som ska göra tågförbindelserna trädsäkra. Men tågen går lika förbannat ute i ödemarken där det inte finns några människor och de är jävligt obekväma.

Förmodligen röjer jag inga stadshemligheter om jag säger att jag inte är övertygad om att Ulf Adelsohns ledarskap är det bästa för att förflytta sveriges järnvägar från 1950-talet till 2010-talet.

Regeringen har efter vinterns problem med järnvägsförbindelserna tillsatt Per Unckel att utreda varför inte järnvägen fungerar. En gammal moderatpolitruk ska alltså utreda varför en annan gammal moderatpolitruk inte kan sköta sitt jobb. Varför blir jag inte lugnad? Det är möjligt att Per Unckel kommer att göra ett bra jobb men själva upplägget känns inte bra. Det andas alldeles för mycket gamla sosse-mygel-tricks. Åtminstone ser det ut att mer vara till för att dryga ut Per Unckels lön än till att ge oss fungerande järnvägar.

I TV har vi kunnat se hur norska tågförbindelser, mellan Oslo och Bergen, i mycket, mycket svårare förhållanden faktiskt fungerar.

Oppositionen, å andra sidan, har haft 70 år på sig att få tågen att fungera och har bara gjort skit av alltihop. Nu vill de satsa på snabbtåg. Men felet är inte att de svenska tågen går för sakta. Felet är att de inte går alls. Och man blir inte lyckligare av att sitta i ett stillastående snabbtåg än i ett stillastående vanligt tåg. Om man istället får de svenska vanliga tågen att gå ens sakta och någotsånär på tidtabell så har man kommit ganska långt. Den pågående avverkningen kommer säkert att förbättra situationen märkbart. Den gör dock inte tågen 50 år yngre. För att kunna göra det tricket krävs pengar som då inte bör ha slösats bort på dödfödda tunnelprojekt. Avverkningen löser inte heller problemen med isansamling under tågen och blockerade växlar som får kollektivtrafiken i Stockholm att stanna. Om detta ska jag återkomma i en annan blogg.

.