Maskerat kolonialkrig

Saladin, 1138-1193 e.kr

I en osignerad ledare, skrev "Dagens Nyheter från Nomenklaturan", igår lördagen den 19 januari 2013, under rubriken "Inget kolonialkrig" om kalabaliken i In Amenas och den möjligen utlösande konflikten i Mali.

Men det är klart att det är ett kolonialkrig.

Det skulle egentligen vara en polisiär fråga. Med fungerande afrikanska nationalstater skulle folk som ockuperar anläggningar och tar gisslan tas om hand av polis och rättsväsende. Men Afrika har mycket få, om ens någon, väl fungerande nationalstat. Åtminstone är de flesta kleptokratier med en hårdhänt buse eller grupp av busar i ledningen, vilka plundrar respektive land. Till sin hjälp har de en korrumperad satir till kopia av ett rättsväsende.

Sedan den synliga, omaskerade, kolonialismen upphörde har europeiska regeringar officiellt främjat bildandet av starka nationalstater. Men inofficiellt har man intrigerat och undergrävt dessa stater och istället låtit AB Släkt och Vänner fortsätta den koloniala utsugningen av Afrika. För att möjliggöra det har man stöttat den ena efter den andra busen som har förvandlat sina respektive hemländer till kleptokratier. Den underliggande analysen har varit att det blir billigare att komma över nationens naturtillgångar om det bara är den aktuella busen och hans kompisar som ska dela på pengarna, än vad som blir fallet om alla ska vara med och dela. I lag med "busen" har inte sällan bidragsgivarna ofta tvättat främst statliga men även privata bidragspengar. Inte minst den svenska nationalsocialdemokratin har visat framfötterna på detta område.

Av denna anledning finns det nästan bara diktaturer i Afrika och svagt utvecklade rättsväsenden. Det saknas därför en struktur som kan bekämpa och tygla busar som vill roffa åt sig fördelar med vapenmakt.

En annan sida av myntet är att om naturtillgångarna är i händerna på personer som låter olika kolonialmaktsintressen exploatera dem, utan att värdet av dem kommer befolkningen till del, är den som invänder mot, och vill ändra på, denna ordning per definition terrorist. Är naturtillgångarna däremot kontrollerade av en mer välorganiserad stat som bygger upp någotsånär fungerande institutioner kallas de gärna för diktatorer och förtryckare och snart sagt vilken buse som helst som vill ta sig till makten blir då i den västerländska pressen en frihetshjälte. Den ena blir terrorist och den andra blir frihetshjälte - så olika utdelning livets lotter kan ge beroende på vad man får för bundsförvanter.

Att olika busar säger sig representera islam beror naturligtvis på att det kan ge betydande fördelar och stöd från olika håll. Ofta oförtjänt, men det sker ändå. Det är inte konstigare än att snart vilken hänsynslös och ambitiös knäppskalle som helst i Europa på medeltiden kunde ge sig ut och mörda, bränna och stjäla i det heliga korsets namn. Något som efter medeltiden fortsatte i de sekulära staternas namn.

Det finns dessutom åtminstone en anledning till varför människor i Afrika har goda skäl att vända sig till islam, trots de uppenbara nackdelar som det för med sig, bland annat för kvinnorna. Islam har tidigare varit den enande faktor som gjorde det möjligt för araberna att kasta ut de Europeiska rövarna från de arabiska områdena.

Européer, särskilt makthavare och journalister, samt människor som alltför okritiskt lyssnar till dessa, har ofta en väldigt enögd syn på sin omvärld. De ser islam som ett åtminstone potentiellt religiöst förtryck och sig själva som Sankte Pers ställföreträdare på jorden, med enbart osjälviska avsikter. Därför inser de inte, att för den gemene afrikanen innebär frågan ett val mellan två till synes likvärdiga utsugare och förtryckare, vilka kan vara svåra att rangordna inbördes. En noggrannare jämförelse utfaller inte nödvändigtvis till islams nackdel, dess ofta påtagliga kvinnoförtryck till trots. Det kan uttryckas så, att de islamska kvinnorna betalar priset för att skenheliga europeiska kamouflerade kolonialmakter fortfarande bär sig åt som rövare och banditer i Afrika och därför gör islamskt styre till ett jämbördigt eller bättre alternativ.

Även i Europa har kampen stått mellan religiöst och sekulärt förtryck. Starkt och välorganiserat sekulärt förtryck segrade över religiöst förtryck i form av inkvisition, avlatsbrev och präster och biskopar i illusoriskt celibat.

Men i Afrika går det åtminstone i det korta tidsperspektivet inte att se några sådana sekulära krafter som skulle kunna hålla emot religiösa övertoner därför att de kamouflerade kolonialmakterna har fullt sjå med att undergräva de sekulära nationalstaterna för att möjliggöra för AB Släkt och Vänner att plundra den Afrikanska kontinenten.

Fortfarande präglas Mellanöstern och Afrika av rasistiska européers självupptagna och inkompetenta uppdelning av kontinenterna i London, Paris och Berlin - med linjalens hjälp. En nästan gränslös inkompetens som i hundratals år har orsakat och kommer att orsaka blodiga konflikter.

Om man ser sig om i världen, kan man inte undgå att se hur chefsmobbaren USA beter sig. Man skjuter godtyckligt ihjäl folk på måfå från sina drönare - hittills i Afghanistan, Pakistan och Jemen. Livligt påhejade av sin europeiska hejaklack.

Det tycks onekligen som om det militärindustriella komplexet utövar ett otillbörligt inflytande över USA:s utrikespolitik. Målsättningen tycks vara att skaffa sig så mycket fiender som möjligt.  Och USA har blivit sina motståndares bästa värvare.

Man behöver nog inte vara någon större krutuppfinnare för att räkna ut var befolkningens sympatier i Afrika och Asien kommer att hamna. Och därmed vet man även vem som kommer att vinna.

Saladin besegrade korsfararna i slaget vid Hattin, väster om Gennesarets sjö år 1187. Man ska väl inte tolka in för mycket i det, men slaget stod faktiskt den 4 juli.

Övertorneå söndagen den 20 januari 2013

Mikael Styrman