Det är en mycket bra serie program som SVT och journalisten Bodil Appelquist har gjort om ”Operation Playa”. Den är osvensk, i så måtto att den faktiskt granskar en del av polisens oegentligheter. Polisens, Åklagarmyndighetens och domstolarnas brottsliga verksamhet för att uttrycka sig lite tydligare. Det normala är ju annars att ryggradslösa eller eljest odugliga svenska journalister bara torgför de lögner som gangsters på myndigheter matar dem med och vill få ut.
Det finns mycket att säga om Operation Playa och de mer eller mindre skumma poliser och åklagare som figurerar där. Man får en känsla av att berörda personer har tittat för mycket på James Bond-filmer och förlorat kontakten med verkligheten - eller fastnat i tidiga tonårens pojkboksvärld. Om andan faller på och tiden medger det kanske jag återkommer till ämnet. Men en sak vill jag kommentera redan nu.
Jag förstår att ett sådant ämne som Operation Playa är mycket yvigt och att man måste begränsa sig för att över huvud taget kunna göra programmen begripliga, särskilt för människor som inte har egna erfarenheter av hur kriminaliteten kan se ut i myndighets-Sverige.
En speciell fråga gläntas till i programmen, som upphovsmannen kanske inte borrat djupare i. Möjligen har man inte kunnat belägga vad som utspelat sig bakom kulisserna? Det är naturligtvis svårt att ta upp en spektakulär omständighet om den inte kan beläggas. Det skulle riskera att göra det allt för lätt att misskreditera programmen. Troligen har inte heller någon inblandad känt någon lust att skylta med frågan eftersom det skulle kunna vara ganska generande för många inblandade.
Att svenska polisen fick låna knark från amerikanska DEA för att plantera i Mauritz Anderssons båt i Göteborg, bebodd av polisbrottslingar, uppfattar jag som hyggligt väl belagt, trots de omfattande försöken att mörklägga det. Sannolikt gick det även så att det i slutändan återlämnades till DEA även om det i programmet sägs att det förstördes. När väl alla offentliganställda brottslingar förlorat oskulden och börjat ljuga för att skydda varandra, är det bara allt för lätt att ljuga lite till. När de väl anträtt den vägen förefaller det mycket osannolikt att man sedan plötsligt, efter all mörkläggning och alla lögner, skulle hitta på att förstöra partiet. Det handlar inte så mycket om värdet av partiet för utlånaren, amerikanska DEA. De kan nog ta smällen - vare sig det är DEA eller korrupta medarbetare på DEA som själva lånat ut det. Vi har allt för många kriminella poliser i Sverige som gärna skulle dela med sig furstligt till den som hjälpte dem att komma över partiet. Om det nu - mot all förmodan - skulle vara så att man förstört partiet - på vilket konto bokför den svenska polisen i så fall ersättningen till DEA för det förstörda partiet?
Det må vara hur det vill med den saken. Den allt överskuggande frågan, som man i programmen duckar för, är istället varifrån de 1,3 ton kokain kom, vilka Mauritz Andersson hade i båten när han greps utanför franska Martinique? Uppgifterna om värdet varierar, men mycket pekar mot att det handlar om miljarder. Hur kunde svenska polisen och åklagaren ha så ingående kunskaper om ett brott som ännu inte utförts? Var det i själva verket så, att den liga som genomförde kokainsmugglingen inte alls gjorde affärer med några Syd- eller Mellanamerikanska narkotikasyndikat utan istället med den svenska Polisen och Åklagarmyndigheten, genom, eller med hjälp av, amerikanska DEA? Var det i så fall en olaglig brottsprovokation, planerad och styrd från Sverige men delvis genomförd utomlands?
Hur mycket av polisens och åklagarens arbete har utgjorts av ”riktigt” polisarbete och hur mycket har utförts för att skydda den egna narkotikahandeln genom att sätta dit en lämplig syndabock och skapa en illusion av att polisen med framgång bekämpar narkotikalangning - i högre grad än man själva bedriver den? Jag har kunnat följa svensk narkotikalangning från nära åskådarplats en längre tid, så nära att jag kan säga att frågan är mycket väl motiverad.
Falun lördagen den 23 juni 2018
Mikael Styrman
.
