måndag 22 oktober 2012

Hur många förstörda liv?

.
Hur många förstörda liv kan man finna i spåren efter en polisgangster som Seppo Penttinen?

En polis som undanhåller, kastar eller gömmer utredningsmaterial som talar till en misstänkts fördel?

En polis som vrider och vänder på förhördas utsagor så att den som inte är ett språkligt ess inte vet om protokollet verkligen återger det sagda rätt eller fel, om i protokollet egentligen kan utläsas något helt annat än det sagda?

En som tubbar osäkra vittnen, som leder dem att säga annat än vad de egentligen hade för avsikt att säga?

En som överarbetar utredningar genom att producera i och för sig värdelöst utredningsmaterial, väl medveten om att många nämndemän, och en del domare, egentligen inte begriper, eller bryr sig om att sätta sig in i, vad utredningen verkligen innehåller, utan nöjer sig med att det ser bra ut, att det är tillräckligt mycket utredning för att se trovärdigt ut?

Sådana polismän som Seppo Penttinen finns det sannolikt och tyvärr en hel del av i Sverige. På nära nog varje ort eller i varje distrikt skulle jag tro att det finns minst en sådan, som kan anlitas när ett i förväg bestämt utredningsresultat önskas. Må vara att alla säkert inte är lika skickliga som Seppo Penttinen. Åter andra är naturligtvis skickligare och farligare för rättvisan.

Själv har jag träffat på två. Och anar mig till en tredje. Det är i så fall en skrämmande stor andel av de utredande poliser jag kommit att ha att göra med. Om det är representativt för landet är rättvisan skrämmande ofta inte vad den ska vara, utan vad personer med inflytande, politiskt eller annat, över polisen vill att rättvisan ska vara.

Själv blev jag år 2005 föremål för ett obefogat och spektakulärt tillslag, med främsta syfte naturligtvis att hitta något, vad som helst, att sätta dit mig för, i syfte att stötta och rättfärdiga den strax efter, med hjälp av en nyskriven nazistlag inledda tvångsförvaltningen av Ekfors elnät. Tillslagets sekundära syfte var att förstöra mitt namn varför jag vid återkommande tillfällen paraderades fram och tillbaka framför polisstationen på hemorten, istället för via den diskretare sidoingången, den som vanligen används för misstänkta.

Den biträdande förhörsledaren föll i gråt när hon under hand upptäckte att hon deltog i en politisk expedition. Den som ledde hela expeditionen gjorde ingen hemlighet av att han varit med om dylika politiskt styrda tillslag flera gånger tidigare och därför var ganska avtrubbad. För hans del var det "business as usual". Efter det politiska tillslaget hos oss återkom han med någon månads mellanrum och låtsades förhöra mig, men utan att egentligen ha något att fråga om. Det syftade bara till att kontrollera om hoten och tvångsåtgärderna hade brutit ned mig. Även han blev så småningom besvärad, utvecklade skamkänslor med anledning av sitt deltagande i sådana expeditioner, vilket han förklarade med : "Du har nog rätt i att det är mycket som inte fungerar som det ska i Norrbotten, men så här har det alltid fungerat och så här kommer det nog alltid att fungera."

Utredningarna som berörde oss lades på en erkänt servil lokal utredare, känd för att kunna leverera i förhållande till vilken sanning som önskades och som annars var mest känd i bygden för sin förmåga att hålla reda på när grannfruarna var betäckningsbara.

Den tredje, som kallades Kling-Klang i folkmun, är jag inte riktigt säker på eftersom jag var ganska ung när han verksam i bygden men också därför att ingen annan heller visste vad han hade för arbetsuppgifter. Och det var ovanligt på ett litet ställe som Övertorneå. Det lite komiska var, att det visste inte hans närmaste chef, platschefen på orten, heller :-).

Men vad det nu än var han hade för arbetsuppgifter, eller vem han eventuellt hade någon hållhake på, så var det nog väldigt "viktigt" eftersom han kunde hålla sig med flott bil och en levnadsstandard som inga andra poliser kom i närheten av.

Hur det nu än förhöll sig med Kling-Klang är den rubricerade frågan allt överskuggande. Och följdfrågorna:

Hur många poliser har vi, för vilka rättvisan är handelsvara?

Hur ska vi hitta dem och hur ska vi bli av med dem?

Hur ska vi kunna bygga upp en fungerande rättsstat?

Gulag-Kolmården fredagen den 5 oktober 2012
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: