Alldeles nyss läste jag i Aftonbladet att ”brandförsvaret” - om vi nu ska kalla dem så, i brist på annat - hade röjt en ”gigantisk” brandgata nära ”Ängra”, läs här. Den uppges vara 60 m bred och 6-7 km lång.
– Vi har bestämt oss. Hit men inte längre ska den komma, säger Hans Nornholm, operativ chef vid räddningstjänsten.
Lite längre ned i samma artikel kan vi läsa:
Under fredagseftermiddagen togs Aftonbladets team ut till en väg öster om Enskogen där det steg rök ur marken. Vägen är en naturlig begränsningslinje som elden inte får ta sig över.
Om den studsar över här har vi inget naturligt stopp för den, säger Mats Åberg som är stabschef på räddningstjänsten i Ljusdal.
Om denna rapportering kan jag säga följande:
Vad är det för fel på journalistiken? Aftonbladet skriver att man har ”röjt” en brandgata. Men vad innebär det? Har man fällt träd? Röjt sly? Burit bort brännbart material? Avtäckt marken med markberedare, grävmaskiner eller bandtraktorer? Vad har man gjort av brännbart material från gatan? Ligger det kvar eller har man lagt det före eller efter ”brandgatan”? Har man tänt moteld?
Den här rapporteringen är ur journalistisk synvinkel värdelös. Här bränner ”brandförsvaret” upp skogar och gårdar för miljarder för enskilda människor. Man förbrukar hundratals miljoner kronor per dag för skattebetalarna genom i stort sett meningslöst inkompetent lallande i skogarna. Man använder snart helikoptrar från hela den civiliserade världen - till uppgifter som de inte kan lösa. Men man använder dem inte till uppgifter som de kan lösa. Den svenska journalistiken, som gärna omtalar sig själv som ”fri och kritiskt granskande” mörklägger hela lallandet istället för att kritiskt granska det.
Varför?
Är det medveten politisk mörkläggning? Är det följden av att alla erfarna journalister är på semester? Flyttar i så fall inte de sin semester när något sådant inträffar? Kallar de sig ändå journalister? Finns det inga erfarna handledare som kan vägleda journalisteleverna om det är det som är problemet?
Falun lördagen den 21 juli 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar