En del debattörer synes bekymrade över att Sverige kommer att få betala ett allt för högt politiskt pris genom att bli kvar på perrongen när det europeiska tåget går. För att citera Carl Bildt, som han en gång i tiden uttryckte sig, så riskerar Sverige åter att ”förvandlas till en europeisk randstat”.
Med hänsyn till vart det europeiska tåget är på väg samt med hänsyn till rubriken, är det mera adekvat att tala om den europeiska bilen. Och frågan är om det är så mycket att vara ledsen över om Sverige inte får plats i bilen.
Slutet på det europeiska rofferiet, i den form vi nu känner det, uppvisar allt större likheter med slutscenen i den kända filmen Thelma & Louise, med Susan Sarandon och Geena Davis. Ni vet den där de tar fart och åker rakt ut över stupet.
Om man prompt vill följa med kan man ju sätta sig i den svenska bilen - numera kinesisk - och köra den också över stupet en annan dag. Detta är för övrigt något som kommer att ske, om man inte kan få bucht med den svenska grova kriminalitetens grepp om statsmakten. Det är om man följer med i den europeiska bilen som man inte har någon valmöjlighet. Det går inte att göra ogjort.
Det är svårt att låta bli att fascineras över vilken beroendeframkallande drog det europeiska politiska självsmekeriet är. Det tycks ge ett beroende som är svårare att bryta än det som följer av de flesta tunga droger. Till och med när kursen är utstakad härifrån till evigheten vill många ledande svenskar hellre gå under i det europeiska strålkastarljuset och poliseskorternas glans än ställa sig vid sidan av, i den gråare svenska vardagen, och överleva.
Övertorneå den 11 december 2011
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar