.
I alla tider har makthavare i form av politiker, kungar, kejsare m.m. belönat sina vapendragare. Det har kunnat ske genom att titlar, egendomar och befattningar förlänats dem. Vanligt har varit att kungens män adlats och därigenom erhållit förmåner som exempelvis skattefrihet.
Med tiden, och med svaga ledare, tenderar ett sådant belöningssystem att skena iväg och bli så betungande för kronan att man måste göra något åt det för att inte drabbas av en statsfinansiell bankrutt.
Jag hörde någonstans, utan att ännu haft möjlighet att belägga det, att Spanien en gång i tiden hade så många adliga att landet höll på att gå i statsfinansiell konkurs. I dagens Saudi-Arabien lär en tredjedel av befolkningen vara av kunglig släkt och därför arbetsbefriade. Landet är en av världens största oljeproducenter och har en ganska liten befolkning, så de kan nog klara av det ett tag till.
Sverige däremot har inga oljetillgångar varför Sverige behöver ta itu med dagens adel varmed jag menar den politiska lågadeln.
Landet är fullt av nationalsozialdemokratiska stödtrupper, eller före detta stödtrupper, som uppbär höga löner utan att utföra något för nationen nyttigt arbete. Vi kan lyfta fram nära nog vilken myndighet eller organisation som helst för granskning så finns de där, drivorna av i bästa fall nollproducerande politruker. I de flesta fall, som till exempel i fråga om Revisorsnämnden, är de dessvärre inte bara nollproducerande utan direkt kontraproduktiva och gör stor samhällsekonomisk skada bland annat genom att fortsätta att driva nationalsozialdemokratisk politik trots att partiet inte längre har makten. Detta ska jag återkomma till i allmänhet och till Revisorsnämnden i synnerhet.
I Sverige har vi haft att hantera det här problemet vid flera tillfällen. Jag kan exempelvis nämna ett antal svenska regenter som funnit för gott att genom reduktioner återta avsöndrad statlig egendom eller begränsa förmåner när nyttan som förläningens mottagare tillhandahåller inte längre står i relation till kostnaden för kronan:
Birger Magnusson, Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg, Drottning Margareta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Drottning Kristina, Karl X, Karl XI är alla exempel på svenska regenter som tagit till reduktion när statsfinanserna så krävt. Förfarandet är av naturliga skäl nästan lika vanligt som belöningssystemet.
Sällan har behovet av en reduktion varit större än nu. Tidigare regeringar har lämnat efter sig stora skaror av drönare som skattebetalarna ska föda. Permittenttrafiken samt malmhandel med betalning i form av judiskt tandguld omhändertaget i koncentrationsläger gav goda ekonomiska betingelser under andra världskriget. Den så kallade neutralitetspolitiken gav landet en oförstörd industri och infrastruktur när resten av världen var ödelagd av kriget.
Dessa fördelar har nu förslösats. En fullständigt vettlös arbetsrätts- och skattelagstiftning framför allt från 1970 och framåt har gjort stora delar av befolkningen lat och missnöjd.
Det efter andra världskriget uppbyggda industrikapitalet har i sin tur till stor del förslösats genom ett oförnuftigt gynnande av en handfull misskötta bankföretag under 1980-90 talen, på det övriga näringslivets och befolkningens bekostnad.
Under decennier har övriga näringslivet pungslagits och en sannolikt samhällsekonomiskt olönsam bilindustri otillbörligt gynnats liksom tidigare även varvs- och tekoindustrier. Alla idag före detta industrier, oförmögna att attrahera kunder.
Nu står nationalhushållet inför stora påfrestningar. Våra pensionsbesparingar har fyra gånger åderlåtits på avsevärda belopp av tidigare s-regeringar utan att annat än ljumt motstånd bjudits. Den skada som den ekonomiska depression, som vi är på väg in i, kommer att åstadkomma på vårt pensionskapital låter sig bara anas. Den kommer så småningom att göra sig mycket handgripligen påmind när effekten av den drabbar pensionärerna. Samtidigt står landets finanser inför mycket stora påfrestningar, till inte ringa del på grund av den otillbörligt gynnade bankindustrins åter igen bekräftade oförmåga, att fullgöra sina åtaganden och rättfärdiga sina omotiverat höga vinster, genom tillhandahållande av samhällsnyttiga tjänster.
Det är enligt min uppfattning både klokt och ofrånkomligt att medelst något som kan jämföras med en reduktion, tillse att de som uppbär statliga löner och förmåner, också bidrar till samhällsekonomin med produktivt arbete. Vi behöver ett program som slussar över människor från kontraproduktiva byråkratiska anställningar i den offentliga förvaltningen till produktiva tjänster i den privata och/eller produktiva sektorn. Det är nödvändigt för att skatterna ska kunna sänkas eftersom det med stor sannolikhet är de höga skatterna som orsakar de höga ohälsotalen. I debatten förekommer en massa bullshit om att ohälsotalen påverkas av stress och högt arbetstempo. Självklart finns det sådana fall också. Väldigt många orsakas dock sannolikt av en problematik besläktad med det gamla Östeuropa och Sovjetunionen. Där påstod folkhumorn att inställningen var att ”vi låtsas arbeta för sedan låtsas ni betala oss”. I Sverige är det inte låga löner utan det förhållandet att man inte får behålla och råda över någon nämnvärd del av lönen själv som leder till stor del av ohälsan. Det är den obemedlades möjlighet att värja sig mot ett skattesystem som upplevs som orättfärdigt. Systemet i Sverige är sådant att om man arbetar blir man utnyttjad av en lat och till stora delar onyttig byråkrati. Om man inte arbetar blir man inte utnyttjad.
Den nationalsozialdemokratiska rörelsen vars lågadel dagens drönare i huvudsak utgör besitter stora tillgångar. Lämpligen kan rörelsen själv avlöna sina stödtrupper om man inom rörelsen tycker att det är en god idé att hålla drivor av för statsekonomin onyttiga drönare anställda.
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
tisdag 10 mars 2009
måndag 9 mars 2009
Kulturminnesvården bör reformeras.
.
Endast ett hus i levande användning överlever.
Det är en gammal sanning, att när ett hus slutar att vara till nytta, då dör det. När man tar ett hus ur bruk förvandlas det från en nyttig tillgång till en belastning vars underhåll slukar betydande medel till tveksam eller ingen nytta. När ett hus inte längre får anpassas till ägarens behov utan istället ska konserveras, fortsätta att vara anpassad till vad en tidigare ägare, i en annan tid, hade för behov och förutsättningar, upphör huset att vara sin ägare till glädje.
Förföljelse kamouflerad till kulturminnesvård.
I Sverige låtsas vi för närvarande ha en kulturminnesvård i syfte att skydda vårt kulturarv. I själva verket är det inte alls det som pågår. Det som egentligen sker, är att ett avundsjukt och missunnsamt klientel, under sken av att skydda kulturarvet, egentligen hindrar dess ägare att få någon glädje av sina egendomar.
I vissa fall kan man tydligare än i andra fall se hur det nationalsozialdemokratiska klientelet med illa dold skadeglädje utnyttjar sina möjligheter att trakassera de besuttna, och andra, och att göra det kamouflerat till samhällsnyttig verksamhet.
I missunnsamhetens Norrbotten.
I juni 1985 var jag ensam hemma med vår förstfödda, en då 1,5 år gammal och synnerligen företagsam krabat. Klockan var ca 20 på kvällen. Jag blev då uppringd av en Mikael Kanerva. Det visade sig vara en yngling, projektanställd vid Länsstyrelsen eller möjligen Norrbottens Museum. Med den energi och det allvar som bara kan uppbådas av en ung människa som fått sitt första jobb och som tror att det är samhällsviktigt, ville han ställa några frågor till mig om en husgrund, en bit från vår släktgård, på holmen Toivolansaari i Torne älv i höjd med Kukkola. (Det gällde samma gård som politikerdöttrar skulle komma att bränna ned 1988, med påföljd att mordbrandsutredningen saboterades av polis och åklagare och det korrumperade rättsväsendet saboterade den efterföljande utredningen och skadeståndsprocessen, men mer om detta en annan gång.)
Gav sig inte.
Jag förklarade att jag gärna skulle hjälpa honom, om han återkom någon annan dag, under kontorstid, eftersom min dåvarande syssla som barnvakt inte medgav att jag lät min uppmärksamhet avledas åt annat håll. Med detta lät sig inte Kanerva nöja utan fortsatte att ställa frågor varpå jag upprepade mitt besked till honom, nu i något mer bestämd ton, varefter vårt samtal avslutades. Han hördes aldrig av mer.
30-årig ruin fornminnesförklarad.
Några år senare hade vi börjat planera för en flyttning till släktgården i fråga. Jag uppmärksammades då på, att någon hade upprättat en fornlämning strax söder om gården. Det visade sig vara grunden efter ett torp, i vilket eldstaden hade kallnat vid mitten av 1950-talet. Denna torplämning hade de statsavlönade krutuppfinnarna, denna gång bland annat i form av nämnda Kanerva, redan vid mitten av 1980-talet fornminnesförklarat. Här kan man tala om att ge historielösheten ett ansikte, när det historiska perspektivet hos kulturminnesvården inte är längre än 30 år.
Alla ska ha ”egna” fornlämningar.
Jag kontaktade museet och besökte holmen, med en i och för sig alldeles trevlig ung tjej med halvmärkvärdig titel. Själv trodde jag att det hela var ett misstag eller att möjligen Kanerva hade åstadkommit det av okynne, för att jag inte hade tid att tala med honom när han ville prata. Döm om min förvåning när människan berättade, att fornminnesförklaringen inte skulle undanröjas och att den var helt i linje med den syn som numera rådde i Sverige i kulturminneskretsar. Uppfattningen var numera att alla områden skulle ha sina egna fornminnen. Fanns det inga riktiga fornminnen då kunde en kvarlämnad båt som lämnats vid stranden halvt uppruttnad, eller som i mitt fall, en grund efter ett torp som man flyttat ut ur 30 år tidigare, få duga.
I Italien, Egypten med flera länder får vi som turister besöka hyggligt välbevarade kulturlämningar, ofta flera tusen år gamla, med en fascinerande historia att berätta. Åtminstone mer fascinerande än den hos en halvrutten modern båt i Torne älv. Hos oss leder den förda kulturpolitiken till att ett torp kan fornminnesförklaras blott 30 år efter att dess ägare övergått till att köra buss mot svart betalning istället för att sköta torpet. Nog är det mycket av en löjligare variant av Sovjetunionen över vår kulturminnesvård.
I missunnsamhetens Västmanland.
I media har jag kunnat följa att i Västmanland styr sosseriets värderingar och intentioner ännu kulturminnesvården. Där har sosseriet sysselsatt hela förtryckarapparaten för att förfölja Jonas Wahlström för att han kunnat köpa den stiliga Hedenbergska gården efter Ericsson-Greven Archibald Hamilton och börjat reparera den för sin och familjens bruk. Inte konstigt att sosseriet i Västmanland finner det nödvändigt att trakassera Wahlström för hans berömvärda insatser i herrgården.
Jämförelse Sverige ./. Rom.
För att återvända till min inledning, ska jag skriva några ord om hur det har gått i Rom, där några av världen mest mytomspunna och fascinerande, riktiga, fornlämningar finns.
Circo Massimo.
Circo Massimo, eller Cirkus Maximus som vi säger, ska ha anlagts av kungen Tarquinius Priscus i början av 500-talet f.Kr. Under kejsartiden var arenan ca 620 m lång och 120 m bred. Läktarna var 30 m höga och rymde 270 000 åskådare (!).
Idag återstår blott en dalgång och en förhöjning i marken, där den barriär fanns, som skulle rundas motsols i sju varv. Anläggningen har plundrats på i stort sett allt byggnadsmaterial vilket har bortförts och använts på annat håll.
Amphiteatrum Flavium.
Amphiteatrum Flavium eller Coloseo, eller Colosseum som vi säger, började uppföras av Kejsar Vespasianus år 70 e.Kr. och slutfördes av sonen Titus år 80. Arenan rymde 87 000 åskådare och hade en omkrets på 524 m och 48 m höjd (!).
När anläggningen slutat användas smältes den koloss föreställande en 40 m hög Kejsar Nero, och som gett arenan dess smeknamn, ned och användes till vapentillverkning. Likadant gick det med anläggningens armering varefter arenan delvis rasade vid en jordbävning år 1349. Vit marmor i stor mängd bortfördes och användes vid byggandet av Fontana di Trevi och Peterskyrkan.
Pantheon.
Av ett otal andra tempel och palats i Rom, Städernas Stad, denna fantastiska kulturskatt, återstår vad som helst mellan ingenting alls och ett strippat betongskal, utan marmor. Så går det dessvärre ganska snart för alla byggnader som tas ur bruk.
Ett lysande undantag finns – Pantheon. Detta magnifika tempel, uppfört ca 120 e.Kr. av Kejsar Hadrianus, finns kvar nästan opåverkat och kan beses än idag i all sin prakt, med sex meter tjocka väggar, invändigt helt klädd med marmor som ännu är helt intakt, med sitt unika öppna tak och inbyggd dränering av regnvatten i golvet.
Vad är förklaringen till att Pantheon finns kvar opåverkat? Jo, Pantheon är i bruk. Istället för att skövlas kom Pantheon att användas som kyrka sedan 600-talet och har kommit att vara gravkyrka åt vissa framstående italienares kvarlevor. Bland annat är renässansmålaren Rafael och det enade Italiens två första kungar Vittorio Emanuele II och Umberto I gravsatta här.
Idag besöks Pantheon av tusentals turister varje dag. Ingen av dessa senare användningar av Pantheon står i överensstämmelse med vad romarna ursprungligen avsåg med byggnaden. Ingen av dessa förändringar som räddat Pantheon skulle ha tillåtits om den italienska kulturminnesvården hade styrts av det avundsjuka och missunnsamma sossepack som styrt, och styr, den svenska kulturminnesvården.
Rädda vårt kulturarv från de fundamentalistiska kulturtalibanerna.
Vi bör ha en fungerande kulturminnesvård. Inte för att göra alla landets lite äldre fastighetsbestånd till museum men för att bevara vissa särskilt utvalda och unika byggnader och andra lämningar. I den mån staten inte redan äger dessa bör staten eventuellt försöka förvärva dem, om ägaren vill medverka till ett sådant arrangemang. Det bör inte vara någon Stalin-lagstiftning.
Regeringen bör ta krafttag för att rädda det svenska kulturarvet:
- Avveckla alla onödiga fornlämningar – vilket sannolikt är en helt förkrossande majoritet av dem.
- Stärk ägarintresset – finns det fornlämning som hindrar planerad markanvändning ska utgrävning ske utan dröjsmål och på bekostnad av det allmänna. Att det har färdats människor över fastigheten förr också, är inte skäl till att ta den ur produktivt bruk.
- Ge ägarna av det svenska kulturarvet, som är de som utför det verkliga kulturarbetet, möjlighet att låta sina hus följa med i tiden och leva och vara beboeliga och till glädje för den som bekostar dem. De som inte bör ändras och få följa med tiden kan staten äga och där kan, och kommer utan tvekan, viktigpettrarna att springa omkring och göra sig märkvärdiga på skattebetalarnas bekostnad.
- Skicka de övertaliga och Pol Pot-inspirerade kulturtalibanerna som styrt och styr kulturminnesvården till arbetsförmedlingen så får de något att bita i på arbetsförmedlingen.
- Kontorisera gärna gamla slott och herresäten om det leder till att de kan finnas kvar som ett stycke levande kulturhistoria istället för att vara likt en sönderfallande relik av en mumifierad Lenin.
Kulturarvet ska leva – inte mumifieras av Stalinistiska Överstepräster!
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
Endast ett hus i levande användning överlever.
Det är en gammal sanning, att när ett hus slutar att vara till nytta, då dör det. När man tar ett hus ur bruk förvandlas det från en nyttig tillgång till en belastning vars underhåll slukar betydande medel till tveksam eller ingen nytta. När ett hus inte längre får anpassas till ägarens behov utan istället ska konserveras, fortsätta att vara anpassad till vad en tidigare ägare, i en annan tid, hade för behov och förutsättningar, upphör huset att vara sin ägare till glädje.
Förföljelse kamouflerad till kulturminnesvård.
I Sverige låtsas vi för närvarande ha en kulturminnesvård i syfte att skydda vårt kulturarv. I själva verket är det inte alls det som pågår. Det som egentligen sker, är att ett avundsjukt och missunnsamt klientel, under sken av att skydda kulturarvet, egentligen hindrar dess ägare att få någon glädje av sina egendomar.
I vissa fall kan man tydligare än i andra fall se hur det nationalsozialdemokratiska klientelet med illa dold skadeglädje utnyttjar sina möjligheter att trakassera de besuttna, och andra, och att göra det kamouflerat till samhällsnyttig verksamhet.
I missunnsamhetens Norrbotten.
I juni 1985 var jag ensam hemma med vår förstfödda, en då 1,5 år gammal och synnerligen företagsam krabat. Klockan var ca 20 på kvällen. Jag blev då uppringd av en Mikael Kanerva. Det visade sig vara en yngling, projektanställd vid Länsstyrelsen eller möjligen Norrbottens Museum. Med den energi och det allvar som bara kan uppbådas av en ung människa som fått sitt första jobb och som tror att det är samhällsviktigt, ville han ställa några frågor till mig om en husgrund, en bit från vår släktgård, på holmen Toivolansaari i Torne älv i höjd med Kukkola. (Det gällde samma gård som politikerdöttrar skulle komma att bränna ned 1988, med påföljd att mordbrandsutredningen saboterades av polis och åklagare och det korrumperade rättsväsendet saboterade den efterföljande utredningen och skadeståndsprocessen, men mer om detta en annan gång.)
Gav sig inte.
Jag förklarade att jag gärna skulle hjälpa honom, om han återkom någon annan dag, under kontorstid, eftersom min dåvarande syssla som barnvakt inte medgav att jag lät min uppmärksamhet avledas åt annat håll. Med detta lät sig inte Kanerva nöja utan fortsatte att ställa frågor varpå jag upprepade mitt besked till honom, nu i något mer bestämd ton, varefter vårt samtal avslutades. Han hördes aldrig av mer.
30-årig ruin fornminnesförklarad.
Några år senare hade vi börjat planera för en flyttning till släktgården i fråga. Jag uppmärksammades då på, att någon hade upprättat en fornlämning strax söder om gården. Det visade sig vara grunden efter ett torp, i vilket eldstaden hade kallnat vid mitten av 1950-talet. Denna torplämning hade de statsavlönade krutuppfinnarna, denna gång bland annat i form av nämnda Kanerva, redan vid mitten av 1980-talet fornminnesförklarat. Här kan man tala om att ge historielösheten ett ansikte, när det historiska perspektivet hos kulturminnesvården inte är längre än 30 år.
Alla ska ha ”egna” fornlämningar.
Jag kontaktade museet och besökte holmen, med en i och för sig alldeles trevlig ung tjej med halvmärkvärdig titel. Själv trodde jag att det hela var ett misstag eller att möjligen Kanerva hade åstadkommit det av okynne, för att jag inte hade tid att tala med honom när han ville prata. Döm om min förvåning när människan berättade, att fornminnesförklaringen inte skulle undanröjas och att den var helt i linje med den syn som numera rådde i Sverige i kulturminneskretsar. Uppfattningen var numera att alla områden skulle ha sina egna fornminnen. Fanns det inga riktiga fornminnen då kunde en kvarlämnad båt som lämnats vid stranden halvt uppruttnad, eller som i mitt fall, en grund efter ett torp som man flyttat ut ur 30 år tidigare, få duga.
I Italien, Egypten med flera länder får vi som turister besöka hyggligt välbevarade kulturlämningar, ofta flera tusen år gamla, med en fascinerande historia att berätta. Åtminstone mer fascinerande än den hos en halvrutten modern båt i Torne älv. Hos oss leder den förda kulturpolitiken till att ett torp kan fornminnesförklaras blott 30 år efter att dess ägare övergått till att köra buss mot svart betalning istället för att sköta torpet. Nog är det mycket av en löjligare variant av Sovjetunionen över vår kulturminnesvård.
I missunnsamhetens Västmanland.
I media har jag kunnat följa att i Västmanland styr sosseriets värderingar och intentioner ännu kulturminnesvården. Där har sosseriet sysselsatt hela förtryckarapparaten för att förfölja Jonas Wahlström för att han kunnat köpa den stiliga Hedenbergska gården efter Ericsson-Greven Archibald Hamilton och börjat reparera den för sin och familjens bruk. Inte konstigt att sosseriet i Västmanland finner det nödvändigt att trakassera Wahlström för hans berömvärda insatser i herrgården.
Jämförelse Sverige ./. Rom.
För att återvända till min inledning, ska jag skriva några ord om hur det har gått i Rom, där några av världen mest mytomspunna och fascinerande, riktiga, fornlämningar finns.
Circo Massimo.
Circo Massimo, eller Cirkus Maximus som vi säger, ska ha anlagts av kungen Tarquinius Priscus i början av 500-talet f.Kr. Under kejsartiden var arenan ca 620 m lång och 120 m bred. Läktarna var 30 m höga och rymde 270 000 åskådare (!).
Idag återstår blott en dalgång och en förhöjning i marken, där den barriär fanns, som skulle rundas motsols i sju varv. Anläggningen har plundrats på i stort sett allt byggnadsmaterial vilket har bortförts och använts på annat håll.
