Den grekiska skölden och det onämnbara.

.
Intressant att följa rapporteringen om våra politikers ledning av världsekonomin mot avgrunden. Det blir nästan som att lösa rebusar. Under andra världskriget uttydde engelsmännen tyska meddelanden krypterade med Enigma-maskiner. Bletchley Park i Buckinghamshire var centrum för dechiffreringen.

Jag har varit skeptisk mot bildandet av euron och kluven i förhållande till EU. Som så mycket annat innehåller EU både plus- och minussidor. På plussidan har funnits den större respekt för enskilda individer och äganderätten som EU stått för i jämförelse med våra svenska maktberusade tjänstemän och politiker. På minussidan har helt klart funnits det kollossala byråkratiska spektaklet. Tyvärr tycks utvecklingen ha gynnat byråkrati och politisk inkompetens kombinerad med maktgalenskap, på bekostnad av moral och rättssäkerhet.

Tillsammans har krutuppfinnarna inom politiker- och bankskråna skapat ett skyddat och dysfunktionellt bankväsende. Eftersom politikerna fungerat som gårdvarar och skattemedelsinkastare åt den organiserade internationella bankbrottsligheten finns knappt något sunt bankväsende att bygga på. Oförmögna att backa åker våra politiker fullt fart framåt mot stupet och drar sina respektive nationer och därmed oss också med sig.

Enligt uppgifter i media ska EU:s politiker skapa en ny unionsskräpbank. Någonstans ifrån, förmodligen från sedelpressarna, ska 18.500 miljarder kronor tillföras skräpbanken. Det är så absurt att det är ett överlevnadskrav att kunna se det humoristiska i detta. Hur har exempelvis beloppet bestämts? Varför blev det just 18.500 miljarder kronor och inte 185.000 miljarder, 1.850.000 miljarder kronor eller för den delen 1.850.000 miljarder euro?
Förmodligen skulle många inte vilja veta sanningen bakom detta. Personligen befarar jag att beloppet är bestämt av slumpen av den enkla anledningen att för de politiker som beslutar om åtgärden är alla fyra beloppen likvärdiga och omöjliga att rangordna inbördes. Och hoppet står till att ingen annan heller ska förstå. Eftersom det handlar om pengar som inte finns är nog den hemska sanningen att de olika beloppen dessutom är lika verksamma mot den politiska skuldkrisen - eller rättare sagt overksamma. Det spelar därför ingen reell roll vilket belopp man väljer.

Om det inte var för den allvarliga verklighet som döljer sig bakom skulle man uppleva det som ytterst komiskt att hela EU och numera även USA använder sig av ”Greklandskrisen” som metafor för de monetära och finansiella systemens sammanbrott - skapade av inkompetenta, men skrupelfria, politiker och dito bankdirektörer. Genom att hålla liv i ”Greklandskrisen” riktas fokus mot låtsaskrisen Grekland istället för de verkliga ekonomiska sammanbrotten, de som kommer att dra ned Euron.

Man skulle lika gärna kunna rikta hela världens fokus mot den Gambiska ekonomin. Eller varför inte San Marino? Hur skulle det låta? ”Nasdaq och Dow Jones sjönk idag på grund av fortsatta oklarheter om skuldkrisen i Gambia”.

För att lyckliggöra våra politiker behövs det fler och större toppmöten, fler stängda stadskärnor, kolonner av limousiner, mer polisbilar och blåljus. Ja, säkert är det så. Men hur det ska kunna hjälpa ekonomin, det står skrivet i stjärnorna. Och det behövs nog mer än Enigma-maskiner för att lista ut svaret på dessa frågor.

Övertorneå den 4 oktober 2011
Mikael Styrman
.