tisdag 29 augusti 2023

Vem uppförde de underjordiska städerna i Kappadokien?

 .

Vilken är sanningen bakom de underjordiska städerna i Derinkuyu i Kappadokien i dagens Turkiet?

Hittills rådande teorier har gått ut på att de underjordiska städerna bara är några tusen år gamla. Givet helhetsbilden är det naturligtvis befängt. Lika befängt som teorierna att människor byggt dem till skydd mot andra människor. Om hotet mot invånarna vore andra människor skulle skyddet de underjordiska bostäderna erbjöd vara näst intill obefintligt, eftersom städernas invånare för sin överlevnad var beroende av att ventilation och rökkanaler inte kunde blockeras, eller forceras, vilket mänskliga angripare lätt hade kunnat göra.


Om hotet däremot kom från vilda djur - särskilt stora sådana - kommer bosättningarnas utformning i en helt annan dager. Djuren saknade så vitt bekant förmåga att göra likadana avvägningar och analyser som människan kan göra.


En annan viktig omständighet är att när man år 1963 av en händelse upptäckte en gång in till staden under Derinkuyu, dold av ett hus, var kännedom om dessa underjordiska bostäder obefintlig. Det har man försökt förklara med att de inte använts på en tid och därför fallit i glömska. Det resonemanget håller inte. Sådant glöms inte bort, menar jag. De skulle bevaras i det kollektiva minnet som exempelvis ”myten” om Atlantis har gjort, som vi ju numera vet att inte är en myt, men ligger mycket långt tillbaka i tiden. De underjordiska städerna skulle sannolikt också användas på ett eller annat sätt ännu i våra dagar. Det krävs mycket mer än några tusen år för att de ska försvinna från det kollektiva minnet och medvetandet. Exempelvis kan krävas att de utförts av andra folkstammar. Att vare sig byggarna eller deras avkomma finns kvar. Att de har utrotats, fördrivits eller dött, av vilket skäl det vara må och till sista man.


Ytterligare omständigheter som talar mot etablerade förklaringar är naturligtvis den totala avsaknaden av genetiskt eller annat material som går att åldersbestämma. Hela städer utan något som kan åldersbestämmas… Det är svårförklarat i de flesta förklaringsmodeller. Kanske i alla utom en - den som bygger på att det är MYCKET länge sedan de byggts och bebotts.


När man fann dem presenterades teorier om lämningarnas ursprung vilka har haft sin grund i då känd kunskap och i då politiskt möjliga förklaringar. Dessa teorier har sedan dess bitit sig fast och legat som en blöt filt över alla strävanden att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Officiellt gäller dessa förklaringar alltjämt, trots att de i ljus av dagens kunskap är helt orimliga.


En omständighet ytterligare förtjänar att påminnas om. Alla dessa underjordiska bostäder är inte nödvändigtvis samtida. De kan vara utförda, inte bara av en eller två utan av flera olika civilisationer, med mycket lång tid emellan.


Jag har svårt att landa i någon annan slutsats än att det rimligaste, i skenet av numera känd kunskap, är att exemplevis den underjordiska staden under Derinkuyu daterar sig storleksordningen hundratusen, eller flera hundratusen, år före vår tid. De kan naturligtvis vara utförda av Homo Sapiens, men mer sannolikt är att de är utförda av Neanderthalarna, eller möjligen av något för oss ännu okänt släkte.


Exempel på vår nutida vrångbild av tidigare civilisationer.

Vi vet numera att mycket av mänsklighetens tidiga historia och förhistoria idag är dold för oss - under haven - och kanske kommer att förbli så. Den har till stor del utspelat sig under tider av istid, med nästan hundra meter lägre havsyta än idag. Nästan hela området mellan Storbritannien, Nordeuropa och Skandinavien har varit fast mark och skog. Samma gäller för delar av Medelhavet samt områden på de amerikanska och asiatiska kontinenterna.


En illustration av hur Doggerland under istider har utsträckt sig i området som nu är hav, mellan Storbritannien, Nordeuropa och Skandinavien kan vara till hjälp för att konkretisera hur mycket av forntida civilisationer som gått förlorade efter att inlandsisarna smält.


