De hade i alla fall tur med vädret.

.

Den 22:a februari tillkännagav jag och Anders Mansten att vi skulle bilda ett landstingsparti för att försöka rädda den allt snabbare sönderfallande sjukvården i Norrbottens län. Strax efter har den offentliga brottsligheten känt sig tvungen att engagera även Elsäkerhetsverket i den politiska kampen. Det ska, som jag strax ska berätta, visa sig få både dråpliga och tragiska konsekvenser.

Den 5 mars besöktes Ekfors av en elsäkerhetsinspektör. Det förekommer med något års mellanrum. Denna gång var det Jan Marklund som gjorde oss den äran. Inget särskilt framkom vid besöket. Rutinfrågor ställdes och besvarades rutinmässigt.

Den 24 mars kommer bomben. Då slår ett brev ned i brevlådan från samme Marklund. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta när den offentliga brottsligheten ställer till det, men den här gången blev jag förbannad. Marklund har nämligen tagit sig för att utfärda ett omedelbart förbud för Ekfors att utföra elinstallationsarbeten! Och varför det frågar sig den intelligente läsaren. Jo, Marklund har, utan någon föregående dialog med bolaget, tagit sig för att fatta beslut och grunda det på att Ekfors behörige installatör är en vid Ekfors anställd person som även äger och driver ett elinstallationsföretag.

Detta är en etablerad metod helt i enlighet med föreskrifter och lagstiftning, sedan tidigare känt och självfallet accepterat av Elsäkerhetsverket. Ändå tar sig denne Marklund för att utan vidare utredning eller diskussion utfärda ett omedelbart, och enligt ovan även helt grundlöst, förbud för Ekfors att bedriva sin samhällsnyttiga verksamhet. Om inte jag hade sett så mycket svammel genom åren från den offentliga brottsligheten hade jag säkert tagit mig för pannan.

Nu blev jag arg istället. Så arg faktiskt att jag omedelbart slängde iväg ett brev till Elsäkerhetsverkets generaldirektör, en man vid namn Magnus Olofsson, i vilket jag faktiskt lovade att kalla till presskonferens om de inte omedelbart återtog sitt rättsvidriga förbud. När jag hade sovit på saken insåg jag att den moraliska nivån i den svenska statsförvaltningen kanske inte är högre än beslutet antyder. Om vi ska hålla presskonferens varje gång en offentliganställd gör ett rättsövergrepp mot oss då får ju många medieföretag allvarligt överväga att öppna en filial i Övertorneå. För mig är elsäkerheten en så viktig fråga att det är ett helgerån att använda sig av elsäkerheten i sådana här tarvliga kampanjer med kriminella förtecken. Det var ju även uppenbart att Marklund var beordrad, att han hade fått en beställning, vilket ganska säkert involverar hans chefer.

Det hade väl kunnat bli alldeles utmärkta trakasserier mot Ekfors av detta. Som statsterrorismens seder bjuder skulle Ekfors tvingas använda ännu mer pengar till ännu fler och ännu onödigare rättsprocesser för att komma till rätta med Elsäkerhetsverkets övergrepp.

När vi blir hårt angripna brukar det alltid bli en storm i vår närhet eller någon annanstans i landet så att det blir några veckors elavbrott utanför koncessionsgränsen och de stora får åka runt och plocka upp spillrorna av sina fallfärdiga nät. Det har ibland känts som om vi haft högre makter eller åtminstone vädret på vår sida. Inte så den här gången. Det var alldeles utmärkt väder, men högre makter skulle ändå till synes göra sig påminda.

Marklund hade skrivit och postat sitt brev till oss den 22 mars. Den 24 mars, vid lunchtid, bränner Vattenfall upp en linjemontör. Passande nog på Likskär utanför Luleå. Nyheten om dödsfallet når oss ungefär samtidigt som brevet med besked om att vi av Marklund har förbjudits att bedriva vår verksamhet. Han kunde knappt haft sämre timing sa jag. Det skulle vara om han postat brevet den 23 mars. Jodå, säger min medarbetare Henrik, han kunde ha postat det på förmiddagen den 24 mars. Så sant, men tajt var det.

Det framgår av rapporteringen i media att arbetena hade bedrivits på Luleå Energis anläggningar av Vattenfall i egenskap av entreprenör. Vattenfall hade i sin tur anlitat en underentreprenör åt vilket företag den omkomne montören arbetade. I samma ledningsgata hade funnits tre ledningar. En ny luftledning under uppförande. En befintlig luftledning som skulle byggas om och som därför hade sidolutats för att ge plats åt den nya ledningen samt en lågspänningsledning. Den befintliga luftledningen hade sidolutats mot lågspänningsledningen. Den omkomne montören hade klättrat upp i lågspänningsledningen och därvid kommit i kontakt med den sidolutade och spänningsförande ledningen och omkommit.

Helikopterambulansen som bara behövde åka från Gällivare till Luleå, ca 25 mil, hade kommit fram redan på eftermiddagen, men inte hjälpte det den omkomne montören.

Av den efterföljande rapporteringen framgick tämligen tydligt att Marklunds chef Fredrik Sjödin inte hade några större ambitioner att söka utkräva något ansvar hos sin statliga kollega till följd av det av allt att döma ganska onödiga dödsfallet. Det var inte aktuellt med några omedelbara förbud där inte. Det hade nog blivit annat ljud i skällan om dödsfallet inträffat hos Ekfors. Vi hade ju faktiskt två dagar innan dödsfallet belagts med ett visserligen olagligt men ändå omedelbart förbud, trots att vi aldrig har några dödsfall samtidigt som montörerna genom åren dött som flugor i områdena runt omkring oss.

Varför tycker jag då att detta är av allmänt intresse? Det är väl ganska känt hur den offentliga brottsligheten opererar? Det kanske det är, för en del åtminstone. Mindre känt för andra.
Det verkligt allvarliga är dock, vid sidan av insikten om vilka stora brister i rättssäkerhet detta indikerar, vad det betyder för den svenska kärnkraftssäkerheten.

Om ett kärnkraftverk missköts, så att det går i luften, kan tiotusentals människor, kanske mer, omkomma. Hundratusentals människor kan drabbas av allvarlig sjukdom och svårt lidande. Minst lika många kan drabbas av enorm ekonomisk skada och en hel landsända kan bli tvungen att överges. Om till exempel Oskarshamn eller Forsmark drabbas vid ogynnsam vind, kan vi bli tvungna att överge hela Mälardalen, med en betydande del av såväl Sveriges åkermark och bostadsbestånd som vårt industrikapital, för kanske hundratals år framåt. Det går ju inte att lita på, att till exempel tillsynen av kärnkraften fungerar, när vi har ledande politiker som har det dåliga omdömet, att använda viktiga statliga specialmyndigheter som Elsäkerhetsverket, till sådana här kriminella politiska övergrepp. Och vad säger att den missriktade statliga kollegialiteten inte slagit rot även inom kärnkraftstillsynen, särskilt om budskapet är att ett sådant här beteende inte bara godtas utan även uppmuntras?

Men säga vad man vill om Elsäkerhetsverkets numera bristande moral och duglighet
– de hade i alla fall tur med vädret på Likskär den 25 mars 2010.

.