Stockholmspolitiker i krig med naturlagarna

.
I det gamla Sovjetunionen tyckte stalinisterna att naturen hade misslyckats. Eller åtminstone tyckte de att de själva kunde göra ett bättre jobb.


Aralsjön

Världens då fjärde största insjö, Aralsjön, försågs med vatten från floderna Amu-Darja och Syr-Darja. Sjön saknade, och saknar, avlopp och vattennivån regleras genom avdunstning. Aralsjön försörjde tidigare den kringboende befolkning med ett gott fiske.


Konstbevattning av frilandsodlingar

Redan 1918 bestämde Lenin och bolsjevikregeringen att flodernas vatten skulle tas i anspråk för konstbevattning av odlingar av bomull, spannmål m.m (enl Wikipedia). Föga anade man antagligen att konsekvenserna skulle bli att Aralsjön som ännu 1960 var världens fjärde största insjö fram till idag skulle komma att förlora 80% av sin volym, vattennivån att sjunka med 19 m och salthalten att öka från 1% till 10% vilket gör sjön oduglig för fiske och orsakar svåra hälso- och försörjningsproblem för befolkningen runt sjön.


Ingen ändring av odlingsmetoder

Den som tror att det skulle leda till förändrade odlingsmetoder eller minskat vattenuttag för konstbevattningsändamål ur floderna Amu-Darja och Syr-Darja underskattar kraftigt människans dumhet. Eller åtminstone dumheten på hög politisk nivå.


Vända på floderna

Istället övervägde stalinisterna att vända på någon av de stora norrgående floderna i Sibirien för att kompensera för vattenbortfallet till Aralsjön. Av någon anledning blev detta inte utfört varför även konsekvenserna i miljön av den åtgärden är oklar.

Man kan sammanfattningsvis säga att människan inledde kraftigt vattenförbrukande frilandsodlingar i ett område där förutsättningar för sådana saknas.

Så långt är nog alla med, men kopplingen till Stockholm då?


Rätt år 1860 inte nödvändigtvis rätt år 2011

I Stockholm byggde man järnväg och bilvägar dimensionerade utifrån dåtidens transportbehov. Det var inget fel på det - då. Felet är det man gör nu. Trots att transportbehovet ökat hundrafalt envisas man med att göra våld på naturen och försöka tvångsvis trycka in dagens trafikbehov genom dåtidens öppning, vilket naturligtvis inte går.


Stadskärnan ödelagd

Det har lett till att man har ödelagt Stockholms ursprungligen vackra kärna. Området runt Strömsborg, som kunde ha varit det naturliga regeringshögkvarteret för en kostnadseffektiv förvaltning, men som naturligtvis inte kan inrymma dagens överbyråkratiserade och ineffektiva elefant till regeringskansli, har förvandlats till ett trafikinferno. Även områdena runt Riddarhuset, Riddarholmen och östra och västra kanterna av Gamla Stan, samt naturligtvis Slussen, har förstörts på motsvarande sätt. Ingenting att känna stolthet över precis. Om man hade varit marodör och hade velat ödelägga stadskärnan hade det varit svårt att göra det på ett effektivare sätt. Totalförstört men inte straffbart. Marodörens önskedröm. Och det har krutuppfinnarna i Stadshuset, Riksdagshuset och Rosenbad åstadkommit tillsammans.


Varken analys eller eftertanke

Istället för att mot logikens alla lagar, och mot de förutsättningar som naturen medger, försöka tvångsmata den infarktdrabbade flaskhalsen söderut med mer trafik än den kan svälja, borde man göra halt och fråga sig hur ett mer naturnära sätt att samhällsplanera på skulle se ut. Hur skulle naturen själv lösa ett snarlikt problem?


Hur skulle naturen göra?

Det här kan jämföras med hur naturen hanterar en explosion. Istället för att proppa eller tvångsmata den genom ett för litet hål låter naturen explosionen söka sig lättaste vägen ut.

Det skulle i Stockholm sannolikt innebära att man skulle nyttja de många spåren från centralen norrut även för trafik söderut genom att leda trafiken norrut och västerut genom och runt staden. Det är ganska vanligt på andra håll i världen att man leder trafik runt täta områden. Men i Stockholm envisas man med att trycka sig igenom. Ju trängre dess bättre. Utan att inse att det som var en begåvad lösning år 1860 inte nödvändigtvis är det 2011 med de andra förutsättningar som gäller nu.


Löser det lilla problemet till höga kostnader

Istället för att lösa det stora problemet, det med trafik inom Storstockholm använder man minst 30 Miljarder skattekronor, förmodligen i slutändan mycket mer, till att leda den obetydliga förbifartstrafiken förbi Stockholm, som inte ska besöka Stockholm, runt staden. Detta trots att det finns befintliga väglösningar som redan gör det och som istället kan förbättras till förhållandevis blygsamma kostnader.


Möjligt i Bangkok men omöjligt i Stockholm

Det känns lite konstigt, att man kan bygga motorvägar likt julgranar, i det jordbävningsnära Bangkok i Thailand, i tre våningar och flera filer i bredd. Men man kan inte bygga järnväg i två våningar ut ur Stockholm, norrut och västerut.


Norra Länken en produkt av fiffelsamhället

Vi låtsas ha samhällsplanering som ska förhindra de problem som uppstår i ett samhälle som växer okontrollerat. Men i praktiken är det bara spel för kulisserna. Vi jävlas med folk på enkel och betydelselös nivå: storlek på friggebod och träd som ska skymma utsikten. I det stora perspektivet växer samhället helt okontrollerat. Vi beter oss som om jordens resurser är oändliga. Som om det är ointressant om vi bor och arbetar i samma område och som om transporter alltid kommer att vara så billiga att vi kan bo och arbeta var som helst. Mot bakgrund av att vi passerat peak-oil är det helt oansvarigt att vi inte ens har ett sådant styrmedel att människor som väljer att bo och arbeta i samma område får en skatterabatt. Konsekvensen blir att vi tvingas bygga långsiktigt onödiga väglösningar för att olja och bensin ska kunna brännas helt i onödan. Och det sker till mycket stora, felinvesterade, pengar.


Nödlösningar istället för samhällsplanering

Istället för samhällsplanering har vi ett fiffelsamhälle som innebär att när politikens oförmåga till samhällsplanering leder till att politikerna sitter så illa med skägget i brevlådan att de akut måste göra något kan vilket stolligt projekt som helst genomföras. Numera vanligen åtföljt av mutor i lämpliga doser.


Vems fel?

Sedan kan man naturligtvis diskutera vad som är vems fel. Är det byggfirmors fel att de mutar politiker som kräver/vill bli mutade för att projekt ska komma framåt? Är det konsulternas fel att de levererar korkade och inskränkta förslag till lösningar när politikerna som sitter på pengarna ställer frågor så konstruerade att bara korkade svar kan bli ”rätt”? Är det politikernas fel att de fastställer korkade förslag utarbetade av korrumperade medlemmar i de innersta kretsarna? Är det kanske väljarnas fel som belönar politiker som levererar korkade nödlösningar istället för fungerande och rimlig samhällsplanering och berättar sagor om hur allt ska bli bra trots att bilen i flera avseenden är på väg ut över stupet?


Muta för bilväg går bra men inte muta för järnväg

Ett har jag svårt att omedelbart förstå. Varför går det bra att muta för att få bygga Norra Länken och för att få ödelägga söders berg med oklara konsekvenser, men inte för att dubblera järnvägen ut ur staden via norr och väster? Skulle det bli för billigt och generera för lite mutor? Eller är det rent av en kvarleva från när bilindustrin var stark och billobbyn styrde hela landet och saboterade både järnväg och kustsjöfart?

Det är mycket troligt att de pengar som kommer att förstöras genom byggandet av, och underhållet av, norra länken skulle komma till bättre användning om de istället hade använts till utbyggnad av järnvägen ut ur stan söderut, via norr och väster, samt till förbättring av befintliga billeder runt stan på västra sidan, eller i värsta fall en helt ny led i markplan, väster om stan, istället för den tunnel - Krematorium Stockholm  - som pengarna nu ska slösas bort på.

Övertorneå den 1 oktober 2011
Mikael Styrman
.