I lånta fjädrar

.
En liten lustig iakttagelse har jag gjort genom åren och den upprepas alltid. Så även efter migrationsmorden på Drottninggatan.

När man som sakägare, brottsoffer eller vanlig civilperson av någon anledning avslöjar ett brott eller lokaliserar gärningsmän och tillkallar polis, vilka kommer till platsen och griper gärningsmännen - hur rapporterar då media om saken?

Utan undantag rapporterar media om saken som en följd av aktivt eller förebyggande polisarbete, trots att polisens arbete begränsas till att med stöd av våldsmonopolet åka och hämta in gärningsmännen. Det innebär att media systematiskt förskönar polisens arbete eller deras resultat. Jag kan svårligen tro annat än att det också i polisens statistik noteras som uppklarat av polisen.

Även nu efter slakten på Drottninggatan hyllades polisen som arbetets hjältar, även i fråga om uppklarandet, trots att det senare framkom att arbetsinsatsen till stor del bestod i att släpa sig till olika platser till vilka privatpersoner följt den misstänkte gärningsmannen. Det nya är väl att man numera har förstått värdet i att att snabbt förmedla bevakningsbilder till detektiven allmänheten. Sedan hände något som skiljer sig från nära nog alla fall jag tidigare kunnat följa. Media berättade om privatpersoners roll i sammanhanget. Jag är benägen att tro, att det blev följden av att privatpersoner blivit fly förbannade och hört av sig till media och klagat på rapporteringen.

Om mitt första antagande ovan är riktigt innebär det att polisens redan låga uppklarandesiffror i själva verket ska vara ännu mycket lägre. I sammanhanget bör även ihågkommas att ytterst få av dessa i slutändan leder till lagföring och ännu mycket färre leder till fällande dom. I det fåtal fall i vilka fällande dom uppnås får gärningsmännen något eller några år senare en blygsam dom i vilken betydande rabatt ges för att gärningsmannen även gjort många andra brott. Motsatsen vore naturligtvis rimligare. Under tiden som förflutit har gärningsmannen gjort en mängd nya brott. Eftersom samhällets reaktion helt uteblivit har det inte funnits någon anledning att ändra sitt beteende.

När man rensar polisstatistiken från sådana uppklaranden, vilka egentligen inte är några uppklaranden, vad återstår då?

Fortkörning? För sent ingivna årsredovisningar och annat som inte kräver någon utredning men som ändå ofta utreds i åratal?

Förmodligen i huvudsak ”brott” som inte är några brott utan snarare ordningsförseelser, utförda av personer som egentligen inte är några brottslingar men som stämplas som brottslingar av ett dysfunktionellt system i brist på andra resultat.

Södertälje Påskafton den 15 april 2017
Mikael Styrman
.