Skamlösa snyltande psykopater på Mandelas begravning

.
Nu börjar det ha gått en månad sedan Nelson Mandelas bortgång och begravning.

Världens ledare ställde upp nära nog mangrant för att hedra Nelson Mandela och för att gripa den sista chansen att bli förknippade med Mandela globala popularitet. Fast inte nödvändigtvis i nämnd ordning.

Ganska unisont omnämndes Mandela som en fredsduva och alla hade varit hans vän och åsiktsfrände. Men ingen talade om att ifall Mandela varit verksam i deras egna länder skulle han ha varit terroristmärkt.

Eller, för att vara lite tydligare: Han var människorättskämpe som vände sig mot orättvisor. Han genomskådade ett kriminellt och korrumperat system och bekämpade det. Först med fredliga metoder. Senare med väpnad kamp. Det var ungdomens väpnade kamp, hans egen människokärlek och apartheidsystemets sammanbrott som med årens och ålderns rätt gjorde det möjligt för honom att åter bli fredsduva.

Mandela blev en ikon för hela världen. Men det berodde inte på hans personliga egenskaper. För världen vara han bara ett namn, ett okänt namn, när han blev världsikon. Men han fanns till hands i rätt tid. Världen såg sig om efter en fråga att engagera sig i. All världens diktatorer behöver en yttre fiende att kanalisera sina egna upproriska mot. Det gav apartheidfrågan en ovanlig uppbackning.

Apartheidfrågan låg rätt i tiden och var TV-mässigt lämplig att förenkla till en svart-vit fråga utan djup. Motståndaren, den sydafrikanska apartheidstaten var tillräckligt liten och låg tillräckligt långt bort för att våra journalister och andra engagerade inte skulle behöva vara rädd för den. Och genom att engagera sig i apartheidfrågan kunde man blunda för oförrätter i hemlandet. Oförrätter som Nelson Mandela skulle ha bekämpat om de funnits i hans eget land. Det erbjöd människor en möjlighet att engagera sig djupt i samhällsfrågor utan att ta risken att reta något mäktigt intresse som kunde vara farligt för en själv. Bevarad självkänsla utan egen risk - sådan var formeln.

Som en jämförelse går det bra att rapportera om Putins stöld av Yukos och fängslande av Michail Chodorkovskij med hjälp av fabricerade anklagelser som ryska skatteverket får hitta på efter begäran. Men när våra egna makthavare stjäl privatägda elverk med nära nog identiska metoder sticker man svansen mellan benen och tiger som muren om att det är vad som händer och att man själva hjälper till.

Mandelas storhet ligger i att han tog tag i orättvisor i det egna landet och gjorde stora uppoffringar för egen del för att bekämpa dem.

Skillnaden mot våra journalister och politiker är att de också med läpparna bekämpade samma orättvisor som Mandela, men valde att blunda för orättvisorna på hemmaplan, för att inte tvingas utsätta sig för något obehagligt.

Skillnaden mellan våra ledare och Mandela var att de gärna lapade i sig fotoblixtarna på hans begravning och gärna ville förknippas med honom och livsgärning. Men om han varit verksam i deras egna länder skulle de ha avlyssnat, buggat och förtalat honom i propagandaapparaten och låst in honom i fängelse. Hans livsgärning bestod nämligen inte av en svart-vit hudfråga. Han kämpade mot orättvisor oavsett hudfärg - även i sitt eget land. Inte bara frågor på 1.000 mils avstånd.

Mutholm söndagen den 5 januari 2014
Mikael Styrman
.