Snart nådens år 2014

.
Efter de senaste årens avslöjanden kunde vi ha vissa förväntningar på 2013.

Jag tänker då i både stort och smått.

På Bradley Manning och Wikileaks avslöjanden de senaste åren om att USA:s administration och försvar har förvandlats till en förbrytarorganisation och att våra svenska och Englands amerikanska drängar gjort allt för att hindra ytterligare avslöjanden av brott mot amerikansk och internationell lag och mot den amerikanska konstitutionen.

På upplösningen i det inofficiella världsrekordet i rättsröta där Sverige drog längsta strået med ”alla rättsrötors moder” som man skulle ha sagt för tjugo år sedan. Men då ligger det ju decenniers hård träning bakom segern. Något som de sorgliga medkombattanterna i tredje världens bananrepubliker inte nödvändigtvis har lika mycket av. En intill gränsen för total oduglighet korrumperad massmedia har också bäddat för svensk seger i vår paradgren.

Och 2013 fick inte farhågorna att komma på skam. Edward Snowden visade med imponerande dokumentation och tydlighet hur USA i synnerhet och i viss mån även England och Sverige har utvecklats till Hitler-Tysklands och Stalin-Sovjets moderna arvtagare. Hur USA plötsligt hade förvandlat framtidsdystopierna och samhällssatirerna ”1984”, ”Wag The Dog” och ”Enemy Of The State” till återhållsamma dokumentärer. Och än har vi säkert inte sett ens merparten av vad det demoraliserade slöddret i statsapparaterna visat sig kapabla till.

På hemmaplan har annars rättsväsendet: Åklagar-, Domstols- och Polisväsendena, vridit sig som maskar på väg att träs på kroken när spik efter spik har drivits in i rättsrötans kista visande hur man dömt Thomas Quick  för ett otal mord utan någonting som helst på fötterna. Delar av svensk massmedia har klivit fram och agerat journalister under året i dessa och andra frågor. Andra å sin sida som deltagit i mörkläggningen och handräckningen till Quickfallens verkliga mördare har strukit omkring mer skamset längs väggarna.

Vi är alla Göran Lambertz stort tack skyldig för att han - ofrivilligt och i oförstånd - klivit fram i ljuset och visat att korruptionen i det svenska ”rättsväsendet” och statsförvaltningen fungerar precis så som vi alla, åtminstone vi med lite insikt i förhållandena, innerst inne vetat, och som vi, man och man emellan, också gett uttryck för. Fortfarande sitter våra högsta mutkolvar på sina piedestaler med höga tankar om sig själva och varandra. Men en stor skillnad råder mellan ingången och utgången av år 2013: numera är de själva de enda som har några höga tankar om sitt dömande och sitt brottsväsende. Inte ens de som aldrig haft med brottsväsendet att göra tror längre på det. Men vad är väl annat att vänta i ett land där ingen organisation finns, och ingen spaning bedrivs, för att eftersöka och beivra korruptionsbrott? Så länge vi inte har det får vi dras med Telia- och Vattenfallsskandaler, för att nu bara nämna två. Och med politiker som i huvudsak är dilletanter, inte sällan kriminella sådana, blir det ju inte bättre.

Vad har vi då att vänta av 2014? Det är svårt att spå heter det - särskilt om framtiden.

På det internationella planet kan vi kanske känna viss tillförsikt om att den amerikanska statsbrottsligheten nu har gått för långt och blivit självförstörande. Vi vet ännu inte hela vidden av vad stollar och psykopater har ställt till med och kanske kommer vi aldrig att få veta allt. Men redan med det vi hittills vet kan Snowdens avslöjanden komma att visa sig motsvara den ”Silver Bullet” som Joseph McCarthy en gång själv avlossade, när han i fanatism och storhetsvansinne gav sig på militären med sin kommunistjakt. Det satte stopp för hans skräckvälde men tyvärr blev brottslingarna den gången inte ställda inför rätta. Vi ska nog inte hysa några stora förhoppningar om att det går bättre den här gången. Statsbrottsligheten har långa anor, i USA liksom i Sverige.

På den svenska politiska arenan har vi rätt att förvänta oss att USA:s femtekolonnare i Sverige, Carl von Ribbentrop, tar sitt pick och pack och drar. Och han bör ta med sig ett antal likasinnade i statsförvaltningen som inte heller rätt kan rangordna svenska och amerikanska intressen. Gör han inte det bör han åtalas för högförräderi. Och det kan ju vem som helst räkna ut att det inte blir lätt att hitta en åklagare som vågar väcka åtal och ännu mindre göra det utan att göra en läggmatch. Och att hitta domare som har tillräcklig integritet för att inte ”frikänd” ska lysa på deras näthinnor med eldskrift redan rättegångens första dag blir ju ännu svårare. Vi skulle nog tvingas hämta både domare och åklagare utomlands. Särskilt svår blir en sådan rättegång mot bakgrund av att vi har en säkerhetspolis som är så oduglig och så intresserad av att spionera på svensk och nordisk industri åt amerikanska intressen samt lyssna på politiska dissidenter och telefonsex, att amerikanarna tagit för vana att låta säkerhetsvakter ”begå självmord” i statsministerbostaden. Av hänsyn till ”rättsväsendet” som har sitt eget självkokade världsrekord i rättsröta att sortera i under 2014, och kommande år, bör Carl von Ribbentrop avgå av humanitära skäl. Det sociala fallet för många med onödigt höga tankar om sig själva i brottsväsendet är redan besvärande högt. Jag skulle inte vilja lägga ytterligare börda på deras axlar med en Ribbentroprättegång. Det riskerar att bli så att åklagaren och domarna leds in och ut ur rättegångssalen med kappan över huvudet istället för den anklagade som är det vanliga.

Och under 2014 kommer vårt ”rättsväsende”, eller brottsväsende som i lika hög grad beskriver deras värv, att måsta välja väg. Antingen tar man sig i hampan och går igenom och ställer till rätta våra många rättsövergrepp. Både de kända och de som deras ryggradslösa och korrumperade medbrottslingar i pressen ännu tiger om. Eller så tar medborgarna snart hand om rättsskipningen själva. Jag kan försäkra att om brottslingarna i ”rättsväsendet” begriper vad det kan få för konsekvenser kommer man inte att välja det senare alternativet. Att vara korrumperad, inbilsk och ryggradslös behöver ju inte vara synonymt med att vara komplett idiot. Även om man kan förledas att tro det när man följer Lambertz-debatten.

Gott Slut 2013

och

Gott Nytt År 2014

till läsarna av bloggen!

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

NSA-avslöjandena står som spön i backen.

.

Så här rapporterade SVT Text-TV igår.
Många är de som sprungit psykopaternas ärenden.
Numera är det nog inte mycket som skulle förvåna mig.
Få se vad mer vi får veta?

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

Det romska tiggarproblemet

.
Professor Bo Rothstein har gett sig in i diskussionen om de romska tiggarna. Det är bra. Rothstein har ofta något att tillföra och är därutöver välgörande orädd och drar sig inte för att attackera även svåra och känsliga frågor, vilket inte gäller för de flesta av hans kollegor i den akademiska världen.

Den här frågan håller på att bli riktigt jobbig för den svenska präktigheten. Hittills har svenskar överlägset kunnat gotta sig åt att problemet beror på att man behandlar romerna fel på olika sätt på Balkan. Svenska politiker och kulturpersoner är ju lite av specialister på att nästan pösa över av präktighet när man gör sina uttalanden, som man inte behöver ta ansvar för sedan. Det får någon annan göra.

Kanske är det så lätt att lösa som det sägs. Jag tror dock inte att någon frivilligt har ett sådant problem hängande som en kvarnsten om halsen om det är lätt att lösa. Har man sett den brittiska dokumentären ”Paradise Hotel” är det inte lätt att vara säker. Men nu när tiggarna finns överallt i huvudstaden och sprider sig över landet, samtidigt som kåkstäderna blommar upp på allt fler ställen, har man ju möjlighet att visa att man kan bättre i Sverige. Hur är det svenska kulturpersonligheter brukar säga när de ska sälja skivor med hjälp av något populistiskt uttalande i någon aktuell och svår fråga som de sedan inte behöver ta ansvar för
- Jag är Jason?

Jag har inte hunnit sätta mig in i detalj i vad Rothstein har sagt, men jag har förstått att det går ut på att kriminalisera de som skänker pengar till tiggare, som man gjort med sexköpare. Ja med undantag för sexköpande pampar då. Och det kan väl finnas argument för att det kan vara en bra idé att kriminalisera givarna.

Men jag undrar över en sak. Det finns åtminstone ett betydande moraliskt dilemma begravt i ett sådant förbud. Ska förbudet i så fall bara gälla för dem som skänker till fattiga romska tiggare som försöker överleva i en svår situation eller ska det även gälla för dem som skänker till politisk adel i andra och tredje generation som under sken av att pengarna ska gå till något behjärtansvärt ändamål tigger till eget lyxliv och organisationens stenhus?

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

Den svenska journalistikens fader

.
(Svar till anonym kommentar till blogginlägget "Lojal mot rättvisan eller potemkinkulissen?)

Journalistjobben försvinner eftersom det inte behövs några journalister på redaktioner som inte utför vare sig journalistiskt eller redaktionellt arbete. Sedan lång tid tillbaka har tidningsbranschen utvecklats mot något som påminner om TV, vid tiden för TV:s begynnelse, med en kanal. Ett organ, en nyhet eller en linje, lika i alla tidningar. Massiv åsiktsbildning av den uppfattning som den som kontrollerar centrala media vill ha ut. Centralstyrt. Producerat av ett uppstyrt TT som gör att alla får samma nyhet, samma åsikt. Alla tidningar förvandlade till tjänande satelliter, som bara återutsänder. Varför skulle någon läsare vilja betala för det? Eller ännu tydligare: varför skulle många som tidigare köpte flera tidningar göra det idag när alla tidningar har praktiskt taget samma innehåll, när innehållet uppenbart är styrt och när tidningarna dessutom kröker rygg när de närmar sig att utföra sitt arbete?

Det är klart att det är ett hot mot demokratin. Men det är inget nytt hot. Det är ett i stort sett realiserat hot som är i slutfasen av sitt förverkligande. Alla(?) tidningar sprider numera lögner och propaganda - ofta uppenbara lögner som sprids mot bättre vetande - åt den som kontrollerar centrala nyhetsmedia som TT och SVT:s nyhetsredaktioner.

Många journalister inser förstås att de inte kommer att kunna ha kvar sina jobb när det journalistiska materialet är helt centralstyrt, enligt känd stalinistisk modell, producerat av TT vars medarbetare inte på villkors vis vill ta till sig att man vinklar, utelämnar, klipper och klistrar, för att leverera den verklighet som den politiska makten önskar. Säg åt en TT-medarbetare att de jobbar så och vederbörande kommer helt oförstående att gapa som en fågelholk. Så starka är skyddsmekanismerna mot att ta till sig vad man egentligen gör.

I Luleå, Norrbotten får korrumperade Norrköpings Tidningar statsbidrag med tiotals miljoner per år, för att producera två identiska tidningar, Norrländska Socialdemokraten (NSD) och Norrbottens-Kuriren (NK), som konkurrerar med varandra, i samma hus, med samma utrustning, med nära nog identiskt innehåll. Det är naturligtvis mutpengar som skattebetalarna tvingas slanta upp. Motprestationen är att man sätter demokratin ur spel. Inte skriver alls, eller skriver ned, andra partier än de etablerade partierna vilka kontrollerar den offentliga plånboken. Någon annan plånbok finns inte i Norrbotten.

I Haparanda är det likadant. Hela Haparandabladets resultat, och lite till, kommer från politiska mutpengar. Innehållet och debatten blir därefter.

TV i Norrbotten kan göra mycket bra grejor. Men får inte. Styrningen av medarbetarna är stenhård. Det är mer marionetteater än nyhetsredaktioner.

Den svenska journalistikens fader?

En del som genomskådar systemets ruttenhet inser att de lika gärna kan göra affärer åt sig själva som åt tidningens ägare. Det har jag själv fått bekanta mig med på nära håll. Då levererar man ett ihopljuget förtalsangrepp mot någon dissident i utbyte mot att få byta journalistjobbet mot ett jobb som informatör på en glesbygdskommun, som inte har något annat att rapportera om än vilka invånare som har flyttat eller dött sedan förra året och vilka av den handfull bidragsfinansierade låtsasföretagen som finns i bygden som har slut på pengar och behöver få mer skattemedel att leka bort. Som lök på laxen faller det ut lite starta-eget-pengar i den närmaste familjära omgivningen. Men det skulle inte ha gått om det uppblåsta förtalsreportaget hade varit i strid med tidningens linje.

För den som blir utsatt för "köpt" journalistik kan det förmodligen kvitta om det är tidningsägaren, redaktören eller journalisten som är till salu. Och oavsett om det är den ena eller den andra kommer de att tala lika vackert om "granskande journalistik" och "hot mot demokratin" om de inte får fortsätta sitt korrumperade värv. Den skillnaden finns väl att om angreppet, för det handlar om angrepp, är centralt initierat så blir det så mycket intensivare direkt från start. Alla tidningar tycker samtidigt, att man ska skriva precis samma sak, i en fråga som man inget vet om, och inte bryr sig om att ta reda på något om heller. Varför skulle det vara ett hot mot demokratin om sådan journalistik försvinner?

I journalistkåren och utåt låtsas man att den egna renhållningen i kåren förhindrar sådant. Kanske lurar man även varandra, och sig själva, genom att rabbla dessa innehållslösa och självbedragande floskler om journalistiken som mötande sina höga ideal.
Det är naturligtvis förenat med stora svårigheter att föra bevisning om korrumperad journalistik. Svårt men inte omöjligt. Det finns det ju exempel på i modern tid i fall då någon journalist sålt sig till "fel" huvudman. En höggradigt korrumperad journalistkår kan knappast "hela" sig själv. Lika lite som en domar-, åklagar- eller politikerkår kan göra det sedan korruptionen väl blivit systemet. Och ingen av dessa kategorier, som har i sin makt att göra något åt korruptionen, kommer att stå i kö för att göra det. Valet står mellan att dra nytta av systemet som "alla" korrumperade kollegor gör eller att konfrontera systemet. De flesta inser nog vad det nästan alltid leder till.

I åratal, ja decennier, lurade ledande kriminella socialdemokratiska politiker allmänheten, och även den mindre klyftiga delen av journalistkåren, att det fungerade så att man kunde äga tidningar men att journalisterna bestämde vad som stod i dem. Och redaktörerna svarade för hantverket som sydde ihop tulipanarosen. Hela förljugenhetens moder fanns hos redaktörerna. Jag vet i övrigt ganska skarpa människor som svalde detta med hull och hår. Offentligt höll sosseledarna sina brandtal i vilka de eldade massorna mot makt- och mediakoncentration. Mellan skål och vägg gynnade man aktivt framför allt Bonniers och motarbetade deras konkurrenter. Priset var naturligtvis en gentemot den socialdemokratiska maffiarörelsen lyhörd journalistik som åtog sig att ta heder och ära av envar som på något sätt utmanade maffian.

Det fanns en parallell utveckling inom många andra områden. Med tiden utvecklades en arbetsgivarmaffia som kompletterade socialdemokratins maffiaorganisation. Tillsammans utvecklade de ett system i vilket de levde i symbios. Den ena skapande problem för arbetsgivare, över huvudet på arbetarna, den andra till synes värjande arbetsgivarna från de värsta radikala tokigheterna, likaledes över huvudet på arbetsgivarna. Men hela tiden väl samspelta - en kropp, med två ben. Den ena halvan mjölkande arbetarna, den andra mjölkande arbetsgivarna. Tricket var att få både arbetare och arbetsgivare att känna sig tacksamma för att parasitorganisationerna  krånglade till deras liv och tog bra betalt för det.

Med tiden har socialdemokraternas betydelse som förmånstagare av den korrumperade journalistiken minskat på grund av den moraliska och ekonomiska kollapsen i rörelsen. Centrala borgerliga makthavare har i viss mån trätt i deras ställe liksom "tjänstemannapartiet", de som verkligen styr, vid sidan om demokratin och politiken. Ett antal av systemet gynnade släkter i Stockholm som gifter in sig i varandra enligt bästa renässansmanér. Propagandaorganen tjänar delvis nya herrar men metoderna är i stort sett desamma.

Om Bagdad-Bob är den svenska journalistikens fader, vilket inte förefaller helt osannolikt, så är nog våra redaktörer och journalister den svenska journalistikens dödgrävare. Som de beter sig finns snart inga journalister. Men det kommer att ges ut väldigt många böcker som bara innehåller pressreleaser…

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

Mer luft i den svenska förmögenheten

.
Dags igen för bankmaffian att lura fler svenskar i fördärvet med en enig propagandaapparats hjälp.

Allt fler ska fås att låna mot allt mer övervärderade tillgångar.

Men när luften går ur sufflén är det så vist ordnat att luften bara går ur tillgångarna. Skulderna blir kvar.

Bra för våra banksters, bra för journalister och redaktörer - dåligt för de flesta andra. 

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

When in Rome - do as the romans

.
Se gärna historikern Mary Beard's program ”Möt romarna” på SVT-Play. Rom var dåtidens särklassigt största stad. En smältdegel av människor av olika nationaliteter och från olika kulturer. Se programmet och hör henne berätta om hur romarna förhöll sig till det mångkulturella.

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.

Lojal mot rättvisan eller potemkinkulissen?

.
I DN-Kulturdebatt, den 17/12, under rubriken ”Omdömeslös Lambertz skadar rättssamhällets ryggrad”, skriver professorn i medierätt, tidigare justitieombudsmannen och pressombudsmannen Hans-Gunnar Axberger.

Det är vanligt när man läser inlägg skrivna av höga jurister att de präglas av ett mycket nyansrikt, klart och koncist samt ofta även vackert språk. Axbergers debattinlägg är inget undantag. Tvärtom är det en njutning för intellektet att läsa. Det är lätt att hålla med om nästan allt och en halvspråkig tornedaling kan inte bli annat än avundsjuk på någon som kan hantera det svenska språket så. Såväl det tekniska utförandet som det konstnärliga drar in absoluta toppoäng.

Men när vi kommer till det moraliska börjar problemen. Där blir betyget inte mer än högst mediokert. Visst har Axberger rätt i att Lambertz undergräver förtroendet för rättsväsendet genom att ifrågasätta de friande domarna mot Quick för att dölja sina egna åsidosättanden av vad som ankommit på honom att rätteligen göra som JK. Men Axberger ser inte skogen för bara träden. Lambertz gör nämligen inte bara skada genom sitt bitvis absurda beteende. Han gör nytta också.

Den nytta Lambertz gör är att, må vara ofrivilligt men ändock, peka på de brister i allmän moral och hederlighet som präglar många av våra domstolars arbete lika väl som andra rättsvårdande institutioner såsom Justitiekanslerämbetet, Justitieombudsmannen och Allmänhetens Pressombudsman.

Rättsväsendet är, som Axberger själv i förhållande till Lambertz är inne på, inte till för sig självt utan till för allmänheten - gemene man som Axberger uttrycker det med avstamp i domarreglerna. Rättsväsendets viktigaste uppgift är att skipa rättvisa. Inte att skapa en falsk illusion av rättvisa som upprätthålls av att höga jurister och massmedia som ska granska rättsväsendets göranden undanhåller sig från att kommentera, debattera eller granska rättsväsendets göranden ur den aspekten.

Jag tror inte att det är möjligt att samtidigt ha ett sådant juridiskt kunnande som Axberger gläntar till i sin debattartikel, som följer av hans nuvarande och tidigare befattningar och ett sådant intellekt som kommer till uttryck i hans debattartikel, och samtidigt inte inse att han har valt bort frågan om rättsväsendets prestationer och allmänna hederlighet till förmån för att föra en skendebatt om formaliafrågor. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg gjorde likadant, även det i DN, i februari 2013. Båda värnar förtroendet för rättsväsendet utan att bekymra sig, eller rentav genom att aktivt skyla över frågan, om domar är lagligen och moraliskt tillkomna. Det sker till förmån för en lojalitet gentemot rättsväsendet som det inte nödvändigtvis gjort sig förtjänt av och vars yttersta konsekvens är, att den allmänna debatten, liksom i rättsväsendet verksamma och av detsamma berörda personer, ska vara lojala med rättsväsendets domar även om det är uppenbart att de i hög utsträckning är tillkomna i strid med rättsväsendets allra mest grundläggande uppgift: att skipa rättvisa och därigenom främja en allmän hederlighet.

Visst ska vi vara solidariska med rättsväsendet. Men inte förrän rättsväsendet gör sig förtjänt av det. Om vi är lojala med ett dekadent rättsväsende skyddar vi de moraliska tillkortakommanden och den allmänna ohederlighet som har tagit sig in rättsväsendet och skapar mängder av rättsskandaler. Vi har ett otal ouppklarade sådana i landet, både i nutid och i förfluten tid. Det är det debatten ska handla om. Inte om att vara lojal med en banditorganisation som leker rättsväsende.

Ett rättsväsende som beter sig hederligt vinner respekt hos medborgarna och tål att dess göranden diskuteras. Ett rättsväsende som agerar ohederligt, vare sig det sker på ekonomiska eller politisk-ekonomiska bevekelsegrunder eller av andra skäl, kan inte vinna vare sig respekt eller lojalitet genom att höga jurister och korrumperad press försöker frammana oförtjänt lojalitet på falska grunder eller av formella skäl.

Torsdagen den 26 december 2013
Mikael Styrman
.

"Rättsväsende" i upplösningstillstånd

.
(Uppdaterad tors 26 dec, kl 08:25)

Det är länge sedan vårt rättsväsende åtnjöt något utbrett förtroende bland andra än de som kan tänkas dra personlig fördel av att säga sig ha förtroende för rättsväsendet. Med respekten är det likadant. Den finns knappt, men för att inte i onödan utsätta sig för repressalier från maktberusade psykopater tiger de flesta om sina insikter och åsikter.

I kölvattnet på Thomas Quick-målens närmast totala avklädning av de sorgliga spillror som återstår av vårt rättsväsende utspelar sig nu den ena lustigheten efter den andra. Må vara mot en svart underton.

En sådan källa till återkommande lustigheter är Dagens Nyheter i vilken, som vanligt, den svenska samhällseliten försöker, och får ensidigt utrymme för att, täcka över sprickorna i den allt mer krackelerade muren, samtidigt som kritiska åsikter som vanligt refuseras.

Göran Lambertz återkommer med sina efterhandskonstruktioner som är ägnade att dra ett löjets skimmer över såväl honom som JK-ämbetet och Högsta Domstolen. Den 17/12 i nämnda pamflett, med rubriken ”När jag läste Råstams bok började jag själv bli osäker, har han fantiserat ihop att han som JK, när han skulle granska Quick-domarna, från början utgick att domarna var felaktiga, för att sedan bli överbevisad om motsatsen. Det blir nog inte lätt att hitta en enda svensk, som är någotsånär insatt i vad som utspelat sig, som är benägen att tro på det. Men att han ids framföra det är ju båda charmigt och underhållande. Det saknar onekligen inte sina humoristiska poänger att ett justitieråd har en så defekt självbild, är så långt borta ifrån verkligheten och dessutom så till synes aningslöst är beredd att torgföra detta.

Jag kommer osökt att tänka på vitsen om mannen som skulle giljotineras, förmodligen efter att ha blivit rannsakad av ett rättsväsende av samma kaliber som vårt. Det bar sig inte bättre än att giljotinens klinga fastnade på vägen ned. Stor förvirring utbröt ända tills mannen som skulle avrättas utbrast: Jag ser felet!

