Fingret i vädret

.

(Uppdaterad  mån 1 juli 2013, kl 17:55.)

(Svar till "Martin's" kommentar till bloggen "Oskulden".)

Intressanta frågor Du tar upp. Det är klart att en enskild politiker typiskt sett är väldigt sårbar för angrepp från en stark motståndare, särskilt en som agerar i grupp, anonymt och svåridentifierat. Därför tar aldrig en politiker strid med ett stort företag som Vattenfall eller Telia även om det är uppenbart att det pågår oegentligheter. De är helt enkelt rädda för mäktiga motståndare. Är det dessutom så att personer nära förbundna med dem själva är med och plundrar bolagen blir det så mycket lättare att bestämma sig för att blunda för det man ser och hålla sig undan.

Alla, kanske framför allt politiker, släpar på sitt eget livsbagage som man vill hålla för sig själv. Därför är alla känsliga för angrepp, inte bara från mäktiga motståndare som USA:s statsförvaltning. Men med jänkarna är det ju dessutom så, att de både kan, och är beredda att, rigga angreppspunkter som det kan vara svårt eller omöjligt att försvara sig emot. Ingen av oss vet hur det egentligen gick till när det körde ihop sig för Julian Assange med hans svenska groupies. Men man kan vara ganska säker på, att om inte processen hade underblåsts med amerikanska dollar skulle inte Julian Assange sitta på Equadors ambassad idag. Det är kart att det har kostat "peanuts", som jänkarna själva skulle uttrycka det, att hjälpa processen på traven. Särskilt i jämförelse med vad det hade kostat många skurkar om Julian Assange istället hade gått lös.

Vad är det som bestämmer om en partiledare som återkommande tappar kontrollen och kissar på golvet i foajén på biopremiärer och liknande, eller en kulturminister, Cecilia Stegö Chilò, som inte betalat TV-licensen, blir avsatt? Det är sällan pressen självständigt som avgör det. Men det är pressen med stöd av anfallsorder från högre ort. Ibland är det lätt att veta om man har anfallsorder och om den verkligen kommer från högre ort. Men ibland är det svårare. Ibland kommer det trevare från maffians fotsoldater, som inte riktigt är högre ort och ibland kommer det anfallsorder från högre ort som man inte riktigt vet om det är högre ort eller inte. Därför är en journalists eller en redaktörs liv ett helvete i detta avseende. Hela tiden måste man vara rädd. Ständigt måste man ängsligt blöta fingret i munnen och sticka upp det - i vädret - för att försöka klara ut hur det blåser. Och hela tiden måste man vara beredd att kasta om kursen - 180 grader om så krävs.

Nej, det är inte pressen som avsätter politiker och tjänstemän. Och det är inte popularitetstävlingar bland väljarna. De har mycket lite med saken att göra. De väljer om vilken idiot som helst som står på listan. Åtminstone kommer rösträknarna fram till det.

Det är istället maktkamp och maktutövning som avsätter dem. Den kissande partiledaren med smak för premiärer och fina viner sitter kvar med "pressens stöd" av samma skäl som en kommunistledare med barnen i privatskolor gör det. Kommunistledare, vars smak för livets goda inte låter sig tyglas tills revolutionen är genomförd, är oproblematiska för "högre makt" eftersom de låter sig styras. De behöver inte avsättas. Tvärtom kan det vara direkt farligt att göra det. Då kan det komma en riktig kommunist till toppen. En som ännu inte är korrumperad eller låter sig styras.

Det är med kommunistledare som med fackföreningsledare. Det må vara medlemmarna som väljer sin ledare, men det är motståndarna genom pressen som bestämmer medlemmarnas bild av hur ledaren sköter jobbet och därmed i praktiken väljer om ledaren. För medlemmarna tror ju på det som står i tidningarna - tills de själva blir omskrivna och kan jämföra det skrivna med verkligheten. Men ytterst få av dem blir omskrivna, så maktutövningen fungerar. 

