Dagens Nyheter - maffiaredskap då som nu

.
(Svar till Peters frågor om Ivar Kreuger i en kommentar till inlägget ”Snart nådens år 2014”.)

Den bild av Ivar Kreuger som vi förmedlas, då som nu, är hans rånares och mördares bild av honom. Det fungerar nämligen likadant idag som det gjorde då, när någon ska plundras av den svenska maffian. Då börjar man med att ta heder och ära av vederbörande i den maffiatrogna pressen. Förr var det främst Dagens Nyheter men idag kontrollerar maffian direkt och indirekt nästan all press, även om Dagens Nyheter fortfarande är maffians kronjuvel.

När man sedan, efter betydande smutskastning, driver plundringsobjektets verksamhet över styr är det ingen som blir förvånad. Det bekräftar ju bara vad man redan ”visste”. Den verklighetsbild man blivit matad med i Dagens Nyheter och den övriga maffiapressen.

I Sverige utmålas Ivar Kreuger som en gambler och en skurk. Utomlands är bilden av Kreuger helt annorlunda. Det är förmodligen att tillskriva att inte den svenska maffian kontrollerar den utländska pressen.

En svensk B-lagsbankir mutade den franska polisen i samband med, eller inför, mordet så att de gjorde pajaskonster av mordutredningen. Det blev rena Palme- eller Quick-utredningen av den.

Kreuger hade klätt upp sig för att gå på fest. Men ändrade sig och bestämde sig för att skjuta sig istället. Hur trovärdigt är det?

Han skrev ett ”avskedsbrev” till sin närmaste medarbetare som han alltid kommunicerade med på svenska. Hur trovärdigt är det att man inte skriver avskedsbrevet på sitt modersmål till en person som man använder modersmålet till?

En vanlig uppfattning är att ryssarna efter en idé av den amerikanska ”bankiren” JP Morgan och den svenska ”bankiren” Wallenberg sköt Kreuger. Det är ingen orimlig förklaring. Stalin lät ju exempelvis mörda Lev Trotskij i Mexico 1940, elva år efter att han hade fördrivits från Sovjet. Och sovjetstyret mördade ju tiotals miljoner av sin egen befolkning. Relationerna till Kreuger var inte precis hjärtliga. Visst är det en helt möjlig mördare.

Jag vill dock hålla dörren öppen för att den uppfattningen kan vara grundad på en lagom dos svensk naivitet och oskuldsfullhet. Som om inte Sverige kunde hysa organiserade brottslingar kapabla att mörda själva. Särskilt som rättsväsendet i relationen till mäktiga finansintressen redan då närmast var att betrakta som ett dåligt skämt. Det kan ju faktiskt vara så, att de svenskar som plundrade Kreuger faktiskt också själva såg till att han mördades. Det engelskspråkiga avskedsbrevet är i så fall ägnat att rikta bort misstankarna från svenskt håll.

Efter Kreugers död blev det snabba ryck. Utan någon som helst rätt till det tog advokaten Hugo Stenbeck sig in i Kreugers privata arbetsrum och kassaskåp. Plundrade det på de Italienska obligationerna och andra tillgångar och värdehandlingar.

Wallenbergarna roffade åt sig det mesta men visade sig sedan sakna Ivar Kreugers begåvning för att driva och utveckla företag. Man var bättre på mutor och översitteri utövat via svaga attrapper i den offentliga förvaltningen. Det mesta är nu skingrat över världen och har förlorat den enastående position som de fick tack vare att andra världskriget ödelade Europa, men inte Sverige. Quisslingministären skyddade Sverige från tysk ockupation, genom att ockupera landet bättre än tyskarna skulle ha gjort och utan att tvinga tyskarna att avsätta resurser till att ockupera Sverige. Handelsbanken var också med och delade på bytet. Hur arbetsuppgifterna fördelades inom maffian är inte så lätt att veta eftersom vårt korrumperade rättsväsende lade sig som flickorna i Paris för maffian. Utan samhällets tvångsåtgärder är det inte lätt att reda ut sådana här historier. Då är det lättare med rödljuskörningar och tjuvtankningar.

Advokattorpeden Hugo Stenbecks andel av bytet var ”guldgruvan” Korsnäs som allt därefter har finansierat hela den Stenbeckska expansionen. Riktigt hur stort bytet blev vet förstås ingen utomstående. Men det är nog ställt utom allt tvivel att det åtminstone var det största rånmordet i modern tid.

Att framgångsrika företagare är exponerade för angrepp från den organiserade brottsligheten är inte ovanligt. Ett annat känt fall är Howard Hughes vars egenheter och sociala isolering maffian kunde dra nytta av för att ta över hans tillgångar och hålla honom fången.

För maffialedare är en stor tidning, då som nu, en stor tillgång. Med tidningens hjälp kan man stigmatisera och socialt isolera sina offer innan man plundrar och/eller mördar dem.

Så länge vi inte kan bryta banden mellan viktiga massmedia och maffian, samt mellan maffian och politiken samt statsapparaten i alla dess betydelser, får vi leva med rättsskandaler som Cathrine Da Costa, Catts Falck och Lena Gräns, Olof Palme, Karl Fredrik Algernon och Thomas Quick - för att nu bara nämna några av de mest uppenbara och välkända. Sedan finns det förstås mängder av människor som maffian har behandlat hänsynslöst och plundrat, men om vilka vi inte vet något, främst för att lejonparten av massmedia är maffians hantlangare. Vi kan nog känna oss förvissade om att det kommer initiativ till att förändra den rådande ordningen men att sådana initiativ inte kommer att komma från dem som drar nytta av det kriminella systemet inom banker, politik, rättsväsende eller förvaltningen i övrigt.

Det finns mycket skrivet om Ivar Kreuger. En hel del av det som är skrivet i Sverige är tyvärr, men föga förvånande, ägnat att gagna plundrarnas mörkläggning. Man måste åtminstone vara medveten om att sådant förekommer när man läser om ämnet. Här en länk till uppsats som jag inte själv har läst än, men som förefaller intressant, klicka här.

Mutholm torsdagen den 16 januari 2014
Mikael Styrman
.