.
Vi kan nära nog dagligen ta del av nya avslöjanden om vad olika skurkar i den offentliga sektorn ägnat sig åt. Mer sällan, kanske aldrig, kan vi läsa om att de ställs inför rätta och låses in. De tycks alltid vara straffriförklarade. Se bara på Sven-Erik Bucht och Anders Sundström och deras svindlerier eller cheferna som lät sig mutas om järnvägsunderhållet eller cheferna på Sjöfartsverket som tog mutor i samband med helikopterupphandlingarna. Rättsväsendet har och har haft sin beskärda del av korrumperade politruker som Göran Lambertz och Anna Skarhed samt åklagaren Christer van der Kwast, för att nu bara nämna några.
När DN nu uppmärksammar skurkarna i Svenska Kraftnät är det svårt inte dra sig till minnes hur Chefs-JO:n Per-Erik Nilsson myglade med lägenheter tillhöriga Pressens Pensionskassa och åkte på semester med sin älskarinna till Portugal, på ämbetets bekostnad, för att sedan låtsas att det skulle skett på inbjudan från Portugals JO. Det var bara det att Portugals JO inte var med på noterna. Nilsson borde naturligtvis ha åtalats och låsts in. Istället belönades han med att bli överdirektör för Statens Invandrarverk. Han hade väl hjälpt mången S-märkt skurk av kroken under sin tid som JO? Och journalisterna var måttligt intresserade av att gräva i sin egen dynga.
Det finns naturligtvis större skurkar i den offentliga förvaltningen än förre Chefs-JO:n, varav jag redan nämnt flera. Men man måste naturligtvis med rätta ställa stora krav på moralen hos den arbetar inom rättsväsendet och särskilt hos den som är satt att övervaka andras efterlevnad av lagar och regler. Det finns också en annan omständighet som gör JO-Nilsson intressant.
Emancipationen har nu gått så långt att socialdemokraterna utser kvinnliga chefer i hög utsträckning. Men likt zebran som aldrig förlorar sina ränder tycks nationalsocialdemokratin ha en förkärlek för att utse just kriminella kvinnor till chefer. Man får onekligen det intrycket när man läser i DN om äventyren på Svenska Kraftnät. Där har man begåvats med en kvinnlig chef som lejer ett eget luder och låter skattebetalarna stå för notan, som stannar på miljonbelopp. Sedan åker hon med sitt manliga skattebetalarfinansierade luder till Brasilien på semester. När andra medarbetare på Svenska Kraftnät invänder köper hon ut dem från Svenska Kraftnät. Skattebetalarna betalar förstås utan att veta bättre eller kunna göra något åt saken.
I sjuttonhundratalets Frankrike skulle Ulla Sandborgh säkert blivit giljotinerad. I tjugohundratalets socialistiska Sverige får hon nog i värsta fall en ny chefspost.
Falun torsdagen den 10 januari 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar