Ännu en skendebatt och ett skentoppmöte

.
I dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt gått ut med att ökad medellivslängd och förbättrat hälsotillstånd bland våra allt fler pensionärer kan leda till att många, som kan och vill, kan komma att få arbeta till 75 års ålder. För en del kan det bli aktuellt att omskola sig mitt i livet för att hålla loppet ut.


Som förut

Det kommer med andra ord att bli ungefär som förut. Den som känner sig frisk och pigg kan arbeta till hundra års ålder eller mer, men måste kanske i så fall vara beredd att byta jobb under resans gång. Men debatten är naturligtvis värd att föra. Särskilt om det inte finns angelägnare debatter som borde äga företräde.


Skenfrågor och rökridåer

En vanlig härskarteknik, om en fråga blir besvärlig eller betungande, är att börja debattera något annat, mindre viktigt eller besvärligt och istället göra den till huvudfråga. Är det därför frågan om att arbeta till 75 års ålder kommer upp på bordet just nu? Är det bara en slump att det sammanfaller i tiden med samhällskollapsen i Malmö? Med samhällets totala oförmåga att hantera en skenande kriminalitet? Med Ilmar Reepalus taffliga försök att degradera frågan om anarkin i Malmö till en fråga om förekomsten av illegala vapen i Malmö? Eller med den allt överskuggande, men tappert mörklagda frågan om våra politikers totala fiasko i frågan om att tillämpa ”Arbetslinjen” inte bara mot sjuka, eller möjligen sjuka svenskar utan även mot friska invandrare.


Reepalus krokodiltårar

Ilmar Reepalu har förstås både rätt och fel när han påstår att de illegala vapnen och otillräckliga åtgärder mot dem orsakar problemet. Det är tyvärr svårt att frigöra sig från misstanken att Reepalu gråter krokodiltårar för att skyla över sina egna och sitt partis decennier av tillkortakommanden, skändligen blottlagda genom missförhållandena i Malmö. Självklart är illegala vapen en del av problemet i Malmö. Men bara en mycket liten del. Illegala vapen finns överallt utan att folk skjuts ned på gatorna i parti och minut som i Malmö. Problemet är istället att bakom varje illegalt vapen döljer sig minst en kriminell person beredd att använda vapen. En person som inte är nämnvärt oroad av risken att åka fast. Och med en skenande brottslighet och en uppklarningsprocent för brott som närmar sig noll får vi varken stopp på den brottsliga verksamheten eller klarhet i huruvida de vapen som använts i morden i Malmö var illegala eller ej.


Hemspråksundervisning för deportation

Problemen i Malmö är mycket vidare än så. Den pågående gettoiseringen leder till att invandrare inte assimileras i det svenska samhället utan klumpas ihop i egna reservat, i områden som inte svenskar vill bosätta sig i. Målsättningen, åtminstone bakom kulisserna, är av allt att döma att åstadkomma segregation. Möjligen i avvaktan på deportation. Allt medan den officiella bilden är assimilering och arbetslinje. Förberedelse till deportation kläs i fagra ord om hemspråksundervisning m.m. och svenskundervisning för invandrare bedrivs med obefintlig framdrift. Hur mycket som ligger i denna arbetslinje uttrycktes mycket tydligt i TV-journalisten Gunnar Sandelins debattartikel i DN med rubriken ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”. Och svenskundervisning för och tillämpning av arbetslinjen för invandrare har Maziej Zaremba gett oss en bra bild av i sin artikelserie ”Den polska rörmokaren”, även den i DN. Det kan tilläggas att ett korrumperat rättsväsende, som det i Malmö, att döma av inslag i TV:s samhällskritiska program, knappast kan räkna med någon omedelbar lojalitet från invandrade människor, ofta på flykt från korrumperade system.


Politiken och byråkratin mörkar

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att veta om en invandrare eller flykting kan förväntas uppvisa ett hedervärt leverne i Sverige om de beviljas uppehållstillstånd. Ett allt för närgånget granskande av den invandrandes vandel kan leda till att rätten att komma in i landet förvandlas till en chimär. Men frågan förtjänar att belysas. Ett fungerande rättsväsende kan hantera att det bland en grupp invandrande människor finns en viss andel brottslingar. Ett kollapsande, eller kollapsat, rättsväsende kan det inte. Siffrorna hämtade från BRÅ:s och SCB:s statistik som finns på www.affes.wordpress.com inger stark oro. Även för dessa siffror gäller att de återfinns på internet varför jag inte kan uttala mig om deras tillförlitlighet. Men i avsaknad av en klart och tydlig motbild kan man säga att de stämmer tills motsatsen är bevisad. Samhället saknar ju inte resurser att hudflänga folk med stöd av hela propagandaapparaten inkl massmedia och rättsväsende när någon kriminell politikers karriär eller position hotas av någon företagare. Det borde därför inte vara omöjligt att ta fram enkel och begriplig statistik.


Hurdan blir framtiden?

I de länder som många, av i och för sig förklarliga skäl, utvandrar ifrån hanteras brottslighetsfrågan så att mindre välbeställda medborgare inte har något skydd. Samhällseliten däremot har sina tomter inhägnade med 2-3 m höga murar försedda med över halvmetern långa och sylvassa stålspetsar på murkrönet. Gårdarna vaktas även av beväpnade vakter. Sådant blir samhället när samhällsviktiga institutioner upphör att fungera. Är det så Malmös och andra svenska städers framtid ser ut?


Arbetslinjen

Som framgår av Sandelins debattartikel och andra källor får mycket få av de invandrade arbete. Däremot tycks många få pension. Jag har tagit del av uppgifter som tyder på att den som invandrar som anhöriginvandrare kan få pension utan att ha arbetat en enda dag i landet. En pension som inte sällan är högre än den får som arbetat och bidragit till nationalhushållet hela sitt liv.


Svenskarnas tillkortakommanden drabbar invandrare

I dessa frågor tycks det komma fram en mängd graverande fakta från sådana som beskrivs som ”invandrarfientliga” medan det inte tycks komma fram så mycket motinformation. Om det finns ”motinformation” - varför presenteras den inte? Bemötandet tycks mest bestå i svepande och oprecisa omdömen som ”invandrarfientliga”. Men är verkligen den som kritiserar en havererad invandringspolitik med nödvändighet invandrarfientlig? Den påtagliga avsaknaden av tydlig information om invandringen från det officiella Sverige är minst sagt anmärkningsvärd. Eller egentligen inte om invandringen utan om hur det offentliga Sverige skött sina uppdrag på invandringsområdet. Om de uppgifter som jag refererat till är fel föreligger ett stort informationsunderskott från staten och politikerna till väljarna. Rätt ska vara rätt. Vi ska inte behöva vara i villfarelse om tingens ordning. Det kan inte heller vara särskilt svårt att räkna antalet invandrare och sysselsättningsläget bland dem samt presentera tillförlitlig och omanipulerad statistik. Har våra politiker och tjänstemän skött invandringsfrågan på ett förtjänstfullt sätt är det inte rätt om vi går omkring och misstänker dem för allehanda tillkortakommanden.


Enligt känd politisk förebild

Det ska vara möjligt att utvandra till, eller fly till, Sverige utan att bli föremål för invandringshat, föranlett inte av den invandrades tillkortakommanden, utan av att våra politiker mörkar sin egen oförmåga att hantera invandringsfrågan och låter invandrarna få skulden för politikernas oförmåga. Sveriges politiker hanterar invandrarfrågan på ett sätt som inte är helt olikt tyska politikers agerande på 1920-1930-talen. Först valhänt och inkompetent på det sätt som Weimarrepubliken kännetecknades av. Därefter skyllande alla samhällsproblem på judarna - i Sverige invandrarna.


Frågorna brådskar

Dessa frågor bör skyndsamt belysas därför att de uppgifter som jag refererar till är av den arten att det finns åtminstone 4 miljarder människor som står i kö för att invandra till Sverige vare sig det blir som arbetssökande, flyktingar eller ensamkommande flyktingbarn, med eller utan resebyrå. Och oavsett hur godhjärtad och politiskt korrekt svensk man än är, måste det vara möjligt för var och en att förstå, att Sveriges förmåga allt lösa alla världens problem är begränsade. Det är helt enkelt inte möjligt för en promille av världens befolkning (svenskarna) att försörja de övriga - inte ens om alla inbillade och verkliga sjuka arbetar. Däremot är det fullt möjligt att förvandla Sverige till ett land som människor utvandrar eller flyr ifrån. Och det kan gå väldigt fort om samhället är i händerna på därtill illa skickade personer.


Prioriteringsordning

Den debatt som Fredrik Reinfeldt vill väcka om pensionsåldern präglas, menar jag, av ett vi och dom perspektiv. DOM som ska arbeta till 75 år, för att VI ska ha bibehållen välfärd. Ungefär samma prägel som bär Sveriges deltagande i väpnade konflikter utomlands, som även den drivs av andra människor på toppmöten, än de som förväntas, och kommer att, vara de som deltar i konflikterna.

Debatten är detta till trots väl förtjänt att föras. Men låt oss ta saker och ting i angelägenhetsordning. Först de viktiga och samhällshotande frågorna. Sedan kan samhällseliten stånga sig blodiga på kultursidorna om de akademiska frågorna om hur andra människor bör leva sitt liv för största möjliga samhällsnytta.


Ambulanstoppmöte

I skrivande stund visar TV4 att ett extraordinärt toppmöte kommit till stånd på Rosenbad med nio särskilt inbjudna regeringschefer.  För att diskutera den numera mycket snabbt åldrande befolkningen i norra Europa och vilka akuta åtgärder som detta kan komma att kräva? :-)  Ännu ett bevis på reklambyråernas och deras krishanteringsmetoders grepp över alliansregeringen?

Går det i längden, att driva ett land, inte genom att göra nytta utan bara genom att skapa en illusion av att man gör nytta?

Övertorneå den 8 februari 2012
Mikael Styrman
.