Amphiteatrum Flavium.
Amphiteatrum Flavium eller Coloseo, eller Colosseum som vi säger, började uppföras av Kejsar Vespasianus år 70 e.Kr. och slutfördes av sonen Titus år 80. Arenan rymde 87 000 åskådare och hade en omkrets på 524 m och 48 m höjd (!).
När anläggningen slutat användas smältes den koloss föreställande en 40 m hög Kejsar Nero, och som gett arenan dess smeknamn, ned och användes till vapentillverkning. Likadant gick det med anläggningens armering varefter arenan delvis rasade vid en jordbävning år 1349. Vit marmor i stor mängd bortfördes och användes vid byggandet av Fontana di Trevi och Peterskyrkan.
Pantheon.
Av ett otal andra tempel och palats i Rom, Städernas Stad, denna fantastiska kulturskatt, återstår vad som helst mellan ingenting alls och ett strippat betongskal, utan marmor. Så går det dessvärre ganska snart för alla byggnader som tas ur bruk.
Ett lysande undantag finns – Pantheon. Detta magnifika tempel, uppfört ca 120 e.Kr. av Kejsar Hadrianus, finns kvar nästan opåverkat och kan beses än idag i all sin prakt, med sex meter tjocka väggar, invändigt helt klädd med marmor som ännu är helt intakt, med sitt unika öppna tak och inbyggd dränering av regnvatten i golvet.
Vad är förklaringen till att Pantheon finns kvar opåverkat? Jo, Pantheon är i bruk. Istället för att skövlas kom Pantheon att användas som kyrka sedan 600-talet och har kommit att vara gravkyrka åt vissa framstående italienares kvarlevor. Bland annat är renässansmålaren Rafael och det enade Italiens två första kungar Vittorio Emanuele II och Umberto I gravsatta här.
Idag besöks Pantheon av tusentals turister varje dag. Ingen av dessa senare användningar av Pantheon står i överensstämmelse med vad romarna ursprungligen avsåg med byggnaden. Ingen av dessa förändringar som räddat Pantheon skulle ha tillåtits om den italienska kulturminnesvården hade styrts av det avundsjuka och missunnsamma sossepack som styrt, och styr, den svenska kulturminnesvården.
Rädda vårt kulturarv från de fundamentalistiska kulturtalibanerna.
Vi bör ha en fungerande kulturminnesvård. Inte för att göra alla landets lite äldre fastighetsbestånd till museum men för att bevara vissa särskilt utvalda och unika byggnader och andra lämningar. I den mån staten inte redan äger dessa bör staten eventuellt försöka förvärva dem, om ägaren vill medverka till ett sådant arrangemang. Det bör inte vara någon Stalin-lagstiftning.
Regeringen bör ta krafttag för att rädda det svenska kulturarvet:
- Avveckla alla onödiga fornlämningar – vilket sannolikt är en helt förkrossande majoritet av dem.
- Stärk ägarintresset – finns det fornlämning som hindrar planerad markanvändning ska utgrävning ske utan dröjsmål och på bekostnad av det allmänna. Att det har färdats människor över fastigheten förr också, är inte skäl till att ta den ur produktivt bruk.
- Ge ägarna av det svenska kulturarvet, som är de som utför det verkliga kulturarbetet, möjlighet att låta sina hus följa med i tiden och leva och vara beboeliga och till glädje för den som bekostar dem. De som inte bör ändras och få följa med tiden kan staten äga och där kan, och kommer utan tvekan, viktigpettrarna att springa omkring och göra sig märkvärdiga på skattebetalarnas bekostnad.
- Skicka de övertaliga och Pol Pot-inspirerade kulturtalibanerna som styrt och styr kulturminnesvården till arbetsförmedlingen så får de något att bita i på arbetsförmedlingen.
- Kontorisera gärna gamla slott och herresäten om det leder till att de kan finnas kvar som ett stycke levande kulturhistoria istället för att vara likt en sönderfallande relik av en mumifierad Lenin.
Kulturarvet ska leva – inte mumifieras av Stalinistiska Överstepräster!
Pointe Aux Piments, Mauritius, den 8 mars 2009
Mikael Styrman
.
söndag 15 februari 2009
Likheter mellan Sverige och Cambodja.
.
De senaste veckorna har vi åter påmints om likheterna mellan det av nationalsocialdemokratin under lång tid präglade Sverige och det av Pol Pot ödelagda Cambodja. (Demokratiska Kampuchea som nazisterna i Cambodja föredrog att kalla sitt missfoster.)
I Cambodja, när de röda Khmererna fick makten i mitten av 1970-talet, tömde man huvudstaden Phnom Penh på folk på några timmar. Under en kort tid mördades alla intellektuella eller i övrigt dugande personer som inte flytt landet. Sammanlagt lät Pol Pot slakta 2,2 miljoner människor – inte soldater utan vanliga civilpersoner.
Detta skedde under livligt applåderande från den svenska nationalsocialdemokratin, bland annat Birgitta Dahl, som för detta och andra skurkstreck hedrades med att bli riksdagens talman - landets högsta ämbete. Det säger mycket om socialdemokratin och vad den står för.
Pol Pots egen, extrema version av maoism, syftade till att på mycket kort tid införa en agrar utopisk kommunism, utan städer, klasser, kontakt med omvärlden, pengar eller avancerad teknik. Pengar avskaffades, skolor och sjukhus stängdes, etniska minoriteter förbjöds tala sina egna språk och i princip alla stadsbor tvångsförflyttades till landsbygden där de som tredje klassens medborgare kom att bli bland de första att falla offer för det omfattande folkmord Pol Pot initierade. (källa: Wikipedia)
När man ser sig om i Sverige är det väl ungefär det som nationalsocialdemokratin ägnat sig åt, exempelvis nedläggning av sjukvården. Det är väl bara det där med att tömma städerna som inte stämmer?
Birgitta Dahl förtjänar att ihågkommas även för sin insats som tankeförbudslagens skapare som kastat vårt kärnkraftstekniska kunnande minst 25 år tillbaka i tiden och var ägnad att äventyra säkerheten i våra kärnkraftverk.
Redan tidigare har vi många gånger påmints om nationalsocialdemokraternas inställning till utbildning och kompetens. Under sossestyret kunde vilken dilletant som helst få höga chefsbefattningar i staten och andra organisationer. Släktskap och/eller partibok var det allena saliggörande.
Nu påminns vi åter om släktskapen med Cambodja då det visar sig att lärare, som ska fostra våra barn och bidra till att Sverige ska vara konkurrenskraftigt mot resten av världen har påtagligt lägre lön än sopgubbarna i Stockholm.
Inte är det konstigt att skolan fått förfalla när Pol Pots idéer styrt nationalsocialdemokratins syn på kunskap. Vilken lärare som helst har kunnat ersättas av okvalificerade långtidsvikarier. Det kunskapsföraktande sosseriet har förvandlat läraryrket till ett andra eller tredje klassens slaskyrke och det okvalificerade insamlandet av sopor till ett hjältedåd. Några få timmars okvalificerat arbete per dag renderar en högre lön än ett heltidsjobb för vilket krävs nästan ett decennium vigt åt oavlönad utbildningsinsats.
Här har alliansregeringen en stor uppgift i att återupprätta läraryrkets status. Åter igen kan vi lära av Finland som har en helt annan inställning till läraryrket.
.
De senaste veckorna har vi åter påmints om likheterna mellan det av nationalsocialdemokratin under lång tid präglade Sverige och det av Pol Pot ödelagda Cambodja. (Demokratiska Kampuchea som nazisterna i Cambodja föredrog att kalla sitt missfoster.)
I Cambodja, när de röda Khmererna fick makten i mitten av 1970-talet, tömde man huvudstaden Phnom Penh på folk på några timmar. Under en kort tid mördades alla intellektuella eller i övrigt dugande personer som inte flytt landet. Sammanlagt lät Pol Pot slakta 2,2 miljoner människor – inte soldater utan vanliga civilpersoner.
Detta skedde under livligt applåderande från den svenska nationalsocialdemokratin, bland annat Birgitta Dahl, som för detta och andra skurkstreck hedrades med att bli riksdagens talman - landets högsta ämbete. Det säger mycket om socialdemokratin och vad den står för.
Pol Pots egen, extrema version av maoism, syftade till att på mycket kort tid införa en agrar utopisk kommunism, utan städer, klasser, kontakt med omvärlden, pengar eller avancerad teknik. Pengar avskaffades, skolor och sjukhus stängdes, etniska minoriteter förbjöds tala sina egna språk och i princip alla stadsbor tvångsförflyttades till landsbygden där de som tredje klassens medborgare kom att bli bland de första att falla offer för det omfattande folkmord Pol Pot initierade. (källa: Wikipedia)
När man ser sig om i Sverige är det väl ungefär det som nationalsocialdemokratin ägnat sig åt, exempelvis nedläggning av sjukvården. Det är väl bara det där med att tömma städerna som inte stämmer?
Birgitta Dahl förtjänar att ihågkommas även för sin insats som tankeförbudslagens skapare som kastat vårt kärnkraftstekniska kunnande minst 25 år tillbaka i tiden och var ägnad att äventyra säkerheten i våra kärnkraftverk.
Redan tidigare har vi många gånger påmints om nationalsocialdemokraternas inställning till utbildning och kompetens. Under sossestyret kunde vilken dilletant som helst få höga chefsbefattningar i staten och andra organisationer. Släktskap och/eller partibok var det allena saliggörande.
Nu påminns vi åter om släktskapen med Cambodja då det visar sig att lärare, som ska fostra våra barn och bidra till att Sverige ska vara konkurrenskraftigt mot resten av världen har påtagligt lägre lön än sopgubbarna i Stockholm.
Inte är det konstigt att skolan fått förfalla när Pol Pots idéer styrt nationalsocialdemokratins syn på kunskap. Vilken lärare som helst har kunnat ersättas av okvalificerade långtidsvikarier. Det kunskapsföraktande sosseriet har förvandlat läraryrket till ett andra eller tredje klassens slaskyrke och det okvalificerade insamlandet av sopor till ett hjältedåd. Några få timmars okvalificerat arbete per dag renderar en högre lön än ett heltidsjobb för vilket krävs nästan ett decennium vigt åt oavlönad utbildningsinsats.
Här har alliansregeringen en stor uppgift i att återupprätta läraryrkets status. Åter igen kan vi lära av Finland som har en helt annan inställning till läraryrket.
.
lördag 31 januari 2009
Till Kriminalvården
.
Den 16 mars ska jag inställa mig hos Er för en tids ofrivilig vistelse.
Några saker av betydelse för mig, kanske även för Er, önskar jag kommunicera med Er.
Angående ackommoderingen.
