Allt var mycket bättre förr

.
Idag är det fredag och vi kan konstatera att veckan, för åtminstone delar av vår korrumperade nomenklatura, har förflutit i inkontinent skräck och ångest, föranledd av obekräftade (?) rykten om snabba läckor från Wikileaks om nomenklaturans förehavanden. Särskilt utpekad tycks utrikesministern, styrelseproffset och oljefixaren Carl Bildt ha varit.

Enligt Expressen ska han pekas ut av Wikileaks som USA-informatör. Och det är väl troligt att ett sådant utpekande föreligger eftersom vår servila press skällt som bandhundar på Wikileaks under veckan.

 Det är nog, mot bakgrund av det, inte så konstigt om Carl Bildt varit lite stirrig den här veckan. Allt var mycket bättre förr. När det kom ut någonting om en korrumperad och egennyttig politiker förr gjorde man bara upp eld i en papperskorg eller soptunna och befriade sig från eventuellt bevismaterial. Med den moderna tiden kom dokumentförstöraren som underlättade arbetet. Bandspelarna dokumenterade vad som sades och senare även vad som skrevs i mail och annat. Det var så Richard Nixon avsattes som USA:s president i vad som kallades för Watergate-skandalen. Vår alldeles egna variant är Tsunamibanden som hemligstämplats - naturligtvis -  och som ett tag åkte in och ut ur säkerhetsskåpet som en jojo, allt efter behov. Men behoven blev aldrig så starka att de som betalar politikernas löner, skattebetalarna, någonsin fick reda på vad som fanns på banden. Därtill är kollegialiteten politiker emellan allt för stark och samhörigheten med väljarna allt för svag.

Men sen gick det åt fanders. Eftersom man började skicka mail och twittra, somliga mer än andra, ökade den elektroniska pappersfloden exponentiellt. Inte så lätt då att kunna överblicka vad som i en hast behöver förstöras. Och hur ska man göra det? Man vill ju inte gärna tända eld på datorn. Och inte vill man ju formatera om hårddisken och förstöra allt annat för att det finns några handlingar som, i fel händer, röjer vad man har haft för sig. Och vad hjälper det? Om man redan är hackad? Och det är klart att man är. Det är ju inte en fråga OM man är hackad utan det är en fråga om av hur många och av vem?

I dessa tider, när järnridån rasat samman och Sovjetunionen kollapsat, har USA förlorat kontrollen över sina hemliga statsanställda psykopatorganisationer. USA har tagit över Sovjetunionens roll som Ondskans Imperium - som Ronald Reagan så träffsäkert uttryckte det om Sovjetunionen. Spioncentraler sätts upp jorden runt - kamouflerade till kommersiella dataföretag, osynliga fjärrstyrda drönare och tungt beväpnade helikoptrar mördar oskyldiga människor godtyckligt. Då är det ingen höjdare att bli beslagen med att vara USA-informatör. Så förmodligen har Carl Bildt all rätt i världen att vara lite stirrig just nu.

Skulle han, mot all förmodan, inte vara avlyssnad och hackad av Wikileaks, eller några av deras sympatisörer, så är han ju kanske hackad av ryssar och kineser. Och alldeles säkert av ett antal amerikanska hemliga psykopatorganisationer. Hur många går inte att veta eftersom många är hemliga - så hemliga att det inte ens är säkert, att särskilt många amerikanska makthavare och insiders nödvändigtvis känner till deras existens.

Till namnet är de allierade och lojala med sin informatör. Men många är så korrumperade att värdefulla upplysningar som de kommer över kan ta vägen vart som helst. Det där vet Carl Bildt så han kan bättre än någon annan veta om han har skäl för sin oro. Allt det där slapp man oroa sig för förr, och det funderar nog Carl Bildt över nu. Innan FRA-lagar fanns och robotar med kapacitet att lyssna av all elektronisk korrespondens släpptes lösa slapp man oroa sig för mycket av detta. Det var nog trots allt mycket bättre förr...

Övertorneå den 2 mars 2012
Mikael Styrman
.