Bildt, CIA, NSA och Vilks

.
I kölvattnet på det kalla krigets slut har det amerikanska militärindustriella komplexet fått det allt svårare att finna fiender, som kan motivera dess existens och framför allt dess andel av de amerikanska skattemedlen.


Först Irak, därefter Afghanistan

Irak såg ju lovande ut ett tag. Där ställde man till det så att en i och för sig diktatur, men ändå med en relativ trygghet och ordning, förvandlades till ett rättslöst och ödelagt kaos i ordets bokstavliga betydelse. Sen började Irak utvecklas till ett nytt Vietnam och man fick bråttom därifrån.

Som tröstpris fick man Afghanistan av den amerikanska administrationen. Nu när det också börjat Vietnamiseras letar man efter något nytt fattigt land att bomba till stenåldern och sedan överge.


Senare Jemen

Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som gjort delar av den amerikanska administrationen stora tjänster och därför även åtnjutit, och åtnjuter, vissa gentjänster, hade av allt döma fått information om att Jemen var nästa skjutfält. Men nu trängde sig Nordkorea emellan. Nåja, shit happens. Men Jemen finns ju kvar och kan bombas senare.


Medeltida trick

Efter Irakkrigen har ett gammalt knep från den mörka medeltiden dammats av – religionskriget. Det är dock viktigt att komma ihåg att enligt retoriken är det dom, men inte vi, som ägnar sig åt religionskrig. ”Vi” är istället hotade och anfallna. Jag säger vi, för vi är ju med i Afghanistan, gubevars. Fast vi är ju inte där och krigar, utan vi hjälper till. Stopp ett tag. Hur blev det nu? De krigar, vi försvarar oss, och hjälper till – i Afghanistan! Vi hjälper dem som är där och skjuter sönder Afghanistan för att Afghanerna ska kunna bygga upp sitt land. Och så skjuter de ihjäl folk godtyckligt, bland annat från drönare på hög höjd. Allt för att tvinga dem att låta sina flickor gå i skola och låta sina kvinnor slippa burka. Dock är det något oklart i skrivande stund, om det godtyckliga dödandet upphör om flickorna får gå i skola? Det finns även de, som påpekar att även kvinnor och deras anförvanter dödas godtyckligt. Man måste nog betrakta det som minst sagt ologiskt att det godtyckliga dödandet ska påverka vare sig burkor eller kvinnlig skolgång.


Kejsarens nya kläder

Propagandakriget mot muslimer letar sig lite oväntade vägar. Lars Vilks har utmärkt sig tidigare, och blivit hyllad, främst av socialister, lite tillspetsat för sin oförmåga att skilja på mitt och ditt. Bland annat manifesterad genom uppförandet, utan lov, av ”drivvedsskulpturen” Nimis vid Håle Stenar i Kullabergs Naturreservat. Uppförandet av Nimis är något som hyllas av det kulturintresserade rövslickaretablissemanget, specialiserade på att göra sig märkvärdiga genom att tolka ”obegriplig” konst. För oss som är för dumma för att begripa obegriplig konst går naturligtvis jämförelsen gärna till HC Andersens fina saga ”Kejsarens nya kläder”. Många minns säkert sagan, i vilken skojare vävde nya kläder åt kungen. Men bara riktigt kloka personer kunde se tyget. För dumbommar var och förblev tyget osynligt. Så medan en del ser Vilks som ett geni, ser andra honom som en drivvedskludd, eller varför inte – en vävare.


Furstarna pekar – konstnärerna målar

Under senare tid har Vilks mest uppmärksammats i PK-pressen för sina insatser i propagandakriget mot världens 1,6 miljarder muslimer, genom att han gjort en nidbild av profeten Muhammed som rondellhund. Det är, såvitt bekant, inte känt om Vilks gjort detta på uppdrag eller spekulation. Men man behöver nog inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att anta att han antingen redan fått, eller snart får, sin belöning. Möjligen i form av skattefinansierade bidrag, stipendier eller uppdrag, verksamt underlättade av någon person med goda relationer till det amerikanska militärindustriella komplexet, direkt eller indirekt. Nå, det är väl inte så konstigt. Konstnärer behöver ju också leva. Och så har det varit i alla tider – furstarna pekar och konstnärerna målar.


Våra nära och kära betalar priset

Det är klart att ett sådant konstverk som rondellhundsprofeten är ägnat att stärka motsättningarna mellan muslimer och övriga. Det senaste konstverket har dock den, för oss vanliga människor mycket stötande, baksidan att det bidrar till att göra oss till allt mer fullvärdig part i religionskriget, något som krigshetsarna å sin sida ser som en fördel. Nackdelen är att det riskerar att utsätta oss och våra närmaste för både kalsongbombare och politiska tjuvlyssnande poliser och sannolikt även hemliga tjuvlyssnare av IB-typ. Allt med de bästa av föresatser, naturligtvis.


Varför viktigt att kränka?

Låt mig uppehålla mig kring rondellhundskarikatyren. Vad finns det för rimlig anledning att göra något sådant? Synen på förbudet att avbilda profeten Muhammed omfattar inte alla bekännare till islam. Alla muslimer är inte heller militanta eller kalsongbombare som det lite vanvördiga slanguttrycket tycks vara idag. Och väldigt många såväl fredliga som militanta muslimer måste rimligen bli kränkta av en sådan bild.

Vi har religionsfrihet. Det innebär att vi själva fritt får bestämma om vi ska vara muslimer, kristna, buddhister eller något annat. Så då undrar man ju. En konstnär antas ju vara en känslig person som kan uppleva sådant som vi andra inte ens kan förnimma.

Oavsett vad man tycker om Vilks i övrigt kan man inte låta bli att undra över vad som drev honom att dels avbilda profeten och dels göra det i en sådan rimligen för alla muslimer så kränkande situation – som en rondellhund? Själv är jag inte särskilt religiös men nog skulle jag ta illa upp om någon av min religions viktigare symboler behandlades respektlöst. Om inte annat så för att man uppfattar den sårande avsikten.


Osämja  - de hemligas särintresse

Det räcker med att inte vara blind och döv för att inse, att det amerikanska militärindustriella komplexet har ett klart intresse av att öka motsättningarna mellan muslimer och icke-muslimer. Att över huvud taget skapa osämja kan ligga i deras intresse. USA är ju mer eller mindre nedlusat med, för de amerikanska skattebetalarna, hemliga bokstavskombinat, bemannade antingen med psykopater - eller om den termen inte är bekväm – med människor vars inbyggda moraliska kompass – om de alls har någon – tillåter dem att arbeta med subversiv verksamhet i organisationer, vars existens är hemlig för dem vars pengar man tar i anspråk för sin subversiva verksamhet.


Till Kairo

Det är märkligt att finna Lars Vilks, CIA, NSA och Carl Bildt på samma sida i propagandakriget. Det hade i alla fall inte jag trott och det tror jag att PK-pressen i vanlig ordning ”glömt” att betona. Men vad är det för ett konstverk att sitta i Sverige och kraxa och rita kränkande nidbilder av profeten Muhammed som rondellhund? I en europeisk randstat? Lars Vilks borde naturligtvis sätta upp dem i Kairo, i riktiga rondeller. Och varför inte resa Nimis mot Sfinxen eller Karnaktemplet i Luxor? På så sätt kan ju resten av Lars Vilks liv bli ett enda långt konstverk. Det blir äkta performance!

Här kan Bildt med sina nära relationer till delar av den amerikanska administrationen göra en insats för sin vapenbroder. Sedan tidigare är det känt att Egypten har pålitlig polis som säkerhetstörstande svensk polis gärna samarbetar med. Kanske vicekonungen av Bosnien, som jag såg någon fyndigt kalla Bildt, kan lägga ett ord för Vilks, så att han kan komma med på en transport med bokstavspsykopaterna till Egypten. De bör gärna ta ett lite större plan den här gången så att Nimis också ryms.


Vad har vi rätt att begära?

För att återvända till Bildt, så tycker jag, att en synnerligen motiverad fråga är, vilken lojalitet och vilken prioritering vi har rätt att förvänta oss av en minister, särskilt en utrikesminister. Om nationens intressen och främmande makts intressen står emot varandra, har vi då rätt att förvänta oss, och kräva, att ministern sätter nationens intressen i främsta rummet? Naturligtvis, självklart, säger säkert alla.

Men om då ministerns egna intressen och nationens intressen står emot varandra – hur blir det då? Jag tror att de flesta, kanske alla, tycker att vi även då har rätt att förvänta oss att ministern sätter nationens intressen i främsta rummet. Men blir det så? Kan vi med fog förvänta oss att ministern verkligen låter sina personliga intressen stå tillbaka för nationens intressen?


Turkietfrågan i rätt ljus

Det är i just detta ljus vi måste se Turkietfrågan i EU. Det är ju bekant att Bildt är en sorts politiker som kräver personlig motivation för att prestera rätt. Han är ju känd för att ha gjort USA, eller åtminstone delar av deras administration, stora tjänster. Vem minns inte ”ubåtarna” i svenska vatten, som han kompromisslöst utpekade som Sovjets, i en tid som det skulle visa sig att de över huvud taget inte var kapabla att få till några sådana insatser.

Carl Bildts vurmande för ett Turkiskt medlemskap i EU tedde sig först något märkligt, tyckte jag. Resten av Europa synes tämligen enigt om att det inte medför särskilt mycket gott för Europa om Turkiet kommer med i EU. Däremot får risken anses betydande för att Turkiets politisk-religiösa oro kan smitta resten av Europa. Det finns ett otillbörligt intresse som skulle kunna förklara Bildts iver att få med Turkiet. USA har historiskt alltid värnat relationen till Turkiet bland annat på grund av dess läge mellan oljefälten och tidigare Sovjet, numera Ryssland.


Tar hand om de sina

När Bildt & Co 1992 valde att skydda den egna platsen vid köttgrytorna genom att gömma sig bakom den fixa idén med kronförsvaret tvingades 100.000 svenska företag i konkurs. Han blev då, trots PK-pressens försäkringar om motsatsen, omöjlig som statsminister i Sverige. Men det amerikanska militärindustriella komplexet tar hand om de sina. Omöjlig som svensk minister, blev deras vapendragare, för att inte säga deras femtekolonnare, omhändertagen som europeisk om inte fredsduva så åtminstone ”fredsmäklare”.

Även för en ”fredsmäklare” som är känd för att låta ädlare motiv stå tillbaka för egennyttan kan det finnas skäl att driva Turkietfrågan. Ett Europa i fred och sämja behöver ingen fredsmäklare. Ett Turkiskt medlemskap kan därför vara, inte bara ett sätt att tillfredsställa sina vapendragare, utan även ett sätt att försäkra sig själv om en framtida plats vid köttgrytorna. Det amerikanska militärindustriella komplexet skulle med till visshet gränsande sannolikhet hälsa en europeisk ofred välkommen. Det senare behöver inte vara oviktigt för frågornas hantering.


Lik i garderoben kan ge nyval

Om den förda regeringspolitiken resulterar i grova misslyckanden som järnvägen och konfiskationen av Ekfors är det inte otänkbart att det finns mer av den varan att vänta sig i media före nästa val. Om de nyssnämnda ärendena är symptomatiska för regeringens kontroll – eller brist på kontroll – behöver man inte vara förvånad om nästa val inte kommer att ske på ordinarie tid.


Landet förtjänar bättre

Ett Turkiskt medlemskap i EU må vara ett angeläget intresse för USA och Carl Bildt, men det är inte i Sveriges intresse att Turkiet beviljas EU-medlemskap. Svenskarna, och deras barn och anförvanter, ska inte behöva bli kanonmat åt kalsongbombare och andra terrorister för att hålla Carl Bildt kvar vid köttgrytorna. Eftersom utrikesministern förefaller sakna förmåga att låta sina personliga intressen underordna sig landets och folkets bör Fredrik Reinfeldt byta ut Carl Bildt. Landet förtjänar bättre än att ha en utrikesminister som värderar förhållandet till främmande makt högre, och sätter egennyttan framför förhållandet till det egna landet och dess medborgares säkerhet.

Om rättsväsendet hade fungerat i det här landet, som i länder med bättre moralisk ordning, skulle Sveriges utrikesminister kunnat vara åtalad för högförräderi. Men med nuvarande ordning är ju något sådant inte att förvänta sig. Det skulle nästan bli lite löjligt om brottslingarna började åtala varandra. Eller som vi säger i Tornedalen: korpi ej syö korpi.


Välgödda oppositionspolitiker

Jag har tidigare, under min politiskt naiva och oskyldiga tid, förvånat mig över att grova oegentligheter från nationalsocialdemokratin, som skulle utgöra utomordentliga angreppspunkter för en hungrig oppositionspolitiker, ibland ledde till att oppositionen bara tittade bort. Inte ens en KU-anmälan fick man till, knappt ens en fråga till berörd minister.
Men det är klart – kan man sätta den egna nationen i andra hand är det naturligtvis en baggis att frångå sin officiella ideologi och svika sina väljare för att göra egennyttiga överenskommelser med sina politiska ”motståndare” även offrande andra människor och deras livsverk. (Medståndare – vore det ett bättre epitet för korrumperade politiker?)

Övertorneå den 2 januari 2011
Mikael Styrman
.