Jag har en viss hemfallenhet åt tala högt medan jag läser. Detta kan bli ganska påfrestande för en eventuell rumskamrat som är lättirriterad eller har problem med nerverna.
Vidare står jag, efter att ha fått remiss, sedan sommaren 2002, i kö för att komma till snarkundersökning på Sunderby Sjukhus utanför Luleå. Tyvärr har vi inget privat alternativ till denna undersökning i Norrbotten.
Denna undersökning gäller ett sjukdomstillstånd som, förutom att det medför långt gående sociala påfrestningar (hemma sover jag på eget våningsplan, familjen på ett annat) även kan innebära fara för hälsan. Den kan på kort eller lång sikt även innebära fara för livet. Därav remissen till undersökningen. Min far dog av hjärtsvikt till följd av hjärtförstoring, sannolikt orsakad av snarkning.
Det framgår inte av den kommunikation som hittills skett med sjukhuset om man, för att få genomföra denna undersökning, förväntas vänta kortare eller längre tid än en Östtysk medborgare fick vänta på att få köpa en Trabant. Eftersom sjukvården i Norrbotten är den enda cirkus i världen där clownerna är satta att leda hela cirkusen blir det förmodligen längre tid. Detta antagande kan möjligen, och sannolikt endast, komma på skam, om de pajasar som är satta att ödelägga den norrbottniska sjukvården helt sonika skulle halka på ett bananskal och slå ihjäl sig, så att nya idioter kan ta vid.
Mord är mord, även om det är utdraget i tiden, som i det socialdemokratiska sovjetunionens och det nationalsozialistiska Tysklands interneringsläger. Det gäller också i det nationalsocialdemokratiska norrbotten och även om mordet endast består i undanhållande av vård. Det gäller likadant när det kamoufleras bakom en falsk fasad av samhällsansvar och omsorg. När man skrapar lite på den pissviktiga polityren kommer det nationalsocialdemokratiska slöddret fram i dagen.
Med tanke på ordningen på anstalten, för min skull och för Er skull, kan det därför kanske vara klokt att överväga att placera mig i enkelrum, om förhållandena på anstalten så medger.
Förutsättningar för självstudier.
Jag har erfarit att självstudier i språk under vistelsen på anstalten skulle kunna öka mina möjligheter att överge min ”brottsliga bana” och verksamt underlätta min återanpassning till samhället. Av denna anledning har jag köpt in ett antal språkkurser. Det gäller arabiska, franska, grekiska, italienska, ryska, spanska, portugisiska, finska, tyska, latin och kinesiska. Eventuellt kan något ytterligare språk bli aktuellt men det beror på hur mycket tid det visar sig att man har möjlighet att avsätta för studierna. Nu har jag uppmärksammat att kurserna är så uppbyggda, vilket de moderna och effektiva språkkurserna är, att studiematerialet består av bild och text med tillhörande uttalsövningar presenterade av en dator utrustad med headset, enligt Rosetta Stone-metoden.
Tydligen är det inte självklart att det finns tillgång till dator i erforderlig mån, och ändamålsenligt utrustad, eller att egen dator får medföras. Min fråga till Er är, om det är möjligt att medta egen dator för ändamålet? Om så inte är fallet har jag en följdfråga, nämligen om det är tillåtet om datorn anpassas för ändamålet? Härmed menas om det till exempel är någonting på en normal dator, som inte får medföras och om denna utrustning i så fall avlägsnas, så att datorns användbarhet för annat ändamål än språkstudier begränsas.
Nu har jag erfarit att det är en viss skillnad mellan Kolmården och Kumlabunkern, varför de begränsningar som kanske kan vara lämpliga på Kumlabunkern, kanske inte alls tillämpas på Kolmården. Jag vill emellertid gärna väcka frågan i tid, så att inte det visar sig att mina studiemöjligheter och mina återanpassningsmöjligheter till samhället onödigtvis äventyras.
Möjligheter att delta i samhällsdebatten.
Jag deltar i samhällsdebatten i mån av tid och intresse. Främst genom min blogg med adressen http://mikaelstyrman.blogspot.com.
Det ligger mig varmt om hjärtat att hålla igång bloggen även under tiden i fängelse. Jag undrar därför om det är möjligt att skriva och uppdatera bloggen under vettiga premisser eller om jag måste skaffa en kurir som smugglar ut materialet ur fängelset och uppdaterar bloggen, ungefär som Aktuellts Stig Fredrikson fungerade som Alexandr Solsjenitsyns kurir?
Vänliga hälsningar
Mikael Styrman
Blivande politisk fånge
.
Den 16 mars ska jag inställa mig hos Er för en tids ofrivilig vistelse.
Några saker av betydelse för mig, kanske även för Er, önskar jag kommunicera med Er.
Angående ackommoderingen.
Jag har en viss hemfallenhet åt tala högt medan jag läser. Detta kan bli ganska påfrestande för en eventuell rumskamrat som är lättirriterad eller har problem med nerverna.
Vidare står jag, efter att ha fått remiss, sedan sommaren 2002, i kö för att komma till snarkundersökning på Sunderby Sjukhus utanför Luleå. Tyvärr har vi inget privat alternativ till denna undersökning i Norrbotten.
Denna undersökning gäller ett sjukdomstillstånd som, förutom att det medför långt gående sociala påfrestningar (hemma sover jag på eget våningsplan, familjen på ett annat) även kan innebära fara för hälsan. Den kan på kort eller lång sikt även innebära fara för livet. Därav remissen till undersökningen. Min far dog av hjärtsvikt till följd av hjärtförstoring, sannolikt orsakad av snarkning.
Det framgår inte av den kommunikation som hittills skett med sjukhuset om man, för att få genomföra denna undersökning, förväntas vänta kortare eller längre tid än en Östtysk medborgare fick vänta på att få köpa en Trabant. Eftersom sjukvården i Norrbotten är den enda cirkus i världen där clownerna är satta att leda hela cirkusen blir det förmodligen längre tid. Detta antagande kan möjligen, och sannolikt endast, komma på skam, om de pajasar som är satta att ödelägga den norrbottniska sjukvården helt sonika skulle halka på ett bananskal och slå ihjäl sig, så att nya idioter kan ta vid.
Mord är mord, även om det är utdraget i tiden, som i det socialdemokratiska sovjetunionens och det nationalsozialistiska Tysklands interneringsläger. Det gäller också i det nationalsocialdemokratiska norrbotten och även om mordet endast består i undanhållande av vård. Det gäller likadant när det kamoufleras bakom en falsk fasad av samhällsansvar och omsorg. När man skrapar lite på den pissviktiga polityren kommer det nationalsocialdemokratiska slöddret fram i dagen.
Med tanke på ordningen på anstalten, för min skull och för Er skull, kan det därför kanske vara klokt att överväga att placera mig i enkelrum, om förhållandena på anstalten så medger.
Förutsättningar för självstudier.
Jag har erfarit att självstudier i språk under vistelsen på anstalten skulle kunna öka mina möjligheter att överge min ”brottsliga bana” och verksamt underlätta min återanpassning till samhället. Av denna anledning har jag köpt in ett antal språkkurser. Det gäller arabiska, franska, grekiska, italienska, ryska, spanska, portugisiska, finska, tyska, latin och kinesiska. Eventuellt kan något ytterligare språk bli aktuellt men det beror på hur mycket tid det visar sig att man har möjlighet att avsätta för studierna. Nu har jag uppmärksammat att kurserna är så uppbyggda, vilket de moderna och effektiva språkkurserna är, att studiematerialet består av bild och text med tillhörande uttalsövningar presenterade av en dator utrustad med headset, enligt Rosetta Stone-metoden.
Tydligen är det inte självklart att det finns tillgång till dator i erforderlig mån, och ändamålsenligt utrustad, eller att egen dator får medföras. Min fråga till Er är, om det är möjligt att medta egen dator för ändamålet? Om så inte är fallet har jag en följdfråga, nämligen om det är tillåtet om datorn anpassas för ändamålet? Härmed menas om det till exempel är någonting på en normal dator, som inte får medföras och om denna utrustning i så fall avlägsnas, så att datorns användbarhet för annat ändamål än språkstudier begränsas.
Nu har jag erfarit att det är en viss skillnad mellan Kolmården och Kumlabunkern, varför de begränsningar som kanske kan vara lämpliga på Kumlabunkern, kanske inte alls tillämpas på Kolmården. Jag vill emellertid gärna väcka frågan i tid, så att inte det visar sig att mina studiemöjligheter och mina återanpassningsmöjligheter till samhället onödigtvis äventyras.
Möjligheter att delta i samhällsdebatten.
Jag deltar i samhällsdebatten i mån av tid och intresse. Främst genom min blogg med adressen http://mikaelstyrman.blogspot.com.
Det ligger mig varmt om hjärtat att hålla igång bloggen även under tiden i fängelse. Jag undrar därför om det är möjligt att skriva och uppdatera bloggen under vettiga premisser eller om jag måste skaffa en kurir som smugglar ut materialet ur fängelset och uppdaterar bloggen, ungefär som Aktuellts Stig Fredrikson fungerade som Alexandr Solsjenitsyns kurir?
Vänliga hälsningar
Mikael Styrman
Blivande politisk fånge
.
söndag 4 januari 2009
Kompetenta chefer till den offentliga förvaltningen.
.
Idag har vi flygplan, helikoptrar, tåg, fyrhjulsdrivna automatväxlade bilar, högerstyrda dito för postdistribution, belagda vägar, vägskyltar, gps-navigering, hydraulmaskiner, plogbilar, telefoner och telenät, datorer och datanät, komunikationsradio m.m. Redan år 1969, för 40 år sedan, åkte amerikanarna till månen, de åkte runt månen, de landade, promenerade på månen och åkte hem igen.
Förr hade man inget eller nästan inget av detta.
Förr klarade man att skicka post och pengar.
Det klarar vi inte längre i Sverige.
Den här ekvationen stämmer inte.
Under en tid, för cirka hundra år sedan, fanns ångbåts- och ånglokstrafik till delar av landet. Det fanns varken vägar eller vägskyltar. Istället fanns oskyltade, illa underhållna, stigar. Det fanns inga bilar men det fanns gästgiverier och skjutsstationer, där diligensen kunde byta hästar och passagerarna få mat, eller övernatta. Då gick det att distribuera post- och pengar.
Som vanligt när sosseriet ska lägga ned någonting delade man först upp Posten och Svensk Kassaservice. Redan då kunde man ana vad som skulle komma. Man reparerade lokaler, byggde om, separerade ingångar, flyttade folk mellan olika organisationer. De som skulle sparkas ganska snart i en organisation och de som skulle sparkas lite senare i en annan. Sedan sprutade man iväg pengar på skyltar, reklammaterial, TV-reklam m.m. Vi som har varit med ett tag har sett hur statens medel används. Vi har lärt oss att när man ska lägga ned ett regemente slösar man först bort hundratals miljoner på att reparera byggnaderna. Det gick så långt att vi skojade om det, man och man emellan. När militären började renovera på ett regemente sa vi att det skulle läggas ned och det brukade stämma bra. Det har på något sätt utvecklats till idiotstämpel över hela den offentliga sektorn.
Vad beror detta på? Beror det på att odugliga och/eller egennyttiga och kriminella chefer anställs och överlever i den offentliga sektorn? Beror det på att de tillåts skära ned på de nyttigheter och tjänster de är satta att tillhandahålla, för att skapa utrymme att stjäla oförtjänt bonus till dem själva?
Hade sosseriet varit ens hälften så intresserade av att sköta posten, som de varit av att läsa andras brev, hade det nog inte varit något problem att få posten att fungera, med eller utan kassaservice.
Hur kan det vara på det här sättet? Varför finns det ingen heder i den offentliga förvaltningen längre? Varför finns det ingen yrkesstolthet? Är det högsskattesamhällets demoraliserande och uppenbara övertaxering av medborgarna som spridit sin tjuvaktighet över landet och skickat ut budskapet, att offentligt administrerad tjuvaktighet är okej?
Går det inte att göra något åt detta?
Går det inte att sluta övertaxera medborgarna för att strö pengar åt nepotismens gunstlingar?
Går det inte att helt sonika sparka de odugliga och/eller tjuvaktiga statliga cheferna och tillsätta hederligt folk som duger till att få jobbet gjort istället?
.
Idag har vi flygplan, helikoptrar, tåg, fyrhjulsdrivna automatväxlade bilar, högerstyrda dito för postdistribution, belagda vägar, vägskyltar, gps-navigering, hydraulmaskiner, plogbilar, telefoner och telenät, datorer och datanät, komunikationsradio m.m. Redan år 1969, för 40 år sedan, åkte amerikanarna till månen, de åkte runt månen, de landade, promenerade på månen och åkte hem igen.
Förr hade man inget eller nästan inget av detta.
Förr klarade man att skicka post och pengar.
Det klarar vi inte längre i Sverige.
Den här ekvationen stämmer inte.
Under en tid, för cirka hundra år sedan, fanns ångbåts- och ånglokstrafik till delar av landet. Det fanns varken vägar eller vägskyltar. Istället fanns oskyltade, illa underhållna, stigar. Det fanns inga bilar men det fanns gästgiverier och skjutsstationer, där diligensen kunde byta hästar och passagerarna få mat, eller övernatta. Då gick det att distribuera post- och pengar.
Som vanligt när sosseriet ska lägga ned någonting delade man först upp Posten och Svensk Kassaservice. Redan då kunde man ana vad som skulle komma. Man reparerade lokaler, byggde om, separerade ingångar, flyttade folk mellan olika organisationer. De som skulle sparkas ganska snart i en organisation och de som skulle sparkas lite senare i en annan. Sedan sprutade man iväg pengar på skyltar, reklammaterial, TV-reklam m.m. Vi som har varit med ett tag har sett hur statens medel används. Vi har lärt oss att när man ska lägga ned ett regemente slösar man först bort hundratals miljoner på att reparera byggnaderna. Det gick så långt att vi skojade om det, man och man emellan. När militären började renovera på ett regemente sa vi att det skulle läggas ned och det brukade stämma bra. Det har på något sätt utvecklats till idiotstämpel över hela den offentliga sektorn.
Vad beror detta på? Beror det på att odugliga och/eller egennyttiga och kriminella chefer anställs och överlever i den offentliga sektorn? Beror det på att de tillåts skära ned på de nyttigheter och tjänster de är satta att tillhandahålla, för att skapa utrymme att stjäla oförtjänt bonus till dem själva?
Hade sosseriet varit ens hälften så intresserade av att sköta posten, som de varit av att läsa andras brev, hade det nog inte varit något problem att få posten att fungera, med eller utan kassaservice.
Hur kan det vara på det här sättet? Varför finns det ingen heder i den offentliga förvaltningen längre? Varför finns det ingen yrkesstolthet? Är det högsskattesamhällets demoraliserande och uppenbara övertaxering av medborgarna som spridit sin tjuvaktighet över landet och skickat ut budskapet, att offentligt administrerad tjuvaktighet är okej?
Går det inte att göra något åt detta?
Går det inte att sluta övertaxera medborgarna för att strö pengar åt nepotismens gunstlingar?
Går det inte att helt sonika sparka de odugliga och/eller tjuvaktiga statliga cheferna och tillsätta hederligt folk som duger till att få jobbet gjort istället?
.
Tokstämpel på storregioner.
.
Vi har en stat – Sverige.
Staten har en huvudstad – Stockholm.
Allt är inte lämpligt att sköta från Stockholm – därför har vi län/landsting.
Allt är inte lämpligt att sköta från residensstäderna heller – därför har vi kommuner.
För att skaffa sig total makt i riket slog en maktgalen socialdemokrati samman kommuner under 1960-talet. Därför har vi kommundelsnämnder i vissa kommuner, som blev för stora.
För att skydda sig själva från väljarnas dom, vill vissa odugliga landstingspolitiker införa storregioner. Den yttersta konsekvensen av denna styggelse blir, att driften av vatten- och avloppsledningsnätet i Kuivakangas kommer att skötas ifrån Stockholm, sedan, när detta spritt sig bland våra politiker, på alla nivåer.
Det bästa botemedlet är obegränsade personval. Då kan väljarna hjälpa politiker till jobb som de klarar av att sköta istället för ett politiskt uppdrag som de inte kan hantera. Då kan vi få dugande politiker. Det måste vara ett rättvisekrav för alla dugande och hederliga politiker att slippa vara uppblandade med en massa odugligt skräp som inte väljarna vill ha.
Man kan lämpligen kopiera och anta det finska systemet som fungerat bra i många år. Man behöver inte nödvändigtvis åka till Nya Zeeland, även om där kan finnas något intressant, i någon by, som någon tomte har googlat fram på arbetstid.
.
Vi har en stat – Sverige.
Staten har en huvudstad – Stockholm.
Allt är inte lämpligt att sköta från Stockholm – därför har vi län/landsting.
Allt är inte lämpligt att sköta från residensstäderna heller – därför har vi kommuner.
För att skaffa sig total makt i riket slog en maktgalen socialdemokrati samman kommuner under 1960-talet. Därför har vi kommundelsnämnder i vissa kommuner, som blev för stora.
För att skydda sig själva från väljarnas dom, vill vissa odugliga landstingspolitiker införa storregioner. Den yttersta konsekvensen av denna styggelse blir, att driften av vatten- och avloppsledningsnätet i Kuivakangas kommer att skötas ifrån Stockholm, sedan, när detta spritt sig bland våra politiker, på alla nivåer.
Det bästa botemedlet är obegränsade personval. Då kan väljarna hjälpa politiker till jobb som de klarar av att sköta istället för ett politiskt uppdrag som de inte kan hantera. Då kan vi få dugande politiker. Det måste vara ett rättvisekrav för alla dugande och hederliga politiker att slippa vara uppblandade med en massa odugligt skräp som inte väljarna vill ha.
Man kan lämpligen kopiera och anta det finska systemet som fungerat bra i många år. Man behöver inte nödvändigtvis åka till Nya Zeeland, även om där kan finnas något intressant, i någon by, som någon tomte har googlat fram på arbetstid.
.
Ge oss en Frisjukhusreform.
.
Även svar till två anonyma kommentarer till bloggen ”Skattemyndighetens KK-ansökan...” som både är anonyma och utan signatur.
Opraktiskt utan vare sig namn eller signatur.
Det är lite svårt med anonyma kommentarer på bloggen som saknar såväl namn som signatur. Jag kan väl förstå att inte alla tycker sig kunna skriva under med sitt namn. Ibland vill jag kommentera samtidigt och det blir lite krångligt när inlägg både är anonyma och saknar signatur. Bloggprogrammet slänger in dem i tidsordning. Det blir litet ordrikt att i efterhand rikta en kommentar till ett visst inlägg.
Småpampar låtsas vara gräsrötter.
Det måste väl vara lite motsägelsefullt att klaga på ”censur” men själv inte vara beredd att stå för sina åsikter? Inte helt lätt att bli tagen på allvar då. Beträffande den påstådda censuren präglas en del kommentarer till min blogg av nationalsozialdemokratins etablerade sätt att använda media för att manipulera folket. Ett litet fåtal personer skriver, anonymt, inte sällan utger de sig för att vara gräsrötter istället för småpampar.
Det må vara att de är vana att göra så och att stora delar av massmedia fortfarande går i deras koppel. Men just nu är ganska många av de där så kallade gräsrötterna ovanligt sura och vresiga eftersom de förlorat sina platser vid köttgrytorna. Det gör att språkbruket kan bli sådant som jag inte riktigt kan acceptera på bloggen. Jag känner ju ett visst ansvar för att även läsare som har något innanför pannbenet ska vilja läsa bloggen.
Statsfinansierade organ för publicering av politiserad smörja.
Sådana inlägg publiceras istället med fördel i det ”lokala” statsfinansierade propagandaorganet Haparandabladet. Förr i tiden var det en moderat tidning, så inte längre. Den drivs ju numera av en trogen partikramare, nämligen av Örjan-Smörjan, som tycker att det är rimligt att det är hans uppgift som statsfinansierad chefredaktör att uppträda som Sven-Erichs Buchts biträde på Ekfors bolagsstämma (!) när Bucht anser sig ha rätt, att med partiresursernas hjälp försöka stjäla ett lokalt familjeföretag.
Åratal av nazistpropaganda.
De inläggen kan gärna finnas i Haparandabladet (HB). Där har man i åratal, åtta närmare bestämt, med kattstora rubriker, kunnat läsa om Ekfors och mina påstådda olagligheter. Den av Sven-Erich Bucht ihoptrummade särskilda granskningen skulle dra fram grova olagligheter i dagen hette det. Tariffhöjningar påstods vara olagliga och oskäliga. Södra Sverige var utan el i månader men våra höjningar påstods vara oskäliga. HB kritiserar inte att ett psykopatiskt lagt kommunalråd i åratal hållit, och alltjämt håller, kommuninvånarna i mörker av personliga skäl. Ekfors pengar påstods ha tagit slut redan för åtta år sedan och konkursen var i det närmaste ett faktum påstods det i snudd på vetenskapliga utläggningar. Den tredje statsmaktens representant ifrågasatte inte heller när Handelsbanken på Vattenfalls och sosseriets uppdrag sade upp bolagets lån och med en veckas varsel gav in en konkursansökan mot bolaget. Staten skulle tvångsförvalta nätet och sedan tvångsinlösa det. Exemplen kan göras legio.
Journalistisk slagsida.
När sedan Högsta Domstolen slutligen förpassar begäran om prövningstillstånd för tvångsinlösen till papperskorgen och därmed begraver den senaste ingrediensen, i sosseriets strävan att värna sitt maffiaimperium – då blir inte hela artikeln - inklusive rubrik - större än att den kan täckas av ett mycket litet barns hand.
Om inte jag överlåter åt Haparandabladet att publicera sådan smörja, blir det väl svårt för politrukerna att fortsätta att pumpa in våra skattemedel, i en tidning vars litterära höjdpunkt är, att det går att tända i bastukaminen med den. Och hur skulle Örjan-Smörjan då kunna försörja sig? Hur illa jag än tycker om att han och hans far ständigt är spökskrivare åt nationalsozialdemokratiska lokala politiker med analfabetisk läggning så inte vill jag ju att han ska svälta ihjäl. Och de nyss nämnda är ju inte precis kända för att betala någonting med egna pengar...
Mycket missförstånd om skatter.
Naturligtvis har vi inte ännu betalat in skatter som vi debiterat för december som den anonyme syftar på. De ska heller inte vara betalda ännu. När det sedan gäller moms och energiavgifter haltar resonemanget påtagligt och en liten rättelse är på sin plats.
Det påstås att ”moms och energiavgifter...skall till staten för att ombesörja en någorlunda nivå på skola omsorg och sjukvård”. Det framgår inte om skribenten är okunnig, har förläst sig på propagandamaterial eller i själva verket är en sossepamp, ute i syfte att desinformera, men så här är det egentligen:
Energiavgifterna ska till oss – inte till staten. De använder vi till att köpa elenergi för, så att det ska komma något annat än struntprat ur spisen, när kunderna vill laga mat.
Skolan.
Momsen ska visserligen till staten men sedan blir det mesta fel. Skola är en kommunal angelägenhet och vi driver inte in kommunalskatter. Sosseriet i Övertorneå har gjort stort nummer av att kommunen använder mest pengar i landet till skolan. De har gjort mindre nummer av att de, trots förbrukande av avsevärda medel, nått mycket dåliga utbildningsresultat. Dyrast är inte alltid bäst visar det sig. Skolan i Övertorneå är dyrast och sämst, och det är något av en bedrift att lyckas med.
Omsorgen.
Ansvaret för omsorgen kan man väl säga att delas av kommun och landsting. Vi driver inte in landstingsskatt heller. Omsorgen har efter 70 års sosseri organiserats så att nästan alla är chefer, om inte annat så åt sig själva. Omsorgens fokus förskjuts och det är förödande för effektiviteten med för mycket chefer, särskilt om följden blir för lite folk i omsorgen som inte är chefer.
Sjukvården.
Sjukvården svarar landstinget för och vi driver, som sagt, inte in landstingsskatt heller. Påståendet att avgifterna ska ”ombesörja en någorlunda nivå” är även i övrigt synnerligen tveksamt. Efter sitt långa maktinnehav, och i det närmaste totalt monopol som läkararbetsgivare, har sosseriet lyckats ställa till med, att vi snart bara har stafettläkare, till tre gånger högre kostnader för skattebetalarna.
Ändå har flertalet orter i Norrland svårt att locka läkare. Som icke sjukvårdsanställd, och inte heller politiskt verksam, skattebetalare kan jag inte dra andra slutsatser än att sjukvården måste vara en
D Å L I G T skött arbetsplats om det inte går att få folk till jobb som är bland våra bäst betalda.
Frisjukhus.
Allt fler tycks idag vara chefer och åker omkring på i det närmaste nollproduktiva möten och konferenser. I klartext åker de omkring och umgås i största allmänhet på betald arbetstid, istället för att arbeta. Kanske är det dags att privatisera alla våra sjukhus? Efter hand som sosseriet låter administrationen svälla, och istället lägger ned sjukhus, blir det nog det enda alternativet till nedläggning. Om stora delar av norrland, med åldrande befolkning och stora transportavstånd, ställs utan sjukvård kommer det att orsaka problem vars magnitud inte bör underskattas. Vi bör åtminstone få en ”Frisjukhusreform” lik vår Friskolereform. Det skulle ge åtminstone de mer driftdugliga kommunerna möjlighet att, i kommunal regi eller privat dito, skydda sin befolkning från landstingens sammanbrott. Det skulle också kunna sätta den press på landstingen, att ägna sig åt kärnverksamhet, som de idag synes befriade ifrån.
Det finns en enorm central administration i landstingsvärlden, trots att sjukvården egentligen inte behöver mer administration än, på varje sjukhus, en chef, en kamrer och en inköpare. På varje avdelning en fackkunnig medicinskt ansvarig, befriad från politisk klåfingrig detaljstyrning – inte vilken nolla som helst med rätt åsikter.
Tjänsteuniform för landstingspolitiker.
Om sjukvården även framgent ska skötas som nu, om oansvariga politiker ska använda skattemedel till att bygga storregioner, för att inte väljarna ska kunna utmäta ansvar och avsätta odugliga politiker, bör landstingspolitiker ha tjänsteuniform. Vad vore lämpligare än clownen Zeppos tjänsteuniform? - röd-vit randiga ballongbyxor, jättelånga skor, bälgtuta och röd näsa. Tänk vad mycket skitprat vi skulle slippa höra om landstingspolitikerna, i stället för att tala, tutade ett par gånger i bälgtutan. Det skulle bli ett himla tutande i plenisalen men vården skulle förmodligen börja fungera ganska bra efter ett tag. I avsaknad av svammel från landstingsledningen skulle snart utvecklas informella chefer i vården. Efter en viss inkörningstid skulle det säkert fungera bättre än idag. Stollarna må härja ett tag – precis som i dagens landsting – men efter tag söker förnuftet sig egna vägar och vi får en åtminstone någorlunda fungerande sjukvård, till skillnad från dagens landsting som är under förvandling till vuxendagis.
- Fram för en Frisjukhusreform!
.
Även svar till två anonyma kommentarer till bloggen ”Skattemyndighetens KK-ansökan...” som både är anonyma och utan signatur.
Opraktiskt utan vare sig namn eller signatur.
Det är lite svårt med anonyma kommentarer på bloggen som saknar såväl namn som signatur. Jag kan väl förstå att inte alla tycker sig kunna skriva under med sitt namn. Ibland vill jag kommentera samtidigt och det blir lite krångligt när inlägg både är anonyma och saknar signatur. Bloggprogrammet slänger in dem i tidsordning. Det blir litet ordrikt att i efterhand rikta en kommentar till ett visst inlägg.
Småpampar låtsas vara gräsrötter.
Det måste väl vara lite motsägelsefullt att klaga på ”censur” men själv inte vara beredd att stå för sina åsikter? Inte helt lätt att bli tagen på allvar då. Beträffande den påstådda censuren präglas en del kommentarer till min blogg av nationalsozialdemokratins etablerade sätt att använda media för att manipulera folket. Ett litet fåtal personer skriver, anonymt, inte sällan utger de sig för att vara gräsrötter istället för småpampar.
Det må vara att de är vana att göra så och att stora delar av massmedia fortfarande går i deras koppel. Men just nu är ganska många av de där så kallade gräsrötterna ovanligt sura och vresiga eftersom de förlorat sina platser vid köttgrytorna. Det gör att språkbruket kan bli sådant som jag inte riktigt kan acceptera på bloggen. Jag känner ju ett visst ansvar för att även läsare som har något innanför pannbenet ska vilja läsa bloggen.
Statsfinansierade organ för publicering av politiserad smörja.
Sådana inlägg publiceras istället med fördel i det ”lokala” statsfinansierade propagandaorganet Haparandabladet. Förr i tiden var det en moderat tidning, så inte längre. Den drivs ju numera av en trogen partikramare, nämligen av Örjan-Smörjan, som tycker att det är rimligt att det är hans uppgift som statsfinansierad chefredaktör att uppträda som Sven-Erichs Buchts biträde på Ekfors bolagsstämma (!) när Bucht anser sig ha rätt, att med partiresursernas hjälp försöka stjäla ett lokalt familjeföretag.
Åratal av nazistpropaganda.
De inläggen kan gärna finnas i Haparandabladet (HB). Där har man i åratal, åtta närmare bestämt, med kattstora rubriker, kunnat läsa om Ekfors och mina påstådda olagligheter. Den av Sven-Erich Bucht ihoptrummade särskilda granskningen skulle dra fram grova olagligheter i dagen hette det. Tariffhöjningar påstods vara olagliga och oskäliga. Södra Sverige var utan el i månader men våra höjningar påstods vara oskäliga. HB kritiserar inte att ett psykopatiskt lagt kommunalråd i åratal hållit, och alltjämt håller, kommuninvånarna i mörker av personliga skäl. Ekfors pengar påstods ha tagit slut redan för åtta år sedan och konkursen var i det närmaste ett faktum påstods det i snudd på vetenskapliga utläggningar. Den tredje statsmaktens representant ifrågasatte inte heller när Handelsbanken på Vattenfalls och sosseriets uppdrag sade upp bolagets lån och med en veckas varsel gav in en konkursansökan mot bolaget. Staten skulle tvångsförvalta nätet och sedan tvångsinlösa det. Exemplen kan göras legio.
Journalistisk slagsida.
När sedan Högsta Domstolen slutligen förpassar begäran om prövningstillstånd för tvångsinlösen till papperskorgen och därmed begraver den senaste ingrediensen, i sosseriets strävan att värna sitt maffiaimperium – då blir inte hela artikeln - inklusive rubrik - större än att den kan täckas av ett mycket litet barns hand.
Om inte jag överlåter åt Haparandabladet att publicera sådan smörja, blir det väl svårt för politrukerna att fortsätta att pumpa in våra skattemedel, i en tidning vars litterära höjdpunkt är, att det går att tända i bastukaminen med den. Och hur skulle Örjan-Smörjan då kunna försörja sig? Hur illa jag än tycker om att han och hans far ständigt är spökskrivare åt nationalsozialdemokratiska lokala politiker med analfabetisk läggning så inte vill jag ju att han ska svälta ihjäl. Och de nyss nämnda är ju inte precis kända för att betala någonting med egna pengar...
Mycket missförstånd om skatter.
Naturligtvis har vi inte ännu betalat in skatter som vi debiterat för december som den anonyme syftar på. De ska heller inte vara betalda ännu. När det sedan gäller moms och energiavgifter haltar resonemanget påtagligt och en liten rättelse är på sin plats.
Det påstås att ”moms och energiavgifter...skall till staten för att ombesörja en någorlunda nivå på skola omsorg och sjukvård”. Det framgår inte om skribenten är okunnig, har förläst sig på propagandamaterial eller i själva verket är en sossepamp, ute i syfte att desinformera, men så här är det egentligen:
Energiavgifterna ska till oss – inte till staten. De använder vi till att köpa elenergi för, så att det ska komma något annat än struntprat ur spisen, när kunderna vill laga mat.
Skolan.
Momsen ska visserligen till staten men sedan blir det mesta fel. Skola är en kommunal angelägenhet och vi driver inte in kommunalskatter. Sosseriet i Övertorneå har gjort stort nummer av att kommunen använder mest pengar i landet till skolan. De har gjort mindre nummer av att de, trots förbrukande av avsevärda medel, nått mycket dåliga utbildningsresultat. Dyrast är inte alltid bäst visar det sig. Skolan i Övertorneå är dyrast och sämst, och det är något av en bedrift att lyckas med.
Omsorgen.
Ansvaret för omsorgen kan man väl säga att delas av kommun och landsting. Vi driver inte in landstingsskatt heller. Omsorgen har efter 70 års sosseri organiserats så att nästan alla är chefer, om inte annat så åt sig själva. Omsorgens fokus förskjuts och det är förödande för effektiviteten med för mycket chefer, särskilt om följden blir för lite folk i omsorgen som inte är chefer.
Sjukvården.
Sjukvården svarar landstinget för och vi driver, som sagt, inte in landstingsskatt heller. Påståendet att avgifterna ska ”ombesörja en någorlunda nivå” är även i övrigt synnerligen tveksamt. Efter sitt långa maktinnehav, och i det närmaste totalt monopol som läkararbetsgivare, har sosseriet lyckats ställa till med, att vi snart bara har stafettläkare, till tre gånger högre kostnader för skattebetalarna.
Ändå har flertalet orter i Norrland svårt att locka läkare. Som icke sjukvårdsanställd, och inte heller politiskt verksam, skattebetalare kan jag inte dra andra slutsatser än att sjukvården måste vara en
D Å L I G T skött arbetsplats om det inte går att få folk till jobb som är bland våra bäst betalda.
Frisjukhus.
Allt fler tycks idag vara chefer och åker omkring på i det närmaste nollproduktiva möten och konferenser. I klartext åker de omkring och umgås i största allmänhet på betald arbetstid, istället för att arbeta. Kanske är det dags att privatisera alla våra sjukhus? Efter hand som sosseriet låter administrationen svälla, och istället lägger ned sjukhus, blir det nog det enda alternativet till nedläggning. Om stora delar av norrland, med åldrande befolkning och stora transportavstånd, ställs utan sjukvård kommer det att orsaka problem vars magnitud inte bör underskattas. Vi bör åtminstone få en ”Frisjukhusreform” lik vår Friskolereform. Det skulle ge åtminstone de mer driftdugliga kommunerna möjlighet att, i kommunal regi eller privat dito, skydda sin befolkning från landstingens sammanbrott. Det skulle också kunna sätta den press på landstingen, att ägna sig åt kärnverksamhet, som de idag synes befriade ifrån.
Det finns en enorm central administration i landstingsvärlden, trots att sjukvården egentligen inte behöver mer administration än, på varje sjukhus, en chef, en kamrer och en inköpare. På varje avdelning en fackkunnig medicinskt ansvarig, befriad från politisk klåfingrig detaljstyrning – inte vilken nolla som helst med rätt åsikter.
Tjänsteuniform för landstingspolitiker.
Om sjukvården även framgent ska skötas som nu, om oansvariga politiker ska använda skattemedel till att bygga storregioner, för att inte väljarna ska kunna utmäta ansvar och avsätta odugliga politiker, bör landstingspolitiker ha tjänsteuniform. Vad vore lämpligare än clownen Zeppos tjänsteuniform? - röd-vit randiga ballongbyxor, jättelånga skor, bälgtuta och röd näsa. Tänk vad mycket skitprat vi skulle slippa höra om landstingspolitikerna, i stället för att tala, tutade ett par gånger i bälgtutan. Det skulle bli ett himla tutande i plenisalen men vården skulle förmodligen börja fungera ganska bra efter ett tag. I avsaknad av svammel från landstingsledningen skulle snart utvecklas informella chefer i vården. Efter en viss inkörningstid skulle det säkert fungera bättre än idag. Stollarna må härja ett tag – precis som i dagens landsting – men efter tag söker förnuftet sig egna vägar och vi får en åtminstone någorlunda fungerande sjukvård, till skillnad från dagens landsting som är under förvandling till vuxendagis.
- Fram för en Frisjukhusreform!
.
söndag 14 december 2008
Skattemyndighetens KK-ansökan mot Ekfors Mark- o Linje.
.
Det är en del av eftersvallet till den långvariga förföljelsen av mig, min familj och mina företag, som sosseriet ägnat sig åt i ungefär åtta år på högintensiv nivå.
Skattemyndighetens roll
Skattemyndigheten har skönat Ekfors Mark- o Linje. Bakgrunden är dels skattemyndighetens legitima anspråk på att få ordning på Ekforsbolagen ur beskattarens synpunkt. Det finns även ett behov av att täcka upp den politiserade klappjakt som bedrivits och rättfärdiga att det, åtminstone hittills, inte blivit något rättsligt efterspel mot de politruker som utförde jobbet, vare sig de fanns på EMI, Skattemyndigheten, Åklagarmyndigheten eller hos Polisen. Samtidigt kan skattemyndigheten inte blunda för de bitvis absurda konsekvenser som blivit, och fortsätter att vara, konsekvenserna av klappjakten ur det enskilda skattesubjektets synvinkel. Skattemyndigheten ska även väga in vikten av att återuppbygga bilden av skattemyndigheten som en opartisk och saklig taxerare som inte missgynnar och inte heller gynnar någon part på andras bekostnad. En grannlaga balansgång således.
Skattemyndigheten har enligt min uppfattning i samband med taxeringen i huvudsak beaktat sina fordringar på mitt/mina bolag men inte varit lika nogräknad med våra motfordringar på skatteverket.
Min roll är bland annat
att fortsätta att lotsa mina företag förbi politiserade tjuvnyp och skamgrepp
att lyckas finansiera den långsiktiga och samhällsviktiga verksamhet vi bedriver, trots att vårt bankväsende, på grund av politisk/ekonomisk korruption, upphört att finansiera sådan samhällsnyttig verksamhet
att utverka skadestånd för den, av det allmänna och från mig, stulna skogen i Falun, för vilken jag orättfärdigt åtalades av sosseriets hejdukar
att organisera företagens administration och drift, så att såväl företag som kunder klarar av min vistelse i den svenska motsvarigheten till Gulagarkipelagen, som snart ska inledas.
Jag tror, att jag och skattemyndigheten, båda eftersträvar någon sorts väpnad fred. Vi är bara inte överens om tidsplanen. Skattemyndigheten, å sin sida, vill att det ske genom att de slår om kurs och knäpper med fingrarna. Vips, ska ett mindre berg med taxeringsbeslut, vinklade såväl som ovinklade, bli tillfredsställande besvarade. Vips, ska de mänskliga och sociala skadeverkningarna av år av terror vara utsuddade.
Jag, å min sida, har nästan uttömt min arbetskapacitet. Tider av buggning, anhållanden, husrannsakningar, obefogade massiva borgenärsattacker, konfiskation av avverkningsrätter och mark, utmätning av alla tillgångar i åratal för begränsade reella skulder, mörklagd belysning, organiserad processkampanj, systematisk förtalskampanj och så vidare har krävt sin tribut.
Min far gick, i en något liknande situation över gränsen och fick en klassisk burn-out innan termen var etablerad. Det tog honom 13 år att något så när återvinna sin arbetsförmåga. Jag har också varit nära att trilla dit men till skillnad från honom har jag även hans erfarenheter att lära av.
Hälsan är den viktigaste gåva människan äger. Jag kan inte påverka att sosseriet, efter sjuttio år av mödosamt uppbyggd rättsröta och mygel, kan skicka mig till Gulag. Men jag är skyldig att försöka se till att komma dit med hälsan i behåll och att komma därifrån med arbetslusten återställd. Det är min uppgift att se till att lyckas med övergången till provisorisk bolagsledning inför Gulagvistelsen och att inte äventyra det genom att låta mig drivas att försöka klara ett orealistiskt hundrameterslopp när det egentligen är ett maratonlopp som pågår.
Hade jag bara skatteärendena att ägna mig åt skulle det väl inte vara så mycket att orda om. Emellertid har jag ju även tjogtals med rättsärenden med bland annat EMI som anser sig av Gud Fader utsedda att på ett bättre sätt driva såväl elnät som elhandel. Vid sidan av allt detta, från vilket jag bara nämnt exempel, ska jag sköta vårt elnät och svara för att människor kan bo och verka i vårt förhållandevis karga klimat. De ska inte tvingas till evakuering vid otjänligt väder, som förhållandena föranleder i trakter där sosseriet fått bestämma, hur elnäten ska drivas.
Jag har begränsad egen kapacitet återstående. Kunderna är redan prövade efter att ha finansierat EMI:s politiserade stollerier. Jag har åtminstone dussinet fullt med pågående ärenden från EMI, vilka samtliga kräver kostnadskrävande handläggning. Därtill ska skatterna kunna hanteras precis som vanligt. Som om vi vore ett bolag över vilket ströddes bidrag och papegojmärken. Vi kan nog betala våra skatter men vi kan inte ensidigt leverera in skatter, välgrundade såväl som fiktiva, utan få tillbaka våra motsvarande fordringar på skatteverket.
Det kan jag naturligtvis inte klara av. Om jag försöker kommer jag att ödelägga min hälsa. Jag kan med ett klokt användande av tillgängliga resurser klara av övergången inför Gulagvistelsen, men där går sannolikt gränsen. Om detta inte är acceptabelt för skatteverket, då måste Ekfors Mark- och Linje sättas i konkurs imorgon för jag kan inte sätta min hälsa på spel för att dölja den klappjakt som fört oss hit. Samtidigt fortsätter jag att förbereda min vistelse i Gulagarkipelagen där jag ska vara ett år, för ett påstått skattebrott, som endast består i att korrekta handlingar lämnats något försenat under den pågående klappjakten, vilket inte är straffbart enligt svensk lag.
.
Det är en del av eftersvallet till den långvariga förföljelsen av mig, min familj och mina företag, som sosseriet ägnat sig åt i ungefär åtta år på högintensiv nivå.
Skattemyndighetens roll
Skattemyndigheten har skönat Ekfors Mark- o Linje. Bakgrunden är dels skattemyndighetens legitima anspråk på att få ordning på Ekforsbolagen ur beskattarens synpunkt. Det finns även ett behov av att täcka upp den politiserade klappjakt som bedrivits och rättfärdiga att det, åtminstone hittills, inte blivit något rättsligt efterspel mot de politruker som utförde jobbet, vare sig de fanns på EMI, Skattemyndigheten, Åklagarmyndigheten eller hos Polisen. Samtidigt kan skattemyndigheten inte blunda för de bitvis absurda konsekvenser som blivit, och fortsätter att vara, konsekvenserna av klappjakten ur det enskilda skattesubjektets synvinkel. Skattemyndigheten ska även väga in vikten av att återuppbygga bilden av skattemyndigheten som en opartisk och saklig taxerare som inte missgynnar och inte heller gynnar någon part på andras bekostnad. En grannlaga balansgång således.
Skattemyndigheten har enligt min uppfattning i samband med taxeringen i huvudsak beaktat sina fordringar på mitt/mina bolag men inte varit lika nogräknad med våra motfordringar på skatteverket.
Min roll är bland annat
att fortsätta att lotsa mina företag förbi politiserade tjuvnyp och skamgrepp
att lyckas finansiera den långsiktiga och samhällsviktiga verksamhet vi bedriver, trots att vårt bankväsende, på grund av politisk/ekonomisk korruption, upphört att finansiera sådan samhällsnyttig verksamhet
att utverka skadestånd för den, av det allmänna och från mig, stulna skogen i Falun, för vilken jag orättfärdigt åtalades av sosseriets hejdukar
att organisera företagens administration och drift, så att såväl företag som kunder klarar av min vistelse i den svenska motsvarigheten till Gulagarkipelagen, som snart ska inledas.
Jag tror, att jag och skattemyndigheten, båda eftersträvar någon sorts väpnad fred. Vi är bara inte överens om tidsplanen. Skattemyndigheten, å sin sida, vill att det ske genom att de slår om kurs och knäpper med fingrarna. Vips, ska ett mindre berg med taxeringsbeslut, vinklade såväl som ovinklade, bli tillfredsställande besvarade. Vips, ska de mänskliga och sociala skadeverkningarna av år av terror vara utsuddade.
Jag, å min sida, har nästan uttömt min arbetskapacitet. Tider av buggning, anhållanden, husrannsakningar, obefogade massiva borgenärsattacker, konfiskation av avverkningsrätter och mark, utmätning av alla tillgångar i åratal för begränsade reella skulder, mörklagd belysning, organiserad processkampanj, systematisk förtalskampanj och så vidare har krävt sin tribut.
Min far gick, i en något liknande situation över gränsen och fick en klassisk burn-out innan termen var etablerad. Det tog honom 13 år att något så när återvinna sin arbetsförmåga. Jag har också varit nära att trilla dit men till skillnad från honom har jag även hans erfarenheter att lära av.
Hälsan är den viktigaste gåva människan äger. Jag kan inte påverka att sosseriet, efter sjuttio år av mödosamt uppbyggd rättsröta och mygel, kan skicka mig till Gulag. Men jag är skyldig att försöka se till att komma dit med hälsan i behåll och att komma därifrån med arbetslusten återställd. Det är min uppgift att se till att lyckas med övergången till provisorisk bolagsledning inför Gulagvistelsen och att inte äventyra det genom att låta mig drivas att försöka klara ett orealistiskt hundrameterslopp när det egentligen är ett maratonlopp som pågår.
Hade jag bara skatteärendena att ägna mig åt skulle det väl inte vara så mycket att orda om. Emellertid har jag ju även tjogtals med rättsärenden med bland annat EMI som anser sig av Gud Fader utsedda att på ett bättre sätt driva såväl elnät som elhandel. Vid sidan av allt detta, från vilket jag bara nämnt exempel, ska jag sköta vårt elnät och svara för att människor kan bo och verka i vårt förhållandevis karga klimat. De ska inte tvingas till evakuering vid otjänligt väder, som förhållandena föranleder i trakter där sosseriet fått bestämma, hur elnäten ska drivas.
Jag har begränsad egen kapacitet återstående. Kunderna är redan prövade efter att ha finansierat EMI:s politiserade stollerier. Jag har åtminstone dussinet fullt med pågående ärenden från EMI, vilka samtliga kräver kostnadskrävande handläggning. Därtill ska skatterna kunna hanteras precis som vanligt. Som om vi vore ett bolag över vilket ströddes bidrag och papegojmärken. Vi kan nog betala våra skatter men vi kan inte ensidigt leverera in skatter, välgrundade såväl som fiktiva, utan få tillbaka våra motsvarande fordringar på skatteverket.
Det kan jag naturligtvis inte klara av. Om jag försöker kommer jag att ödelägga min hälsa. Jag kan med ett klokt användande av tillgängliga resurser klara av övergången inför Gulagvistelsen, men där går sannolikt gränsen. Om detta inte är acceptabelt för skatteverket, då måste Ekfors Mark- och Linje sättas i konkurs imorgon för jag kan inte sätta min hälsa på spel för att dölja den klappjakt som fört oss hit. Samtidigt fortsätter jag att förbereda min vistelse i Gulagarkipelagen där jag ska vara ett år, för ett påstått skattebrott, som endast består i att korrekta handlingar lämnats något försenat under den pågående klappjakten, vilket inte är straffbart enligt svensk lag.
.
tisdag 2 december 2008
Motoriserade TV-apparater.
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.
måndag 24 november 2008
Hur ska bilindustrin komma igång igen?
.
Det osålda bilberget
hindrar nybilsförsäljningen från att komma igång. Ytterst få kunder köper ny bil till högt pris när det är känt att fabrikanterna sitter med ett stort osålt lager. Det här är ett problem som bilindustrin måste hantera. Bilbranschen riskerar annars hamna i ett deflationsliknande tillstånd som kan bli mycket svårt att häva. Får man anta att det kommer att hanteras på olika sätt på olika företag, i hög grad styrt av befolkningens nationalkaraktär? Så här kanske nybilsförsäljningen kommer igång i olika länder:
USA.
De effektiva och pragmatiska amerikanarna identifierar snabbt lagerbilarna som osäljbara och säljer dem antingen på auktion eller vräker ut dem till låga priser. Då får bilarna snabbt det värde de verkligen har idag. Lagret avvecklas snabbt och tillverkning och nyförsäljning av bilar som ingen vill köpa kan komma igång igen, med början på en låg nivå.
Tyskland.
Tyskarna kommer antagligen att tillverka bilar på lager och slå vakt om priserna från högkonjunkturen. De bygger upp en imponerande turkisk organisation för flyttning av bilar mellan olika industriområden samt bevakning och skötsel av dem, i hopp om att så småningom lyckas sälja sekunda bilar till prima priser, utan att alls kännas vid några kostnader för hantering av jättelagret.
Sverige.
Svenskarna kommer förmodligen, åtminstone om landet är som förr, att tillverka statssubventionerade bilar och lastbilar och gömma dem i tiotusentals nyproducerade förråd runt om i de svenska skogarna. Sedan, när skogarna är fulla med bilar kommer man ändå inte att lyckas komma fram till någon lösning förrän verkligheten gör, att bara en lösning återstår. Då kommer den lösningen att omfattas av koncensus.
Italien.
I Italien kommer tillverkarna ganska snart att besluta sig för att sälja ut lagerbilarna. Då kommer det att visa sig, att de nytillverkade, osålda bilarna, under tiden som förflutit förvandlats till ordentligt begagnade Fiat flerahundra därför att någon mutat vaktpersonalen och successivt ställt dit en gammal bil i utbyte mot varje ny. Därför upptäcktes bytet inte från fabrikens direktionsfönster.
Ryssland.
I Ryssland kommer det inte igång någon nybilsförsäljning på lång tid därför att landet kommer att vara fullt av nya italienska bilar, som den ryska maffian köpt från den italienska maffian.
Frankrike.
I Frankrike kommer befolkningen att storma bilfabrikerna och individuellt socialisera bilarna. Som avslutning bränner man fabrikerna.
England
kommer att klara sig bäst. Där strejkade militanta fackföreningar bort det mesta av bilindustrin redan på 1970-talet.
.
Det osålda bilberget
hindrar nybilsförsäljningen från att komma igång. Ytterst få kunder köper ny bil till högt pris när det är känt att fabrikanterna sitter med ett stort osålt lager. Det här är ett problem som bilindustrin måste hantera. Bilbranschen riskerar annars hamna i ett deflationsliknande tillstånd som kan bli mycket svårt att häva. Får man anta att det kommer att hanteras på olika sätt på olika företag, i hög grad styrt av befolkningens nationalkaraktär? Så här kanske nybilsförsäljningen kommer igång i olika länder:
USA.
De effektiva och pragmatiska amerikanarna identifierar snabbt lagerbilarna som osäljbara och säljer dem antingen på auktion eller vräker ut dem till låga priser. Då får bilarna snabbt det värde de verkligen har idag. Lagret avvecklas snabbt och tillverkning och nyförsäljning av bilar som ingen vill köpa kan komma igång igen, med början på en låg nivå.
Tyskland.
Tyskarna kommer antagligen att tillverka bilar på lager och slå vakt om priserna från högkonjunkturen. De bygger upp en imponerande turkisk organisation för flyttning av bilar mellan olika industriområden samt bevakning och skötsel av dem, i hopp om att så småningom lyckas sälja sekunda bilar till prima priser, utan att alls kännas vid några kostnader för hantering av jättelagret.
Sverige.
Svenskarna kommer förmodligen, åtminstone om landet är som förr, att tillverka statssubventionerade bilar och lastbilar och gömma dem i tiotusentals nyproducerade förråd runt om i de svenska skogarna. Sedan, när skogarna är fulla med bilar kommer man ändå inte att lyckas komma fram till någon lösning förrän verkligheten gör, att bara en lösning återstår. Då kommer den lösningen att omfattas av koncensus.
Italien.
I Italien kommer tillverkarna ganska snart att besluta sig för att sälja ut lagerbilarna. Då kommer det att visa sig, att de nytillverkade, osålda bilarna, under tiden som förflutit förvandlats till ordentligt begagnade Fiat flerahundra därför att någon mutat vaktpersonalen och successivt ställt dit en gammal bil i utbyte mot varje ny. Därför upptäcktes bytet inte från fabrikens direktionsfönster.
Ryssland.
I Ryssland kommer det inte igång någon nybilsförsäljning på lång tid därför att landet kommer att vara fullt av nya italienska bilar, som den ryska maffian köpt från den italienska maffian.
Frankrike.
I Frankrike kommer befolkningen att storma bilfabrikerna och individuellt socialisera bilarna. Som avslutning bränner man fabrikerna.
England
kommer att klara sig bäst. Där strejkade militanta fackföreningar bort det mesta av bilindustrin redan på 1970-talet.
.
lördag 22 november 2008
Staten, biltillverkarna och recessionen
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Aj då, vilken öm tå
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
söndag 16 november 2008
Carnegie – surdeg på jäsning!
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
söndag 9 november 2008
Rädda Operakällaren!
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Har Finland råd med både Fortum och Mikael Lilius?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Kristallnatten i glömska.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
tisdag 4 november 2008
Hästhandeln fortsätter.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
söndag 2 november 2008
Fäller Volvo Handelsbanken?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 2.
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 1.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)