Hans Gunnar Axberger har också skrivit om Lambertz eskapader i samhällselitens pamflett. Jag ska återkomma till det i ett separat inlägg. Låt mig bara nämna, att Göran Lambertz i ett svar till Axberger, i samma pamflett den 20/12, närmast gör en Freudiansk felsägning när han i sin strävan att ljuga svart till vitt väver in sig i en för honom själv allt svåröverskådligare härva av lögner. Mellan raderna finns ganska tydligt begravt hur lojaliteten med ”kollegorna” som han skulle granska som JK fick hela granskningen att gå över styr. Lambertz påstår sig vara förmögen att känna lojalitet. Jag tillåter mig att tvivla. Det Lambertz visar prov på är fullblodskarriäristens och gaskammarinkastarens totala hänsynslöshet och gränslösa egennytta. Hur ska man annars kunna förklara, om han som han låtsas, är kapabel att känna lojalitet, känner lojalitet med ”van der Kwastligan” och inte med de människor som fått nära och kära mördade och vilka är hans egentliga uppdragsgivare, dvs är de gentemot vilka en JK ska känna lojalitet?

Att Per Lindeberg, även det i DN men den 18/12, påminner om att Lambertz agerat på snarlikt sätt efter Da Costa-domarna förvånar väl knappast någon. Men det talar i samma riktning som Quick-målen. Hur många grova brottslingar i offentlig tjänst har egentligen Göran Lambertz skyddat? Det kan, menar jag, om rättsväsendet någonsin ska få ett anseende värt namnet, vara nödvändigt att granska stora delar av Lambertz yrkesgärning. Grova brottslingar tillåts gömma sig och skyddas från straff av löjligt korta preskriptionstider och av medbrottslingar som begår brott för att skydda dem. Dessa brott, i vilka en kriminell lagstiftning varit ett redskap, måste kunna rivas upp även om preskription inträtt. Avsikten med preskriptionstiden är inte att den ska vara ett redskap i brottslig verksamhet. Preskription är ingen rättighet för grova brottslingar. Preskriptionstiden ska främja rättssäkerheten - inte den brottsliga verksamheten. För grova brott som begås i offentlig tjänst är det tveksamt om det alls bör finnas någon preskriptionstid.

Att Göran Lambertz fortsätter att idissla sina floskler för att dölja att han med vett och vilja som JK skyddade skurkarna i ”van der Kwastligan” är knappast ägnat att förvåna. Det är väl åtminstone delvis chocken över att ha blivit beslagen med att ha varit en skurk som JK, som gör att han inte kan tänka nyktert. Trots allt gjorde han ju bara som han hade blivit lärd att göra, som han hade uppfattat sin uppgift som JK och som nära nog alla andra JK, före och efter honom, uppfattat sin roll. JK:s uppgift, bakom de eleganta potemkinkulisserna, är att skydda de andra skurkarna som begår brott i statlig tjänst. Men ingen hade ju anledning att räkna med att en Hannes Råstam skulle dyka upp i den svenska journalistkåren och därtill bli publicerad. Man kan förstå att Lambertz, och en del kumpaner är chockade. Det var ju ungefär lika sannolikt som att Jorden och Månen skulle krocka.

För den aningslöse verklighetsförnekaren kan det förefalla som om Lambertz i sitt svar den 20/12 utan djupare avsikter ordar om lojalitet. Men vad han egentligen gör, är att påminna om att han, på sätt som varit brukligt i det svenska rättsväsendet sedan urminnes tider, skyddat grova brottslingar enligt den hederskodex som finns i alla förbrytarorganisationer. Och han påminner om att att han nu har ”rätt” till beskydd av andra brottslingar i samma organisation. Hans skrivning är ett mer eller mindre tydligt uttryckt hot och försätter honom möjligen i ungefär samma situation som krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon befann sig i, strax innan han blev mördad, genom att ”begå självmord” i tunnelbanan.

Lambertz situation gör honom till paria nu. Få i rättsväsendet verksamma vill kliva fram och tala om att ”vi är också skurkar” genom att ingripa till hans försvar. Få vill stöta sig med honom genom att öppet visa att han är paria. Han har ju trots allt varit med ett tag och kan dra en del slödder med sig i djupet, om man retar upp honom. Möjligen är det den troligaste förklaringen till viljan att berömma hans yrkesskicklighet. Att oron är utbredd är inte att ta miste på. Det finns ju många i vårt samhälle, vilka representanter för samhällseliten har våldtagit på ett eller annat sätt och som väntar på att sanningen ska söka sig fram.

Onsdagen den 25 december 2013
Mikael Styrman
.

DN-tomten kommer

.
Idag är det julafton. I morgon är det 4:e advent, efter latinets ord för ankomst - adventus. Det som åsyftas är Herrens ankomst. Men eftersom inte Herren har kommit på många herrans år, trots idogt väntande, och trots rekord efter rekord för julhandeln, har vi fått hålla till godo med att tomten kommer. I gengäld kommer tomten redan aftonen innan och ofta med det som handeln och pressen, när den är på sitt mest granskande humör, har bestämt att kommer att bli ”årets julklapp”.

Även år 2013 kommer tomten. Nu med hjälp av alla snälla tomtenissar på Dagens Nyheter. Årets tomte-tema, som har präglat debatten under advent och långt mycket längre än så, är rättsröta. Och vi har väntat på rättssäkerhet. Medan vi alla väntar på att rättssäkerheten ska komma och befria oss från rättsröta och förtryck, har alla snälla och korrekta tomtenissar bestämt att vi istället ska få förtroende. Förtroende för det rättsväsende som har levererat rättsröta.

Förtroende för ett rättsväsende som levererar rättsröta är något som man har - ända tills man får att göra med rättsväsendet. Då förlorar man det. Men nu ska vi alla snälla barn som tror på Tomten, Dagens Nyheter och andra sagor få tillbaka vårt förtroende för rättsväsendet - i brist på rättssäkerhet. Nästan lika bra alltså. Åtminstone för sagotanterna, sagofarbröderna och tomtenissarna. Dessutom kan alla snälla tanter och farbröder och tomtenissar i rättsväsendet jobba på som vanligt - med förtroende.

För att vi alla snälla barn som tror på sagor ska återfå vårt förtroende för rättsväsendet - i avsaknad av rättssäkerhet - ser tomtenissarna på Dagens Nyheter till att debatten om förtroendet bara förs av snälla tanter och farbröder som arbetar i rättsväsendet och som själva drar nytta av om vi andra har, eller låtsas ha, förtroende för rättsväsendet. Därför får bara sagotanter och sagofarbröder diskutera ”förtroendet” i kloka och ansvarsfulla ordalag och väldigt nogsamt undvikande att nämna att rättstrygghet och rättssäkerhet inte är samma sak som förtroende för ett dekadent och skamlöst rättsväsende.

God Jul  till alla läsare och även till små och stora barn som går och längtar efter sagor.

Tomtarna hela året - svensk medias debattredaktörer

Mikael Styrman
.

Yrsa Stenius - chefredaktör utan moralisk kompass

.
(Uppdaterad fre 20/12 2013, kl 11:45)

Hannes Råstam var progmusiker upp till ganska mogen ålder, innan han bytte häst och blev grävande journalist. Han hann vara journalist ca 18 år innan dog. Trots denna förhållandevis korta tid i jobbet hann han göra mer för att bekämpa den svenska rättsrötan än alla andra svenska journalister och chefredaktörer och packet som låtsas vara korruptionsbekämpare på våra polis- och åklagarmyndigheter - tillsammans. I kölvattnet på hans avklädning av vårt korrumperade rättsväsende, som han inte hann göra färdigt, därför att döden trängde sig emellan, har nu förre chefredaktören på Aftonbladet äntrat scenen, den 29 november i Dagens Nyheter.


Oduglingarnas tolk

Under rubriken ”Sture Bergwalls eget ansvar” gör Yrsa Stenius (nedan Y.S.) sig till tolk för de många odugliga och korrumperade journalister och redaktörer i Sverige som mer är att betrakta som en självupptagen klubb för inbördes beundran än granskande tredje statsmakt.

Aftonbladets tidigare chefredaktör Yrsa Stenius

I sin debattartikel lyckas hon med den intellektuella kullerbyttan att jämställa den sedan ca 20 år tillbaka till sluten psykiatrisk vård dömde Thomas Quick, en ”dåre”, med de för vård av psykiskt sjuka specialistutbildade läkare och psykologer som var friska och fria att komma och gå som de ville på Säter. Ingen kan enligt Y.S. ha större ansvar än den andra för att expresståget ”Thomas Quick”, med van der Kwast-ligan på förarplatsen, kom att under flera decennier blint rusa fram genom det nattsvarta svenska juridiska mörkret.


Naivt och ansvarslöst system

Med den reservation som följer, av att Quick var betraktad som sjuk, kan han naturligtvis skuldbeläggas för att han efter ca 20 års sluten vård försökte ljuga till sig fördelar, enligt det system som gav fördelar på Säter. I så måtto är det dock fråga om en systemkollaps. Därför att man inte insett att systemet var sådant att det skulle komma att leda till just den sortens missbruk av systemets naivitet. Man kan ju inte skuldbelägga patienten för att ett system som är till för att hantera sjuka människor kollapsar bara för att en patient, enligt en lekman, ”ljuger övertygande”. Bekännelserna, som visade sig vara lögner måste ju gå att verifiera. I en rättsstat dömer man inte folk för mord bara för att de hittar på att erkänna ett mord. Hur skulle man då göra när flera erkänner oberoende av varandra? Döma allihop och strunta i att söka efter den riktiga mördaren?


Låga krav på trovärdighet

När en person, under tvångsvård, erkänner 39 mord och inte kan leverera mer kontrollerbara uppgifter om morden än vad man kan inhämta i sjukhusets bibliotek och datorer, tycker Yrsa Stenius att det är ok att tro honom - för att han ljuger övertygande!

Det var mycket annat som var skumt i Quickprocesserna och som visade att domstolarna som dömde honom gjorde det i ond tro. De gjorde dock bara som de var vana att göra. De lyssnade på vad den politiska makten ville ha för domslut och levererade det. Om Quick var skyldig eller oskyldig var en helt ointressant fråga för domstolarna. Politiska domstolar arbetar så. Jag har själv varit med om det många gånger och vet därför vad jag talar om.


39 erkännanden men bara åtta åtal

Två sådana för domstolarna mycket graverande omständigheter kan jag nämna. Quick erkände 39 mord men åtalades bara för åtta. Var finns logiken? Var han trovärdig i åtta erkännanden, men inte i resterande 31, eller vilken domstolslogik har gällt?

I några fall pekade Quick ut medhjälpare till morden, vilka åklagaren och domstolarna vare sig brydde sig om att åtala eller ens kalla att vittna i domstolarna. Varför var han trovärdig i erkännandena av de åtta morden, men inte i fråga om utpekandet av medgärningsmännen? De domare som nu i efterhand tvår sina händer och påstår sig ha varit i god tro ljuger skamlöst för att försöka rädda sin heder. Sådan bottenlös inkompetens som skulle kunna förklara en dom i god tro under ifrågavarande omständigheter finner åtminstone jag utesluten. Den skulle med största sannolikhet redan ha förhindrat fullföljandet av juridikstudierna.


Ett samhälle utan ansvarsutkrävande förfaller

Det är för all del inte ovanligt att svenska journalister och redaktörer har defekt, eller helt saknar, moralisk kompass, samtidigt som de klivit in i rollen som innebär att de, och endast de, har moralisk resning. Men detta synsätt, som Y.S. redovisar inger stark betänklighet. Det lyfter nämligen bort ansvaret från där ansvar ska utkrävas och lägger ansvaret där inga befogenheter eller möjligheter att påverka systemet finns. Det leder oss till ett samhälle där just sådana fall som "Thomas Quick" kan inträffa.

Det leder därmed också till ett samhälle där

åtta mördare går fria därför att hela hjärntrusten leker och lallar med en mentalpatient istället för att jaga mördarna,

kriminella poliser och åklagare får utreda brott därför att ansvar aldrig utkrävs om de är brottsliga i tjänsten,

nationens försvar bryter samman för att det fungerar som industristöd åt banksters och som inköpare och förvarare av oanvändbar utrustning köpt till överpriser,

tågen slutar att gå därför att det fungerar så bra i vackert väder att man anser sig ha rätt att tro att det ska fungera lika bra även när det snöar eller blåser eller när räls eller kontaktledningar nötts ut,

elen slutar att fungera, trots rekordhöga priser, därför att det fungerar bra med oröjda ledningsgator i vindstilla väderlek och man därför i avsaknad av yrkeskunnande i ledningsfunktionerna tror att det ska fungera även när det regnar, snöar och/eller blåser,

kriminaliteten frodas i ledande politiska kretsar därför att vi inte har någon organisation för att efterforska, utreda och lagföra brott begångna av politiker på olika nivåer, vilka nivåer exempelvis Per-Ola Eriksson, Sven-Erik Bucht, Göran Berg, Maud Olofsson och Anna-Karin Hatt kan få representera, eller den nu brottsmisstänkta centerriksdagsledamoten Abir Al-Sahlani. Al-Sahlani misstänks ha plockat åt sig mellan tre och sex miljoner av statliga biståndsmedel, för egen och för sin fars räkning.

Partiet har enligt Sveriges Radio sagt nej till att lämna ut årsredovisningarna. Biståndsorganet SIDA har också sagt nej. Ärendet har överlämnats till Utrikesdepartementet som har tagit tre månader på sig för en sekretessprövning innan handlingarna nu lämnats ut. Partiledaren Annie Lööf vägrar att kommentera frågan.

Det kan finnas skäl att påminna om att centern, som riskerar att åka ur riksdagen, är ett ekonomiskt välbeställt parti. Politiska partier i Sverige saknar skydd mot ekonomisk brottslighet emanerande inifrån organisationen. I ett ekonomiskt välbeställt parti kan det finnas starka drivkrafter för mindre nogräknade personer att slå sig fram till makten. Så starka, att de kan vara beredda att ställa grundläggande demokratiska värderingar åt sidan för att nå sitt mål.

Det förstärker onekligen bilden av centerledningen som en, måhända kriminell, sekt som tar sig rätten att sätta sig över de demokratiska regler och principer enligt vilka vi ska utse våra politiska företrädare i landet. Analogt med nyss nämnda tonar bilden fram av en ledning vilken tar sig själva rätten att inte bara plundra privata skogsägare genom godtycklig konfiskatorisk lagstiftning, nödtorftigt kamouflerad till naturskydd, utan även

stjäla privatägda elverk under påstådd men inte specificerad misskötsel utan att sedan på något sätt förändra företagets skötsel,

roffa åt sig centerväljarnas rikedomar,

stjäla skattebetalarnas tillgångar storskaligt.

Nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om denna gång. Men jag fann det nödvändigt att belysa konsekvenserna som kan bli följden i ett samhälle där journalistiken slutar fungera.


Alla inblandade ville tro

Y.S. skriver att Quick blev trodd därför att han spelade sin roll så rasande skickligt och med sådan inlevelse. Men är det verkligen sant? Åtminstone de avsnitt jag såg i TV från rekonstruktioner visade på en teater där skådespelaren allt som oftast inte kunde någonting om pjäsen och då övergick till att stöna. På sin höjd god amatörteater. Med inlevelse kan jag också gå med på. Nej, Thomas Quick blev trodd därför att det gagnade alla dessa inblandade lallares karriärer och ekonomier att tro på honom.

Det som för övrigt är unikt med detta rättshaveri är framför allt att det har blivit avslöjat. Det saknas inte allvarliga, och på olika sätt värre, rättshaverier som ännu är oupptäckta, eller snarare ännu är mörklagda, i Sverige, med massmedias benägna och aktiva medverkan. Det unika med det här fallet är att det råkade komma i händerna på en så dugande och oförstörd journalist som Hannes Råstam.


20 års erfarenhet

Det må vara att i de politiskt och socialt korrekta kretsar som Y.S. rör sig i blir man kanske inte expert på att agera ångestfylld mentalpatient. Men Thomas Quick hade ju varit intagen i tjugo år. Skulle man inte på tjugo år lära sig hur ångestfyllda patienter beter sig? Och skulle inte läkare som till profession har att umgås med sådana, och att bedöma dem, lära sig jobbet? Vad är det för dumheter, Y. S.?


Vänskapskorruptionen fördunklar journalistens omdöme

Det framskymtar av Y.S. skrivning att hon, liksom många andra tror lite för mycket på Claes Borgström för att det ska vara riktigt bra för deras analytiska förmåga. Det är ju alldeles uppenbart på filmerna från rekonstruktionerna att Quick är hög som ett hus. Om Claes Borgström har sagt åt Y.S. att han ”aldrig skulle ha tillåtit att Quick vallades drogad på en brottsplats" återstår två möjliga alternativ: antingen ljuger Claes Borgström som en häst travar eller så är han en total odugling - åtminstone när det kommer till att bedöma om en person är drogad eller inte. Det senare förefaller mindre sannolikt eftersom han drivit advokatbyrå tillsammans med Thomas Bodström.

Y.S. gör härvid lag samma fel som hela "van der Kwastligan" gjorde. Hon VILL tro på Claes Borgström och är därför beredd att blunda för att verkligheten i form av de skoningslösa filmerna från rekonstruktionerna inte håller med Claes Borgström.

Vi andra, som inte är fördärvade av våra journalisters kollegiala självtillräcklighet och vänskapsband kan lära oss någonting av Y.S. debattinlägg. Det visar nämligen oss andra varför allvarliga rättshaverier uppstår, utspelar sig och begravs, inför våra journalisters och redaktörers ögon, men utan att rapporteras till allmänheten. Ett lagom mycket, och till rätt personer, planterat rykte räcker nämligen för att grova brott ska få utspela sig helt i det tysta inför deras ögon.


Den kollektiva journalistiska skammen

Så avgjordes rättsläkarens och obducentens livsöde i Catrine Da Costa-fallet, liksom mördarjakten även i det fallet torpederades, med domstolens benägna medverkan. En parallell av flera, kanske av många, till Thomas Quick-fallen. Mycket talar för att det hittills gått likadant med justitiemordet mot mig och Ekfors Kraft. Den listan kan säkert göras lång av journalister som levt och verkat i vår tid. Men då måste de vara mer intresserade av att identifiera dessa fall, än av att gripa efter det ena eller det andra halmstrået, med vars hjälp de kan inbilla sig själva att de skött sitt arbete på ett hedervärt sätt. För det är nämligen, tror jag, drivkraften bakom Y.S. debattinlägg. Ett sätt att förhålla sig till den kollektiva journalistiska skammen över att inte ha gjort sitt jobb, vilket Hannes Råstam blottlade genom sitt utmärkta journalistiska arbete.

Det känns för ynkligt att allvarliga rättsövergrepp förtigs eftersom journalister och redaktörer bedriver sitt arbete på ett sådant sätt att det inte stör deras vänskapliga relationer med brottslingar och dilletanter. Men det är förstås en gammal sanning att lallare ofta kan vara högt uppsatta och att människan är mycket benägen att slicka uppåt och sparka nedåt - även journalister och redaktörer. Detta trots att i yrkets väsen ingår, som kanske främsta uppgift, att sparka dilletanter och lallare uppifrån och nedåt, tills de når sin kompetensnivå. Det är den fungerande granskande journalistikens konsekvens. Men, när journalistiken inte fungerar upphör denna för vårt samhällsbygge viktiga renhållningsfunktion, inkompetensen biter sig fast på hög nivå och samhället slutar att fungera, på område efter område, som jag ovan gav några exempel på.


Kartlägg det journalistiska nätverket som göder rättsrötan

En stor journalistisk uppgift återstår. Att kartlägga det journalistiska nätverket på samma sätt som Dan Josefsson kartlade Margit Norells nätverk. Hur ser det journalistiska nätverket ut? Vem pratar man med för att genomföra mörkläggningar? Det kan inte vara jättesvårt eftersom flera av våra spindoktorer klarar det med bravur. Till gagn för sig själva och den grova ekonomisk-politiska brottsligheten, men till skada för rättssäkerheten och såväl medborgarnas som samhällets ekonomi. Spindoktor är en aktad uppgift idag - i kriminella kretsar. En viktig uppgift för att lyfta vårt samhälle ur träsket det befinner sig är sannolikt att förändra den rådande samhällsmoralen så att spindoktorerna betraktas som de manipulativa brottslingar de egentligen är - även bland journalister och redaktörer. Spindoktor är inte en harmlös godisfarbror som delar ut fördelar i jobbet. Det är en brottsling vars uppsåt ofta är att dölja oegentligheter och ibland grova brott.

Den mesta samhällskritiska, eller ska vi säga brottslighetskritiska, debatten kvävs av våra stora media. Jag tolkar publiceringen i DN av Y.S. inlägg som ett utslag av den kollektiva journalistiska skammen i Thomas Quick-fallen. Dessvärre inte som ett försök att komma till rätta med skammen. Istället ett sätt att förneka dess orsaker.

Den bärande tesen i Y.S. resonemang är nästan att Quick inte var frihetsberövad mentalpatient utan istället läkare på Säter och därför ansvarig för att lögnerna inte genomskådades. :-)
Journalistiken i våra stora massmedia har lång väg kvar att gå för att ta sig ut från det Säter-liknande dårhus i vilket vår samhällsbevakning till stora delar befinner sig.

Jag tycker att det är värdefullt att Y.S. på detta sätt har inskridit till Claes Borgströms, eller är det syskonen Borgströms(?), försvar. Det visar oss hur viktig vänskapskorruptionen är för att journalistiken ska gå vilse. Ett vänskapsband räcker för att fullständigt kasta den journalistiska moralen över bord.

Mutholm fredagen den 20 december 2013
Mikael Styrman
.

Turkisk korruptionsbekämpning

.

När får vi se något liknande i Sverige?

Kanske måste hela korthuset rasa samman innan vi kan få se några åtgärder mot

AB Politiska Administrativa och Juridiska brott ?

Mutholm fredagen den 20 december 2013
Mikael Styrman
.

JAS - om landet har Integritet

.
Det av svenska skattebetalarna finansierade, och delsvenska, flygplanet JAS Gripen verkar ligga bra till för en framgång i Brasilien. Överdriven och okontrollerad psykopatverksamhet har legat USA i fatet. Den fräcka avlyssningen av bland annat Brasiliens president ökar JAS Gripens möjligheter att bli Brasiliens val.

Men det är inte för att Säpo har fått kopiera USA i allt som det nu ljusnar för JAS. Det är för att Säpo och FRA har en bit kvar för att bli en fullvärdig klonad kopia av gangsterorganisationen NSA. Tack vare det avlyssnar vi förmodligen än så länge bara Brasilianare i Norge, Sverige, Finland, Ryssland och möjligen någon av de forna Sovjetrepublikerna. Men Säpo jobbar ju för att det ska bli ”bättre”. Så det rättar väl till sig så småningom…

Mutholm fredagen den 20 december 2013
Mikael Styrman
.

Ohederligt av Säpo

.
När Säpo nu utsätter Internet- och teleföretag för utpressning för att skaffa sig direkttillgång till deras system försöker Säpo skaffa sig något de inte behöver. Och sådant får Säpo inte efterfråga.

Säpos begäran bygger officiellt på antagandet som Säpo:s Kurt Alavaara plumpt redovisade i Bahnhofs inspelning. Om en uppgift inkommer på fredag kväll, efter kontorstid, skulle Säpo inte nås av den förrän måndag förmiddag, utan direkttillgång till systemet. I detta antagande ryms flera orimligheter. Nummer ett, att terrorister in spe skulle använda sig av tele- och internettrafik för att planera och organisera terrordåd. Nummer två, att de inte skulle göra det tidigare men väl på fredag kväll och i sådan klartext att det skulle ha någon som helst betydelse att den informationen når Säpo sekundsnabbt. Nummer tre, att det på fredag kväll, bakom Säpos skottsäkra glas, verkligen sitter någon som begriper vad som kommer in eller får störa cheferna med det. Alla erfarenheter hittills av våra offentliga sekter är att alla som begriper något är bortresta eller eljest inte får störas, eller inte ens går att få tag i.