Vad vi idag tror oss veta om Neanderthalarna, och eventuella andra helt eller delvis samtida folkslag, baserar sig på enstaka fynd, vid vad som när de levde till stor del betraktats som bergsområden eller ”outback”. Att dra långtgående slutsatser om dessa civilisationer utifrån enstaka sådana fynd av lämningar efter jägargrupper, kan jämföras med att dra långt gående slutsatser om civilisationen i London, Paris och Stockholm utifrån enstaka fynd av trappers som exempelvis österrikiska Ötzi, amerikanska Hugh Glass, danska Tollundmannen, svenska Bockstensmannen eller någon mindre indianstam i Amazonas. Det vill säga: sådana enstaka fynd säger nästan ingenting om hurdana civilisationer som har funnits och eventuellt kan ha varit samtida med fynden.


Fråga är om civilisationer som utvecklats under hundratusentals år, som då, liksom nu, varit mångfacetterade och inte bestått av en homogen civilisation utan istället av många olika och ändå parallellt existerande befolkningsgrupper eller stammar. ”Vetenskapen” presenterar dem som om de varit utvecklingsmässigt stillastående och till alla delar överensstämmande med den ögonblicksbild som presenteras av dessa enstaka lämningar, vilka sannolikt inte alls är särskilt representativa för dåtida civilisationer.


Förmodligen har högtstående civilisationer då som nu varit kustnära och deras lämningar är därför oåtkomliga för oss, efter att inlandsisarna smälte. De har sannolikt varit högst på sin utvecklingskurva vid tiden för sin utrotning - i vart fall om den skett plötsligt. Vi matas istället med långt gående slutsatser dragna utifrån fragment av den tidens bergstrappers, som om de tillförde annat än kuriosa-info. De talar nog egentligen bara om att det fanns bergstrappers som levde på sådant sätt. De säger nära nog ingenting om vilka civilisationer som har funnits och som numera är täcka av åtminstone 70 m vattendjup och mängder av sediment, ansamlat under tiotusentals eller hundratusentals år.


Bockstensmannen.

Hugh Glass i Leonardo DiCaprios tolkning.

Ötzi.

Tollundmannen.


Vad skulle exempelvis ”Tollundmannen” säga framtida arkeologer om de hade funnit honom, om hur månfärden 1969 lyckades? Eller vad skulle en massgrav utanför Katyn lära framtiden om hur X2000 lyckades hålla tidtabellen? Eller vad skulle eftervärlden få veta om våra medicinmäns förmåga att utföra hjärttransplantationer på annat sätt än med hjälp av läkande örter, sång och dans? Man måste vara försiktig med att dra långt gående och förringande slutsatser om tidigare civilisationer utifrån ett mycket begränsat och föga representativt material, särskilt med beaktande av att det kan ha förflutit hundratusentals år.


Om vår civilisation hade varit samtida med någon av istiderna skulle det idag, med de nästan obegripligt långa tidsrymder som det är fråga om, nästan inte finnas någonting kvar. Våra kuststäder skulle varit täckta av sediment och 70 m vatten. Eiffeltornet skulle ha rostat bort för åtskilliga tiotusentals år sedan, utan att lämna några spår. Alla trähus hade ruttnat eller brunnit upp. Alla plåthallar skulle vara bortrostade. Idag skulle man dra långt gående slutsatser om vilken nivå det var på vår civilisation utifrån enstaka mänskliga lämningar som man fann vid något forntida sameviste där någon råkat begravas i syrefattig miljö och därför var hyggligt välbevarad till eftervärlden.


Det är naturligtvis svårsmält för många som till och med byggt karriärer på vad som idag allt mer framstår som rena dumheter. Därav motståndet mot alternativa teorier. Men sanningen söker sig sakta fram. Det är med den som med forsande och eroderande vatten. Den får aldrig ont i ryggen.


Falun tisdagen den 29 augusti 2023

Mikael Styrman

.

Inga kommentarer: