Vi har, tycks det, begåvats med ett helpolitiserat bank- och pensionväsende som inte kan finansiera en lönsam, monopolskyddad samhällsnyttig - och nödvändig - verksamhet som Ekfors. Det blir ju inte mindre konstigt av att det är en av de få i sin bransch som verkligen fungerat. Av allt att döma sker det därför att politiker av flera ideologiska uppfattningar har bestämt att Ekfors ska plundras, om inte annat så för att de upplever mig och Ekfors som ett hot mot deras parasiterande på samhället. Och bankväsendet går i politiskt - eller möjligen är det egentligen den grova organiserade brottslighetens - koppel.
Men det går att få finansiering för flera miljarder, utan att ha löst för verksamheten väsentliga frågor. Det känns mot denna bakgrund inte som om vårt politiska och finansiella system fungerar på ett sätt som kan främja en god ekonomisk utveckling i landet. Snarare tycks systemet vara anpassat till att gynna den organiserade brottslighetens utsugning av skattebetalarna och nedtryckning av alla andra krafter. Ett system som kunde återfunnits i vilken afrikansk diktatur som helst och kanske även i Ryssland. Fast inte säkert i Ryssland. När Putin var här censurerades frågeställarna på ett så burdust och fräckt sätt att till och med Putin blev road och inspirerad att skoja med Fredrik Reinfeldts demokratur:
Nog om detta - över till aktuella ämnen i Östra Norrbotten samt på Oslo- och Torontobörserna.
För en utomstående är det en märklig och spännande värld som det gläntas till genom Northlands etablering i Kaunisvaara.
Northlands etablering är spännande på många sätt. Att man inte löst transportfrågan är en av de saker som kryddar projektet men jag ska uppehålla mig lite vid de ekonomiska förutsättningarna. Med nuvarande priser och kalkyler bör projektet enligt en ytlig betraktelse och ett överslag kunna bli en mycket god affär. Och så kan det nog bli också. Men i kalkylerna ligger även begravt att det inte behöver bli särskilt stor nedgång i malmpriserna så förbyts en total succé i en total katastrof. Redan en ”normalisering” av konjunkturen torde kunna vända lönsamheten i projektet oåterkalleligt.
Enligt Northlands information har man - fast exakt så uttrycker inte Northland det - på en hög och med sedelpressarna dopad konjunktur, tecknat sjuåriga försäljningsavtal med, som det måste uppfattas, säkrade priser. I de flesta branscher skulle nog ett så långt inköpsavtal på en prisnivå som väl är all-time-high uppfattas som en självmordsexpedition.
Det får en, med rätt eller orätt, att fundera över om priserna är låsta till dagens prisnivå eller om avtalen innehåller pris- och/eller volymregleringsklausuler, bakdörrar eller okända bilagor?
En annan omständighet som man osökt funderar över är att 80% av den sålda produktionen, enligt den presenterade informationen, förefaller vara såld till traders. Vad innebär det egentligen? Är produktionen såld till dagens priser eller är den såld till någon som i sin tur måste sälja den för att kunna fullgöra sin del av avtalet?
 |
| Klicka på bilden för större bild |
Det har stor betydelse för att kunna bedöma vem som egentligen står prisrisken och volymrisken. Även ett fast avtal, med fasta priser och volymer, utan bakdörrar och okända bilagor, kan i verkligheten visa sig vara ett rörligt avtal. Och det av det enkla skälet att det aktuella världsmarknadspriset styr. Skulle världsmarknadspriset falla påtagligt, från all-time-high, kan ett krav på att kunden ska hedra avtalet till alla delar riskera att leda till att det inte finns någon kund längre, oavsett vad avtalet stadgar.
Vi lever i en tid då det normala blivit onormalt och det undantaget blivit norm. Våra politiker håller sig kvar vid köttgrytorna genom att trycka pengar och dela ut bland folket. Pengar vars värde framför allt ett Europa och ett USA på dekis inte kommer att kunna garantera.
När man trycker in och delar ut pengar går det ekonomiska förståndet ur marknaden. Och då måste dessutom ifrågasättas om det någonsin fanns där hos många av de som spelar med andras pengar. Följden blir att kvaliteten i affärerna blir ointressant. Allt synes löna sig och affärer blir inte en fråga om hur bra utan om hur mycket, hur många affärer, hur många miljarder, en fråga om att hinna före med att köpa för gratispengar, innan någon annan hinner före och köper med gratispengar. Tydligare än idag kan knappast en bubbla bli.
Tecknen har synats länge nu, i många länder. Verklighetsfrämmande byggprojekt som ingen behöver eller har råd att bo i. Gemensamma och ändliga resurser slösas bort på stolligheter. Konkurs för exploatören. Inget problem. Bara att trycka mera pengar och köra vidare. Marknad efter marknad, land efter land, står på näsan i Europa och USA. Alla numera förlitande sig på Kina som börjar bli alltmer fullt av onödiga hus enligt europeisk modell. Och nu vänder Europas politiker sig till den fattiga kusinen från landet, till U-länderna, och förväntar sig att de ska rädda politikerna kvar vid köttgrytorna genom att köra sina ekonomier ännu mer i botten. Och ur propagandaluren tutar det att problemen är lösta för att våra pensionsbesparingar har använts till att göra Grekland delvis skuldsanerat. Som de kommer att användas för att göra allt fler skuldsatta länder skuldfria. Om inte något av politikerna ”oförutsett” inträffar dessförinnan. Hur trovärdig är en sådan ekonomisk ordning?
I slutändan känns det som att det kokar ned till att förtroende för projektet i Kaunisvaara väldigt mycket blir en fråga om förtroende för att våra politiker och banker ska lyckas hålla igång pyramidspelet med hjälp av sedelpressen. Det kanske kommer att visa sig att de lyckas. Men många av deras företrädare har försökt utan att lyckas. Ingen har hittills lyckats med de som de försöker göra.
En annan omständighet som är ägnad att väcka tvivel är att Northland valt en informatör som har fått dålig skolning på Norrbottens-Kuriren i fråga om att tillhandahålla trovärdig och saklig information. Att till och med som redaktionschef ha tillhandahållit allmänheten avsiktligt fejkade prisjämförelser dagen före julafton, för att uppnå uppställda politiska mål, är inte världens bästa trac-record för den som ska lämna trovärdig information om miljardaffärer. Valet av informatör kastar därför en mörk skugga över projektet.
Övertorneå den 13 mars 2012
Mikael Styrman
.
11 kommentarer:
Prisbilden är intressant och kanske tillsammans med transporterna avgörande för lönsamheten.
Priset för koncentrerad järnmalm har höjts under prospekteringens gång. Enligt den brittiska oberoende konsultfirman har detta skett efter att firman har rådfrågat Raw Materials Group (RMG) och Northland.
Priset anges i amerikanska cent per dmtu, dvs per 10 kilograms-enhet.
Det anges för åren 2010-2030 så här i den tekniska rapporten.
2010 284
2011 261
2012 244
2013 229
2014 213
2015 206
2025 198
2030 191
Min slutsats är, att man är ganska säker på prisnivån med stöd av ingångna leveransavtal på kort sikt, fram tom 2015.
Därefter är bedömningen osäker och i dagsläget ofullständig, och prisnivån har då sänkts för att undvika kritik för glädjekalkyl.
Martin
Den kinesiska marknaden sväljer väl ca 40-45% av världens årliga produktion av järnmalm. Kina befinner sig alltjämt i ett uppbyggnadsskede med att vad det innebär i form av chanser och risker för både boomar och bubblor.