Då är det värre med en kulturminister Cecilia Stegö Chilò. Hela hennes väsen utstrålar att hon har en uppfattning om vad som bör ändras. Hon fungerar på samma sätt för välgödda drönare i förvaltningen - med eller utan långa fingrar, bortskämda med diffust eller obefintligt ledarskap - som en röd flagga fungerar för en erfaren spansk tjur. Hela hennes väsen är en anfallsorder för drönare. Hon är som en främmande bidrottning som kommer in i kupan. Men det är inte drönarna som avsätter henne. Det är istället hennes likar. Personer som tjänar på den rådande ordningen eller politiker som vill ha hennes plats och/eller sådana som köper sig fördelar och bundsförvanter genom att utfärda anfallsordern. Och sedan, när anfallsordern kommer, då gör pressen sitt.

Så, det är klart, att be en politiker ta tydlig ställning mot amerikanernas kränkningar av de mänskliga rättigheterna,  det är som att be någon med höjdskräck bestiga Mount Everest, eller att erbjuda någon klaustrofobisk jobb i en kolgruva.

Och om Du undrar, så tror jag, att jag, och Ekfors, har mer gemensamt med Cecilia Stegö Chilò än med de där andra juvelerna som jag refererat till ovan. Jag har blivit plundrad vid upprepade tillfällen av skurkar i politiken, vilka haft eller skaffat sig bundsförvanter i en synbarligen aldrig sinande ström. Jag har inte accepterat att tiga still och acceptera att tjuvar använder sig av ett rättsväsende och en förvaltning på dekis för att plundra mig. Jag vet mycket om vad de gjort och hur de opererar och de har ett dilemma. De måste välja mellan lojalitet gentemot de andra skurkarna och lojalitet mot de ideal som de säger sig försvara. Och uppenbarligen är det inte så många förunnat att kunna välja rätt, ställda inför det valet.

Åter till Din första fråga. Hur, är svårt att svara på. Jag tror att det är fråga om två saker: att vilja och att välja rätt tidpunkt. Välja rätt tidpunkt klarar politikerna själva. De är experter på sådant. Men vi måste bestämma för deras räkning att de VILL agera även om det kan vara obekvämt. För om de får bestämma det själva blir det aldrig. Vi kan göra det demokratiskt genom att rösta efter eget huvud istället för enligt etablerade partiers listor. Så länge vi inte revolterar mot listornas förmyndarskap flyter politikerna bara omkring i jakt på fördelar till sig själva och undviker tvister - åtminstone tvister med motparter som de inte är övertygade om att de kan krossa. Är de däremot säkra på seger lägger de inte två strån i kors för någon annan.

Om pressen kan avslutningsvis sägas, att det är pressens ägare, eller den som har tumme med ägaren, eller är i position att utöva påtryckningar mot ägaren i kraft av en stor annonsbudget, eller genom att kontrollera presstödet, eller på annat sätt, som bestämmer.

Det innebär inte att pressens ägare utövar censur på detaljnivå. Det innebär snarare att policyn normalt följer ägarens på olika sätt, i andra sammanhang uttryckta önskemål.

Ägarens belöning kan se olika ut. Det kan vara allt från ökad annonsering, ibland illa dold och uppenbar stödannonsering, medgivande till något bolagsförvärv, gynnsam hantering av presstöd eller i extremfallet löfte om att slippa en enkel biljett till Auschwitz, eller vår tid och kulturs motsvarighet. Det är för den skull inte säkert att ägaren upplever sig sitta i någon önskesits. Ägarens sits kan, åtminstone från gång till annan, påminna om alternativen för en Capo i Auschwitz: - Antingen leder Du in dem i gaskammaren, och bär ut dem, eller så gör någon annan det - och börjar med Dig! Samarbetet är av den arten att även en emotionellt avtrubbad individ, överdrivet intresserad av pengar, kan få problem med att se sig i spegeln och inte sällan finner sig ta till flaskan.

Övertorneå måndagen den 1 juli 2013

Mikael Styrman

.