Nej, allting talar för att Säpos intresse, nu som tidigare, går ut på att kontrollera och trakassera vanliga människor och när tillfälle ges även plundra dem. Det är naturligtvis genant för skurkarna på Säpo, och riskerar att komma till allmänhetens kännedom vad som pågår, när de måste gå via de mer okorrumperade medborgarna på internet- och teleföretagen. Det innebär en viss insyn i, och ett visst tryck på, de värsta skurkarna i Säpo. Förmodligen innebär detta en mycket starkare övervakning av Säpos olagligheter än den som våra politiker målar upp att ska ske, via vårt korrumperade låtsasrättsväsende.

Säpo kan lämpligen fortsätta med det dom är bra på: montera in tjockare glas i de egna fönstren och smuggla in illegal avlyssnings- och annan utrustning enligt känt Ebbe Carlsson- och Hans Holmér-maner. Vår säkerhetspolis är tyvärr, på grund av bristande insyn i hemlighetsmakerierna, alltjämt ett redskap för brottslingar och psykopater i vår maktapparat, vilka nyttiggör sig statens avsiktligt taffligt kontrollerade övermakt och våldsmonopol för egen vinnings skull, på sätt som visas i den tyska filmen ”Das leben der anderen - De andras liv” som alla svenskar borde se och som många svenskar har fått känna på.

Mutholm fredagen den 20 december 2013
Mikael Styrman
.

Vad säger Eskil?

.
Nu när skandalösa beteenden kommer slag i slag från It- och Energiminister Anna-Karin Hatt, infinner sig naturligtvis frågan, hur de genvägar hon återkommande unnar sig påverkar hennes omgivning?

Det kan ju vara jobbigt för centerpartister lite till mans, att se hur hon sätter sig över demokratin och med rufflarmetoder bufflar sig förbi andra kandidater, som nu i Södermanland, efter att ha blivit utstött av väljarna i Stockholms stad och Stockholms län.

Och visst kan den oärlige imponeras av hennes sätt att dölja en stor lögn, bakom en något mindre lögn, med  hjälp av Sveriges till massmedia kamouflerade propagandaapparat. Jag tänker i det här fallet på hur bluffen om låtsasprövningen av nätavgiftshöjningarna döljs av bluffen om energipriserna. Men det är klart, att döma av hennes framfart i dessa frågor finns säkert mer att finna i hennes kölvatten, varhelst hennes kölsvin trängt sig fram. Men alla centerpartister kan ju inte vara tjuvar och banditer, även om ganska många av de centerpartister jag känner till faktiskt är det? Det kan, om antagandet att de kriminella centerpartisterna inte är allt för många, vara lite jobbigt att gå till nästa val med en minister som närmast tycks förkroppsliga mygel- och fifflarmentaliteten som just nu hemsöker Politik-Sverige.

Vad säger Fredrik Reinfeldt som är den statsminister som har utsett Anna-Karin Hatt? Är han nöjd med sin utnämning? Han måste väl vara det antar jag, eftersom han inte ger henne sparken på grått papper? Det säger väl oss också någonting antar jag?

Vad säger partivännen Eskil Erlandsson som dessutom är både smålänning och landsbygdsminister om Anna-Karin Hatts framfart? Det här med att Hatt var med om att administrera ett antal justitiemord mot Ekfors Kraft samtidigt som hon skyddar de korrumperade Seppo-hemmen som återkommande mörklägger landsbygden - det är ju lite som att hon ställer sig och pissar på partivännen Erlandssons fögderi. Hans kompetens, seriositet och allmänna duglighet blir ju satt under lupp när hans fögderi är på god väg att bli obeboeligt av hennes framfart, trots alla vackra floskler om att ”Hela Sverige ska leva”. En levande landsbygd kräver ju trots allt mer än bara generösa bidrag till en handfull bönder, verksamma i centerbyråkratin. Exempelvis krävs en fungerande elförsörjning liksom en teleoperatör som inte har rivit upp utmärkta stolpar på landsbygden för att trycka ned motsvarande värden i fickorna på den kaukasiska maffian och på diktatorer som har för vana att koka oliktänkande. Det brister även i övrigt i renhållning. När Eskil är med och håller en skurk som Hatt om ryggen blir ju den symboliska innebörden att han, liksom Hatt själv, ställer sig och pissar på såväl de småländska som de sörmländska väljarna. De är inte hederligare än att Anna-Karin Hatt är en värdig representant för dem - det blir innebörden.

Och vad säger bimbon som leker partiledare i Centern? Även hon är ju smålänning. Och vad får hon säga utan att ha frågat husse?

Vem är det egentligen som är Anna-Karin Hatts beskyddare? Var finns varbölden i centern som gör det möjligt för rufflare som Anna-Karin Hatt att sätta sig över demokratin?

Mutholm tisdagen den 17 december 2013
Mikael Styrman
.

”Det är en hederssak för oss”

.
Så sa Alavaara på Säpo åt Bahnhofs Vd, i TV4:s Nyheter kl 19 ikväll.

Vad var det som var en hederssak?

Jo, att hålla svenskarna ovetande om Säpos snuskande i deras privatliv och om tele- och internetföretagens eventuella medverkan.

Mycket avslöjande. Vilken skurkmentalitet som tycks råda inom Säpo? Är alla skurkar där eller är Alavaara ett enstaka ruttet ägg?

- Hur är läget i Ditt fögderi, Beatrice Ask? Är det inte dags att Du börja sköta Ditt arbete nu?

Mutholm tisdagen den 17 december 2013
Mikael Styrman
.

SVT-censuren tog Alavaaras grodor

.
I morse sände SVT nyhetssändningar med ett inslag, gjort med dold kamera, i vilket Alavaara på Maffia…förlåt, på Säpo ska det vara, utövade utpressning mot Bahnhofs Vd, för att få Bahnhof att ge Säpo direkttillgång till kundernas privatliv.

Det där var tydligen inte rumsrent eftersom inslaget var raderat från SVT Play en bit in på eftermiddagen. Tydligen så har man på Ma…Säpo ännu vett att skämmas över vad man håller på med. Eller kanske är man rädd för att rättsväsendet ska resa sig ur askan och sätta dit dem för landsförräderi och annat som de håller på med.

Det är ju inte första gången SVT visar sig vara politiskt styrt och censurerat. Jag blir lika upprörd varje gång över vilket inflytande grova brottslingar har över viktiga media. Så här ser det ut i skrivande stund på SVT Play:

 
Före de regionala sändningarna ska morgonens rapportsändningar finnas. Eller skulle ha funnits om inte censuren varit framme.

Jag blir också nyfiken på hur det går till. Finns det en fast organisation som censurerar så att man alltid kontaktar den när något ska mörkläggas? Är det som i Sovjet på sin tid, politiska kommissarier som alla känner till? Eller sker det hela i smyg? Så att saker, inslag och annat, bara försvinner, utan att någon vet vem som tog dem? När får SVT sin första whistleblower som talar om för oss andra hur den organiserade brottsligheten utövar sin orättfärdiga och odemokratiska makt? Och var hittar vi redaktörer och journalister som vågar publicera det?

Här nedan kan Du se det som censuren tog:

Mutholm tisdagen den 17 december 2013
Mikael Styrman
.

Överkomligt

.
Den unga man som helt oprovocerat sköt en likaledes ung kvinna till döds nära järnvägsstationen i Umeå dömdes till 14 års fängelse. Det innebär att han sitter nio år och fyra månader, eller kortare.

Jag är inte anhängare av det amerikanska hämnd-systemet som innebär att man låser in folk för upprepade småbrott och kastar bort nyckeln. Det systemet håller på att sänka hela det amerikanska samhället. Följden hotar att, efter den förestående kollapsen, resultera i att alla släpps lös, grova brottslingar såväl som småbrottslingar.

Men rättvisan ska vara rättvis - lika för alla. Det ska inte vara så, att om man skjuter en dotter till Allan Larssons sambo, eller någon annan politiker, så sitter man hela livet i fängelse. Och om man skjuter någon utan politiska känningar, eller någon som inte kan köpa in gärningsmannen i fängelse, blir påföljden obetydlig.

Den ena, helt oskyldig, förlorar hela sitt liv. Den andra sitter nio år och fyra månader i fängelse. Det känns inte som om rättsväsendet har lyckats.

Det är en sak om gärningsmannen är sjuk. En annan om han bara är hänsynslös. Som de vettvillingar som är beredda att skjuta snart sagt vem som helst på någon annans order. Då måste påföljden bättre spegla gärningen. Annars får vi, eller får behålla, ett rent låtsasrättsväsende, samtidigt som människor söker sig rättvisa vid sidan av rättsväsendet.

Mutholm tisdagen den 17 december 2013
Mikael Styrman
.

Fånigheter om räntan

.
Fångade av en allt påtagligare ångest, över att det inte hjälper att låta maffiafamiljerna trycka pengar okontrollerat, få allmännyttan till skänks, köpa hela landets bostadsbestånd och upplåta det åt över öronen förslavade svenskar, ser sig vällustingarna om efter en syndabock. Och se där! Där finns den ju. - Riksbanken, med sin skandalöst höga ränta (1 %).

Följaktligen utsätts Riksbanken för ett formligt bombardemang. Den ena fantasifullare uppskattningen efter den andra visar hur Riksbankens höga ränta kostar landet 60.000 arbetstillfällen, eller fler. Och Riksbanken pressas att idag sänka räntan till 0,75%
Det är ju en betydande förändring, en fjärdedel, eller en sänkning med 25%
Ändå är det bara 0,25 procentenheter.  Praktiskt taget ingenting.

Och just däri ligger problemet. Redan 1% är så låg ränta, praktiskt taget noll, att det inte spelar någon roll om man sänker ytterligare. Den investering som inte tål 1% ränta bör inte utföras alls. Räntan bör vara väsentligt högre för att förhindra de värsta dumheterna i investeringssammanhang. Man kan ju inte gärna räkna med att få betalt för att låna. Och de investeringar som blir av för att räntan sänks från 1% till 0,75% kan man säga att med till visshet gränsande sannolikhet alla är felinvesteringar. De är nämligen så långsiktiga att mycket lite talar för att räntan kommer att ligga nära noll tillräckligt länge för att investeringen ska bli en framgång.

Det bästa med att ha Riksbankens ränta på 1% var att man hade någon att skylla haveriet på. Nu kan stollarna inte ens skylla på Riksbanken.

Det blir nog till att söka någon annan förklaring än riksbankens ränta till att ekonomin inte fungerar i ett samhälle där entreprenörer och innovatörer plundras av maffian i samarbete med kriminella och partipolitiskt aktiva kompisar och en offentlig förvaltning och ett rättsväsende på dekis.

Stockholm tisdagen den 17 december 2013
Mikael Styrman
.

Mycket att vänta?

.
Svenskan rapporterar om att Rick Ledgett är den som leder en särskild grupp inom NSA som arbetar med Edward Snowden-läckorna. Han anser att man borde erbjuda Snowden amnesti mot att han inte publicerar mer av det hemliga material han förfogar över.

Vi har sett en hel del material som inte varit direkt förvånande, men väl upprörande, som visar hur statsanställda skurkar i olika länder far fram. Inte sällan handlar det om högförräderi mot den egna nationen, på USA:s uppdrag. Inte minst bland svenska statsanställda och politiskt valda skurkar.

Det betyder naturligtvis någonting apropå det material som ännu inte är offentliggjort om man är beredda att tänka i termer av amnesti.

Stockholm måndagen den 16 december 2013
Mikael Styrman
.

Den rufflande ministern och låtsasrättvisan

.
Den 6 december skrev jag ett blogginlägg ”En kvinnlig rufflares väg”, om hur It- och Energiminster Anna-Karin Hatt sätter sig över de demokratiska spelreglerna för att istället ruffla sig fram, på andra mer demokratiskt lagda politikers bekostnad. Det är klart att hon inte skulle kunna göra det utan hjälp av andra politiker, vilka således också är myglare.

Knappt har trycksvärtan torkat i fråga om detta samt domstolarnas Thomas Quick-bedrägerier förrän hon utmärker sig igen.

Låtsasrättvisan i form av Förvaltningsdomstolarna har just klarat av sin läggmatch mot de tre oligopolföretagen i elbranschen. Det var ju aldrig meningen att myndigheterna skulle vinna mot dem om nätavgifterna. Det skulle bara se ut som om politiken försvarade elabonnenternas och väljarnas intressen, men att domstolarna gick dem emot. Det är naturligtvis inget annat än trams. Politikens låtsasspel går ut på att lura i oss att inte politiken utövar inflytande över domstolarna. Men våra politiker använder bara ”rättvisan” för att dra sig undan väljarnas dom.

Beaktande det ekonomiska såll som Vattenfall har utvecklats till under våra omoraliska politikers föredöme kunde naturligtvis inte processen avlöpa på annat sätt. Om inte Vattenfall får täcka de svindlerier, förskingringar och den missmanagement som företaget återkommande utsätts för måste regeringen ta skattemedel i anspråk för att täcka förlusterna. Det går naturligtvis, även om det kompliceras av EU:s regler. Naturligtvis vill inte regeringen heller avsätta skattemedel till sådant. Bättre då om Vattenfall får plundra elabonnenterna själv. Utan att politikerna kan lastas för det.

För att få skattebetalarna att glömma detta rufflande riktar nu ”Hatten” den trogna propagandaapparatens mörkläggningskapacitet mot elhandlarnas tillsvidarepriser. De har alltid varit högre än avtalsbundna priser. Och de går att undvika för den som vill. Men Anna-Karin Hatt är inte mån om skattebetalarnas pengar. Hon är bara mån om den egna taburetten och vill använda elhandelspriserna för att dölja sitt dubbelspel om nättarifferna - som det inte går att komma undan. Och naturligtvis för att Du ska glömma hennes mygel för att ta sig in i riksdagen på någon annans plats.

Men som sagt. Ensam skulle det inte gå. Är alla ledande centerpartister numera skurkar eller varför får hon hålla på så här?

Stockholm måndagen den 16 december 2013
Mikael Styrman
.

DN och sektdynamiken

.
Många har nog insikt i att där sektdynamik träder in där träder förståndet ut. Näst senast har det nog demonstrerats i Thomas Quick-målen. Och allra senast nog i Dagens Nyheter (DN).

DN omtalar sig själv malligt som Sveriges tyngsta opinionsbildare. En tung opinionsbildare föreställer man sig att är stark och självständig. En tidning även kritiskt granskande. Det stämmer åtminstone delvis in på DN. Med etablissemanget i ryggen har DN återkommande visat sig kapabel att, utan att blinka, kunna sprida grova lögner och förtal och därmed ta heder och ära av folk samt underblåsa konfiskation av deras tillgångar, på ett sätt som inte står Nazi-Tysklands metoder efter.

Men när någon vill göra reklam för en bok som i huvudsak publicerar utdrag ur offentliga uppgifter om hur mycket invandringen kostar Sverige, skakas DN i sina grundvalar. Frågan är, som man kunnat ana som läsare av DN, utomordentligt känslig. Så känslig till och med, att när några representanter för den kulturelit som iklätt sig indignationsprivilegiet hör av sig, med anledning av att censuren i frågan brutits, upplever chefredaktören att han måste gå i svaromål för att försvara publicering av en annons för en bok, innehållande sådana offentliga uppgifter. Det väcker naturligtvis frågor om hur DN hanterar det fria ordet. Vad är det mer som undanhålls oss, och på vems uppdrag?

Som sagt, där sektdynamiken träder in, där träder förståndet ut.

Övertorneå måndagen den 9 december 2013
Mikael Styrman
.

Tramsigt om snokandet

.
Bit för bit får vi veta hur höga tjänstemän och politiker i Sverige systematiskt fört oss bakom ljuset i underrättelse- och avlyssningsfrågor. Hur man egentligen ägnat sig åt högförräderi och spioneri åt USA, nödtorftigt kamouflerat till svensk underrättelseverksamhet. Det senaste är Uppdrag Gransknings aviserade avslöjande - baserat på Snowdens material. Det innebär att FRA fungerar som en del av den organiserade amerikanska brottslighetens underrättelsetjänst och ägnar sig åt spioneri åt amerikanska intressen, inklusive civilt industrispionage. Mycket som inte har något med säkerhet att göra.

Tydligen blev avslöjandet lite i hetaste laget eftersom man nu släpper ut nästan charmigt naiva argument, för att tuta i oss att denna skumraskverksamhet ska vara nyttig för svenska intressen. Bland annat påstås att ”utbytet”, som man kallar spioneriet åt maffian, ska ha räddat flera liv på svenska soldater i exempelvis Afghanistan.

Som om amerikanarna skulle få någon att göra sitt smutsjobb i Afghanistan, och andra fattiga länder, om man undanhöll dem information av väsentligt intresse för deras säkerhet.

Det är naturligtvis inget annat än trams. Barnsligt trams av vuxna brottslingar!

Övertorneå måndagen den 9 december 2013
Mikael Styrman
.

Mygeljournalistiken

.
I många sammanhang har jag kommit att fundera över vad som avgör hur olika frågor hanteras av den svenska journalistkåren. Det har gällt stort som smått. Frågor som jag inte varit berörd av men som varit av stort allmänintresse och som ändå tigits ihjäl av den svenska journalist- och redaktörskåren. Men det har också funnits frågor som jag har egen insyn i och därför kunnat se hur rapporteringen av dem till allmänheten har förvrängts intill oigenkännlighet.

Det är bara allt för lockande att här göra en lista över sådana ärenden. Men den vore för de flesta nog ganska intetsägande. Av en händelse råkade jag få syn på en krönika av signaturen ”Julia Caesar” och där fanns plötsligt, i krönikan och i kommentarerna några av pusselbitarna till några frågor som jag undrat över.

Många torde ha funderat över varför Göran Lambertz, när han som JK hade möjlighet att göra ett hedervärt jobb, istället skyddade ”van der Kwast-ligan” från rättsliga åtgärder.

Med den, naturligtvis avsiktliga, förseningen av det fria ordet som följde av min andra vistelse i svenska Gulag-arkipelagen publicerade jag den 14 december 2012, en blogg skriven den 13 november samma år, med rubriken ”SVT, Borgström och Advokatsamfundet”. Jag förvånade mig över det glorifierande gulle-gull-reportaget som Marianne Rundström gjorde i TV-soffan med en av de psykopater som hjälpte de riktiga mördarna i Quick-målen att komma undan, genom att se till att en sjuk och uppenbart oskyldig person dömdes i deras ställe. Föremålet för den närmast Nordkoreanska dyrkan var Claes Borgström. Det fanns inga mänskliga gränser för vilken fin och beundransvärd människa Borgström var. Och vilken förfinad estet sedan, som köpte ett piano till Jämo-kontoret... Vad var det som drev Marianne Rundström och andra svenska journalister att göra ett sådant förljuget och manipulativt program om en medlem i den liga som svarat för vår just nu, och då, kanske grövsta och mest utmanande rättsskandal?

Som många andra noterade jag att någon gjorde en räddningsaktion till förmån för det sexköpande justitierådet Leif Thorsson, som istället för att avskedas skyddades genom att gömmas i lagrådet. Själv anser jag inte att det nödvändigtvis vore fel att ha honom som domare - efter att han straffats på samma sätt som andra straffas. Jag tror att många domar skulle bli bättre om svenska domare har varit ute och sett sig om, arbetat på andra håll i världen och suttit en del i fängelse. Därmed menar jag inte att domarna nödvändigtvis skulle bli mildare av att domarna hade lite erfarenhet av den värld som de i sin vakuumfyllda glasbubbla ofta förgäves försöker begripa sig på. De skulle säkert bli både mildare och strängare - men alltid bättre - om domarna visste mer om världen än det som - ofta i manipulativt syfte - berättas vid etablissemangets middagsbjudningar. Men just i detta sammanhang är det en bifråga. För att återföra oss till den egentliga sakfrågan upplevde jag det som ganska uppenbart att någon hade intervenerat i ”Leif Thorsson-frågan” och påverkat den på ett otillbörligt sätt.

Och så plötsligt, i Julia Caesars krönika häromdagen, kommer några förklarande pusselbitar:

Leif Thorsson är son till Inga Thorsson. En av de allra tyngsta sossekvinnorna. Äkta sosse-adel med andra ord. Ett klart och tydligt skyddsobjekt.

Den JK som beslutade att Leif Thorsson skulle skyddas var Göran Lambertz. Det var, som väl de flesta idag vet, Lambertz som friade ”van der Kwast-ligan” i vilken Claes Borgström ingick. Det leder tanken till att det han gjorde i Quick-fallen inte var ett undantag utan en del i ett mönster.

Gubb Jan Stigsson, Dala-Demokratens kriminalreporter, som skrivit 300 artiklar på temat att Thomas Quick är skyldig, fick för detta Publicistklubbens stora pris, ur ordföranden Annette Kullenbergs hand.

Annette Kullenberg är syster till Claes Borgström.

Att Dagens Nyheter ingick i Kwast-ligans hyllningskör förvånar åtminstone inte mig. Förvånar det någon annan? Men att Kerstin Vinterhed har skrivit om Quick visste jag inte liksom jag inte heller visste att hon är syster till Claes Borgström. Aningen svårt att bedöma dock, betydelsen av släktskapen för Borgström-syskonens engagemang i frågan. Eftersom blod oftast är tjockare än vatten torde den väl åtminstone inte ha befrämjat objektiviteten.

Man ska väl inte heller underskatta betydelsen av de fyra miljoner som Claes Borgström drog in på att inte försvara Quick. De jämte en hägrande politisk karriär förklarar nog att Quick blev utan försvarare. Men Marianne Rundströms glorifierande program om Borgström i SVT ligger nog nära till hands att tillskrivas journalistmaffians benägenhet att borsta varandras ryggar.

Det är illa att vi inte har någon organisation som har till uppgift att eftersöka kriminalitet och korruption bland politiker, domare, åklagare, poliser och sist men inte minst journalister och redaktörer. Det sista är kanske värst. Det är naturligtvis ett mycket grovt brott att vara korrumperad domare eller journalist. Det är fullständigt barrockt att ingen granskar för vilka skurkpengar lyxhus i Mariefred och lägenheter i Stockholm köps av detta gravt kriminella patrask.

Grova brottslingar ska inte vara journalister. Det borde vara lika självklart som att horor inte ska klä ut sig till nunnor. När brottslingar låtsas vara journalister och redaktörer skapar det ett samhälle i vilket politiker, domare, åklagare, poliser, offentliga chefer och övriga offentliganställda inom kort också är kriminella. Därför att framgångsrik mörkläggning är den grova kriminalitetens bästa vän. Med hederliga journalister finns det inte utrymme i samhället för kriminalitet i de övriga yrkeskategorierna. Journalistiken är nyckeln!

Att Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” inte fick Augustpriset i fackboksklassen är inte ägnat att förvåna. För en journalistgemenskap mer inriktad på att tjäna en kriminell maktelit, än att granska den, skulle det naturligtvis innebära ytterst ångestfyllda ställningstaganden att belöna en bok som synliggör omfattande rättsröta, dessutom med hjälp av wallraffande.

Den som vill läsa hela Julia Caesars krönikor, inkl kommentarerna, kan göra det genom att klicka här och här.

Övertorneå söndagen den 8 december 2013
Mikael Styrman
.

Det glömda

.
”Sveriges” utrikesminister twittrar om Nelson Mandelas bortgång. Ett flertal hyllningsord, men något saknas bland berömmet. Vad?

Han glömde att nämna att Nelson Mandela inte sprang Amerikanska ärenden på bekostnad av Sydafrikanska intressen.

Äras den som äras bör.

Övertorneå lördagen den 7 december 2013
Mikael Styrman
.

Det accelererande rofferiet

.
En av de allra viktigaste faktorerna för att bygga välstånd i ett land är ett fungerande rättsväsende. Inte en fungerande attrapp. Det fungerande rättsväsendet hänger lika intimt samman med ett korruptionsfritt samhälle som deras motsatser - korruption och rättsröta - går hand i hand. Korruption finns knappt i länder med fungerande rättsväsende. Och fungerande rättsväsende finns inte i korrumperade länder.

Såväl dysfunktionellt rättsväsende som korruption innebär en biljett till en framtid utan välfärdssystem men med utbredd fattigdom. För alla utom de hänsynslösa.

För tjugo år sedan fanns liksom nu utbredd kriminalitet i idrottsrörelsen - på hög nivå. På lägre nivåer begränsade den sig till att ett inte allt för stort antal, ofta politiskt aktiva - funktionärer lurade sina medmänniskor att arbeta ideellt åt föreningarna och åt de förslagna och hänsynslösa själva, eftersom de skummade föreningarnas intäkter.

Nu tycks kriminaliteten och demoraliseringen av idrotten ha gått så långt, att mängden läggmatcher i div 3 (!) tvingar fram åtgärder. Vad återstår att korrumpera kan man fråga sig? Är division 5 och 6 också smittade, eller kommer de att bli det först i framtiden? Vad kommer i så fall att finnas i potten som man kan lura till sig?

Ett lägre nummer i soppkökskön?

Det har sitt pris för en nation att undergräva rättsväsendets funktion. Men priset betalas inte av samma personer som drar nytta av att sätta rättsväsendet ur spel.

Varför är då korruptionen på låg nivå inom idrotten intressant, kan någon fråga sig? Därför att den är en markör som för oss alla speglar tillståndet i samhället. Samtidigt som inte ens fotbollens div 3 klarar sig från korruption publiceras återkommande förskönande ”undersökningar” som påstår att landet är förhållandevis korruptionsfritt. Man frågar sig naturligtvis hur den undersökningen är gjord - om den inte är en ren skrivbordsprodukt - ett falsifikat av korrumperade som utmålar landet som okorrumperat :-))

Landet är fritt från korruptionsbekämpning - det är något helt annat det.

Övertorneå fredagen den 6 december 2013
Mikael Styrman
.

HG Wessberg regredierar

.
Nu har vattnet börjat sjuda i fråga om svindlerierna mot Vattenfall i samband med Nuon-affären.
Vem ska få skulden? Maud Olofsson som var näringsminister då, eller möjligen hela regeringen? Ingen frivillig kliver fram och räcker upp handen…

Maud är ju numera avpolletterad och satt att tillsammans med Marcus Wallenberg vakta så att ingen gräver i LKAB-svindlerierna. Åtminstone inte utan att det kommer till maffians kännedom. Och då tar det kanske inte så länge innan vederbörande gör en ”Gerard Goodwin” eller en ”Carl Fredrik Algernon”.

Den övriga alliansen gör gällande att Maud aldrig informerade det ”inre kabinettet”, dvs övriga partiledare i alliansen, om Sveriges största statliga företagsaffär någonsin. Det förefaller som om man upplever sig inte vara trovärdiga i den frågan. Varför skulle Maud inte ha informerat dem om ärendet?

För att mota Olle i grind kallas nu de tunga "karaktärsvittnena" in. HG Wessberg, före detta statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, känd från valfusket i de moderata provvalen, går nu ut i SvD Näringsliv och berättar att han regredierat och återkallat hittills bortträngda minnen i ärendet.  HG Wessberg tror nu inte att Maud har informerat resten av alliansens partiledare. Nu får vi hoppas att denna blivande valfråga, efter HG Wessbergs tunga klarläggande i frågan, kan läggas åt sidan - till nästa år - då vi förhoppningsvis vet mer om vilka som skodde sig på Nuon-affären och kanske även på andra vattenfallska utländska äventyr.

Skulle, mot all förmodan, HG Wessbergs tunga klargörande om vad han tror i frågan inte räcka, kanske någon eller några av partiledarna ännu har någon av sina mor- eller farföräldrar i livet, som därför kan kliva fram och med emfas vittna om vad de tror i frågan.

Övertorneå fredagen den 6 december 2013
Mikael Styrman
.

En kvinnlig rufflares väg

.
Media har nylagt rapporterat om att It- och Energiminister Anna-Karin Hatt blev utslagen från valbar plats i Centerpartiets provval i Stockholms län. Hon är tidigare maka till förre statssekreteraren Per-Ola Alterå (C), som gömmer sig för pressen och sanningen på FN:s huvudkontor i Nairobi, på ett låtsasjobb, direktfinansierat av den svenska regeringen, med skattebetalarnas pengar. 

Men skam den som ger sig. Hatt ställde upp i nomineringsvalen i Stockholms stad - och blev utslagen där också.

Uppenbarligen har hon därefter frågat sig, om hon har gjort något fel i sin demokratiska nomineringskampanj. Och jodå, i Södermanland hamnade hon högst upp på listan och slog ut den regionala förmåga som vunnit provvalet. Kanske mest därför att Hatt aldrig ställde upp i något provval. Hon vann nomineringen ändå. Hur man kunde veta att just hon hade vunnit är dock inte så lätt att förstå för någon med endast grundläggande insikter i demokratiska principer.

Det är tur för Hatt, eller skicklighet, att hon är verksam i ett parti med sedan länge etablerad pragmatisk och fascistisk syn på demokrati. Annars skulle man inte veta vad demokratin skulle ställa till med. Kanske vem som helst som folk röstar på skulle kunna bli vald?

Demokrati är bra - åtminstone så länge den leder till att de tyngsta rufflarna vinner. Centern prioriterar jämställdhetsfrågor innebärande att en tung rufflare kan vinna - oavsett kön.

Törs vi utgå ifrån att de som sitter i centerns valberedning i Södermanland kommer att bli belönade - av skattebetalarna?

Övertorneå fredagen den 6 december 2013
Mikael Styrman
.

Bonusjul till de politiska hycklarna

.
En extraordinär människa har gått ur tiden i och med Nelson Mandelas hädanfärd. Som sig bör ska mycket gott sägas om Mandela. En ovanligt klok människa, som tyvärr trodde att det fanns fler lika kloka i hans rörelse.

Synd bara att det blir en slags bonusjul för politiska hycklare. I SVT idag på morgonen intervjuades den gamle Palme-utredaren Ingvar Carlsson och den forne TV-politruken Jens Orback, nu på Palme-Centret. Även Mikael Wiehe fick vara med på ett hörn per telefon och påminna om ideella insamlingar till ANC, som dock ofta gick till ANC och svenska funktionärer, som de flesta andra Afrikastöd. Fast det glömde Wiehe berätta om.

Mandela deltog i sin relativa ungdom i organiserad väpnad kamp mot korruption och förtryck. Det är något som censureras bort och noggrant tigs om på de flesta platser där det skrivs om Mandela. Det är också något vi inte har för mycket av i Sverige. Därav vår gränslösa korruption i den offentliga förvaltningen och rättsväsendet. När den sydafrikanska maffiastaten klappade ihop fick man sin chans att tygla såväl korruptionen som den grova våldsbrottsligheten. Tyvärr insåg inte Mandela behovet av, eller kunde eller ville inte, påverka valet av hans efterträdare.

"Alla måste förvalta arvet efter Mandela" skriver Aftonbladet i sin ledare idag. Men arvet efter Mandela är redan förslösat. Sydafrika var, innan ANC kom till makten, ett av världens, av grov kriminalitet, mest hemsökta länder. Och situationen har blivit mycket värre sedan dess.

I Johannesburg i Sydafrika slänger ligor av grova våldsbrottslingar ut småbarn på vägen för att tvinga bilister att stanna för att bli rånade, ibland rånmördade. Turistchaufförerna är instruerade att INTE STANNA, även om det innebär att småbarnen blir överkörda. Alternativet är så mycket värre.

Äras den som äras bör. Nelson Mandela var en unik människa. Han bör med rätta äras. Bland annat för sin väpnade kamp mot apartheid och korruption. Man behöver inte ära honom för något han inte gjorde.

Våra politiska psykopater och deras underhuggare i pressen framställer situationen som att det enda problemet i Sydafrika var apartheid och att det enda problemet nu är att apartheiden delvis finns kvar. Därmed förtiger man verkligheten. Det verkliga problemet - det som varken Nelson Mandela eller hans efterträdare gjort något åt - i synnerhet inte de senare - är att den grova korruptionen och brottsligheten finns kvar och har blivit värre. Man blir inte industrialist av att lära sig kasta ut småbarn på gatan för att få bilarna att stanna. Och det räcker inte att avskaffa apartheid men behålla korruptionen och skapa ett samhälle i vilket endast västerlandets vapenmånglare kan trivas. Det är föga tröst för den utsugne att han numera blir utsugen av en svart när samhällsbygget lika förbannat innebär att han blir utsugen. Rånad och rånmördad blir han nu, liksom tidigare, i huvudsak av svarta.

Övertorneå fredagen den 6 december 2013
Mikael Styrman
.

Synd om etablissemanget?

.
Leif GW Persson är alltid rolig att både titta och lyssna på. Han är som regel mycket väl förankrad när han gör sina många gånger lite uppseendeväckande osvenska uttalanden.

Den som såg debatten om Quick-fallen i SVT:s Veckans Brott sistlidna vecka noterade kanske att GW sa, apropå Margit Norell, att Quick-fallen inte var de enda som hon ”doppat svepningen i. Det sitter tiotals oskyldigt dömda till långa fängelsestraff i våra fängelser” på grund av hennes irrläror (min tolkning).

Det blir mycket intressant att se, hur rättsväsendet kommer att gå vidare med frågorna. Hur kommer man att bestämma omfattningen av dessa justitiemord? Kommer även de att beviljas resning? Kommer det att gälla även dem som blivit oskyldigt dömda, liksom Quick, i huvudsak genom Norells indirekta inverkan?

Våra idag ganska ängsliga skurkar i den högsta politiska ledningen har lyckats samla sig till en undersökningskommission som ska titta på Quickfallen. Utan att leta syndabockar, utan att leta efter de riktiga mördarna och utan att utmäta ansvar - naturligtvis - vad annars?

För den som utifrån betraktar denna kollektiva hjärnblödning, som vårt rättsväsende har förvandlats till, framstår det som en gåta att våra kriminella höga politiker och dito höga politiska tjänstemän förefaller ha varit i tron, att domare får nyttjas till allehanda justitiemord, politiska skurkstreck, grova stölder och för att få dissidenter inlåsta i fängelse. Men de ska ändå förbli hederliga, liksom det övriga rättsväsendet. Det är för mig obegripligt hur man har kunnat få den logiska kullerbyttan att gå ihop. Egentligen är det på sätt och vis synd om dem, om de gör sitt bästa och det inte blir bättre än så här. Det ger onekligen talesättet fel man på fel plats en ny och djupare innebörd.

Övertorneå måndagen den 2 december 2013
Mikael Styrman
.

Lugnande besked?

.
Under den senaste, för Göran Lambertz måhända stormiga tiden, uttalade Högsta Domstolens ordförande Marianne Lundius att Lambertz är en mycket skicklig domare. Vad är det för sorts besked? Ska vi bli lugnade av det?

Svart är svart och vitt är vitt. Men rött är inte rött utan blått att jämföra med. Sanningen kan vara subjektiv. Olika människor kan uppfatta samma sanning på lite olika sätt. För 8% av alla män är inte rött och grönt vare sig det ena eller det andra utan grött, eller snarare någon annan neutral variant. Sanningen kan också vara relativ. Om Göran Lambertz är en skicklig domare eller inte kan i hög vara en sådan relativ sanning. Det beror helt enkelt på vad man har att jämföra med. Han kan vara skicklig, om övriga domare är odugliga, eller åtminstone ännu oskickligare. Han kan vara oskicklig om de andra är dugande.

Så när HD:s ordförande uttalar att Lambertz är en mycket skicklig domare, blir jag mot bakgrund av hur han betedde sig som JK mycket orolig. Nu, som justitieråd, kan han inte skilja på en frikänd och en fälld utan vill skapa ett slags mellanting, ”frikänd men inte oskyldig”.  Ändå hålls han för en skicklig domare.

Vilket budskap skickar det månntro ut till oss medborgare om kompetensen hos övriga justitieråd i Högsta Domstolen?

Övertorneå måndagen den 2 december 2013
Mikael Styrman
.

Déjà vu

.
Jag körde igenom Övertorneå i eftermiddag, för första gången på länge. Det var redan mörkt, men de nya vägbelysningsarmaturerna lyste upp vackert. Varmt och behagligt ljus, lagom mycket, stiliga armaturer. Och för en gångs skull var det lite folk ute. Vanligtvis är man numera ensam, eller nästan ensam, när man kör genom Övertorneå. Roligt att den nya vägen, som man har lagt ut 60 miljoner skattekronor på inte alltid gapar tom. Den blir nog inte så lätt att ploga den nya smala vägen, med alla sina vinklar, parkeringsfickor, höga och skarpa trottoarkanter. Men den kommer att hålla ned farterna genom byn. Det är en återgång till vad som gällde på 1960-talet innan nationalsocialdemokratin omvandlade bondbyn Övertorneå till ett modernt betongsamhälle. Trottoarerna är desto bredare numera. Marken är inte återlämnad till de fastigheter den en gång stals ifrån, när byns sossekäringar var så avundsjuka på jägmästarfrun, som hade skapat byns enda ansade tomt, att de var tvungna att bredda vägen för att skenbart legalt komma åt att skövla den vackra häcken, de många gårdsträden och de stensatta blomsterarrangemangen. Men det lyckades ju. Även byns huvudgata kom för några decennier att vara lika steril och ödslig som de många bilderna av älvdalen, tagna i skarven mellan 1800- och 1900-talen. Då fanns inte ett träd i älvdalen som kunde fånga upp nordanvinden. Men nu är gatan smal och trottoarerna lika breda som Nybrogatan i Stockholm, i dess nedre sträckning. Men ödsligt är det ändå. Det är något man har glömt. Det finns inga människor som kan trampa de breda 60-miljoners trottoarerna. Och det blir inte så lätt för några att ta sig dit heller, eftersom alla pengar för att underhålla det övriga vägnätet har gått åt till denna visserligen fina men ändå helt onödiga väg.

Jag har lite svårt att förstå böjelsen för trafiklösningar som inte går att ploga i detta nordliga läge. I Nordafrika skulle en dylik lösning passa bra. På strandpromenaden i Tunis eller varför inte i Mogadishu. Fast det är förstås ett övergående problem eftersom gatuvimlet allt mer liknar ett snöigt och kallt Mogadishu.

När jag passerade vårt kontor, som står öde och igenbommat allt sedan naziströrelsens tillslag, fick jag syn på något som störde bilden av harmoni. Blåljus. Ambulansen kom längs Gamla Vägen, i krypfart, med ett fackeltåg efter sig. Jag blev nyfiken, vände bilen och fattade posto. Det var ett fackeltåg mot droger. Det har jag inte sett något sedan nazisterna organiserade fackeltåg mot den mörka belysningen som de själva hade släckt genom att inte betala räkningen för att kunna stjäla Ekfors-bolagen. Och den lätt förbryllade känsla jag hade innan förbyttes i den déjà vu-upplevelse. Jag iakttog det annalkande fackeltåget medan jag satt och försökte komma underfund med vad som föranledde upplevelsen. Efter en stund kom jag på det: -The Truman Show! Det var filmen med Jim Carrey, i vilken han är huvudperson i en dokusåpa om hans liv i hemstaden Seahaven, som ju lika gärna kunde ha hetat Pleasantville, och som är en bubbla, en bluff, en ångestdämpande låtsasvärld. Så där kom de goda människorna i ett antidrog-fackeltåg, ytterst initierat av de som skor sig på att de så småningom görs drogberoende samtidigt som samhället håller upp priset på drogerna. Det hjälps inte men jag kände mig som Truman Burbank i slutet av filmen, när han har rymt, rott över vattnet, och tagit sig till kanten den kända världen, till studions vägg och där betraktar låtsasvärlden.
Undrar om det finns fler som känner igen sig eller är jag ensam om sådana tankar?

Övertorneå söndagen den 1 december 2013
Mikael Styrman
.

Lynchjustis är kodordet

.
Nu när de falska domarna mot Thomas Quick är undanröjda har det föranlett Göran Lambertz att gå i kraftig försvarsställning för att han inte gjorde något åt pajaserierna när han hade möjlighet - och skyldighet - som JK 2006. Det är förstås extra skämmigt eftersom det därmed blev Göran Lambertz som stängde dörren till möjligheterna att åtala dårarna för att de saboterade en massa mordutredningar och lät mördarna gå fria.

Det tycks vara fler som tar åt sig av detta. Åtminstone sprider sig oron bland de ”fina” journalisterna nu när det pratas om att avsätta Lambertz. Ett justitieråd ska ha en stark ställning för att inte behöva gå i politiskt koppel. Åtminstone är det tanken. Men avsikten är ju att garantera oss ett självständigt rättsväsende med bra domare som inte går i politiskt koppel. Avsikten är inte att garantera dåliga domare, sådana som är mutade eller går i politiskt eller kollegialt koppel att få sitta kvar.

Självklart måste det finnas möjlighet att avsätta ett dokumenterat odugligt, korrumperat eller grovt vårdslöst justitieråd. Men får man tro de ”fina” journalisterna är det ett starkt hot mot rättsväsendet om en odugling, eller en som saboterar mordutredningar för att skydda mördare, kan avsättas.

Kodorden är ”lynchjustis” och ”moras av billig populism” exempelvis när Fredrik Sjöberg skriver i SvD.

När det nu har kommit fram, att en i det här sammanhanget oskyldig person, pådyvlats ansvaret för inte mindre än åtta mord väcker det förstås oro bland de många ”fina” journalisterna, vars uppgift det var att granska vad rättsväsendet - och JK - hade för sig.

Thomas Quick erkände 39(!) mord och blev åtalad för åtta mord. När Quick berättade att han hade haft medhjälpare blev dessa inte åtalade. De kallades inte ens till rätten för att vittna. I den delen ansågs han inte trovärdig. Men i fråga om erkännanden om mord ansågs han trovärdig…!

Det bör rätteligen väcka en del oro bland våra många ”fina” journalister när man diskuterar avsättning av Lambertz. Varför ska vi föda en totalt oduglig och rövslickande journalistkår? Nog borde väl de också avsättas? Nog vilar åtminstone en tredjedel av ansvaret för Quick-haveriet på vår odugliga och korrumperade journalist- och redaktörskår.

Vi har nyss fått veta - av den wallraffande Dan Josefsson - att Quick-haveriet berodde på att Säter fungerade som en sekt.

Men varför fungerar inte journalistkåren och våra media? Vi har haft ett flertal allvarliga brott, justitiemord och vanliga mord som journalistkåren tämligen enigt tiger om. Varför gör dom det? Är journalistkåren smittad av samma eller liknande sekterism som Säter? Vem är i så fall journalistikens Margit Norell? Vem ska man tala med när man vill ha något mörklagt? Och hur fungerar sekten? Vem är behörig att få en sak mörklagd?

Jag tänker exempelvis på fallet Carl Fredrik Algernon i vilket vår fina journalistkår istället för att göra sitt jobb vände upp baken och lät vapenindustrin och utrikeshandelsdepartementet smaka ordentligt. Likadant gick det med Allmänläkaren och Obducenten i Catrine Da Costa-fallet. Och de många justitiemorden mot Ekfors Kraft fungerar likadant.

Jag ställer mig ett antal frågor med anledning av detta och vill dela med mig av dem.

Borde vi ha en av medborgare sammansatt legitimeringskommitté som kan dra in behörigheten att arbeta som journalist och/eller redaktör för personer som tar mutor eller inte är den journalistiska uppgiften tillräckligt vuxen och därför ägnar sig åt mörkläggning istället för granskning?

När får vi en riktig journalist som wallraffar på TV:s, Radios och tidningars nyhetsredaktioner och förmedlar till oss alla varför våra journalister är ett sådant hot mot det fria ordet, rättssäkerheten och demokratin? Vi vill veta hur de journalistiska läggmatcherna och mörkläggningen går till. Det är en viktig insats att berätta det för oss.

Lynchjustis är kodordet bland våra journalister när vi vill att de ska sköta sitt arbete.

Övertorneå söndagen den 1 december 2013
Mikael Styrman
.

Med sanningen flåsande i nacken

.
Från olika håll strömmar nu buden i media om Göran Lambertz’s värde, som jurist och domare. Och i debattens centrum står Lambertz själv, strängt upptagen av att försöka klyva orden så att hans icke-utredning från 2006 ska framstå som hederlig, i backspegelns skoningslöst bländande ljus.

Lambertz har enligt vissa debattörer gjort stora insatser som JK för, som det får förstås, rättsväsendets sanering. Bland annat påminner advokaten Sargon De Basso i Aftonbladet Debatt om Göran Lambertz insatser, bland annat i form av åtalet mot Expressen för dess förtal av Mikael Persbrandt samt Lambertz betydelse för debatten när han” ifrågasatte domstolarna, poliserna och mediernas arbete - till förmån för den enskilde medborgaren”.

Otvivelaktigt har Lambertz bidragit till att irritera en del korrumperade, och även en del icke-korrumperade, domarkollegor genom att föra den debatten. Men, hans insats bör vägas med rätt tyngd i vågskålen. Medias bevakning är ofta anpasslig, undfallande och selektiv, tillmötesgående mot mäktiga intressen, skoningslös mot andra. Men åtminstone såvitt framgår av rapporteringen i Media har Lambertz insats på området bestått i deltagandet i en slags mycket allmänt hållen debatt i vilken enskilda kollegor, poliser, åklagare och journalister inte har behövt känna sig specifikt utpekade eller bli straffade. JK-ämbetet är inte i första hand en talarstol ämnad att ge sittande JK en plattform för att kunna vika ut sig i pressen. Det är en position i vilken JK exempelvis kan vidta rättsliga åtgärder mot vårdslös myndighetsutövning och brott begångna i offentlig tjänst.

En sådan möjlighet erbjöds Göran Lambertz som JK 2006 då han av medborgare ombads granska Quick-utredningar och domar. Numera är det väl känt för snart sagt alla att han då valde att passa. Redan efter åtta dagar - vilket är liktydigt med att inte ens ha öppnat böckerna - avvisade han ärendet. Dessutom passade han på att av ännu oförklarade skäl ösa beröm över hanteringen av de katastrofala Quick-ärendena.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken, att det var utslag av en arrogant självtillräcklig karriärists populistiska fingertoppskänsla som fick JK Lambertz att agera till försvar för den populära skådespelaren Mikael Persbrandt, men inte till förmån för de, för karriären långt ifrån lika intressanta, offer som ville ha hans hjälp mot dårarna som torpederade Quick-utredningarna och lät deras barns mördare gå fria. Det är begripligt att inte Lambertz trodde att hans bristande empati och engagemang för de av Quick-utredningarna drabbade någonsin skulle komma i dagen. Svenskt rättsväsende brukar begrava sina mordoffer så att de inte kommer upp och spökar medan man ännu är i livet. Tuvan som välte vagnen några år senare blev den grävande journalisten Hannes Råstam. Men om det visste Lambertz inget när han agerade doadoa-kör åt van der Kwast & Co.

Nu håller sanningen på att hinna upp Göran Lambertz. Sargon De Basso skrev om Göran Lambertz som ”Sveriges nyttigaste jurist”. Och han har nog rätt. Fast inte på det sätt han tänkte sig. Utan på det sättet att Lambertz ovilja att irritera de ryggborstande bröderna, vilket fick honom att missköta sitt jobb som JK, och köra över de medborgare han skulle försvara, nu har gjort skadan av utbredd rättsröta så mycket tydligare, och debatten så mycket livligare, än vad som hade blivit fallet om han hade skött sitt jobb.

Och många svenska statstjänstemän kommer i framtiden att ha anledning att begrunda Lambertz sedelärande exempel när de ställs inför valet mellan att vara hederlig och att ta genvägar till gagn för karriären.

Är det rimligt att tänka sig att det inte ska gå att avsätta ett justitieråd om det framkommer att han har misskött jobbet som JK, vilket var hans språngbräda till justitierådsposten? För mig låter det som en mycket märklig tingens ordning. Som hårklyverier som bara kan gillas av ett moraliskt förött rättssystem, impregnerat med rättsröta och gömmande sig bakom juridiska hårklyverier av den sort som huvudpersonen själv just nu svingar, högst uppe på de massmediala barrikaderna.

Övertorneå lördagen den 30 november 2013
Mikael Styrman
.