Som vanligt när det går uppåt verkar marknaderna sätta en stor tilltro till den eviga, konstanta och oavbrutna uppgången. Här har man dessutom dopat marknaden genom att trycka i stort sett obegränsade mängder nya pengar vilka på grund av sin stora mängd och avsaknad av rötter i verkliga värden riskerar att snabbt tappa stora delar av sitt värde. Då förbyts uppgången i lågkonjunktur och i värsta fall depression. Ju större den spruckna bubblan har varit desto djupare blir lågkonjunkturen och desto längre blir också vägen tillbaka.
Den kinesiska uppgången oich efterfrågan kommer inte att fortsätta i all evighet. På en timlön av 4-5 kronor skapas ingen varaktig inhemsk efterfrågan där. När lönerna ökar så att en varaktigare efterfrågan skapas hos medelkinesen så förlorar den kinesiska industrin i konkurrenskraft och efterfrågan på deras produkter i omvärlden kommer då att minska.
Svar till Anonym:
Ja, och signalerna från Kina tycks framför allt vara två:
De höll igång motorn när den här finanskrisen inleddes 2008/2009 och kommer därför inte att kunna göra det nu.
Deras egen motor hackar eftersom de stora kundmarknaderna hackar i Europa och USA.
Framförallt kineserna har ju översvämmat marknaderna med nytryckta pengar för att hålla nere växlingskursen på sin valuta och därmed uppnå handelsfördelar gentemot omvärlden.
Men när USA och Europa inte orkar efterfråga ens de billiga och många gånger lågkvalitativa kinesiska produkterna så har de ingen inhemsk marknad att falla tillbaka på.
"Våra politiker håller sig kvar vid köttgrytorna genom att trycka pengar och dela ut bland folket. Pengar vars värde framför allt ett Europa och ett USA på dekis inte kommer att kunna garantera."
-------------------
Här är en länk till en blogg som hävdar att det tvärtom är bankerna som skapar pengar (eller rättare sagt krediter) ur tomma luften när lån beviljas. Han skriver också att det är ett slags kedjebrevssystem som förutsätter högre och högre skuldsättning för att det skall fungera.
http://parasitstopp.wordpress.com/
Rätt eller fel? Jag kan inte sådant.
Rune
Svar till Rune:
Det är nog ungefär samma sak, fast uttryckt på olika sätt.
Förr kunde man tala om att bankerna var politikens redskap och härför blev rikligt belönade.
Numera är det nog mer adekvat att tala om att de är kumpaner.
Mikael åter igen är du rätt ute. Vi ska komma ihåg att LKAB på 80-talet la svappavaara i Malpåse, hotade stänga Malmberget just pga. konjunkturnedgång. Den normala cykeln i gruvindustrin är ca. 7 år.. Det är snart dax.
Pajala är en liten dussingruva. LKAB är mycket större tycker många, det ingen tänker på är att LKAB har inte fullt 3% av världsmarknaden. Då kan vi förstå vilket sug just Kaunisvaara har.. ingenting... kunderna märker inte om de inte existerar.
//Mange
Svar till Mange:
Ja, vi som har varit med ett tag har ju hunnit se det där med Svappavaara och i decennier väntat på dödsstöten mot Malmberget och Kiruna. Det var ju bara en tidsfråga innan det skulle ske sa man - för trettio-fyrtio år sedan. Men det har ju heller inte varit någon evig högkonjunktur sedan dess.
Det där med 3% av världsmarknaden för LKAB stämmer ju dåligt med både den svenska och den norrbottniska självbilden. Och det är ju säkert många små fyndigheter som ligger och guppar där i samma marginal som Kaunisvaara. Fyndigheter som skulle kunna producera, och tjäna pengar under högkonjunkturen, men som faller fritt när priserna faller. Efter hand tas ju en del av dem successivt i drift. Men då måste de komma in rätt i konjunkturen. Annars förstör man bara pengar. Kan någon på fullt allvar tro att framtiden är ljus idag? Med allt som utspelar sig i vår omvärld?
Det skulle varit dags för konjunkturnedgång för länge sedan, om inte lyxälskande och egotrippande blåljuskramare till politiker bitit sig fast vid maktens köttgrytor med hjälp av knarket som sprutar ur sedelpressarna. Vi brukar säga att när högkonjunkturen når till Övertorneå, då är den slut. Nu är det ju redan länge sedan den passerade Pajala. Det har naturligtvis ett pris att stressa ekonomin, företagen och människorna så där. Priset är att lågkonjunkturen, som obönhörligt kommer även om den kunnat skjutas upp, blir så mycket djupare och så mycket längre om man åstadkommer stora obalanser i ekonomierna genom oansvarigt beteende. Vi går nu in i lågkonjunkturen med nationernas ekonomier i sämre skick än de brukar vara när vi kommer ur lågkonjunkturen.
Dystopi? Dysterkvist? Domedagsprofet? - Ja, det får jag väl ikläda mig i så fall. Men bättre en realistisk dysterkvist än en orealistisk påtänd knarkare som byter till starkare motor i sedelpressen med samma ansvarslösa förväntan som en finnig fjortonåring byter till 7 hk cylinder i mopeden och knackar ut strypningen ur insuget.
Med all respekt tror jag, att utsikterna är ljusa.
Den globala kapitalismen har fått hjulen att snurra snabbt. Det gäller särskilt BRIC-länderna - Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.
Kina gick om Japan år 2010 i BNP och kommer att passera USA 2020.
Indien når ifatt USA 20 år senare.
Sydkorea blir troligen det land som först går om USA i BNP per capita. Kanske kring 2050. Då Nord- och Sydkorea återförenas, skapas en enorm ekonomisk motor.
BNP år 2050 ligger för BRIC-länderna på 128 miljarder USD. G7-länderna (Canada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, UK, USA) ligger då på 66 miljarder.
Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts alltså.
Globala stålproduktionen steg 2010 till 2011 med 6,8 %.
Största produktionen har Kina, 36 gånger större än Sveriges. Kina importerar ändå 52 % med en tillväxt på 38 % per år.
Övriga länder på stark frammarsch är Mexiko, Indonesien, Nigeria, Sydafrika.
Kina har stor uthållighet genom sin stora stock av utländskt, främst amerikanskt kapital, 3,5 triljoner USD. USA själv har endast 148 miljarder USD. Lilla Hong Kong har 285 miljarder som jämförelse.
Att Kina tillverkar med låg kvalité beror på marknaden av fattiga. De vill ha en ny cykel för 200 kr eller gummistövlar för 10 kr. De vill ha en bil som är billig och robust, inte lyxig.
Jag tror ingenting kan stoppa den här utvecklingen. Vi håller på att få en stor medelklass i utvecklingsländerna med tillgång till internet som skapar drömmar om ett än bättre liv.
Martin
Varför kineserna har mycket amerikanskt kapital, främst i form av uppköpta statsskuldsväxlar, beror främst på att kineserna genom att öka sin egen penningmängd för att hålla nere växlingskursen på sin egen valuta med dessa nyskapade och från tomma intet kommande pengar köpa upp dollar så att man håller uppe växlingskursen på dollarn och att kineserna därigenom kan skapa sig konstlade fördelar på världsmarknaden.
När, inte om, dollarn kommer att kapsejsa och kanske mer än halvera sitt värde från dagens nivå så kommer detta att bli en fälla för kineserna som kommer att få se sina dollartillgångar mer än halverade i värde. Då blir det en fördel att ha så lite dollar som möjligt. I det läget är jag nog benägen att tro att tillväxten kommer av sig ganska snabbt, inte bara i Kina utan även i resten av världen och under en lång tid framåt.
Att spå hur världsläget och inbördes förhållanden mellan länder och deras produktion skall se ut 2050 blir inget annat än mer eller mindre kvalificerade gissningar och låter sig knappast göras med särskilt lyckat resultat.
Det enda som vi säkert kan veta är att vi under den kommande 40-årsperioden kommer att ha åtskilliga upp- och nedgångar.
Svar till Martin:
Se mitt svar i egen blogg: Ömsom vin och ömsom vatten.
Skicka en kommentar