Ondskans imperium och Afghanistan

 .

Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ”Ondskans Imperium” på sin tid. Det var nog inte fel. Men det var nog att sitta i växthus och kasta sten. Vad ska man annars tro efter ha sett den tyska dokumentär om Afghanistan och om de 40 år av krig som hemsökt landet, som man kan se på SVT. Först inbördeskrig. Sedan sovjetisk ockupation, under vilken USA utrustade talibaner och andra. Sedan 20 år av amerikansk ockupation, med stöd av NATO och 50-talet länder - däribland Sverige.

Den sovjetiska ockupationen gjorde sitt för att bomba Afghanistan tillbaka till stenåldern, i den mån man inte redan befann sig sig där. Sedan kom NATO och USA - och Sverige - och bombade ruinerna ännu mer tillbaka till stenåldern. Först trängde man undan talibanerna och syntes skapa förutsättningar för ett mer drägligt liv för flickor och kvinnor. Sedan bombade man och terroriserade befolkningen i brist på en traditionell fiende och krattade därmed manegen för talibanernas återkomst och nytt kvinnoförtryck. På något förvirrat, närmast stolligt, sätt förväntade man sig att vinna befolkningens stöd genom att bomba och terrorisera dem mer eller mindre på måfå.

USA går från klarhet till klarhet, ödelägger land efter land som de intresserar sig för att hjälpa. Det har gått med Afghanistan ungefär som med Vietnam och Irak för att nu bara nämna ett par av de många länder som de amerikanska galningarna ödelagt, kamouflerat till ambitioner att ”rädda” länderna.

Som tidigare många gånger visats, under tusentals år, är inte Afghanistan lätt att besegra. Det till synes paradoxala är att trots den amerikanska militärens enorma resurser och avancerade vapen har slutresultatet blivit att talibanerna, utan resurser men med sandaler och kalasjnikovs, krossat amerikanerna, eller i alla fall drivit dem på flykten. Kanske bidrar det något till slutresultatet att Afghanistan inte har vare sig olja eller annat som man kan stjäla. Att USA med sitt återtåg överger de kvinnor som man tidigare sade sig värna väger inte tillräckligt tungt i vågskålen för att ändra något.

Vad kan vi då lära oss av amerikanernas hänsynslösa tokerier i Afghanistan? Ja, en liten likhet finns ju mellan Sverige och Afghanistan. Efter flera ”framgångsrika” regeringar och decennier av vanstyre har inte längre Sverige möjlighet att bygga upp något nytt försvar, efter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg’s bortslumpande av det som sosseriet hade samlat på sig. Sosseriet låtsades bygga upp ett försvar, men det man egentligen ägnade sig åt var att lägga stödbeställningar till krigsindustrin, för att göda sina mer eller mindre kriminella kumpaner och indirekt sig själva samt sysselsätta sina väljare för att själva bli omvalda.

Sverige har ju inte längre råd med något konventionellt försvar, vilket naturligtvis Peter Hultqvist talar väldigt tyst om där han åker land och rike kring och låtsas återuppbygga ett försvar. Det gör kanske ingenting. Erfarenheterna från Afghanistan visar ju att deras koncept är överlägset. Troligen är det bättre att kalla in Reinfeldt och Borg igen, för att åter låta dem strö även det nuvarande försvaret över maffian för struntsummor, så att vi istället kan köpa koraner, sandaler och kalasjnikovs till våra värnpliktiga. För att kriga behöver de värnpliktiga knappast lära sig tala svenska. Och det är väl tur det, för annars skulle även det konceptet skita sig, eftersom regeringens samlade duglighet inte kommer i närheten av att få de nysvenska barfotakrigarna att lära sig landets språk. En betydande svårighet återstår dock: Hur få barfotakrigarna att rikta vapnen åt rätt håll? Hittills har inte det lyckats särskilt bra. Med rask takt ökar dessutom deras resurser. De är kanske redan tyngre beväpnade, och fler, än det svenska försvaret, med allt vad det kan föra med sig. Och de behöver inte heller sluta tidigare för att hämta barnen från dagis.

Falun fredagen den 16 april 2021

Mikael Styrman

.