I
media diskuteras utanförskapets betydelse som utlösande och underhållande
faktor bakom bilbränderna och kravallerna som började runt Stockholm. En del
debattörer tycks anse att det är den enda och helt avgörande faktorn. Om inte
utanförskapet fanns skulle inga kravaller äga rum, tycks de anse. Andra tycks å
sin sida anse, att det endast handlar om förortsligister som bara griper
tillfället i flykten att roa sig på andras bekostnad.
Säkert
har båda sidor både rätt och fel, men det var inte det jag tänkte uppehålla mig
vid, utan den svårighet som man tycks ha inom väletablerade stadsdelar, att
förstå hur man i mindre lyckligt lottade stadsdelar upplever situationen.
Antag
att man kunde ge alla sin beskärda del av utanförskap. Om invånarna på
Östermalm, i Djursholm, på Lidingö med flera stadsdelar när som helst fick
räkna med att bli stoppade och visiterade på gatan, i tunnelbanan osv, av mörka
och tuffa poliser som sökte kokain mm, av främst de skälen att invånarna var
ljushyade, stiligt klädda, luktade svarta pengar, inside-affärer och mutor o
mygel lång väg samt visade tydliga tecken på sysslolöshet - misstänkta lösdrivare med andra ord.
Hur
mycket visitationer skulle krävas, för att samhörigheten mellan befolkningen i
finare stadsdelar och polisen skulle börja avta? Innan man började, man och man
emellan, att tala illa om polisen, ge dem öknamn och så småningom låta varje
möte, varje social sammankomst, innehålla en stunds diskussion om det senaste
föraktfulla som polisen hittat på?
Hur
länge skulle det ta, innan man slutade att säga att polisen kommer, för att
istället övergå till att säga att svartskallarna är på väg, eller fascisterna
eller något annat?
När
skulle ungdomarna i finare stadsdelar finna att det var en bra idé att ta upp
den första gatstenen för att värja sig själv, sina kompisar, familj och grannar
mot en polis som man upplevde som orättvis och rasistisk, som ett potentiellt
hot?
Övertorneå
måndagen den 27 maj 2013
Mikael
Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar