.
Bert Karlsson har stressat runt och forcerat inköpstakten för allehanda industri- och offentliga sektor-ruiner runt om i Norden för sin osjälviska gärning att förse Politikersverige med tillräckligt med inkvartering. Migrationsverket och andra offentliga institutioners totalitärt lagda högre tjänstemän har också ilat omkring, men till skillnad från Karlsson bara på kontorstid, för att hitta kommuner som med lock och pock eller hot och tvång vill ta emot mer flyktingar.
Kanske kan de varva ned nu?
Efter Ebberöds Stålbanks absurda ståltransporter som nu pågått över trettio år, utan förnyelse eller ens ändamålsenligt underhåll av järnvägen, närmar vi oss den tidpunkt då norra stambanan i princip är slut. Då stundar en annan ekonomisk verklighet för verklighetsförnekande politiker.
När de ställda inför enorma investeringskostnader, ska ljuga i skattebetalarna, tillika konsumenter och företagare, att landet gynnas av att konkurrensen i stålbranschen avvecklas genom återgång till ett stålkombinat enligt gammal östtysk modell, och Norden därför får världens högsta stålpriser, för att hålla liv i Ebberöds Stålkombinat, eller SSAB som det nu även kallas, kommer ljugandets konst att ställas på sin spets och de politiska agnarna att skiljas från vetet.
Med traditionell politisk logik, klarsyn och hederlighet kommer vi förstås att få veta att det inte inte kommer att skada konkurrenskraften för resten av näringslivet att bära även det förlustalstrande Stålkombinatet på sina axlar.
Men det är mycket möjligt, kanske rent av troligt, att verkligheten då utlöser massarbetslöshet i Borlänge och att det inte heller passerar obemärkt i Luleå. Hur hårt det slår beror naturligtvis på vilken allmän konjunktur som råder i världen. Och den tenderar att numera alltid se ungefär likadan ut, men i viss mån vara beroende av vem man frågar. Om man frågar våra politiker väntar strålande solsken och aldrig tidigare skådad tillväxt om hörnet, men frågar man industrins säljare syns det ännu inte i någon ökad efterfrågan. Det är därför inte osannolikt att frågan ställs på sin spets och man får att välja på att rädda Ebberröds Stålkombinat eller resten av Sverige. Konkurrenssituationen är ju inte lika gynnsam när Europa inte lägre är i ruiner och den tredje världen i ett relativt tidigt industrialiseringsskede med låga löner.
Om ”transsibiriska” järnvägen inte längre kan transportera miljömässigt och energipolitiskt korrekt djupfrysta stålämnen, som inte äventyrar utsläppsmålen, från Luleå till Borlänge, blir det förmodligen gott om flyktingbostäder i Borlänge. För då kommer inte många gammelsvenskar att ha råd att bo kvar i Borlänge. Och det passar ju bra eftersom jag har hört i Falun att Borlänge redan kallas för ”Lilla Mogadishu”. Då kan Bert Karlsson köpa Domnarvet-arbetarnas och alla andras bostäder billigt och hyra ut dem dyrt åt staten, med någon riskkapitalists hjälp. Alla behöver säkert inte flytta. I en del fall kan det räcka med att man tränger ihop sig lite mer i bostäderna för att kapa kostnaderna.
Hur långt borta är då detta? Det är ungefär så långt borta som den första, eller möjligen den andra stora dödsolyckan på järnvägen. Ett tag kan man säkert hålla liv i transsibiriska genom att få folket att tro att det är en framgång att lägga ned persontrafiken på Norra Stambanan. Men järnvägen blir ju inte ny med det.
Om vi hade haft kloka och framsynta politiker skulle de ha byggt Botniabanan för dubbelspår som ett första steg i skapandet av en modern och samhällsnyttig järnväg i Norrland. Istället slösade de bort pengarna. Bland annat på ett meningslöst evighetsarbete i Hallandsåsen med klar hybrisanstrykning. Så nu är norra stambanan i det närmaste tillbaka vid utgångspunkten, eller förflyttad 140 år tillbaka i tiden. Och Trafikverket bekymrar sig för att allt fler av oss kör fyrhjulsdrivet… Jojo, det är till att ha perspektiv på tillvaron i den offentliga sektorn och regeringskansliet.
Den exakta tidpunkten för när det klappar ihop är förstås svår att sia om. Men den som har åkt tåg i Norrland under senare år och slagit huvudet i väggen några gånger eller ramlat omkull och vet vad det betyder, kan inte vara i tron på att nästa olycka är särskilt långt fram i tiden.
Mutholm fredagen den 31 januari 2014
Mikael Styrman
.
fredag 31 januari 2014
torsdag 30 januari 2014
Veckans bullshitnyhet från politiken
.
…eller en av de grövsta, kommer från Trafikverket och trummades ut i veckan.
Den politiskt korrekta nyheten vi alla skulle få lära oss av med hjälp av de kloka tjänsteämnen på Trafikverket var att så många av oss köper fyrhjulsdrivna bilar att det hotar miljömålen. Det är ju naturligtvis inget annat än en grov lögn.
Säkert stämmer det att många köper fyrhjulsdriven bil, men sedan blev det mesta fel.
Visst ökar bränsleförbrukningen om man går över till fyrhjulsdrift. Men ytterst marginellt, några procent, och helt inom ramen för felmarginalen i beräkningarna. Däremot ökar förbrukningen högst avsevärt för den som köper en hybridbil med dagens helt meningslösa batterier som bara, och knappt, räcker till för att försiktigt köra ut bilen ur ett parkeringsgarage.
En hybridbil kan väga närmare 600 kg mer än en vanlig bil. Det innebär att redan en ensam förare åker omkring med en bil som väger som en fullastad bil - helt i onödan och hela tiden. Förutom att avsevärda resurser slösas bort redan vid tillverkningen av bilen ökar bränsleförbrukningen med 30-50%, eller mer, och bilen blir betydligt farligare att köra på grund av de sämre köregenskaperna som mervikten orsakar. Dessutom är en del av dessa också fyrhjulsdrivna och bör så vara eftersom de har så mycket farligare köregenskaper än sina fossilbränsledrivna syskon. Men det är inte politiskt korrekt att gå ut och tala om att hybridbilarna är ett miljöskadligt svammel, när bilindustrin och politikerna har fullt sjå att ljuga i folk att motsatsen gäller.
En annan sak som Trafikverket tiger om är att anledningen till att vi köper fyrhjulsdrivna bilar är att Trafikverket och dess kollegor i den offentliga sektorn inte bara är oförmögna att räkna på effekterna av batterivikter och fyrhjulsdrift. De sköter inte heller sina uppgifter. Därför måste vi köpa fyrhjulsdrivna bilar för att komma in och ut från igenplogade parkeringsplatser och infarter, hålla oss på vägen eller över huvud taget kunna ta oss fram när det ibland - helt överraskande naturligtvis - blir något annat än solsken och vindstilla.
Inte så konstigt att järnvägarna knappt fungerar längre, och om det gör det, ofta gör det med underliggande fara för livet. Inte heller konstigt att flygplatserna allt som oftast är stängda när någon annan än SAS och Norwegian behöver flyga. Inte heller konstigt att det växer staket på våra vägar som hindrar framkomlighet och plogning. Och varför skulle vi ha miljövänlig kustsjöfart när snart inget annat fungerar i landet? Detta bara som några små tips om vad man kan jobba med på Trafikverket, istället för att dilla och vilseföra allmänheten om fyrhjulsdriften.
Mutholm torsdagen den 30 januari 2014
Mikael Styrman
.
…eller en av de grövsta, kommer från Trafikverket och trummades ut i veckan.
Den politiskt korrekta nyheten vi alla skulle få lära oss av med hjälp av de kloka tjänsteämnen på Trafikverket var att så många av oss köper fyrhjulsdrivna bilar att det hotar miljömålen. Det är ju naturligtvis inget annat än en grov lögn.
Säkert stämmer det att många köper fyrhjulsdriven bil, men sedan blev det mesta fel.
Visst ökar bränsleförbrukningen om man går över till fyrhjulsdrift. Men ytterst marginellt, några procent, och helt inom ramen för felmarginalen i beräkningarna. Däremot ökar förbrukningen högst avsevärt för den som köper en hybridbil med dagens helt meningslösa batterier som bara, och knappt, räcker till för att försiktigt köra ut bilen ur ett parkeringsgarage.
En hybridbil kan väga närmare 600 kg mer än en vanlig bil. Det innebär att redan en ensam förare åker omkring med en bil som väger som en fullastad bil - helt i onödan och hela tiden. Förutom att avsevärda resurser slösas bort redan vid tillverkningen av bilen ökar bränsleförbrukningen med 30-50%, eller mer, och bilen blir betydligt farligare att köra på grund av de sämre köregenskaperna som mervikten orsakar. Dessutom är en del av dessa också fyrhjulsdrivna och bör så vara eftersom de har så mycket farligare köregenskaper än sina fossilbränsledrivna syskon. Men det är inte politiskt korrekt att gå ut och tala om att hybridbilarna är ett miljöskadligt svammel, när bilindustrin och politikerna har fullt sjå att ljuga i folk att motsatsen gäller.
En annan sak som Trafikverket tiger om är att anledningen till att vi köper fyrhjulsdrivna bilar är att Trafikverket och dess kollegor i den offentliga sektorn inte bara är oförmögna att räkna på effekterna av batterivikter och fyrhjulsdrift. De sköter inte heller sina uppgifter. Därför måste vi köpa fyrhjulsdrivna bilar för att komma in och ut från igenplogade parkeringsplatser och infarter, hålla oss på vägen eller över huvud taget kunna ta oss fram när det ibland - helt överraskande naturligtvis - blir något annat än solsken och vindstilla.
Inte så konstigt att järnvägarna knappt fungerar längre, och om det gör det, ofta gör det med underliggande fara för livet. Inte heller konstigt att flygplatserna allt som oftast är stängda när någon annan än SAS och Norwegian behöver flyga. Inte heller konstigt att det växer staket på våra vägar som hindrar framkomlighet och plogning. Och varför skulle vi ha miljövänlig kustsjöfart när snart inget annat fungerar i landet? Detta bara som några små tips om vad man kan jobba med på Trafikverket, istället för att dilla och vilseföra allmänheten om fyrhjulsdriften.
Mutholm torsdagen den 30 januari 2014
Mikael Styrman
.
Självförstörelsedoktrinen
.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Den logiska affären”.)
Fortfarande, måste jag säga, är de invandrare jag känner över lag hederligare än de svenskar jag känner. Och de är mycket flitigare.
Jag tycker att Du uttrycker Dig nog så enfaldigt och polariserat. Det handlar inte om att gilla eller inte gilla massinvandringen. Det handlar om att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Jag menar att det inte går att förhindra massinvandring. Om livsbetingelserna blir så svåra på annat håll, att människor inte kan överleva där, så kommer de, vare sig vi vill eller inte. Det visar människans historia allt sedan begynnelsen.
Den som tror att lilla Sverige med sin blygsamma befolkning, och sitt glesbefolkade land, kan hålla emot är hopplöst naiv menar jag. Det finns inte en möjlighet att stänga gränserna och få dem att hålla tätt. Det har inte fungerat någonstans och det kommer inte att fungera här heller, bara skapa lidande och onödiga kostnader.
Därför kokar det ned till om vi ska sikta på välutbildade människor, som USA gör, eller om vi som den godhjärtade dumhetens byråkrati vill ska sikta på analfabeter. Alla som vill kommer inte att rymmas i Sverige men det kommer att ha en avgörande betydelse för landet vilken kategori människor som lägger beslag på det utrymme som finns - och om landet utnyttjar den resurs som dugande invandrare är eller istället gör dem till passiviserade bidragstagare.
Jag tror att det är så illa att våra offentliganställda anar sin egen kapacitet. Därför vill de hellre ha hit analfabeter för att själva ha en chans på arbetsmarknaden. Men för landets konkurrenskraft och framtida välståndsutveckling innebär det en katastrof. Och det blir lite av ”fullast kör” över det hela. De människor som, för landets och deras eget bästa, borde ha minst att säga till om är de som styr invandringspolitiken. Men så blir det ju förstås alltid i en demokrati som drabbas av intellektuellt och empatiskt svaga, men hänsynslösa, ledare som utser ännu svagare medarbetare. Det blir mobbvälde. Ledarna piskar och hetsar mobben i den korrumperade pressen men saknar förmåga att finreglera mobben. Det blir som att köra tåg utan hastighetsreglage, med bara en strömbrytare ”på/av”. Och därutöver ägnar man sig åt att tillfredsställa mobben, som i det gamla Rom.
Egentligen krävs det kloka ledare för att demokratin ska fungera. Men istället har vi begåvats med ledare som … ja, Ni vet själva. I dagens tidningar kan vi ser hur exempelvis Fredrik Reinfeldt curlar in sin son i politiken på ett sätt som Aftonbladet jämförde med Nordkorea.
Sedan vill den godhjärtade dumhetens byråkrati trakassera dessa analfabeter och hålla dem i olika program, i språkkurser där de kan förhindra att de lär sig svenska osv. På tidningarnas kultursidor kan man tuta i dem att det är fint om de lär sig obegriplig rotvälska istället för svenska.
Att många som invandrar har varit med i strid och därför har lättare än många svenska att ta till vapen är inte nytt. Det är ju ingen större hemlighet att nästan alla bank- och värdetransportrån de senaste decennierna utförts av jugoslaver som först skolats i plommonvinskriget som många av dem deltog i för att det var roligt. Vi talar trots allt om ättlingar till de råskinn med vars hjälp Alexander den store lade under sig hela den då kända världen.
Det här fenomenet, att framför allt invandrare i första och andra generation åker tillbaka och krigar i sina gamla hemländer har nog kommit för att stanna. Och det kommer säkert att bli mycket värre. Det garanteras vi genom att USA åker runt och startar krig och inbördeskrig och dödar oskyldiga människor godtyckligt med drönare i snart varje annat land. USA:s utrikespolitik kan därför numera beskrivas som ”USA mot resten av världen”.
Med tanke på det förfall och den politisering vårt rättsväsende genomgår är det kanske snart den enda rättsskipning vi kommer att ha i landet. När någon tjänsteman eller politiker varit för långt ned i syltburken får de besök av några som känner sig drabbade och som har lärt sig på annat håll hur man måste hantera ett korrumperat system för att inte ätas upp av det.
Om svenskarna var mindre självutplånande och istället för multi-kulti krävde anpassning till svenska sedvänjor så kanske, kanske att problemet skulle bli något mindre. Men jag tror inte att det heller skulle räcka. Det tar ändå tid att klippa banden till sitt gamla hemland och USA, som numera tycks ha anammat en doktrin som gör landet självförstörande rusar fram som ett expresslok och vållar stor skada i andra länder på vägen mot sin egen undergång.
Om man vill att människorna ska stanna i sina hemländer är det en väldigt dålig idé att plundra länderna och låta amerikanska galningar godtyckligt skjuta människor till döds med sina drönare. Lösningen på det problemet är inte att slicka galningarna där bak och gå med i Nato som Jan Björklund vill. Alliansregeringen anklagade en gång i tiden socialdemokratin för att tillhandahålla gårdagens lösningar på gårdagens problem. Därför är det tragikomiskt att Jan Björklund vill gå med i Nato år 2014, när organisation tydligt förfallit till vad som närmast måste betecknas som ett rövarband. Tvärtom måste man ta avstånd från galningarna och få dem att ändra sitt beteende. Både Jan Björklund och Carl von Ribbentrop skulle må bra av att titta på Oliver Stones serie ”The Untold History of The United States”. En amerikansk serie i tio delar om Amerika - men välgörande fri från förljugen propaganda.
Mutholm torsdagen 30 januari 2014
Mikael Styrman
.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Den logiska affären”.)
Fortfarande, måste jag säga, är de invandrare jag känner över lag hederligare än de svenskar jag känner. Och de är mycket flitigare.
Jag tycker att Du uttrycker Dig nog så enfaldigt och polariserat. Det handlar inte om att gilla eller inte gilla massinvandringen. Det handlar om att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Jag menar att det inte går att förhindra massinvandring. Om livsbetingelserna blir så svåra på annat håll, att människor inte kan överleva där, så kommer de, vare sig vi vill eller inte. Det visar människans historia allt sedan begynnelsen.
Den som tror att lilla Sverige med sin blygsamma befolkning, och sitt glesbefolkade land, kan hålla emot är hopplöst naiv menar jag. Det finns inte en möjlighet att stänga gränserna och få dem att hålla tätt. Det har inte fungerat någonstans och det kommer inte att fungera här heller, bara skapa lidande och onödiga kostnader.
Därför kokar det ned till om vi ska sikta på välutbildade människor, som USA gör, eller om vi som den godhjärtade dumhetens byråkrati vill ska sikta på analfabeter. Alla som vill kommer inte att rymmas i Sverige men det kommer att ha en avgörande betydelse för landet vilken kategori människor som lägger beslag på det utrymme som finns - och om landet utnyttjar den resurs som dugande invandrare är eller istället gör dem till passiviserade bidragstagare.
Jag tror att det är så illa att våra offentliganställda anar sin egen kapacitet. Därför vill de hellre ha hit analfabeter för att själva ha en chans på arbetsmarknaden. Men för landets konkurrenskraft och framtida välståndsutveckling innebär det en katastrof. Och det blir lite av ”fullast kör” över det hela. De människor som, för landets och deras eget bästa, borde ha minst att säga till om är de som styr invandringspolitiken. Men så blir det ju förstås alltid i en demokrati som drabbas av intellektuellt och empatiskt svaga, men hänsynslösa, ledare som utser ännu svagare medarbetare. Det blir mobbvälde. Ledarna piskar och hetsar mobben i den korrumperade pressen men saknar förmåga att finreglera mobben. Det blir som att köra tåg utan hastighetsreglage, med bara en strömbrytare ”på/av”. Och därutöver ägnar man sig åt att tillfredsställa mobben, som i det gamla Rom.
Egentligen krävs det kloka ledare för att demokratin ska fungera. Men istället har vi begåvats med ledare som … ja, Ni vet själva. I dagens tidningar kan vi ser hur exempelvis Fredrik Reinfeldt curlar in sin son i politiken på ett sätt som Aftonbladet jämförde med Nordkorea.
Sedan vill den godhjärtade dumhetens byråkrati trakassera dessa analfabeter och hålla dem i olika program, i språkkurser där de kan förhindra att de lär sig svenska osv. På tidningarnas kultursidor kan man tuta i dem att det är fint om de lär sig obegriplig rotvälska istället för svenska.
Att många som invandrar har varit med i strid och därför har lättare än många svenska att ta till vapen är inte nytt. Det är ju ingen större hemlighet att nästan alla bank- och värdetransportrån de senaste decennierna utförts av jugoslaver som först skolats i plommonvinskriget som många av dem deltog i för att det var roligt. Vi talar trots allt om ättlingar till de råskinn med vars hjälp Alexander den store lade under sig hela den då kända världen.
Det här fenomenet, att framför allt invandrare i första och andra generation åker tillbaka och krigar i sina gamla hemländer har nog kommit för att stanna. Och det kommer säkert att bli mycket värre. Det garanteras vi genom att USA åker runt och startar krig och inbördeskrig och dödar oskyldiga människor godtyckligt med drönare i snart varje annat land. USA:s utrikespolitik kan därför numera beskrivas som ”USA mot resten av världen”.
Med tanke på det förfall och den politisering vårt rättsväsende genomgår är det kanske snart den enda rättsskipning vi kommer att ha i landet. När någon tjänsteman eller politiker varit för långt ned i syltburken får de besök av några som känner sig drabbade och som har lärt sig på annat håll hur man måste hantera ett korrumperat system för att inte ätas upp av det.
Om svenskarna var mindre självutplånande och istället för multi-kulti krävde anpassning till svenska sedvänjor så kanske, kanske att problemet skulle bli något mindre. Men jag tror inte att det heller skulle räcka. Det tar ändå tid att klippa banden till sitt gamla hemland och USA, som numera tycks ha anammat en doktrin som gör landet självförstörande rusar fram som ett expresslok och vållar stor skada i andra länder på vägen mot sin egen undergång.
Om man vill att människorna ska stanna i sina hemländer är det en väldigt dålig idé att plundra länderna och låta amerikanska galningar godtyckligt skjuta människor till döds med sina drönare. Lösningen på det problemet är inte att slicka galningarna där bak och gå med i Nato som Jan Björklund vill. Alliansregeringen anklagade en gång i tiden socialdemokratin för att tillhandahålla gårdagens lösningar på gårdagens problem. Därför är det tragikomiskt att Jan Björklund vill gå med i Nato år 2014, när organisation tydligt förfallit till vad som närmast måste betecknas som ett rövarband. Tvärtom måste man ta avstånd från galningarna och få dem att ändra sitt beteende. Både Jan Björklund och Carl von Ribbentrop skulle må bra av att titta på Oliver Stones serie ”The Untold History of The United States”. En amerikansk serie i tio delar om Amerika - men välgörande fri från förljugen propaganda.
Mutholm torsdagen 30 januari 2014
Mikael Styrman
.
måndag 27 januari 2014
Den logiska affären
.
I veckan presenterades nyheten att svenska SSAB köper finska Rautaruuki.
Viss oro uttrycks i affärspressen för att den "logiska" affären kan stöta på patrull inom konkurrensbekämpningsmyndigheter inom Sverige och EU. Men den oron måste vara väsentligt överdriven. Enligt gängse synsätt inom den offentliga förvaltningen och makteliten, som egentligen styr i bakgrunden, är konkurrens bra, så länge de stora vinner.
Framgångarna så här långt inom konkurrensbekämpningsområdet talar sitt tydliga språk. Tack vare hög effektivitet och frihet från "illojal" konkurrens kan SSAB unna sig att driva en mycket effektiv och resurssnål verksamhet, till gagn för konsumenter och skattebetalare.
Det heter att man ofta direkt kan avläsa hur effektivt driven en verksamhet är genom att studera materialflödet i produktionen. Och då måste SSAB vara mycket effektivt drivet eftersom man kan unna sig att, decennium efter decennium, plocka ut glödande och lågt förädlade stålämnen ur stålverket i Luleå. Därefter låter man dem svalna och flyttar runt dem i Luleå innan man lyfter ombord dem på ett tåg för den vingliga, stötiga och äventyrliga hundramilaresan ned till Borlänge. Väl framme i Borlänge lastar man av dem och flyttar runt dem lite innan man åter hettar upp dem och förädlar dem ett litet stycke till på dess långa färd för att förvandlas till bilar och klockor, i något annat land, som inte har nischat in sig på att vara råvaruproducerande och hyllande analfabetismen, som Kongo, Nya Guinea och Sverige.
Att de här pajaserierna fortfarande pågår och naturligtvis kommer att accentueras när Rautaruuki absorberas av denna stålcirkus säger oss mycket om konkurrensbekämpningsmyndigheterna i EU i allmänhet och i Sverige och Finland i synnerhet. Men det säger oss också något om hur mycket pengar någon blåste de svenska skattebetalarna på när hela denna absurda transportcirkus byggdes upp, som man då förmodade, för en tillfällig period. Annars skulle denna satir nog vara avvecklad sedan länge.
Andra - mindre effektiva, eller mindre skyddade - tillverkare tvingas bygga upp sin verksamhet så, att en gång upphettade ämnen inte tillåts varken stanna eller svalna innan de, i bästa fall, trillar ut som färdigt paketerade klockor i andra änden. Dit når man knappast, men en tillverkare som inte är skyddad av en korrupt statsapparat strävar ditåt. Den som är skyddad är mer upptagen av vem som ska mutas härnäst och vem man ska hålla sig väl med för att skydda sig från marknadskrafterna.
Jag minns inte längre vad S:en i SSAB står för. Men kanske står något av dem för Segezha Bumprom? Därifrån tycks åtminstone SSAB:s intellektuella stimulans och affärsmässiga mentorskap komma.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
I veckan presenterades nyheten att svenska SSAB köper finska Rautaruuki.
Viss oro uttrycks i affärspressen för att den "logiska" affären kan stöta på patrull inom konkurrensbekämpningsmyndigheter inom Sverige och EU. Men den oron måste vara väsentligt överdriven. Enligt gängse synsätt inom den offentliga förvaltningen och makteliten, som egentligen styr i bakgrunden, är konkurrens bra, så länge de stora vinner.
Framgångarna så här långt inom konkurrensbekämpningsområdet talar sitt tydliga språk. Tack vare hög effektivitet och frihet från "illojal" konkurrens kan SSAB unna sig att driva en mycket effektiv och resurssnål verksamhet, till gagn för konsumenter och skattebetalare.
Det heter att man ofta direkt kan avläsa hur effektivt driven en verksamhet är genom att studera materialflödet i produktionen. Och då måste SSAB vara mycket effektivt drivet eftersom man kan unna sig att, decennium efter decennium, plocka ut glödande och lågt förädlade stålämnen ur stålverket i Luleå. Därefter låter man dem svalna och flyttar runt dem i Luleå innan man lyfter ombord dem på ett tåg för den vingliga, stötiga och äventyrliga hundramilaresan ned till Borlänge. Väl framme i Borlänge lastar man av dem och flyttar runt dem lite innan man åter hettar upp dem och förädlar dem ett litet stycke till på dess långa färd för att förvandlas till bilar och klockor, i något annat land, som inte har nischat in sig på att vara råvaruproducerande och hyllande analfabetismen, som Kongo, Nya Guinea och Sverige.
Att de här pajaserierna fortfarande pågår och naturligtvis kommer att accentueras när Rautaruuki absorberas av denna stålcirkus säger oss mycket om konkurrensbekämpningsmyndigheterna i EU i allmänhet och i Sverige och Finland i synnerhet. Men det säger oss också något om hur mycket pengar någon blåste de svenska skattebetalarna på när hela denna absurda transportcirkus byggdes upp, som man då förmodade, för en tillfällig period. Annars skulle denna satir nog vara avvecklad sedan länge.
Andra - mindre effektiva, eller mindre skyddade - tillverkare tvingas bygga upp sin verksamhet så, att en gång upphettade ämnen inte tillåts varken stanna eller svalna innan de, i bästa fall, trillar ut som färdigt paketerade klockor i andra änden. Dit når man knappast, men en tillverkare som inte är skyddad av en korrupt statsapparat strävar ditåt. Den som är skyddad är mer upptagen av vem som ska mutas härnäst och vem man ska hålla sig väl med för att skydda sig från marknadskrafterna.
Jag minns inte längre vad S:en i SSAB står för. Men kanske står något av dem för Segezha Bumprom? Därifrån tycks åtminstone SSAB:s intellektuella stimulans och affärsmässiga mentorskap komma.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
Inte bara tågen står stilla
.
Förra året kunde vi se resultatet av att politiska brottslingar i kommun- och landstingsvärlden leker järnväg med skattebetalarnas pengar. Eller rättare sagt: hur det blir när politiska brottslingar låtsas köra tåg för att få tillfälle att plundra skattebetalarna.
I år kan vi se hur brottslingarna, berusade av fjolårets framgångar, nu lyckats få även bussarna att stanna.
Blir någon förvånad när jag talar om att övriga operatörer kört sin bussar som vanligt?
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
Förra året kunde vi se resultatet av att politiska brottslingar i kommun- och landstingsvärlden leker järnväg med skattebetalarnas pengar. Eller rättare sagt: hur det blir när politiska brottslingar låtsas köra tåg för att få tillfälle att plundra skattebetalarna.
I år kan vi se hur brottslingarna, berusade av fjolårets framgångar, nu lyckats få även bussarna att stanna.
Blir någon förvånad när jag talar om att övriga operatörer kört sin bussar som vanligt?
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
En uppgörelse i den offentliga förvaltningen
.
Sent torsdag kväll fick vi veta att den kände finansmannen Mille Marcovich skjutits med fyra skott i huvudet i Ulvsunda, Bromma.
Sannolikt rör det sig om en uppgörelse i den offentliga förvaltningen möjligen specifikt i den finansiella världen.
Det framgår inte om Marcovich efterlämnat något självmordsbrev till någon landsman skrivet på ett för dem båda ganska okänt språk. Möjligen är brevet inte färdigt än?
Polisen saknar spår efter förövarna. Transportavdelningen för bonuslik söker därför efter en eller flera mördare som inte är politiker, bankdirektör, statssekreterare, generaldirektör, chefsjurist, åklagare, domare, konkursadvokat, redaktör eller konsult knuten till den offentliga förvaltningen och som helst är "en ensam galning" utan förmåga att värja sig mot eventuella anklagelser.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
Sent torsdag kväll fick vi veta att den kände finansmannen Mille Marcovich skjutits med fyra skott i huvudet i Ulvsunda, Bromma.
Sannolikt rör det sig om en uppgörelse i den offentliga förvaltningen möjligen specifikt i den finansiella världen.
Det framgår inte om Marcovich efterlämnat något självmordsbrev till någon landsman skrivet på ett för dem båda ganska okänt språk. Möjligen är brevet inte färdigt än?
Polisen saknar spår efter förövarna. Transportavdelningen för bonuslik söker därför efter en eller flera mördare som inte är politiker, bankdirektör, statssekreterare, generaldirektör, chefsjurist, åklagare, domare, konkursadvokat, redaktör eller konsult knuten till den offentliga förvaltningen och som helst är "en ensam galning" utan förmåga att värja sig mot eventuella anklagelser.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
En klen tröst
.
På onsdag var "nyheten" att cancersjuka dör i operationsköerna för att de inte blir opererade i tid. Döden hinner före.
På torsdag kom propagandaministeriets svar i en massiv medial kampanj:
Sverige har hjärtvård av yppersta internationell klass. Så om de här människorna som dör i operationsköerna inom cancervården skulle hitta på att även få hjärtfel, kan de känna fullt förtroende för att de kommer att få bästa tänkbara hjärtsjukvård och därför kommer att dö i canceroperationsköerma, som förväntat.
Liten tröst är också tröst, om än förmedlad med stora resurser, låter sjukvårdsbyråkratin hälsa genom propagandaministeriet.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
På onsdag var "nyheten" att cancersjuka dör i operationsköerna för att de inte blir opererade i tid. Döden hinner före.
På torsdag kom propagandaministeriets svar i en massiv medial kampanj:
Sverige har hjärtvård av yppersta internationell klass. Så om de här människorna som dör i operationsköerna inom cancervården skulle hitta på att även få hjärtfel, kan de känna fullt förtroende för att de kommer att få bästa tänkbara hjärtsjukvård och därför kommer att dö i canceroperationsköerma, som förväntat.
Liten tröst är också tröst, om än förmedlad med stora resurser, låter sjukvårdsbyråkratin hälsa genom propagandaministeriet.
Mutholm fredagen den 24 januari 2014
Mikael Styrman
.
Försvaret och rovdriften på försvarsanslagen
.
(Svar på ”Anonym’s” kommentar till blogginlägget ”Farligt samarbete för Finland?”)
Det är ett tag sedan jag läste Assars Tanos memoarer. Min minnesbild är att inslaget om olika krig är ganska återhållsamt och att innehållet domineras av det stora äventyret för två tornedalspojkar, varav en stupar, och i högre grad handlar om det mer oglamorösa vardagslivet i legionen.
Beträffande Hägglunds bandvagn är jag inte så imponerad av den. Det kan man bara vara om man inte ser eller drabbas av driftkostnaderna den är förknippad med. Den är av allt att döma utvecklad under tider då försvaret badade i pengar. Det har satt sina spår i form av driftkostnader så höga att ingen har råd att använda den. Till vad nytta är det att den är potentiellt aldrig så fantastisk när man inte har råd att använda den?
På 1970-talet köpte försvaret in Robot 70 av Bofors. Då bytte man samtidigt radarsystem från ett med 30 km räckvidd till ett med 3 km räckvidd. I ett glesbefolkat land övergick man till ett system med så begränsad täckningsförmåga att inga civila mål skulle kunna skyddas, knappt ens stridande förband. Varför? Jo, enligt den finska galghumorn var finnarna under Andra Världskriget ”Tikkakoskis mannekänger”, minns Antti Rokkas berömda skämt i Edvin Laines version av ”Okänd Soldat”. Vi blev på 1970-talet Bofors mannekänger för RB70 gick inte att försvara Sverige med. I det sammanhanget var den bara en attrapp. Att RB70 fick denna utformning berodde på att analysen var att storpsykopaterna bedömdes vara ointresserade av att skydda civilbefolkningen eftersom de oftast stred på främmande mark. Och det var till dem man skulle sälja RB70. Om det gick att försvara Sverige med RB70 tycks ha varit helt ointressant för både säljare och köpare.
Sedan fanns det ett allvarligt fel till. RB70 gick bara att använda vid vackert väder. Det krävde nämligen att operatören fick visuell kontakt med flygplanet för att kunna skjuta ned det. Det var ju en ganska from förhoppning att ryssarna skulle anfalla i vackert väder när man visste att svenskarnas luftvärn bara fungerade i vackert väder. Man tröstade sig med att det gick att köpa till värmesökande funktion om det skulle ske en ”gradvis upptrappning mot krig”. Det var samma förhoppning som Sverige haft inför Andra Världskriget och som ledde till att man blev sittande med skägget i brevlådan - utan fartyg, flygplan m.m. Man kan kanske tycka att det var naivt av Sverige att hamna i så utsatt läge i början av kriget. Trots allt hade ju Hitler upprustat, mördat, annekterat och ockuperat under avsevärd tid. Men vad ska man då tycka om det svenska försvaret som i slutet av 1970-talet - 40 år efter andra världskrigets början - fortfarande inte hade blivit klokare? Trots allt demonstrerade ju Hitler - och japanerna - ett antal gånger att det moderna kriget inleds med ett överraskningsanfall.
Precis som Hägglunds bandvagnar var för dyra i drift var Viggen för dyr i drift. Eller för dyr i inköp och drift. Försvaret skulle naturligtvis ha valt den billigare SK 60 istället som Sverige skulle haft råd att flyga med i stort antal - hela tiden. Istället fick vi ett litet antal av svindyra Viggen som Sverige inte hade råd att flyga med. Vi har ryska gränsen några få minuters flygning från svenska gränsen. Trots det fick vi en incidentberedskap som stod på backen. Ändå lyckades man med konststycket att ruinera det svenska försvaret med Viggens hjälp. Allt för att Wallenberg & Co förespeglade att det skulle bli en svensk industriframgång, om bara politikerna lättade på skattebetalarnas pung - och det gjorde de - dilletanterna!
Följden blev ett odugligt flygvapen som skulle ha blivit utslaget på backen - som arabernas blev under Sexdagarskriget 1967 - om ryssarna hade hittat på att anfalla. Världens kanske dyraste attrapp.
Om vi ska öka på listan med oanvändbara saker kan vi ta de stora mängder i praktiken oanvändbara fordon i form av lastbilar och traktorer för vilka byggdes mob.förråd i snart sagt varenda buske i landet. Alla fordon hade förenklats så till den mildra grad att de var oanvändbara till något nyttigt över huvud taget. Traktorerna hade inga redskap, merparten var tvåhjulsdrivna. Över huvud taget rustade försvaret inte för att vara med i dagens eller morgondagens krig utan för ett krig som kunde ha utspelat sig femtio år tidigare. Likheten med de franska stoffilernas lallande med Maginot-linje är slående. Att det blev så med de svenska fordonen berodde på att industrin inte ville att de skulle komma ut på marknaden och förstöra deras civila affärer. Därför fick försvaret oanvändbara grejor - och godtog det.
Med lastbilarna var det likadant. De var klart undermotoriserade för att inte gå att sälja på den privata marknaden. Därför hade de inte heller någon lastkapacitet, gick inte att ploga med. De satte fast sig jämt eftersom de var tvåaxliga. De var helt utan moderna hjälpmedel och flaken hade höjts för att inte passa till civila installationer. Till ingen nytta för den militära verksamheten.
Ett annat exempel var Scanias terränglastbil, TGB30 och TGB40. En terränglastbil som var helt underbar att köra i terräng tack vare sin automatlåda. Den hade i stort sett bara två fel. Den hade ingen lastkapacitet. Och den gick sönder hela tiden. Det gjorde den opålitlig, potentiellt oduglig. Förmodligen var den inte färdigt utprovad när den levererades ut till förbanden. Jag tror inte att det gick en enda dag när vi körde med dem som det inte blev minst ett fel på varje exemplar som användes. De mest frekventa felen var elektronikfel. På den tiden fanns det inte så mycket elektronik i bilar, men det skulle komma, lite senare, när man fick det att fungera. Men militären var en tacksam kund. De köpte gärna skräp och de brydde sig inte om ifall det fungerade eller ej.
Lägg märke till att det här inte handlade om fyrtio år gamla grejor som gick sönder. Det handlade om nylevererad utrustning som var oduglig. I de flesta fall för att den konstruerats för att vara oduglig. I ett mer försvarsinriktat land, utan Sveriges politiserade rättsväsende, skulle industrins företrädare och militärens upphandlare ha ställts inför rätta för högförräderi och blivit dömda till långa fängelsestraff. Men i det korrumperade Sverige fortsatte rofferiet och landet ställdes utan försvar.
Naturligtvis borde aldrig försvaret ha dränkt landet i oanvändbara fordonsattrapper och andra leksaker. Man borde ha tecknat frivilliga avtal med åkerier och använd deras fordon under de fåtal tillfällen då fordonen behövdes. Det var ändå de lastbilarna som skulle komma att utgöra försvarets fordonspark vid ett eventuellt krig, eftersom den egna fordonsparken var oduglig. Men då hade det inte blivit så mycket mutor och väntjänster och gentjänster medan man roffade åt sig försvarsanslagen.
Mutholm tisdagen den 21 januari 2014
Mikael Styrman
.
(Svar på ”Anonym’s” kommentar till blogginlägget ”Farligt samarbete för Finland?”)
Det är ett tag sedan jag läste Assars Tanos memoarer. Min minnesbild är att inslaget om olika krig är ganska återhållsamt och att innehållet domineras av det stora äventyret för två tornedalspojkar, varav en stupar, och i högre grad handlar om det mer oglamorösa vardagslivet i legionen.
Beträffande Hägglunds bandvagn är jag inte så imponerad av den. Det kan man bara vara om man inte ser eller drabbas av driftkostnaderna den är förknippad med. Den är av allt att döma utvecklad under tider då försvaret badade i pengar. Det har satt sina spår i form av driftkostnader så höga att ingen har råd att använda den. Till vad nytta är det att den är potentiellt aldrig så fantastisk när man inte har råd att använda den?
På 1970-talet köpte försvaret in Robot 70 av Bofors. Då bytte man samtidigt radarsystem från ett med 30 km räckvidd till ett med 3 km räckvidd. I ett glesbefolkat land övergick man till ett system med så begränsad täckningsförmåga att inga civila mål skulle kunna skyddas, knappt ens stridande förband. Varför? Jo, enligt den finska galghumorn var finnarna under Andra Världskriget ”Tikkakoskis mannekänger”, minns Antti Rokkas berömda skämt i Edvin Laines version av ”Okänd Soldat”. Vi blev på 1970-talet Bofors mannekänger för RB70 gick inte att försvara Sverige med. I det sammanhanget var den bara en attrapp. Att RB70 fick denna utformning berodde på att analysen var att storpsykopaterna bedömdes vara ointresserade av att skydda civilbefolkningen eftersom de oftast stred på främmande mark. Och det var till dem man skulle sälja RB70. Om det gick att försvara Sverige med RB70 tycks ha varit helt ointressant för både säljare och köpare.
Sedan fanns det ett allvarligt fel till. RB70 gick bara att använda vid vackert väder. Det krävde nämligen att operatören fick visuell kontakt med flygplanet för att kunna skjuta ned det. Det var ju en ganska from förhoppning att ryssarna skulle anfalla i vackert väder när man visste att svenskarnas luftvärn bara fungerade i vackert väder. Man tröstade sig med att det gick att köpa till värmesökande funktion om det skulle ske en ”gradvis upptrappning mot krig”. Det var samma förhoppning som Sverige haft inför Andra Världskriget och som ledde till att man blev sittande med skägget i brevlådan - utan fartyg, flygplan m.m. Man kan kanske tycka att det var naivt av Sverige att hamna i så utsatt läge i början av kriget. Trots allt hade ju Hitler upprustat, mördat, annekterat och ockuperat under avsevärd tid. Men vad ska man då tycka om det svenska försvaret som i slutet av 1970-talet - 40 år efter andra världskrigets början - fortfarande inte hade blivit klokare? Trots allt demonstrerade ju Hitler - och japanerna - ett antal gånger att det moderna kriget inleds med ett överraskningsanfall.
Precis som Hägglunds bandvagnar var för dyra i drift var Viggen för dyr i drift. Eller för dyr i inköp och drift. Försvaret skulle naturligtvis ha valt den billigare SK 60 istället som Sverige skulle haft råd att flyga med i stort antal - hela tiden. Istället fick vi ett litet antal av svindyra Viggen som Sverige inte hade råd att flyga med. Vi har ryska gränsen några få minuters flygning från svenska gränsen. Trots det fick vi en incidentberedskap som stod på backen. Ändå lyckades man med konststycket att ruinera det svenska försvaret med Viggens hjälp. Allt för att Wallenberg & Co förespeglade att det skulle bli en svensk industriframgång, om bara politikerna lättade på skattebetalarnas pung - och det gjorde de - dilletanterna!
Följden blev ett odugligt flygvapen som skulle ha blivit utslaget på backen - som arabernas blev under Sexdagarskriget 1967 - om ryssarna hade hittat på att anfalla. Världens kanske dyraste attrapp.
Om vi ska öka på listan med oanvändbara saker kan vi ta de stora mängder i praktiken oanvändbara fordon i form av lastbilar och traktorer för vilka byggdes mob.förråd i snart sagt varenda buske i landet. Alla fordon hade förenklats så till den mildra grad att de var oanvändbara till något nyttigt över huvud taget. Traktorerna hade inga redskap, merparten var tvåhjulsdrivna. Över huvud taget rustade försvaret inte för att vara med i dagens eller morgondagens krig utan för ett krig som kunde ha utspelat sig femtio år tidigare. Likheten med de franska stoffilernas lallande med Maginot-linje är slående. Att det blev så med de svenska fordonen berodde på att industrin inte ville att de skulle komma ut på marknaden och förstöra deras civila affärer. Därför fick försvaret oanvändbara grejor - och godtog det.
Med lastbilarna var det likadant. De var klart undermotoriserade för att inte gå att sälja på den privata marknaden. Därför hade de inte heller någon lastkapacitet, gick inte att ploga med. De satte fast sig jämt eftersom de var tvåaxliga. De var helt utan moderna hjälpmedel och flaken hade höjts för att inte passa till civila installationer. Till ingen nytta för den militära verksamheten.
Ett annat exempel var Scanias terränglastbil, TGB30 och TGB40. En terränglastbil som var helt underbar att köra i terräng tack vare sin automatlåda. Den hade i stort sett bara två fel. Den hade ingen lastkapacitet. Och den gick sönder hela tiden. Det gjorde den opålitlig, potentiellt oduglig. Förmodligen var den inte färdigt utprovad när den levererades ut till förbanden. Jag tror inte att det gick en enda dag när vi körde med dem som det inte blev minst ett fel på varje exemplar som användes. De mest frekventa felen var elektronikfel. På den tiden fanns det inte så mycket elektronik i bilar, men det skulle komma, lite senare, när man fick det att fungera. Men militären var en tacksam kund. De köpte gärna skräp och de brydde sig inte om ifall det fungerade eller ej.
Lägg märke till att det här inte handlade om fyrtio år gamla grejor som gick sönder. Det handlade om nylevererad utrustning som var oduglig. I de flesta fall för att den konstruerats för att vara oduglig. I ett mer försvarsinriktat land, utan Sveriges politiserade rättsväsende, skulle industrins företrädare och militärens upphandlare ha ställts inför rätta för högförräderi och blivit dömda till långa fängelsestraff. Men i det korrumperade Sverige fortsatte rofferiet och landet ställdes utan försvar.
Naturligtvis borde aldrig försvaret ha dränkt landet i oanvändbara fordonsattrapper och andra leksaker. Man borde ha tecknat frivilliga avtal med åkerier och använd deras fordon under de fåtal tillfällen då fordonen behövdes. Det var ändå de lastbilarna som skulle komma att utgöra försvarets fordonspark vid ett eventuellt krig, eftersom den egna fordonsparken var oduglig. Men då hade det inte blivit så mycket mutor och väntjänster och gentjänster medan man roffade åt sig försvarsanslagen.
Mutholm tisdagen den 21 januari 2014
Mikael Styrman
.
fredag 17 januari 2014
Den fartblinda ”demokratiministern” Birgitta Ohlsson
.
Så har ännu en kommit ut ur det blå skåpet. Enligt SVT:s Text-TV vill ”demokratiministern” Birgitta Ohlsson att hot mot politiker ska straffas hårdare. Det skulle synliggöra och legitimera den orättvisa inför lagen som redan i praktiken råder: En rättvisa för politiker och människor med goda politiska kontakter - en annan för människor utan. Det är ett ganska naturligt förhållande eftersom många människor är myglare till sin natur och politiker i synnerhet ofta är det.
Det är naturligt, i tider av skenande politisk korruption och rättsröta, att hot ökar mot politiker som inte gör sitt jobb eller som är ohederliga. Men det är inte anledning att bedöma hot mot ofta kriminella politiker hårdare än hot mot vanliga och ofta betydligt hederligare medborgare.
Jag tror dessutom att det finns anledning att se detta fenomen som en övertrycksventil. Hur ska politiker veta att deras fräckhet och deras tjuvaktighet har gått för långt, om inte medborgarna får ge uttryck för besvikelse och frustration under ganska fredliga former? Då blir tonen i umgänget mellan dels politikerna och deras korrumperade rättsväsende och dels medborgarna, som de föregående tillsammans plundrar, tämligen svart-vitt. Det leder till att det saknas gråtoner eller nyanser, mellan dels politikernas bild av samhället som en blomstrande, och inte minst säker, framtidsutopi med utbrett välstånd för alla, fulländad rättssäkerhet, på väg mot den ljusnande framtid och dels medborgarnas ultimata uttryck för missnöje i form av stormning av Bastiljen med åtföljande giljotinering av politikerna och den övriga maffian.
Jag säger inte att ett sådant samhälle nödvändigtvis är sämre. Det är möjligt att det är en fas vi måste gå igenom för att komma till rätta med banksters och korrumperade politiker, domare, åklagare och övriga maffia-fotsoldater i administrationen. Men samhället kommer att bli svårförutsägbart och svårtolkat när nyanserna förloras.
För bevarad demokrati och för att motverka korruption och rättsröta är det nödvändigt att ständigt kämpa mot alla korrumperande element och förslag. Det är svårare i Sverige än i andra länder eftersom svenskarna i så hög grad är konflikträdda, och politikerna i så hög grad korrumperade, att det knappt är möjligt att ens hålla prov- och nomineringsval i de ”demokratiska” politiska partierna, eftersom politikerna fuskar så förbannat för att ta sig fram till köttgrytorna.
Vid nästa regeringsombildning, bör Fredrik Reinfeldt, om han får tillfälle att göra några fler regeringsombildningar, ändra Birgitta Ohlssons taburett så att hon istället blir antingen ”Anti-demokratiminister” eller ”Politisk Säkerhetsminister”. Det skulle bättre beskriva Birgitta Ohlssons syn på demokrati och hennes sätt att fullgöra sitt uppdrag.
Mutholm fredagen den 17 januari 2014
Mikael Styrman
.
Så har ännu en kommit ut ur det blå skåpet. Enligt SVT:s Text-TV vill ”demokratiministern” Birgitta Ohlsson att hot mot politiker ska straffas hårdare. Det skulle synliggöra och legitimera den orättvisa inför lagen som redan i praktiken råder: En rättvisa för politiker och människor med goda politiska kontakter - en annan för människor utan. Det är ett ganska naturligt förhållande eftersom många människor är myglare till sin natur och politiker i synnerhet ofta är det.
Det är naturligt, i tider av skenande politisk korruption och rättsröta, att hot ökar mot politiker som inte gör sitt jobb eller som är ohederliga. Men det är inte anledning att bedöma hot mot ofta kriminella politiker hårdare än hot mot vanliga och ofta betydligt hederligare medborgare.
Jag tror dessutom att det finns anledning att se detta fenomen som en övertrycksventil. Hur ska politiker veta att deras fräckhet och deras tjuvaktighet har gått för långt, om inte medborgarna får ge uttryck för besvikelse och frustration under ganska fredliga former? Då blir tonen i umgänget mellan dels politikerna och deras korrumperade rättsväsende och dels medborgarna, som de föregående tillsammans plundrar, tämligen svart-vitt. Det leder till att det saknas gråtoner eller nyanser, mellan dels politikernas bild av samhället som en blomstrande, och inte minst säker, framtidsutopi med utbrett välstånd för alla, fulländad rättssäkerhet, på väg mot den ljusnande framtid och dels medborgarnas ultimata uttryck för missnöje i form av stormning av Bastiljen med åtföljande giljotinering av politikerna och den övriga maffian.
Jag säger inte att ett sådant samhälle nödvändigtvis är sämre. Det är möjligt att det är en fas vi måste gå igenom för att komma till rätta med banksters och korrumperade politiker, domare, åklagare och övriga maffia-fotsoldater i administrationen. Men samhället kommer att bli svårförutsägbart och svårtolkat när nyanserna förloras.
För bevarad demokrati och för att motverka korruption och rättsröta är det nödvändigt att ständigt kämpa mot alla korrumperande element och förslag. Det är svårare i Sverige än i andra länder eftersom svenskarna i så hög grad är konflikträdda, och politikerna i så hög grad korrumperade, att det knappt är möjligt att ens hålla prov- och nomineringsval i de ”demokratiska” politiska partierna, eftersom politikerna fuskar så förbannat för att ta sig fram till köttgrytorna.
Vid nästa regeringsombildning, bör Fredrik Reinfeldt, om han får tillfälle att göra några fler regeringsombildningar, ändra Birgitta Ohlssons taburett så att hon istället blir antingen ”Anti-demokratiminister” eller ”Politisk Säkerhetsminister”. Det skulle bättre beskriva Birgitta Ohlssons syn på demokrati och hennes sätt att fullgöra sitt uppdrag.
Mutholm fredagen den 17 januari 2014
Mikael Styrman
.
torsdag 16 januari 2014
Dagens Nyheter - maffiaredskap då som nu
.
(Svar till Peters frågor om Ivar Kreuger i en kommentar till inlägget ”Snart nådens år 2014”.)
Den bild av Ivar Kreuger som vi förmedlas, då som nu, är hans rånares och mördares bild av honom. Det fungerar nämligen likadant idag som det gjorde då, när någon ska plundras av den svenska maffian. Då börjar man med att ta heder och ära av vederbörande i den maffiatrogna pressen. Förr var det främst Dagens Nyheter men idag kontrollerar maffian direkt och indirekt nästan all press, även om Dagens Nyheter fortfarande är maffians kronjuvel.
När man sedan, efter betydande smutskastning, driver plundringsobjektets verksamhet över styr är det ingen som blir förvånad. Det bekräftar ju bara vad man redan ”visste”. Den verklighetsbild man blivit matad med i Dagens Nyheter och den övriga maffiapressen.
I Sverige utmålas Ivar Kreuger som en gambler och en skurk. Utomlands är bilden av Kreuger helt annorlunda. Det är förmodligen att tillskriva att inte den svenska maffian kontrollerar den utländska pressen.
En svensk B-lagsbankir mutade den franska polisen i samband med, eller inför, mordet så att de gjorde pajaskonster av mordutredningen. Det blev rena Palme- eller Quick-utredningen av den.
Kreuger hade klätt upp sig för att gå på fest. Men ändrade sig och bestämde sig för att skjuta sig istället. Hur trovärdigt är det?
Han skrev ett ”avskedsbrev” till sin närmaste medarbetare som han alltid kommunicerade med på svenska. Hur trovärdigt är det att man inte skriver avskedsbrevet på sitt modersmål till en person som man använder modersmålet till?
En vanlig uppfattning är att ryssarna efter en idé av den amerikanska ”bankiren” JP Morgan och den svenska ”bankiren” Wallenberg sköt Kreuger. Det är ingen orimlig förklaring. Stalin lät ju exempelvis mörda Lev Trotskij i Mexico 1940, elva år efter att han hade fördrivits från Sovjet. Och sovjetstyret mördade ju tiotals miljoner av sin egen befolkning. Relationerna till Kreuger var inte precis hjärtliga. Visst är det en helt möjlig mördare.
Jag vill dock hålla dörren öppen för att den uppfattningen kan vara grundad på en lagom dos svensk naivitet och oskuldsfullhet. Som om inte Sverige kunde hysa organiserade brottslingar kapabla att mörda själva. Särskilt som rättsväsendet i relationen till mäktiga finansintressen redan då närmast var att betrakta som ett dåligt skämt. Det kan ju faktiskt vara så, att de svenskar som plundrade Kreuger faktiskt också själva såg till att han mördades. Det engelskspråkiga avskedsbrevet är i så fall ägnat att rikta bort misstankarna från svenskt håll.
Efter Kreugers död blev det snabba ryck. Utan någon som helst rätt till det tog advokaten Hugo Stenbeck sig in i Kreugers privata arbetsrum och kassaskåp. Plundrade det på de Italienska obligationerna och andra tillgångar och värdehandlingar.
Wallenbergarna roffade åt sig det mesta men visade sig sedan sakna Ivar Kreugers begåvning för att driva och utveckla företag. Man var bättre på mutor och översitteri utövat via svaga attrapper i den offentliga förvaltningen. Det mesta är nu skingrat över världen och har förlorat den enastående position som de fick tack vare att andra världskriget ödelade Europa, men inte Sverige. Quisslingministären skyddade Sverige från tysk ockupation, genom att ockupera landet bättre än tyskarna skulle ha gjort och utan att tvinga tyskarna att avsätta resurser till att ockupera Sverige. Handelsbanken var också med och delade på bytet. Hur arbetsuppgifterna fördelades inom maffian är inte så lätt att veta eftersom vårt korrumperade rättsväsende lade sig som flickorna i Paris för maffian. Utan samhällets tvångsåtgärder är det inte lätt att reda ut sådana här historier. Då är det lättare med rödljuskörningar och tjuvtankningar.
Advokattorpeden Hugo Stenbecks andel av bytet var ”guldgruvan” Korsnäs som allt därefter har finansierat hela den Stenbeckska expansionen. Riktigt hur stort bytet blev vet förstås ingen utomstående. Men det är nog ställt utom allt tvivel att det åtminstone var det största rånmordet i modern tid.
Att framgångsrika företagare är exponerade för angrepp från den organiserade brottsligheten är inte ovanligt. Ett annat känt fall är Howard Hughes vars egenheter och sociala isolering maffian kunde dra nytta av för att ta över hans tillgångar och hålla honom fången.
För maffialedare är en stor tidning, då som nu, en stor tillgång. Med tidningens hjälp kan man stigmatisera och socialt isolera sina offer innan man plundrar och/eller mördar dem.
Så länge vi inte kan bryta banden mellan viktiga massmedia och maffian, samt mellan maffian och politiken samt statsapparaten i alla dess betydelser, får vi leva med rättsskandaler som Cathrine Da Costa, Catts Falck och Lena Gräns, Olof Palme, Karl Fredrik Algernon och Thomas Quick - för att nu bara nämna några av de mest uppenbara och välkända. Sedan finns det förstås mängder av människor som maffian har behandlat hänsynslöst och plundrat, men om vilka vi inte vet något, främst för att lejonparten av massmedia är maffians hantlangare. Vi kan nog känna oss förvissade om att det kommer initiativ till att förändra den rådande ordningen men att sådana initiativ inte kommer att komma från dem som drar nytta av det kriminella systemet inom banker, politik, rättsväsende eller förvaltningen i övrigt.
Det finns mycket skrivet om Ivar Kreuger. En hel del av det som är skrivet i Sverige är tyvärr, men föga förvånande, ägnat att gagna plundrarnas mörkläggning. Man måste åtminstone vara medveten om att sådant förekommer när man läser om ämnet. Här en länk till uppsats som jag inte själv har läst än, men som förefaller intressant, klicka här.
Mutholm torsdagen den 16 januari 2014
Mikael Styrman
.
(Svar till Peters frågor om Ivar Kreuger i en kommentar till inlägget ”Snart nådens år 2014”.)
Den bild av Ivar Kreuger som vi förmedlas, då som nu, är hans rånares och mördares bild av honom. Det fungerar nämligen likadant idag som det gjorde då, när någon ska plundras av den svenska maffian. Då börjar man med att ta heder och ära av vederbörande i den maffiatrogna pressen. Förr var det främst Dagens Nyheter men idag kontrollerar maffian direkt och indirekt nästan all press, även om Dagens Nyheter fortfarande är maffians kronjuvel.
När man sedan, efter betydande smutskastning, driver plundringsobjektets verksamhet över styr är det ingen som blir förvånad. Det bekräftar ju bara vad man redan ”visste”. Den verklighetsbild man blivit matad med i Dagens Nyheter och den övriga maffiapressen.
I Sverige utmålas Ivar Kreuger som en gambler och en skurk. Utomlands är bilden av Kreuger helt annorlunda. Det är förmodligen att tillskriva att inte den svenska maffian kontrollerar den utländska pressen.
En svensk B-lagsbankir mutade den franska polisen i samband med, eller inför, mordet så att de gjorde pajaskonster av mordutredningen. Det blev rena Palme- eller Quick-utredningen av den.
Kreuger hade klätt upp sig för att gå på fest. Men ändrade sig och bestämde sig för att skjuta sig istället. Hur trovärdigt är det?
Han skrev ett ”avskedsbrev” till sin närmaste medarbetare som han alltid kommunicerade med på svenska. Hur trovärdigt är det att man inte skriver avskedsbrevet på sitt modersmål till en person som man använder modersmålet till?
En vanlig uppfattning är att ryssarna efter en idé av den amerikanska ”bankiren” JP Morgan och den svenska ”bankiren” Wallenberg sköt Kreuger. Det är ingen orimlig förklaring. Stalin lät ju exempelvis mörda Lev Trotskij i Mexico 1940, elva år efter att han hade fördrivits från Sovjet. Och sovjetstyret mördade ju tiotals miljoner av sin egen befolkning. Relationerna till Kreuger var inte precis hjärtliga. Visst är det en helt möjlig mördare.
Jag vill dock hålla dörren öppen för att den uppfattningen kan vara grundad på en lagom dos svensk naivitet och oskuldsfullhet. Som om inte Sverige kunde hysa organiserade brottslingar kapabla att mörda själva. Särskilt som rättsväsendet i relationen till mäktiga finansintressen redan då närmast var att betrakta som ett dåligt skämt. Det kan ju faktiskt vara så, att de svenskar som plundrade Kreuger faktiskt också själva såg till att han mördades. Det engelskspråkiga avskedsbrevet är i så fall ägnat att rikta bort misstankarna från svenskt håll.
Efter Kreugers död blev det snabba ryck. Utan någon som helst rätt till det tog advokaten Hugo Stenbeck sig in i Kreugers privata arbetsrum och kassaskåp. Plundrade det på de Italienska obligationerna och andra tillgångar och värdehandlingar.
Wallenbergarna roffade åt sig det mesta men visade sig sedan sakna Ivar Kreugers begåvning för att driva och utveckla företag. Man var bättre på mutor och översitteri utövat via svaga attrapper i den offentliga förvaltningen. Det mesta är nu skingrat över världen och har förlorat den enastående position som de fick tack vare att andra världskriget ödelade Europa, men inte Sverige. Quisslingministären skyddade Sverige från tysk ockupation, genom att ockupera landet bättre än tyskarna skulle ha gjort och utan att tvinga tyskarna att avsätta resurser till att ockupera Sverige. Handelsbanken var också med och delade på bytet. Hur arbetsuppgifterna fördelades inom maffian är inte så lätt att veta eftersom vårt korrumperade rättsväsende lade sig som flickorna i Paris för maffian. Utan samhällets tvångsåtgärder är det inte lätt att reda ut sådana här historier. Då är det lättare med rödljuskörningar och tjuvtankningar.
Advokattorpeden Hugo Stenbecks andel av bytet var ”guldgruvan” Korsnäs som allt därefter har finansierat hela den Stenbeckska expansionen. Riktigt hur stort bytet blev vet förstås ingen utomstående. Men det är nog ställt utom allt tvivel att det åtminstone var det största rånmordet i modern tid.
Att framgångsrika företagare är exponerade för angrepp från den organiserade brottsligheten är inte ovanligt. Ett annat känt fall är Howard Hughes vars egenheter och sociala isolering maffian kunde dra nytta av för att ta över hans tillgångar och hålla honom fången.
För maffialedare är en stor tidning, då som nu, en stor tillgång. Med tidningens hjälp kan man stigmatisera och socialt isolera sina offer innan man plundrar och/eller mördar dem.
Så länge vi inte kan bryta banden mellan viktiga massmedia och maffian, samt mellan maffian och politiken samt statsapparaten i alla dess betydelser, får vi leva med rättsskandaler som Cathrine Da Costa, Catts Falck och Lena Gräns, Olof Palme, Karl Fredrik Algernon och Thomas Quick - för att nu bara nämna några av de mest uppenbara och välkända. Sedan finns det förstås mängder av människor som maffian har behandlat hänsynslöst och plundrat, men om vilka vi inte vet något, främst för att lejonparten av massmedia är maffians hantlangare. Vi kan nog känna oss förvissade om att det kommer initiativ till att förändra den rådande ordningen men att sådana initiativ inte kommer att komma från dem som drar nytta av det kriminella systemet inom banker, politik, rättsväsende eller förvaltningen i övrigt.
Det finns mycket skrivet om Ivar Kreuger. En hel del av det som är skrivet i Sverige är tyvärr, men föga förvånande, ägnat att gagna plundrarnas mörkläggning. Man måste åtminstone vara medveten om att sådant förekommer när man läser om ämnet. Här en länk till uppsats som jag inte själv har läst än, men som förefaller intressant, klicka här.
Mutholm torsdagen den 16 januari 2014
Mikael Styrman
.
tisdag 14 januari 2014
Farligt samarbete för Finland?
.
Enligt svenska media ska försvarssamarbetet öka mellan Sverige och Finland.
För Sverige finns det knappast något att förlora på det. Det finns knappt något att förlora oavsett vem Sverige skulle inleda försvarssamarbete med. Åtminstone inte ur betydelsen duglighet eller förmåga. Förlorare är möjligen de finansintressen som sitter ihop med den svenska politiken och byråkratin som ler- och långhalm. De som tog hand om den förr enorma försvarsbudgeten i utbyte mot oanvändbara grejor och förvandlade försvaret till en material- och fastighetsförvaltarorganisation med uppgift att förvara oanvändbara grejor utan att någon som betalar för det ser det.
För Finland är det inte med nödvändigt samma fördelar i utsikt. Om två organisationer med så fundamentalt olika förutsättningar ska samarbete kommer det att medföra förändringar. Antingen drar Finland upp Sverige, eller så drar Sverige ned Finland. Att ett samarbete inte skulle förändra något är inte så troligt. Undantaget som bekräftar regeln(?) är Saab-Scania. Där slog en industriellt okunnig ägare ihop två företag som inte inte hade något att erbjuda varandra. Den ena fortsatte att gå bra och den andra fortsatte att gå dåligt. Kanske för att de just hade så lite beröringspunkter. Men varför slog man då ihop dem?
Samarbetet pågick tills ägaren förstod vilka drivkrafter som får chefer i stora amerikanska organisationer att ticka och gå och tills man lyckades slarva bort den andra halvan till tyskarna. Men tyskarna kan inte anklagas för att de gapade när det kom stekta sparvar flygande. Synd bara att de förmodligen, i klassiskt germanskt övermod, kommer att låta det sämre företaget förstöra det bättre, utan annat skäl än att det föregående är germanskt.
Att Sverige har intresse av ett fungerande försvar i Finland är uppenbart. Finland har många gånger skyddat Sverige från att bli en rysk region. Men vad kan Sverige erbjuda Finland som uppväger risken för att den svenska odugligheten eroderar även det finska försvaret? Det är ju knappast försvar mot Norge eller någon annan anfallare västerut. Möjligen skulle det vara att underlätta förstärkningar från väster vid ett anfall österifrån. Och kanske lite mer grejor att kriga med. Förra gången - under andra världskriget - fungerade det inte därför att Finlands bundsförvant enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”, gjorde alla tänkbara hjälpare från väster till Finlands fiende. Men Sverige gör ju redan allt som Sverige rimligen kan göra för att underlätta en ockupation från väst. Även småbarn matas men i slutändan är man ändå beroende av att de vill tugga och svälja själv.
Kanske är hela samarbetet från finsk sida motiverat av en strävan efter upprättelse från det finska mindrevärdeskomplexet grundat av sekler av svenskt översitteri? Nå det är nog inte det ovanligaste av skäl till samarbete. Hoppas bara att det inte leder till att finska försvaret blir som det svenska, för då går det garanterat åt helvete för oss allihop.
Mutholm tisdagen den 14 januari 2014
Mikael Styrman
.
Enligt svenska media ska försvarssamarbetet öka mellan Sverige och Finland.
För Sverige finns det knappast något att förlora på det. Det finns knappt något att förlora oavsett vem Sverige skulle inleda försvarssamarbete med. Åtminstone inte ur betydelsen duglighet eller förmåga. Förlorare är möjligen de finansintressen som sitter ihop med den svenska politiken och byråkratin som ler- och långhalm. De som tog hand om den förr enorma försvarsbudgeten i utbyte mot oanvändbara grejor och förvandlade försvaret till en material- och fastighetsförvaltarorganisation med uppgift att förvara oanvändbara grejor utan att någon som betalar för det ser det.
För Finland är det inte med nödvändigt samma fördelar i utsikt. Om två organisationer med så fundamentalt olika förutsättningar ska samarbete kommer det att medföra förändringar. Antingen drar Finland upp Sverige, eller så drar Sverige ned Finland. Att ett samarbete inte skulle förändra något är inte så troligt. Undantaget som bekräftar regeln(?) är Saab-Scania. Där slog en industriellt okunnig ägare ihop två företag som inte inte hade något att erbjuda varandra. Den ena fortsatte att gå bra och den andra fortsatte att gå dåligt. Kanske för att de just hade så lite beröringspunkter. Men varför slog man då ihop dem?
Samarbetet pågick tills ägaren förstod vilka drivkrafter som får chefer i stora amerikanska organisationer att ticka och gå och tills man lyckades slarva bort den andra halvan till tyskarna. Men tyskarna kan inte anklagas för att de gapade när det kom stekta sparvar flygande. Synd bara att de förmodligen, i klassiskt germanskt övermod, kommer att låta det sämre företaget förstöra det bättre, utan annat skäl än att det föregående är germanskt.
Att Sverige har intresse av ett fungerande försvar i Finland är uppenbart. Finland har många gånger skyddat Sverige från att bli en rysk region. Men vad kan Sverige erbjuda Finland som uppväger risken för att den svenska odugligheten eroderar även det finska försvaret? Det är ju knappast försvar mot Norge eller någon annan anfallare västerut. Möjligen skulle det vara att underlätta förstärkningar från väster vid ett anfall österifrån. Och kanske lite mer grejor att kriga med. Förra gången - under andra världskriget - fungerade det inte därför att Finlands bundsförvant enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”, gjorde alla tänkbara hjälpare från väster till Finlands fiende. Men Sverige gör ju redan allt som Sverige rimligen kan göra för att underlätta en ockupation från väst. Även småbarn matas men i slutändan är man ändå beroende av att de vill tugga och svälja själv.
Kanske är hela samarbetet från finsk sida motiverat av en strävan efter upprättelse från det finska mindrevärdeskomplexet grundat av sekler av svenskt översitteri? Nå det är nog inte det ovanligaste av skäl till samarbete. Hoppas bara att det inte leder till att finska försvaret blir som det svenska, för då går det garanterat åt helvete för oss allihop.
Mutholm tisdagen den 14 januari 2014
Mikael Styrman
.
måndag 13 januari 2014
Svenskar kröker inte rygg!
.
Nu, inför läkemedelsindustrins nära förestående sammandrabbning i Sotji, tävlar svenska idrottsmän, politiker och journalister om att demonstrera sin integritet.
Idag i SVT:s morgonsoffa blev vi åter påminda om Emma Green Tregaros kraftfulla markering i HBT-frågan. Vilken stolt svensk kan väl någonsin glömma den modiga och kraftfulla markeringen som innebar att hon målade sina naglar och därefter deltog i tävlingarna. Om inte annat så kanske det förklarar varför Sverige förlorade 1808-1809 års krig mot Ryssland.
Ännu en djärv och integritetsfylld svensk gör nu entré. Idrottsminister Lena Adelsson Liljeroth meddelar nu att hon ska besöka spelen, men att hon inte kommer att bevista invigningen och avslutningen. Detta ska ses som en skarp politisk markering. :-)
Och media rapporterar om detta utan någon som helst svårighet att behålla sitt allvar. Som vore de skolade i Östtyskland eller Nordkorea. Det kanske är det skojigaste av allt.
Nu ryktas det att mer är att vänta. Idrottsministern förväntas deklarera en bojkott mot rysk vodka, tisdagar mellan kl 03 och 04 - så länge spelen varar. Även det ska ses som en kraftfull politisk markering. Och enligt hittills obekräftade rykten kan Carl von Ribbentrop komma att deklarera att inga nya svenska leveranser av vapenfabriker eller terrorverktyg till Saudi-Arabien ska inledas under ramadan. Det ska ses som en kraftfull svensk markering till stöd för de homosexuella i Saudi-Arabien och avses försvåra för den saudiska regeringen att avrätta homosexuella med svenska vapen under ramadan.
Mutholm måndagen den 13 januari 2014
Mikael Styrman
.
Nu, inför läkemedelsindustrins nära förestående sammandrabbning i Sotji, tävlar svenska idrottsmän, politiker och journalister om att demonstrera sin integritet.
Idag i SVT:s morgonsoffa blev vi åter påminda om Emma Green Tregaros kraftfulla markering i HBT-frågan. Vilken stolt svensk kan väl någonsin glömma den modiga och kraftfulla markeringen som innebar att hon målade sina naglar och därefter deltog i tävlingarna. Om inte annat så kanske det förklarar varför Sverige förlorade 1808-1809 års krig mot Ryssland.
Ännu en djärv och integritetsfylld svensk gör nu entré. Idrottsminister Lena Adelsson Liljeroth meddelar nu att hon ska besöka spelen, men att hon inte kommer att bevista invigningen och avslutningen. Detta ska ses som en skarp politisk markering. :-)
Och media rapporterar om detta utan någon som helst svårighet att behålla sitt allvar. Som vore de skolade i Östtyskland eller Nordkorea. Det kanske är det skojigaste av allt.
Nu ryktas det att mer är att vänta. Idrottsministern förväntas deklarera en bojkott mot rysk vodka, tisdagar mellan kl 03 och 04 - så länge spelen varar. Även det ska ses som en kraftfull politisk markering. Och enligt hittills obekräftade rykten kan Carl von Ribbentrop komma att deklarera att inga nya svenska leveranser av vapenfabriker eller terrorverktyg till Saudi-Arabien ska inledas under ramadan. Det ska ses som en kraftfull svensk markering till stöd för de homosexuella i Saudi-Arabien och avses försvåra för den saudiska regeringen att avrätta homosexuella med svenska vapen under ramadan.
Mutholm måndagen den 13 januari 2014
Mikael Styrman
.
lördag 11 januari 2014
Tillräckligt många måste dö
.
Regeringen har gett Transportstyrelsen i uppdrag att snabbutreda förutsättningarna för en ny snabbtågsförbindelse mellan Stockholm och Malmö. Varför? Är järnvägens problem koncentrerade till sträckan Stockholm-Malmö? Nej, naturligtvis inte. Järnvägens problem är desamma som landets problem. En utbredd ansvarslöshet och låtgåpolitik. Och problemen finns överallt. Till syvende och sist kokar det ned till det avvecklade straffansvaret för tjänstefel och grova brott i tjänsten. Men så har ju politikerna velat ha det eftersom flertalet brott begås på politiskt uppdrag. Och brott är i allt högre grad en integrerad del av det politiska arbetet.
Pengar som skulle ha bekostat drift av järnvägar och annan infrastruktur har använts till politisk lekstuga för att köpa klåpare en plats vid köttgrytorna. Det gäller inte bara den här regeringen. Det gäller de tidigare också. Det värsta är att man har har gjort detta gemensamt och i samförstånd - oavsett partifärg.
Åratal av ansvarslöshet och inkompetens har lett oss till en situation där praktiskt taget allt rasar samman samtidigt. Och de som skulle kunna göra något tittar passivt på. Men så blir det förstås i ett land där rättvisan har fått stryka på foten till förmån för korruptionen och det personliga ansvaret är avvecklat.
Nu försöker vår inkompetenta - och tjuvaktiga - regering slå sagostoft i ögonen på oss genom att inbilla oss att den ljusnande framtid är vår och att vi ska börja köra nya snabbtåg till Malmö. Men det är inte vad landet behöver. Landet behöver exempelvis få de gamla långsamma tågen att gå över huvud taget och att göra det säkert.
Det enda regeringen gör med dessa potemkinkulisser är att slösa bort ännu mer skattepengar på trams. Pengar som borde användas för att få de tåg vi redan har att fungera och att göra det säkert. Och så leder det till nya Ad-hoc-lagar med vars hjälp människors rättigheter kan kränkas för att hålla regeringen kvar vid köttgrytorna. Som med vindkraftverken.
Men förmodligen går det inte att få dessa inkompetenta stollar att begripa förrän en riktig katastrof inträffar. Tillräckligt många måste antagligen dö i en riktig tågkatastrof för att regeringen ska känna att de har att välja mellan att sköta sitt jobb, få landet och rättsväsendet på fötter, eller själva sluta i giljotinen. Ett land i vilket företagares rättssäkerhet inte är tryggad mot politiska brottslingar slutar antingen som Tyskland 1945 eller genom att de ansvariga hamnar i giljotinen.
Sundsvall lördagen den 11 januari 2014
Mikael Styrman
.
Regeringen har gett Transportstyrelsen i uppdrag att snabbutreda förutsättningarna för en ny snabbtågsförbindelse mellan Stockholm och Malmö. Varför? Är järnvägens problem koncentrerade till sträckan Stockholm-Malmö? Nej, naturligtvis inte. Järnvägens problem är desamma som landets problem. En utbredd ansvarslöshet och låtgåpolitik. Och problemen finns överallt. Till syvende och sist kokar det ned till det avvecklade straffansvaret för tjänstefel och grova brott i tjänsten. Men så har ju politikerna velat ha det eftersom flertalet brott begås på politiskt uppdrag. Och brott är i allt högre grad en integrerad del av det politiska arbetet.
Pengar som skulle ha bekostat drift av järnvägar och annan infrastruktur har använts till politisk lekstuga för att köpa klåpare en plats vid köttgrytorna. Det gäller inte bara den här regeringen. Det gäller de tidigare också. Det värsta är att man har har gjort detta gemensamt och i samförstånd - oavsett partifärg.
Åratal av ansvarslöshet och inkompetens har lett oss till en situation där praktiskt taget allt rasar samman samtidigt. Och de som skulle kunna göra något tittar passivt på. Men så blir det förstås i ett land där rättvisan har fått stryka på foten till förmån för korruptionen och det personliga ansvaret är avvecklat.
Nu försöker vår inkompetenta - och tjuvaktiga - regering slå sagostoft i ögonen på oss genom att inbilla oss att den ljusnande framtid är vår och att vi ska börja köra nya snabbtåg till Malmö. Men det är inte vad landet behöver. Landet behöver exempelvis få de gamla långsamma tågen att gå över huvud taget och att göra det säkert.
Det enda regeringen gör med dessa potemkinkulisser är att slösa bort ännu mer skattepengar på trams. Pengar som borde användas för att få de tåg vi redan har att fungera och att göra det säkert. Och så leder det till nya Ad-hoc-lagar med vars hjälp människors rättigheter kan kränkas för att hålla regeringen kvar vid köttgrytorna. Som med vindkraftverken.
Men förmodligen går det inte att få dessa inkompetenta stollar att begripa förrän en riktig katastrof inträffar. Tillräckligt många måste antagligen dö i en riktig tågkatastrof för att regeringen ska känna att de har att välja mellan att sköta sitt jobb, få landet och rättsväsendet på fötter, eller själva sluta i giljotinen. Ett land i vilket företagares rättssäkerhet inte är tryggad mot politiska brottslingar slutar antingen som Tyskland 1945 eller genom att de ansvariga hamnar i giljotinen.
Sundsvall lördagen den 11 januari 2014
Mikael Styrman
.
Politikerbarn på objudet besök: 7. Rättsläget efter rättsväsendets walk-over
.
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11, 7/1, 8/1 och 9/1.
Efter beskedet från åklagaren om att han inte skulle väcka åtal - inte för mordbrand, inte för allmänfarlig vårdslöshet, inte inbrott, stöld eller skadegörelse heller, följde en orolig tid. Jag hade visserligen inte så höga tankar om det svenska rättsväsendet innan heller. Jag hade sett för mycket skumraskaffärer från den offentliga sektorns sida för att kunna ha det. Som de flesta andra som har haft med rättsväsendet att göra och uttrycker man och man emellan, så visste jag ju att det var ganska politiserat. Men jag hade länge levt i den villfarelsen som borgerliga politiker tutade i oss, att politiseringen var s-märkt. Och oavsett vilken färg den hade kunde jag inte tro att det skulle fungera så här illa. I ett så här uppenbart fall. Det var ju som att det inte fanns något rättsväsende.
Hur skulle det nu gå att föra talan i domstol om skadeståndet när samhället hade låtit politikerbarnen - och föräldrarna - komma undan? Det var ju känt att det svenska rättsväsendet inte var, och inte är, världens bästa att föra skadeståndstalan i. Det intryck man fick var ju att den svenska lagen snarare var skräddarsydd för att man skulle kunna orsaka människor skada utan att behöva ersätta den. Beviskraven var och är skyhöga. Om man klarar beviskraven blir ersättningsbeloppen vid exempelvis personskador ett hån mot människor. Kanske ett beställningsverk från en industri driven av psykopater som vill undgå ansvar för sin vårdslöshet?
Den andra ytterligheten är det amerikanska som ibland kan döma ut löjligt höga skadestånd för struntskador. Men nu var vi ju i Sverige.
Nåväl, min advokats efterforskningar visade att Högsta Domstolen i två på varandra byggande prejudicerande domar hade uttalat sig om vilken bevisbörda en skadelidande skulle åläggas för att inte rätten till skadestånd bara skulle bli en chimär. De innebar, för att uttrycka det kortfattat, att det räcker att en skadelidande visar att den anförda skadeorsaken är mer sannolik än andra alternativa orsaker.
Att ingen annan hade varit på platsen var klarlagt genom polisutredningen branddagen - innan myglarna hann organisera sig och börja saboterar utredningen. Att det inte fanns el var - trots polisens försök att sabotera utredningen - klarlagt genom att att det syntes på mina bilder att strömmen var frånkopplad och att den hade varit det före branden också.
Jag blev något lugnad av advokatens besked och såg framtiden an med viss tillförsikt.
(För den som eventuellt har haft viss svårighet att läsa förundersökningen kommer jag att lägga ut den som pdf-fil ganska snart.)
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer förmodligen att handla om vad som utspelade sig i Tornedalen under 1980-1990-talen och hur det förvandlade polis- och åklagarkårerna samt Tingsrätterna i Haparanda i synnerhet och Norrbotten i allmänhet till politiska skendomstolar bemannade av ett koppel grova brottslingar.
Sundsvall lördagen den 11 januari 2014
Mikael Styrman
.
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11, 7/1, 8/1 och 9/1.
Efter beskedet från åklagaren om att han inte skulle väcka åtal - inte för mordbrand, inte för allmänfarlig vårdslöshet, inte inbrott, stöld eller skadegörelse heller, följde en orolig tid. Jag hade visserligen inte så höga tankar om det svenska rättsväsendet innan heller. Jag hade sett för mycket skumraskaffärer från den offentliga sektorns sida för att kunna ha det. Som de flesta andra som har haft med rättsväsendet att göra och uttrycker man och man emellan, så visste jag ju att det var ganska politiserat. Men jag hade länge levt i den villfarelsen som borgerliga politiker tutade i oss, att politiseringen var s-märkt. Och oavsett vilken färg den hade kunde jag inte tro att det skulle fungera så här illa. I ett så här uppenbart fall. Det var ju som att det inte fanns något rättsväsende.
Hur skulle det nu gå att föra talan i domstol om skadeståndet när samhället hade låtit politikerbarnen - och föräldrarna - komma undan? Det var ju känt att det svenska rättsväsendet inte var, och inte är, världens bästa att föra skadeståndstalan i. Det intryck man fick var ju att den svenska lagen snarare var skräddarsydd för att man skulle kunna orsaka människor skada utan att behöva ersätta den. Beviskraven var och är skyhöga. Om man klarar beviskraven blir ersättningsbeloppen vid exempelvis personskador ett hån mot människor. Kanske ett beställningsverk från en industri driven av psykopater som vill undgå ansvar för sin vårdslöshet?
Den andra ytterligheten är det amerikanska som ibland kan döma ut löjligt höga skadestånd för struntskador. Men nu var vi ju i Sverige.
Nåväl, min advokats efterforskningar visade att Högsta Domstolen i två på varandra byggande prejudicerande domar hade uttalat sig om vilken bevisbörda en skadelidande skulle åläggas för att inte rätten till skadestånd bara skulle bli en chimär. De innebar, för att uttrycka det kortfattat, att det räcker att en skadelidande visar att den anförda skadeorsaken är mer sannolik än andra alternativa orsaker.
Att ingen annan hade varit på platsen var klarlagt genom polisutredningen branddagen - innan myglarna hann organisera sig och börja saboterar utredningen. Att det inte fanns el var - trots polisens försök att sabotera utredningen - klarlagt genom att att det syntes på mina bilder att strömmen var frånkopplad och att den hade varit det före branden också.
Jag blev något lugnad av advokatens besked och såg framtiden an med viss tillförsikt.
(För den som eventuellt har haft viss svårighet att läsa förundersökningen kommer jag att lägga ut den som pdf-fil ganska snart.)
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer förmodligen att handla om vad som utspelade sig i Tornedalen under 1980-1990-talen och hur det förvandlade polis- och åklagarkårerna samt Tingsrätterna i Haparanda i synnerhet och Norrbotten i allmänhet till politiska skendomstolar bemannade av ett koppel grova brottslingar.
Sundsvall lördagen den 11 januari 2014
Mikael Styrman
.
fredag 10 januari 2014
Fundamentala skillnader mellan Sverige och Finland
.
TRE PATIENTER MISSTÄNKS HA DÖTT AV VÅRD AV BLUFFLÄKAR-LAIHO
Helsingfors (FNB)
Tre patienter misstänks ha dött i bluffläkaren Esa Laihos vård. Hannu Männikkö, som ledde den tidigare bedrägeriutredningen säger att Laiho ansåg sig vara en bra "läkare".
– Han har medgett att han inte är någon läkare men anser sig ändå ha gjort ett gott jobb.
Männikkö misstänker att om det inte varit för en artikel i Ilta-Sanomat 2011 kunde Laiho i värsta fall fortfarande fortsätta sin läkarcharad. Valvira hade tidigare fått en anmälan där Laihos läkardiplom ifrågasattes men Valvira slutförde aldrig utredningen. Laiho hade skaffat sina papper från Ryssland.
– Det var Ilta-Sanomat som grävde fram det. Efter den artikeln polisanmälde Valvira fallet.
Det var för ungefär ett år sedan polisen började utreda om Laiho skadat patienterna har arbetat med. Han misstänks nu ha orsakat två patienters död i Helsingfors 2011 och en patients i Lahtis 2006.
Antti Leppilahti, som leder utredningen av dödsfallen, är förtegen om vad Laiho misstänks ha gjort eller försummat att göra.
– Laiho misstänks inte för att avsiktligt ha strävat efter att döda någon. Sådant uppsåt misstänker vi honom inte för.
Laiho själv har bestridit alla brott.
Över 14 000 patientjournaler undersöktes
På fredag begär polisen Helsingfors tingsrätt häkta Laiho som misstänkt för bland annat tre dråp. Dessutom misstänks han för fem fall av grovt misshandel, en del i Helsingfors, en del i Lahtis.
Patientjournalerna utgör en central del av utredningsmaterialet. Polisen säger att Laiho hann arbeta som läkare i cirka tio års tid innan hans bluff avslöjades. Leppilahti säger att Laiho greps i tisdags. Han har förhörts om de tre dråpmisstankarna, men polisen vill inte yppa vad som framkommit under förhören.
Alla anhöriga till offren samt alla Laihos tidigare patienter har informerats om förundersökningen.
Leppilahti säger att polisen gick igenom ett par hundra fall under sin utredning. Samtidigt samarbetade man med kommunerna samt med tillstånds- och tillsynsverket Valvira. Medicineråd Markus Henriksson på Valvira säger att man allt som allt undersökt vården av cirka 14 000 patienter samt alla klagomål som kommit in om Laihos verksamhet. Nu är alla utredningar klara.
Leppilahti bedömer att förundersökningen om förgreningen som handlar om patienternas död torde bli klar i vår. Förundersökningen om bedrägeri är redan i åtalsprövning. Laiho misstänks ha tjänat minst 800 000 euro som bluffläkare.
Valviras andel går vidare till hovrätten. I april dömde tingsrätten tre av Valviras tjänstemän till dagsböter för brott mot tjänsteplikt för att de bland annat inte fullföljde utredningen efter de första klagomålen om Laiho. (FNB)
———
Lägg märke till att i Finland åtalas tjänstemän som åsidosätter sina uppgifter. Det är en avgörande skillnad mellan Finland och Sverige. Ingen, inte ens grova brottslingar i statlig tjänst åtalas i Sverige. Men så fungerar ju också det mesta i Finland och snart ingenting i Sverige.
Mutholm fredagen den 10 januari 2014
Mikael Styrman
.
TRE PATIENTER MISSTÄNKS HA DÖTT AV VÅRD AV BLUFFLÄKAR-LAIHO
Helsingfors (FNB)
Tre patienter misstänks ha dött i bluffläkaren Esa Laihos vård. Hannu Männikkö, som ledde den tidigare bedrägeriutredningen säger att Laiho ansåg sig vara en bra "läkare".
– Han har medgett att han inte är någon läkare men anser sig ändå ha gjort ett gott jobb.
Männikkö misstänker att om det inte varit för en artikel i Ilta-Sanomat 2011 kunde Laiho i värsta fall fortfarande fortsätta sin läkarcharad. Valvira hade tidigare fått en anmälan där Laihos läkardiplom ifrågasattes men Valvira slutförde aldrig utredningen. Laiho hade skaffat sina papper från Ryssland.
– Det var Ilta-Sanomat som grävde fram det. Efter den artikeln polisanmälde Valvira fallet.
Det var för ungefär ett år sedan polisen började utreda om Laiho skadat patienterna har arbetat med. Han misstänks nu ha orsakat två patienters död i Helsingfors 2011 och en patients i Lahtis 2006.
Antti Leppilahti, som leder utredningen av dödsfallen, är förtegen om vad Laiho misstänks ha gjort eller försummat att göra.
– Laiho misstänks inte för att avsiktligt ha strävat efter att döda någon. Sådant uppsåt misstänker vi honom inte för.
Laiho själv har bestridit alla brott.
Över 14 000 patientjournaler undersöktes
På fredag begär polisen Helsingfors tingsrätt häkta Laiho som misstänkt för bland annat tre dråp. Dessutom misstänks han för fem fall av grovt misshandel, en del i Helsingfors, en del i Lahtis.
Patientjournalerna utgör en central del av utredningsmaterialet. Polisen säger att Laiho hann arbeta som läkare i cirka tio års tid innan hans bluff avslöjades. Leppilahti säger att Laiho greps i tisdags. Han har förhörts om de tre dråpmisstankarna, men polisen vill inte yppa vad som framkommit under förhören.
Alla anhöriga till offren samt alla Laihos tidigare patienter har informerats om förundersökningen.
Leppilahti säger att polisen gick igenom ett par hundra fall under sin utredning. Samtidigt samarbetade man med kommunerna samt med tillstånds- och tillsynsverket Valvira. Medicineråd Markus Henriksson på Valvira säger att man allt som allt undersökt vården av cirka 14 000 patienter samt alla klagomål som kommit in om Laihos verksamhet. Nu är alla utredningar klara.
Leppilahti bedömer att förundersökningen om förgreningen som handlar om patienternas död torde bli klar i vår. Förundersökningen om bedrägeri är redan i åtalsprövning. Laiho misstänks ha tjänat minst 800 000 euro som bluffläkare.
Valviras andel går vidare till hovrätten. I april dömde tingsrätten tre av Valviras tjänstemän till dagsböter för brott mot tjänsteplikt för att de bland annat inte fullföljde utredningen efter de första klagomålen om Laiho. (FNB)
———
Lägg märke till att i Finland åtalas tjänstemän som åsidosätter sina uppgifter. Det är en avgörande skillnad mellan Finland och Sverige. Ingen, inte ens grova brottslingar i statlig tjänst åtalas i Sverige. Men så fungerar ju också det mesta i Finland och snart ingenting i Sverige.
Mutholm fredagen den 10 januari 2014
Mikael Styrman
.
Efter nästa sil ska jag sluta knarka
.
När nu facket och byggmaffian samlas om något slags fair-play-överenskommelse om ett eventuellt OS så är det som när en narkoman lovar att sluta knarka - efter nästa sil.
Det betyder naturligtvis något att de känner sig tvungna att gå ut med en sådan överenskommelse. Det betyder att de själva känner sig så korrumperade att de måste göra det för att öka sin trovärdighet. Men en överenskommelse av det här slaget är som alla andra liknande manifestationer - till intet förpliktigande. Den som varit med ett tag inser naturligtvis att följden av ett OS-bygge istället blir en orgie i svarta pengar och utnyttjande av värnlösa människor.
OS kan man söka sedan - om eller när byggmarknaden och deras politiska kompisar sanerat sig så pass att man inte behöver bygga sådana här potemkinkulisser. Om det är kravet lär det inte bli något svenskt OS.
Mutholm fredagen den 10 januari 2014
Mikael Styrman
.
När nu facket och byggmaffian samlas om något slags fair-play-överenskommelse om ett eventuellt OS så är det som när en narkoman lovar att sluta knarka - efter nästa sil.
Det betyder naturligtvis något att de känner sig tvungna att gå ut med en sådan överenskommelse. Det betyder att de själva känner sig så korrumperade att de måste göra det för att öka sin trovärdighet. Men en överenskommelse av det här slaget är som alla andra liknande manifestationer - till intet förpliktigande. Den som varit med ett tag inser naturligtvis att följden av ett OS-bygge istället blir en orgie i svarta pengar och utnyttjande av värnlösa människor.
OS kan man söka sedan - om eller när byggmarknaden och deras politiska kompisar sanerat sig så pass att man inte behöver bygga sådana här potemkinkulisser. Om det är kravet lär det inte bli något svenskt OS.
Mutholm fredagen den 10 januari 2014
Mikael Styrman
.
torsdag 9 januari 2014
Politikerbarn på objudet besök: 6. En vecka före branden
.
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11, 7/1 och 8/1.
Jag var till gården ett antal gånger under våren, bland annat med fackfolk, när vi förberedde gårdens renovering inför den planerade flytten dit. Vi ville ge våra barn en uppväxt på en gård med allt trevligt som det ger möjligheter till. Cirka en vecka före branden var vi där, på en vårvinterutflykt med barnen med det dubbla syftet att bedöma var vi kunde uppföra en utebastu som skulle kunna vara tillräckligt nära gården för att bli nyttjad, men ändå inte skymma utsikten från gården över älven och vattenspegeln. Min hustru valde att inte följa med med hänvisning till den då långt framskridna graviditeten. Därför tog jag en hel del bilder så att vi skulle kunna planera hemma.
Branddagen hade jag glömt detta men några dagar efter branden låg diabilderna i postboxen. Jag tittade på bilderna och kände det som ett omen från högre makter. Då visste jag ännu inte att man skulle komma att sabotera förundersökningen. Men jag anade efter att ha studerat bilderna, att de skulle komma att ha stor betydelse för våra förutsättningar att få rättvisa i skadeståndsfrågan.
Här är några av bilderna:
(Klicka på bilderna om Du vill se en större bild.)
En timrad tornedalsgård om 425 kvm, i två fulla våningsplan med källare under del av huset samt ett timrat magasin om 120 kvm hade brunnit ned till grunden. Allt för att föräldrar som är politiker inte kan eller behöver lära sina barn att skilja på mitt och ditt. Polis och åklagare hade, som vi numera vet, torpederat förundersökningen. Åklagaren väckte inte åtal för att han menade - fast han inte sade exakt så - att efter att han framgångsrikt har saboterat förundersökningen går det inte att bedöma om politikerdöttrarna varit tillräckligt vårdslösa.
Två flickor hade satt sig mot husväggen och eldat för att få lä mot den hårda vinden. Huset och magasinet brann ned till grunden och åklagaren kan inte bedöma om de varit vårdlösa - smaka på det! Och fundera en stund på hur rättsväsendet skyddar Dig om Du får besök av barn till center- eller moderatpolitiker, som det var i det här fallet.
Och alldeles oavsett vad man tycker i vårdslöshetsfrågan så åtalade han inte heller för vare sig inbrott, skadegörelse eller stöld - trots att flickorna berättat att de bröt sig in i huset och därifrån tog föremål som de eldade upp.
Jag menar med bestämdhet att i ett någotsånär okorrumperat och fungerande rättsväsende skulle åklagaren ha väckt åtal på alla punkter, om inte annat så med hänvisning till allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att handla om rättsläget inför skadeståndsprocessen efter att rättsväsendet hade lämnat walk-over åt politikerbarnen och överlåtit åt mig att dra samhällets lass också. Vi närmar oss Högsta Domstolen.
Mutholm torsdagen den 9 januari 2014
Mikael Styrman
.
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11, 7/1 och 8/1.
Jag var till gården ett antal gånger under våren, bland annat med fackfolk, när vi förberedde gårdens renovering inför den planerade flytten dit. Vi ville ge våra barn en uppväxt på en gård med allt trevligt som det ger möjligheter till. Cirka en vecka före branden var vi där, på en vårvinterutflykt med barnen med det dubbla syftet att bedöma var vi kunde uppföra en utebastu som skulle kunna vara tillräckligt nära gården för att bli nyttjad, men ändå inte skymma utsikten från gården över älven och vattenspegeln. Min hustru valde att inte följa med med hänvisning till den då långt framskridna graviditeten. Därför tog jag en hel del bilder så att vi skulle kunna planera hemma.
Branddagen hade jag glömt detta men några dagar efter branden låg diabilderna i postboxen. Jag tittade på bilderna och kände det som ett omen från högre makter. Då visste jag ännu inte att man skulle komma att sabotera förundersökningen. Men jag anade efter att ha studerat bilderna, att de skulle komma att ha stor betydelse för våra förutsättningar att få rättvisa i skadeståndsfrågan.
Här är några av bilderna:
(Klicka på bilderna om Du vill se en större bild.)
 |
| Gården från söder, härbren i förgrunden samt ladugård och mangårdsbyggnad i bakgrunden. |
 |
| Mangårdsbyggnadens västra sida - spikrak. |
 |
| Mangårdsbyggnadens södra sida - spikrak, inte en spricka i granitgrunden. Det numera nedbrunna magasinet i bakgrunden. |
 |
| Mangårdsbyggnadens östra fasad - sidan som vette mot älven och Finland. |
 |
| Ladugårdens södra sida. |
 |
| Magasinet och mangårdsbyggnaden från norr betraktat. |
 |
| Mangårdsbyggnadens södra sida. |
 |
| Gården från älvstranden på östra sidan. |
 |
| Gården från västnordväst. |
 |
| Magasinet från ostsydost. |
 |
| Gårdsplanen från ingången till sommardelen betraktat, i riktning mot nordost. |
 |
| Området söder om gården, från väster betraktat. |
 |
| Gårdsplanen i riktning mot sydväst. |
En timrad tornedalsgård om 425 kvm, i två fulla våningsplan med källare under del av huset samt ett timrat magasin om 120 kvm hade brunnit ned till grunden. Allt för att föräldrar som är politiker inte kan eller behöver lära sina barn att skilja på mitt och ditt. Polis och åklagare hade, som vi numera vet, torpederat förundersökningen. Åklagaren väckte inte åtal för att han menade - fast han inte sade exakt så - att efter att han framgångsrikt har saboterat förundersökningen går det inte att bedöma om politikerdöttrarna varit tillräckligt vårdslösa.
Två flickor hade satt sig mot husväggen och eldat för att få lä mot den hårda vinden. Huset och magasinet brann ned till grunden och åklagaren kan inte bedöma om de varit vårdlösa - smaka på det! Och fundera en stund på hur rättsväsendet skyddar Dig om Du får besök av barn till center- eller moderatpolitiker, som det var i det här fallet.
Och alldeles oavsett vad man tycker i vårdslöshetsfrågan så åtalade han inte heller för vare sig inbrott, skadegörelse eller stöld - trots att flickorna berättat att de bröt sig in i huset och därifrån tog föremål som de eldade upp.
Jag menar med bestämdhet att i ett någotsånär okorrumperat och fungerande rättsväsende skulle åklagaren ha väckt åtal på alla punkter, om inte annat så med hänvisning till allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att handla om rättsläget inför skadeståndsprocessen efter att rättsväsendet hade lämnat walk-over åt politikerbarnen och överlåtit åt mig att dra samhällets lass också. Vi närmar oss Högsta Domstolen.
Mutholm torsdagen den 9 januari 2014
Mikael Styrman
.
onsdag 8 januari 2014
Politikerbarn på objudet besök: 5. Mina egna bilder från brottsplatsen
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11, 17/11 och 7/1.
Den som vet lite om hur polis och åklagare arbetar, och hur man går till väga för att i efterhand reda ut och dokumentera ett händelseförlopp, vet att man i ett sådant här sammanhang alltid upprättar minst en skiss, eller en måttsatt ritning, av vilken man kan få hjälp att bedöma, i det här fallet, graden av vårdslöshet. När det politiska etablissemanget jagade min far i syfte att döma honom för egenmäktigt förfarande för att han i egenskap av elverkschef lät röja bolagets kraftledningsgator(!), gjorde den tidigare i den här serien nämnda ”Göken” en mängd måttsatta skisser. Så många att man skulle kunna tro att han var i färd med att skriva en geometrisk lärobok.
Men i det är fallet gjordes ingen ritning - inte ens den enklaste skiss. Kända förövare hade brutit sig in i en gård och bränt ned den men polis och åklagare gjorde ingen skiss. Det är åklagaren som är ansvarig för att för frågans utredning nödvändiga åtgärder vidtas. Jag menar att det inte handlar om att man har ”glömt” utan om att man har tagit ett aktivt beslut om att inte göra någon skiss, i syfte att sabotera förundersökningen och möjligheterna att ställa förövarna till svars.
Det är särskilt klandervärt eftersom det var snö en vecka före Valborg när branden inträffade. På den tiden var det alltid snö vid den tiden på året. Nuförtiden är det inte lika självklart. Snön smälte i vanlig ordning bort under de två första veckorna i maj, då även islossningen inträffade. När snön är borta vidtar växtperioden och spåren försvinner snabbt. Åklagaren, och därmed polisen, låg lågt och låtsades utföra sitt arbete för att ingen annan skulle komma på idén att göra det. Taktiken var naturligtvis att vänta tills spåren var borta och då lägga ned utredningen och slå ut med armarna som fån och säga: vi visste inte, vi glömde, vi förstod inte osv. Så som brottslingar i den offentliga sektorn i allmänhet och i rättsväsendet i synnerhet, alltid får göra och komma undan med. Så gjordes också. När utredningen lades ned och vidden av polis och åklagares rättshaveri blev känd var det för sent att göra skadan ogjord - helt enligt planen.
Så till mina bilder. Här är ungefär de bilder som polisen borde ha tagit och de bilder som jag tror att polisen verkligen tog, men som ”skaffades undan” av polis och åklagare för att sabotera utredningen. Jämför gärna med polisens bilder. Klicka på bilderna om Du vill se en större bild.
 |
| Bilden är tagen mot ungefär sydsydöstlig riktning. Till skillnad från de bilder som passerade polis och åklagares censur kan man här se resterna av det nedbrunna magasinet, ca 2-4 m från elden, mot vilket flickorna satt och eldade för att få skydd mot vinden. Resterna av det nedbrunna huset syns i högra bildkanten. |
 | |||
| Min hustru, som då väntade vårt tredje barn, och en vän till familjen, begrundar eländet. |
 |
| Bilden tagen i nordöstlig riktning. Eldplatsen och det nedbrunna magasinet. |
 |
| Mangårdsbyggnaden efter branden, med ladugården i bakgrunden. |
 |
| Med personer på bilderna vid de rykande högarna av grus och aska blir graden av vårdslöshet begriplig. |
 |
| Elservisstolpen belägen vid ladugårdens sydvästra hörn, ca 15 m från den nedbrunna mangårdsbyggnaden. Det är, menar jag, inte möjligt att besöka brandplatsen i utredningssyfte utan att obeservera att elleveransen till gården är bruten. |
Behöver jag tillägga att lokala och regionala media som bevakade de följande rättegångarna konsekvent undvek att delge allmänheten information om detta eller överhuvud någonting som kunde göra den följande skadeståndsprocessen begriplig för allmänheten eller på minsta sätt röja vad polis och åklagare ägnat sig åt?
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att innehålla mina egna bilder tagna cirka en vecka före branden.
Mutholm onsdagen den 8 januari 2014
Mikael Styrman
.
Ett hån mot skolan och folket
.
Regeringen tycks också den här gången göra som svenska politiker brukar göra när de har klantat till det riktigt ordentligt.
När man inte duger till att få skolan att fungera försöker man tuta i oss att vi nu ska spänna bågen ännu hårdare och sikta ännu högre. Men vad är det för idé att sätta ungarna att gå längre tid i skolan om man inte kan få den att fungera? Om felet är att de inte lär sig något i den? Om felet är att verklighetsfrämmande politiker infört en ordning som innebär att läraren är bakbunden och att ADHD- och Damp-barn för befälet och omöjliggör studier för de andra barnen? Då ska väl inte barnen vara längre tid i skolan och slösa bort sin ungdom? Då är det väl bättre att de kommer sig därifrån så fort som möjligt?
Att förlänga skolplikten utan att ha fått ordning på skolan är ett ohederligt förslag. Det är styrt av samma oärliga uppsåt som när svenska politiker börjar dilla om snabbtåg när de inte ens lyckas få de långsamma tågen att gå. Man är ju inte dugg lyckligare om man sitter i ett stillastående snabbtåg än i ett stillastående tåg av den vanliga långsammare typen. Och i det sammanhanget kan ju förtjänas att påpekas att om rälsen inte håller för långsamma tåg är det inte någon bra idé att börja köra snabbtåg på den.
Beträffande Lundsberg och de andra riksinternaten är det poänglöst att stänga dem när regeringen själv inte får de vanliga skolorna att fungera. Människor har alltid gått genom stora svårigheter för att ge sina barn en bra start i livet. Hur stora bestäms av föräldrarnas ekonomiska resurser. Om man stänger riksinternaten kommer följden inte att bli att välbeställda människor sätter sina barn i den offentliga skolan för att där utbildas till analfabeter. Följden kommer istället att bli att välbeställda föräldrar sätter sina barn i utländska internatskolor och det svenska skolväsendet förfaller ytterligare. Och vad har man då uppnått?
Problemet med riksinternaten löses inte genom att stänga dem. De löses genom att man tyglar psykopatynglen som förstör skolorna och deras internat. Tyvärr så räcker det nog inte helt med enbart åtgärder inom skolan. Skolan speglar samhället utanför. När samhället är dysfunktionellt och rättvisa är en saluvara med innebörden stört går först är det oundvikligt att psykopatin strävar efter att lägga även skolorna under sig.
Nej, regeringen bör sluta med sina försök att bedra människorna och istället börja sköta sitt arbete. Eller, om man inte kan det - lämna över jobbet åt någon som kan sköta det.
Mutholm onsdagen den 8 januari 2014
Mikael Styrman
.
Regeringen tycks också den här gången göra som svenska politiker brukar göra när de har klantat till det riktigt ordentligt.
När man inte duger till att få skolan att fungera försöker man tuta i oss att vi nu ska spänna bågen ännu hårdare och sikta ännu högre. Men vad är det för idé att sätta ungarna att gå längre tid i skolan om man inte kan få den att fungera? Om felet är att de inte lär sig något i den? Om felet är att verklighetsfrämmande politiker infört en ordning som innebär att läraren är bakbunden och att ADHD- och Damp-barn för befälet och omöjliggör studier för de andra barnen? Då ska väl inte barnen vara längre tid i skolan och slösa bort sin ungdom? Då är det väl bättre att de kommer sig därifrån så fort som möjligt?
Att förlänga skolplikten utan att ha fått ordning på skolan är ett ohederligt förslag. Det är styrt av samma oärliga uppsåt som när svenska politiker börjar dilla om snabbtåg när de inte ens lyckas få de långsamma tågen att gå. Man är ju inte dugg lyckligare om man sitter i ett stillastående snabbtåg än i ett stillastående tåg av den vanliga långsammare typen. Och i det sammanhanget kan ju förtjänas att påpekas att om rälsen inte håller för långsamma tåg är det inte någon bra idé att börja köra snabbtåg på den.
Beträffande Lundsberg och de andra riksinternaten är det poänglöst att stänga dem när regeringen själv inte får de vanliga skolorna att fungera. Människor har alltid gått genom stora svårigheter för att ge sina barn en bra start i livet. Hur stora bestäms av föräldrarnas ekonomiska resurser. Om man stänger riksinternaten kommer följden inte att bli att välbeställda människor sätter sina barn i den offentliga skolan för att där utbildas till analfabeter. Följden kommer istället att bli att välbeställda föräldrar sätter sina barn i utländska internatskolor och det svenska skolväsendet förfaller ytterligare. Och vad har man då uppnått?
Problemet med riksinternaten löses inte genom att stänga dem. De löses genom att man tyglar psykopatynglen som förstör skolorna och deras internat. Tyvärr så räcker det nog inte helt med enbart åtgärder inom skolan. Skolan speglar samhället utanför. När samhället är dysfunktionellt och rättvisa är en saluvara med innebörden stört går först är det oundvikligt att psykopatin strävar efter att lägga även skolorna under sig.
Nej, regeringen bör sluta med sina försök att bedra människorna och istället börja sköta sitt arbete. Eller, om man inte kan det - lämna över jobbet åt någon som kan sköta det.
Mutholm onsdagen den 8 januari 2014
Mikael Styrman
.
Erdogan, Al Assad & von Ribentrop
.
Enligt uppgifter i svenska media vill Turkiets premiärminister Erdogan avsätta Syriens president Al Assad.
Det kan man mycket väl tänka sig att han vill. Särskilt nu när nästan hela Erdogans egen regering tvingats avgå efter korruptionsanklagelser och dessutom har uppmanat honom själv att avgå, vilket han dock hittills har vägrat.
Men det blir nog inte Erdogan som avsätter Al Assad mot bakgrund av att Erdogan snart inte bara är utan regering utan även utan polis. 350 poliser, inkl höga chefer, sparkades idag i Ankara.
Men vad säger då USA:s sändebud i Sverige, Turkiets främste tillskyndare i EU, Carl von Ribentrop? Förbättrar eller försämrar dessa monumentala mutskandaler Turkiets möjligheter att bli medlem i EU? Eller spelar det ingen roll med den korruption som redan finns i EU?
Är det rent av så att Turkiet har mest att förlora på ett EU-medlemsskap? I Turkiet tycks man ju ännu bli avsatt, få sparken eller avgå när man fastnar med händerna i syltburken. Det är ju något som man tycks ha slutat med i EU. Åtminstone i Sverige.
Vad gör förresten Carl von Ribentrop just nu? Fördjupar han sig ännu i ryska HBT-frågor? Eller har han upptäckt att en av hans intressantare partner, som han och hans regering förser med fabriker för tillverkning av terrrorverktyg, behandlar HBT-personer långt mycket värre än Ryssland? Sitter han rent av på kammaren och väntar på besked från husse om hur han lämpligen bör berömma Saudi-Arabiens HBT-politik?
Mutholm tisdagen den 7 januari 2014
Mikael Styrman
.
Enligt uppgifter i svenska media vill Turkiets premiärminister Erdogan avsätta Syriens president Al Assad.
Det kan man mycket väl tänka sig att han vill. Särskilt nu när nästan hela Erdogans egen regering tvingats avgå efter korruptionsanklagelser och dessutom har uppmanat honom själv att avgå, vilket han dock hittills har vägrat.
Men det blir nog inte Erdogan som avsätter Al Assad mot bakgrund av att Erdogan snart inte bara är utan regering utan även utan polis. 350 poliser, inkl höga chefer, sparkades idag i Ankara.
Men vad säger då USA:s sändebud i Sverige, Turkiets främste tillskyndare i EU, Carl von Ribentrop? Förbättrar eller försämrar dessa monumentala mutskandaler Turkiets möjligheter att bli medlem i EU? Eller spelar det ingen roll med den korruption som redan finns i EU?
Är det rent av så att Turkiet har mest att förlora på ett EU-medlemsskap? I Turkiet tycks man ju ännu bli avsatt, få sparken eller avgå när man fastnar med händerna i syltburken. Det är ju något som man tycks ha slutat med i EU. Åtminstone i Sverige.
Vad gör förresten Carl von Ribentrop just nu? Fördjupar han sig ännu i ryska HBT-frågor? Eller har han upptäckt att en av hans intressantare partner, som han och hans regering förser med fabriker för tillverkning av terrrorverktyg, behandlar HBT-personer långt mycket värre än Ryssland? Sitter han rent av på kammaren och väntar på besked från husse om hur han lämpligen bör berömma Saudi-Arabiens HBT-politik?
Mutholm tisdagen den 7 januari 2014
Mikael Styrman
.
tisdag 7 januari 2014
Politikerbarn på objudet besök: 4. Åklagaren och förundersökningen
(.
(Uppdaterad tors 16 jan kl 11:55)
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11 och 17/11.
Åklagaren lade ned åtalet. Han menade att han inte kunde styrka att flickorna hade varit tillräckligt vårdslösa för att det skulle räcka till en fällande dom. Han hänvisade mig till att stämma flickorna på skadestånd därför att beviskraven var lägre i skadeståndsfrågan än i brottmålet. Jag som hade sett brottsplatsen tyckte att rättsstaten hade kapitulerat. Eller egentligen inte kapitulerat. Den hade undandragit sig sin uppgift. Trots världens högsta skattetryck och rättsapparatens alla resurser till sitt förfogande drog sig rättsväsendet ur därför att en av flickorna hade en pappa som var centerpolitiker och en farbror som var moderatpolitiker. Och jag som enskild fastighetsägare lämnades att sköta polisens och åklagarens arbete också, till de många bördor jag redan hade.
Det visade sig att åklagaren, Thor-Bertil Mjörnerud, hade bäddat för att kunna lägga ned utredningen. Telefonsamtalet från polisen den 9/5 (två veckor efter branden) med fråga om det fanns el till fastigheten hade skett för att plantera i polisutredningen att det kunde finnas andra brandorsaker än flickornas eldande.
Att påstå att någon annan hade tänt på gick ju inte eftersom den fina spårsnön och den på brandmorgonen säkrade bevisningen gjorde sådana påståenden omöjliga. Och ingen bodde ju i huset.
I verkligheten hade naturligtvis polisen redan första dagen tagit reda på att det inte fanns el. Det var mycket lätt att göra och det var känt för alla inblandade att fastighetsägaren även var den lokala eldistributören. Men för att hjälpa politikerna från skammen och självrisken på försäkringen kunde naturligtvis polis och åklagare bjuda på att spela dumma.
I övrigt menade åklagaren att han inte kunde utläsa av polisutredningen att flickorna varit i så hög grad vårdslösa att det räckte för ett åtal. Jag, som varit på platsen, och sett eldstadens läge i förhållande till husen blev ganska irriterad av detta påstående. Exakt hur orden föll vid vårt samtal minns jag inte längre. Men jag minns att han efter vårt samtal förstod, att jag förstod, att samhället inte förväntade sig att han skulle spå i kaffesump i skuldfrågan. Det ankom på honom som förundersökningsledare att se till att sådana utredningar gjordes som behövdes för att han skulle kunna ta ställning i åtalsfrågan.
Men det var hopplöst. Han ville bara inte komma framåt. Hans gjorde som han hade blivit lärd och var van att göra i vårt redan då ganska korrumperade rättsväsende. Och i efterhand förstår ju jag också att han agerade på det sätt han behövde göra för att inte bli utfryst och avskedad av de politiska brottslingarna. Han tjänade ett korrupt system. Han var varken mer eller mindre hederlig än de andra brottslingarna. Men han borde ha varit hederlig och åklagare kämpande för rättvisans seger. Det var det han utgav sig för att vara. För det är väl så våra åklagare säger, när de vill tona ned sin kriminalitet och framhäva sin förträfflighet?
Jag frågade efter polisutredningen och den skulle jag få. Om det var självklart eller inte vet jag ej, eftersom åtal inte väcktes. Den är ju åtminstone inte offentlig så länge förundersökning pågår och blir det kanske inte om åtal aldrig väcks. Men jag fick den i alla fall. Och jag begärde att få polisens bilder.
Bilderna satt lite hårdare åt. Men jag fick dem den 5 september och kunde då förstå vad åklagaren menade när han sade att det av bilderna inte gick att bedöma i hur hög grad flickorna varit vårdslösa. Bilderna var uppenbarligen manipulerade. Antingen beskurna vid kopiering så att de blev meningslösa. Eller så hade man plockat bort alla ”farliga” bilder och skickat över slasken till mig.
Jag hade flera kontakter med åklagaren i fråga om bilderna. Jag menade att det måste finnas fler bilder. Åklagaren nekade. Jag ville ha en kontkaktkopia av negativen. Av den skulle man kunna se om bilder helt sonika tagits bort och censurerats eller om andra beskurits. Det fick jag aldrig. Fram till den tidpunkten menar jag att åklagaren kunde ha gått fri och varit föremål för manipulationer utförda av brottslingar på polisstationen i Haparanda. Men där gick gränsen. Åklagarens ovilja att komma till rätta med manipulationerna av bildbevisen i målet visade, menar jag, att han tog en aktiv roll i bortskaffande av bevis och sabotaget mot mordbrandsåtalet.
Här följer polisens bilder på brottsplatsen - de bästa av de bilder som inte råkade ut för en ”Nixonsk” gallring och gömdes eller förstördes av polis och åklagare.
Här är en skiss som jag gjorde direkt jag fick materialet, som visar hur man på bilderna uteslutet de byggnader som vara nära elden. Med x markerade är de hus som brann ned. Den ofyllda ringen är eldplatsen. Den fyllda ringen är kameran och linjerna markerar bilutsnittet.
Här finns hela förundersökningen för den som eventuellt vill läsa den. (Klicka på bilderna för att förstora.)
Förundersökningen kan även laddas ned som pdf genom att klicka här.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att innehålla mina egna bilder från den Spolander- & Leinoska brottsplatsen på holmen Toivolansaari i Kukkola.
Mutholm måndagen den 6 januari 2014
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad tors 16 jan kl 11:55)
Tidigare inlägg i den här serien är publicerade 16/11, 17/11 och 17/11.
Åklagaren lade ned åtalet. Han menade att han inte kunde styrka att flickorna hade varit tillräckligt vårdslösa för att det skulle räcka till en fällande dom. Han hänvisade mig till att stämma flickorna på skadestånd därför att beviskraven var lägre i skadeståndsfrågan än i brottmålet. Jag som hade sett brottsplatsen tyckte att rättsstaten hade kapitulerat. Eller egentligen inte kapitulerat. Den hade undandragit sig sin uppgift. Trots världens högsta skattetryck och rättsapparatens alla resurser till sitt förfogande drog sig rättsväsendet ur därför att en av flickorna hade en pappa som var centerpolitiker och en farbror som var moderatpolitiker. Och jag som enskild fastighetsägare lämnades att sköta polisens och åklagarens arbete också, till de många bördor jag redan hade.
Det visade sig att åklagaren, Thor-Bertil Mjörnerud, hade bäddat för att kunna lägga ned utredningen. Telefonsamtalet från polisen den 9/5 (två veckor efter branden) med fråga om det fanns el till fastigheten hade skett för att plantera i polisutredningen att det kunde finnas andra brandorsaker än flickornas eldande.
Att påstå att någon annan hade tänt på gick ju inte eftersom den fina spårsnön och den på brandmorgonen säkrade bevisningen gjorde sådana påståenden omöjliga. Och ingen bodde ju i huset.
I verkligheten hade naturligtvis polisen redan första dagen tagit reda på att det inte fanns el. Det var mycket lätt att göra och det var känt för alla inblandade att fastighetsägaren även var den lokala eldistributören. Men för att hjälpa politikerna från skammen och självrisken på försäkringen kunde naturligtvis polis och åklagare bjuda på att spela dumma.
I övrigt menade åklagaren att han inte kunde utläsa av polisutredningen att flickorna varit i så hög grad vårdslösa att det räckte för ett åtal. Jag, som varit på platsen, och sett eldstadens läge i förhållande till husen blev ganska irriterad av detta påstående. Exakt hur orden föll vid vårt samtal minns jag inte längre. Men jag minns att han efter vårt samtal förstod, att jag förstod, att samhället inte förväntade sig att han skulle spå i kaffesump i skuldfrågan. Det ankom på honom som förundersökningsledare att se till att sådana utredningar gjordes som behövdes för att han skulle kunna ta ställning i åtalsfrågan.
Men det var hopplöst. Han ville bara inte komma framåt. Hans gjorde som han hade blivit lärd och var van att göra i vårt redan då ganska korrumperade rättsväsende. Och i efterhand förstår ju jag också att han agerade på det sätt han behövde göra för att inte bli utfryst och avskedad av de politiska brottslingarna. Han tjänade ett korrupt system. Han var varken mer eller mindre hederlig än de andra brottslingarna. Men han borde ha varit hederlig och åklagare kämpande för rättvisans seger. Det var det han utgav sig för att vara. För det är väl så våra åklagare säger, när de vill tona ned sin kriminalitet och framhäva sin förträfflighet?
Jag frågade efter polisutredningen och den skulle jag få. Om det var självklart eller inte vet jag ej, eftersom åtal inte väcktes. Den är ju åtminstone inte offentlig så länge förundersökning pågår och blir det kanske inte om åtal aldrig väcks. Men jag fick den i alla fall. Och jag begärde att få polisens bilder.
Bilderna satt lite hårdare åt. Men jag fick dem den 5 september och kunde då förstå vad åklagaren menade när han sade att det av bilderna inte gick att bedöma i hur hög grad flickorna varit vårdslösa. Bilderna var uppenbarligen manipulerade. Antingen beskurna vid kopiering så att de blev meningslösa. Eller så hade man plockat bort alla ”farliga” bilder och skickat över slasken till mig.
Jag hade flera kontakter med åklagaren i fråga om bilderna. Jag menade att det måste finnas fler bilder. Åklagaren nekade. Jag ville ha en kontkaktkopia av negativen. Av den skulle man kunna se om bilder helt sonika tagits bort och censurerats eller om andra beskurits. Det fick jag aldrig. Fram till den tidpunkten menar jag att åklagaren kunde ha gått fri och varit föremål för manipulationer utförda av brottslingar på polisstationen i Haparanda. Men där gick gränsen. Åklagarens ovilja att komma till rätta med manipulationerna av bildbevisen i målet visade, menar jag, att han tog en aktiv roll i bortskaffande av bevis och sabotaget mot mordbrandsåtalet.
Här följer polisens bilder på brottsplatsen - de bästa av de bilder som inte råkade ut för en ”Nixonsk” gallring och gömdes eller förstördes av polis och åklagare.
Här är en skiss som jag gjorde direkt jag fick materialet, som visar hur man på bilderna uteslutet de byggnader som vara nära elden. Med x markerade är de hus som brann ned. Den ofyllda ringen är eldplatsen. Den fyllda ringen är kameran och linjerna markerar bilutsnittet.
Här finns hela förundersökningen för den som eventuellt vill läsa den. (Klicka på bilderna för att förstora.)
Förundersökningen kan även laddas ned som pdf genom att klicka här.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen. Nästa inlägg kommer att innehålla mina egna bilder från den Spolander- & Leinoska brottsplatsen på holmen Toivolansaari i Kukkola.
Mutholm måndagen den 6 januari 2014
Mikael Styrman
.
måndag 6 januari 2014
Liklukt i Pentagon
.
Den 2 maj 2011, på natten, slog USA:s elittrupper Navy Seals till i Abbotabad, Pakistan. De följde sina order. De sköt Osama Bin Laden till döds.
Osama Bin Laden anklagades för att vara ansvarig för attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001. Samtidigt gjordes från många håll gällande att det fanns mycket nära relationer mellan Osama Bin Laden och familjen Bush. Många har ifrågasatt den officiella versionen av vad som hände den 9/11 och tiden före och efter.
Bin Laden var misstänkt, anklagad, men inte rannsakad. En hel värld väntade på att få veta vad han hade att säga om anklagelserna. Men vi kommer aldrig att få veta vad han hade att säga. Utan att han var vare sig rannsakad eller dömd skickade president Barack Obama Navy Seals till Pakistan för att mörda honom. Det är metoder som är lätta att koppla till Josef Stalin, Adolf Hitler och Idi Amin, men som inte borde gå att koppla till en amerikansk president. Det strider mot både nationell amerikansk och internationell rätt att mörda en misstänkt utan rättegång och för detta bör Barack Obama och hans medbrottslingar ställas inför rätta i USA eller inför internationell krigsbrottsdomstol.
Nu är ju knappast Obama själv inblandad i det som inte tål dagens ljus omkring rivningen av World Trade Center. Men sannolikt är väldigt många i hans organisation och i den tidigare Bush/Cheney-administrationen det. Att helt opåkallat mörda Bin Laden sedan man omhändertagit honom kan inte tolkas som något annat än ett indirekt erkännande av att någonting är mycket allvarligt fel med den officiella versionen av 9/11 och kriget mot terrorismen.
Tre månader senare, den 6 augusti 2011 blir en amerikansk helikopter nedskjuten i Afghanistan under mystiska omständigheter. Ombord fanns 39 personer. 8 var Afghaner. 30 var amerikaner varav 22 var huvuddelen av den styrka som mördade Bin Laden. Samtliga omkommer.
Svenska media rapporterade summariskt om händelsen när den inträffade. Senare har i USA uppstått ett intensivt ifrågasättande bland de anhöriga till de soldater som dödades i helikoptern - dock utan att svenska media har intresserat sig för frågan. Bland har anförts:
Det görs, som det får förstås, gällande från de anhörigas sida, att de i helikoptern skickades in i strid på ett sätt som var ägnat att leda till deras oundvikliga död. Att de egentligen avrättades och att den omedelbara kremeringen efteråt har varit ägnad att dölja spåren av vad som egentligen hände eventuella överlevande efter nedskjutningen.
Omständigheterna, liksom bakgrunden, är märkliga. Märklig är också den mediala tystnaden kring frågan i Sverige. Eller är den inte märklig? Är deltagande i amerikansk mörkläggning i stället svenska medias normalbeteende?
Länkar för den som vill läsa, respektive se eller höra mer.
Mutholm måndagen den 6 januari 2014
Mikael Styrman
.
Den 2 maj 2011, på natten, slog USA:s elittrupper Navy Seals till i Abbotabad, Pakistan. De följde sina order. De sköt Osama Bin Laden till döds.
Osama Bin Laden anklagades för att vara ansvarig för attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001. Samtidigt gjordes från många håll gällande att det fanns mycket nära relationer mellan Osama Bin Laden och familjen Bush. Många har ifrågasatt den officiella versionen av vad som hände den 9/11 och tiden före och efter.
Bin Laden var misstänkt, anklagad, men inte rannsakad. En hel värld väntade på att få veta vad han hade att säga om anklagelserna. Men vi kommer aldrig att få veta vad han hade att säga. Utan att han var vare sig rannsakad eller dömd skickade president Barack Obama Navy Seals till Pakistan för att mörda honom. Det är metoder som är lätta att koppla till Josef Stalin, Adolf Hitler och Idi Amin, men som inte borde gå att koppla till en amerikansk president. Det strider mot både nationell amerikansk och internationell rätt att mörda en misstänkt utan rättegång och för detta bör Barack Obama och hans medbrottslingar ställas inför rätta i USA eller inför internationell krigsbrottsdomstol.
Nu är ju knappast Obama själv inblandad i det som inte tål dagens ljus omkring rivningen av World Trade Center. Men sannolikt är väldigt många i hans organisation och i den tidigare Bush/Cheney-administrationen det. Att helt opåkallat mörda Bin Laden sedan man omhändertagit honom kan inte tolkas som något annat än ett indirekt erkännande av att någonting är mycket allvarligt fel med den officiella versionen av 9/11 och kriget mot terrorismen.
Tre månader senare, den 6 augusti 2011 blir en amerikansk helikopter nedskjuten i Afghanistan under mystiska omständigheter. Ombord fanns 39 personer. 8 var Afghaner. 30 var amerikaner varav 22 var huvuddelen av den styrka som mördade Bin Laden. Samtliga omkommer.
Svenska media rapporterade summariskt om händelsen när den inträffade. Senare har i USA uppstått ett intensivt ifrågasättande bland de anhöriga till de soldater som dödades i helikoptern - dock utan att svenska media har intresserat sig för frågan. Bland har anförts:
- Att Navy Seals var utbildade för att flyga de modernare och snabbare Black Hawk-helikoptrarna, och enbart dessa helikoptrar, flera åt gången med mindre grupper i varje. Ändå slängdes de vid tillfället in i en CH-47 Chinook. Den anses vara långsam och passé och inte ha använts till dylika operationer sedan Vietnamkriget.
- Att styrkan i helikoptern skickades in i stridszon utan assisterande enheter i strid med etablerade rutiner.
- Vid färden skulle medföras 8 st Afghaner. De Afghaner som följde med i helikoptern var inte desamma som som var planerade att medfölja utan afghanerna byttes ut strax före start. De omkomna Navy Seals-soldaternas anhöriga ifrågasätter varför.
- Helikoptern, som är känd för att enligt nutida mått vara långsam, och enligt uppgifter från anhöriga med militärt förflutet inte använts i operativ strid sedan vietnamkriget, skickades in i ett område inom vilket var känt att de kunde påräkna fientlig eld, Strax innan hade amerikanska enheter iakttagit förmodade taliban-enheter med raketgevär på hustak i området, begärt tillstånd att öppna eld men förvägrats detta.
- Inom Navy Seals-gruppen hade sedan en tid spritts en uppfattning om att de riskerade att bli dödade pga läckage av uppgifter om attacken mot Bin Laden vilket enligt anhöriga hade föranlett vissa av dem att upprätta testamente.
- Helikopterns ”svarta låda” kunde inte anträffas efter nedskjutningen, vilket ifrågasätts eftersom den alltid brukar kunna hittas.
- Samtliga personer som befanns sig i helikoptern kremerades omedelbart, mot de anhörigas vilja.
Det görs, som det får förstås, gällande från de anhörigas sida, att de i helikoptern skickades in i strid på ett sätt som var ägnat att leda till deras oundvikliga död. Att de egentligen avrättades och att den omedelbara kremeringen efteråt har varit ägnad att dölja spåren av vad som egentligen hände eventuella överlevande efter nedskjutningen.
Omständigheterna, liksom bakgrunden, är märkliga. Märklig är också den mediala tystnaden kring frågan i Sverige. Eller är den inte märklig? Är deltagande i amerikansk mörkläggning i stället svenska medias normalbeteende?
Länkar för den som vill läsa, respektive se eller höra mer.
Mutholm måndagen den 6 januari 2014
Mikael Styrman
.
söndag 5 januari 2014
Skamlösa snyltande psykopater på Mandelas begravning
.
Nu börjar det ha gått en månad sedan Nelson Mandelas bortgång och begravning.
Världens ledare ställde upp nära nog mangrant för att hedra Nelson Mandela och för att gripa den sista chansen att bli förknippade med Mandela globala popularitet. Fast inte nödvändigtvis i nämnd ordning.
Ganska unisont omnämndes Mandela som en fredsduva och alla hade varit hans vän och åsiktsfrände. Men ingen talade om att ifall Mandela varit verksam i deras egna länder skulle han ha varit terroristmärkt.
Eller, för att vara lite tydligare: Han var människorättskämpe som vände sig mot orättvisor. Han genomskådade ett kriminellt och korrumperat system och bekämpade det. Först med fredliga metoder. Senare med väpnad kamp. Det var ungdomens väpnade kamp, hans egen människokärlek och apartheidsystemets sammanbrott som med årens och ålderns rätt gjorde det möjligt för honom att åter bli fredsduva.
Mandela blev en ikon för hela världen. Men det berodde inte på hans personliga egenskaper. För världen vara han bara ett namn, ett okänt namn, när han blev världsikon. Men han fanns till hands i rätt tid. Världen såg sig om efter en fråga att engagera sig i. All världens diktatorer behöver en yttre fiende att kanalisera sina egna upproriska mot. Det gav apartheidfrågan en ovanlig uppbackning.
Apartheidfrågan låg rätt i tiden och var TV-mässigt lämplig att förenkla till en svart-vit fråga utan djup. Motståndaren, den sydafrikanska apartheidstaten var tillräckligt liten och låg tillräckligt långt bort för att våra journalister och andra engagerade inte skulle behöva vara rädd för den. Och genom att engagera sig i apartheidfrågan kunde man blunda för oförrätter i hemlandet. Oförrätter som Nelson Mandela skulle ha bekämpat om de funnits i hans eget land. Det erbjöd människor en möjlighet att engagera sig djupt i samhällsfrågor utan att ta risken att reta något mäktigt intresse som kunde vara farligt för en själv. Bevarad självkänsla utan egen risk - sådan var formeln.
Som en jämförelse går det bra att rapportera om Putins stöld av Yukos och fängslande av Michail Chodorkovskij med hjälp av fabricerade anklagelser som ryska skatteverket får hitta på efter begäran. Men när våra egna makthavare stjäl privatägda elverk med nära nog identiska metoder sticker man svansen mellan benen och tiger som muren om att det är vad som händer och att man själva hjälper till.
Mandelas storhet ligger i att han tog tag i orättvisor i det egna landet och gjorde stora uppoffringar för egen del för att bekämpa dem.
Skillnaden mot våra journalister och politiker är att de också med läpparna bekämpade samma orättvisor som Mandela, men valde att blunda för orättvisorna på hemmaplan, för att inte tvingas utsätta sig för något obehagligt.
Skillnaden mellan våra ledare och Mandela var att de gärna lapade i sig fotoblixtarna på hans begravning och gärna ville förknippas med honom och livsgärning. Men om han varit verksam i deras egna länder skulle de ha avlyssnat, buggat och förtalat honom i propagandaapparaten och låst in honom i fängelse. Hans livsgärning bestod nämligen inte av en svart-vit hudfråga. Han kämpade mot orättvisor oavsett hudfärg - även i sitt eget land. Inte bara frågor på 1.000 mils avstånd.
Mutholm söndagen den 5 januari 2014
Mikael Styrman
.
Nu börjar det ha gått en månad sedan Nelson Mandelas bortgång och begravning.
Världens ledare ställde upp nära nog mangrant för att hedra Nelson Mandela och för att gripa den sista chansen att bli förknippade med Mandela globala popularitet. Fast inte nödvändigtvis i nämnd ordning.
Ganska unisont omnämndes Mandela som en fredsduva och alla hade varit hans vän och åsiktsfrände. Men ingen talade om att ifall Mandela varit verksam i deras egna länder skulle han ha varit terroristmärkt.
Eller, för att vara lite tydligare: Han var människorättskämpe som vände sig mot orättvisor. Han genomskådade ett kriminellt och korrumperat system och bekämpade det. Först med fredliga metoder. Senare med väpnad kamp. Det var ungdomens väpnade kamp, hans egen människokärlek och apartheidsystemets sammanbrott som med årens och ålderns rätt gjorde det möjligt för honom att åter bli fredsduva.
Mandela blev en ikon för hela världen. Men det berodde inte på hans personliga egenskaper. För världen vara han bara ett namn, ett okänt namn, när han blev världsikon. Men han fanns till hands i rätt tid. Världen såg sig om efter en fråga att engagera sig i. All världens diktatorer behöver en yttre fiende att kanalisera sina egna upproriska mot. Det gav apartheidfrågan en ovanlig uppbackning.
Apartheidfrågan låg rätt i tiden och var TV-mässigt lämplig att förenkla till en svart-vit fråga utan djup. Motståndaren, den sydafrikanska apartheidstaten var tillräckligt liten och låg tillräckligt långt bort för att våra journalister och andra engagerade inte skulle behöva vara rädd för den. Och genom att engagera sig i apartheidfrågan kunde man blunda för oförrätter i hemlandet. Oförrätter som Nelson Mandela skulle ha bekämpat om de funnits i hans eget land. Det erbjöd människor en möjlighet att engagera sig djupt i samhällsfrågor utan att ta risken att reta något mäktigt intresse som kunde vara farligt för en själv. Bevarad självkänsla utan egen risk - sådan var formeln.
Som en jämförelse går det bra att rapportera om Putins stöld av Yukos och fängslande av Michail Chodorkovskij med hjälp av fabricerade anklagelser som ryska skatteverket får hitta på efter begäran. Men när våra egna makthavare stjäl privatägda elverk med nära nog identiska metoder sticker man svansen mellan benen och tiger som muren om att det är vad som händer och att man själva hjälper till.
Mandelas storhet ligger i att han tog tag i orättvisor i det egna landet och gjorde stora uppoffringar för egen del för att bekämpa dem.
Skillnaden mot våra journalister och politiker är att de också med läpparna bekämpade samma orättvisor som Mandela, men valde att blunda för orättvisorna på hemmaplan, för att inte tvingas utsätta sig för något obehagligt.
Skillnaden mellan våra ledare och Mandela var att de gärna lapade i sig fotoblixtarna på hans begravning och gärna ville förknippas med honom och livsgärning. Men om han varit verksam i deras egna länder skulle de ha avlyssnat, buggat och förtalat honom i propagandaapparaten och låst in honom i fängelse. Hans livsgärning bestod nämligen inte av en svart-vit hudfråga. Han kämpade mot orättvisor oavsett hudfärg - även i sitt eget land. Inte bara frågor på 1.000 mils avstånd.
Mutholm söndagen den 5 januari 2014
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)