Efter de senaste årens avslöjanden kunde vi ha vissa förväntningar på 2013.
Jag tänker då i både stort och smått.
På Bradley Manning och Wikileaks avslöjanden de senaste åren om att USA:s administration och försvar har förvandlats till en förbrytarorganisation och att våra svenska och Englands amerikanska drängar gjort allt för att hindra ytterligare avslöjanden av brott mot amerikansk och internationell lag och mot den amerikanska konstitutionen.
På upplösningen i det inofficiella världsrekordet i rättsröta där Sverige drog längsta strået med ”alla rättsrötors moder” som man skulle ha sagt för tjugo år sedan. Men då ligger det ju decenniers hård träning bakom segern. Något som de sorgliga medkombattanterna i tredje världens bananrepubliker inte nödvändigtvis har lika mycket av. En intill gränsen för total oduglighet korrumperad massmedia har också bäddat för svensk seger i vår paradgren.
Och 2013 fick inte farhågorna att komma på skam. Edward Snowden visade med imponerande dokumentation och tydlighet hur USA i synnerhet och i viss mån även England och Sverige har utvecklats till Hitler-Tysklands och Stalin-Sovjets moderna arvtagare. Hur USA plötsligt hade förvandlat framtidsdystopierna och samhällssatirerna ”1984”, ”Wag The Dog” och ”Enemy Of The State” till återhållsamma dokumentärer. Och än har vi säkert inte sett ens merparten av vad det demoraliserade slöddret i statsapparaterna visat sig kapabla till.
På hemmaplan har annars rättsväsendet: Åklagar-, Domstols- och Polisväsendena, vridit sig som maskar på väg att träs på kroken när spik efter spik har drivits in i rättsrötans kista visande hur man dömt Thomas Quick för ett otal mord utan någonting som helst på fötterna. Delar av svensk massmedia har klivit fram och agerat journalister under året i dessa och andra frågor. Andra å sin sida som deltagit i mörkläggningen och handräckningen till Quickfallens verkliga mördare har strukit omkring mer skamset längs väggarna.
Vi är alla Göran Lambertz stort tack skyldig för att han - ofrivilligt och i oförstånd - klivit fram i ljuset och visat att korruptionen i det svenska ”rättsväsendet” och statsförvaltningen fungerar precis så som vi alla, åtminstone vi med lite insikt i förhållandena, innerst inne vetat, och som vi, man och man emellan, också gett uttryck för. Fortfarande sitter våra högsta mutkolvar på sina piedestaler med höga tankar om sig själva och varandra. Men en stor skillnad råder mellan ingången och utgången av år 2013: numera är de själva de enda som har några höga tankar om sitt dömande och sitt brottsväsende. Inte ens de som aldrig haft med brottsväsendet att göra tror längre på det. Men vad är väl annat att vänta i ett land där ingen organisation finns, och ingen spaning bedrivs, för att eftersöka och beivra korruptionsbrott? Så länge vi inte har det får vi dras med Telia- och Vattenfallsskandaler, för att nu bara nämna två. Och med politiker som i huvudsak är dilletanter, inte sällan kriminella sådana, blir det ju inte bättre.
Vad har vi då att vänta av 2014? Det är svårt att spå heter det - särskilt om framtiden.
På det internationella planet kan vi kanske känna viss tillförsikt om att den amerikanska statsbrottsligheten nu har gått för långt och blivit självförstörande. Vi vet ännu inte hela vidden av vad stollar och psykopater har ställt till med och kanske kommer vi aldrig att få veta allt. Men redan med det vi hittills vet kan Snowdens avslöjanden komma att visa sig motsvara den ”Silver Bullet” som Joseph McCarthy en gång själv avlossade, när han i fanatism och storhetsvansinne gav sig på militären med sin kommunistjakt. Det satte stopp för hans skräckvälde men tyvärr blev brottslingarna den gången inte ställda inför rätta. Vi ska nog inte hysa några stora förhoppningar om att det går bättre den här gången. Statsbrottsligheten har långa anor, i USA liksom i Sverige.
På den svenska politiska arenan har vi rätt att förvänta oss att USA:s femtekolonnare i Sverige, Carl von Ribbentrop, tar sitt pick och pack och drar. Och han bör ta med sig ett antal likasinnade i statsförvaltningen som inte heller rätt kan rangordna svenska och amerikanska intressen. Gör han inte det bör han åtalas för högförräderi. Och det kan ju vem som helst räkna ut att det inte blir lätt att hitta en åklagare som vågar väcka åtal och ännu mindre göra det utan att göra en läggmatch. Och att hitta domare som har tillräcklig integritet för att inte ”frikänd” ska lysa på deras näthinnor med eldskrift redan rättegångens första dag blir ju ännu svårare. Vi skulle nog tvingas hämta både domare och åklagare utomlands. Särskilt svår blir en sådan rättegång mot bakgrund av att vi har en säkerhetspolis som är så oduglig och så intresserad av att spionera på svensk och nordisk industri åt amerikanska intressen samt lyssna på politiska dissidenter och telefonsex, att amerikanarna tagit för vana att låta säkerhetsvakter ”begå självmord” i statsministerbostaden. Av hänsyn till ”rättsväsendet” som har sitt eget självkokade världsrekord i rättsröta att sortera i under 2014, och kommande år, bör Carl von Ribbentrop avgå av humanitära skäl. Det sociala fallet för många med onödigt höga tankar om sig själva i brottsväsendet är redan besvärande högt. Jag skulle inte vilja lägga ytterligare börda på deras axlar med en Ribbentroprättegång. Det riskerar att bli så att åklagaren och domarna leds in och ut ur rättegångssalen med kappan över huvudet istället för den anklagade som är det vanliga.
Och under 2014 kommer vårt ”rättsväsende”, eller brottsväsende som i lika hög grad beskriver deras värv, att måsta välja väg. Antingen tar man sig i hampan och går igenom och ställer till rätta våra många rättsövergrepp. Både de kända och de som deras ryggradslösa och korrumperade medbrottslingar i pressen ännu tiger om. Eller så tar medborgarna snart hand om rättsskipningen själva. Jag kan försäkra att om brottslingarna i ”rättsväsendet” begriper vad det kan få för konsekvenser kommer man inte att välja det senare alternativet. Att vara korrumperad, inbilsk och ryggradslös behöver ju inte vara synonymt med att vara komplett idiot. Även om man kan förledas att tro det när man följer Lambertz-debatten.
Gott Slut 2013
ochGott Nytt År 2014
till läsarna av bloggen!Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.
11 kommentarer:
Har du någon teori om vad som ligger bakom att Palmemordet aldrig har lösts?
/Peter
Svar till Peter:
Palmemordet klarades inte upp därför att landets politiska ledning inte ville klara upp det.
Regeringen, med Palmes efterträdare i spetsen, Ingvar Carlsson, satte sig i förarsätet i Palme-gruppen och körde Palmeutredningen åt fanders. Det var helt olagligt, men säkert avsiktligt. Formellt hade man en ”observatörsplats” men det får den beskrivna verkan. Den politiska låtsaspolisen Hans Holmér hade gjort liknande fantasifulla mörkläggningar tidigare och lotten föll på honom denna gång också. Åklagarna satt som överkörd gisslan i Palmegruppen och vågade nog sällan säga flaska. Invändningar hade varit hederligare men hade också kunnat vara detsamma som att avsluta karriären. Och det gör man inte i Sverige av hedersskäl.
Kurdspåret var naturligtvis bara svammel. En folkspillra uppdelad i tre länder som hade alla maktgrupperingar emot sig. Lämpliga att skylla på.
Med Christer Pettersson gjorde de ett riktigt försök att få honom fälld. Han var en lämplig gärningsman. En ”ensam galning” och missbrukare, som inte kunde värja sig. Det gick ju på Kalle Anka-nivå, men blev omöjligt i hovrätten. Politiska klåparpolisen förstörde huvudvittnet. i bästa inkompetenta välvilja gick de och läckte till Lisbeth Palme att de hade gripit en missbrukare. Och hon sade det så att det fastnade på band att ”det ser man väl vem som är missbrukare”. Så hon var helt programmerad att peka ut en missbrukare vid den ”Rosa Pantern-aktiga” konfrontation där hon fick välja på en missbrukare och resten prydliga kriminalpoliser. Eftersom hon pekade ut Christer Pettersson är kronvittnet förbrukat och man kan argumentera för att man därefter kan lägga ned Palmeutredningen eftersom den aldrig kommer att kunna fälla någon.
Det här lallandet som Ebbe Carlsson och några grabbar med James Bond-komplex höll på med hade nog aldrig särskilt mycket verklighetskontakt. Det var nog mer ett utslag av att det här med hemlighetsmakeri, säkerhets- och agentarbete tilltalar en speciell sorts gränslösa människor kapabla att ställa till med vad svammel som helst. Mörkläggning var nog det egentliga syftet.
Det finns säkert de som vet exakt varför Palme mördades, bland de som tillhörde makteliten. Men vi andra vet för lite. Det fanns säkert mycket som man var oense om och som kunde ha utlöst mordet. Sveriges politiska maktelit var då sysselsatta med att dränera Sverige på svarta pengar och placera dem i Schweiz, Lichtenstein m fl ställen. En del avslöjades. Annat sköttes diskretare. Tidningarna teg. Ännu i modern tid blev det ju bara en fingerborg av de läckta kontouppgifterna som skatteverket fick från Tyskland. Det var den politiska samhällseliten som fanns på listorna och då var det inget roligt att fortsätta. Det ligger nära till hands att misstänka att det kan finnas ett samband mellan morden på Palme och den två år tidigare dödade journalisten Catts Falck och/eller den ett år senare mördade krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon. Då menar jag inte att någon utländsk agentorganisation tog livet av dem utan snarare maktelitens bråk om svarta pengar. Det handlar alltid om stora pengar när vapenindustrin är ute och leker. Pengar gör underliga saker med en del människor. Och makten drar till sig fel sorts människor.
Det måste vara århundrats mest misslyckade polisutredning där syftet kanske då inte var att hitta mördaren överhuvudtaget. Såg en film, minns inte namnet på filmen, där polisen pekades ut som beställare/utförare av mordet. Den filmen kändes trovärdig utifrån det man fått veta av hur mordet gick till och vad som hände efteråt. De spår som polisen jobbbade med kurder, Christer Pettersson och Ebbe Carlsson känns som tagna ur en sämre film..
/Peter
Svar till Peter:
Ja, snarare lyckad då, eftersom syftet var att inte få fast någon men stöka till det medan man låtsades försöka få fast någon. Liknelsen med en mycket dålig film är träffsäker.
I media svänger man sig med begreppet ”polisspåret”. En del gör det säkert av obetänksamhet. Andra med beräkning. Det är nog i många fall en metafor för ”makthavarspåret”. Men det får man inte säga för då söker sig debatten för nära makthavare, debatten kvävs och den som för debatten förvisas. Till en fyr i Östersjön, till SVT:s miljöredaktion i Karlstad eller till någon annan lämplig förvisningsort och uppgift.
Poliser står ganska lågt i hierarkin och är vana att lyda order. De skjutsar hem narkomaner, jävlas med langare för att hålla uppe knarkpriserna, kuskar runt maffians bonuslik och förhör politiska fångar in spe om bullshitanklagelser, för att skrämma dem till tystnad. Däremellan hinner de med att göra en del nytta för allmänheten. Det finns gaskammarinkastare bland polisen som överallt annanstans, framför allt i den offentliga sektorn. De är kända av polisledningen och anlitas när saker som inte tål dagens ljus ska utföras. De gör sig nyttiga hos inför makthavare. Som i vilken maffiaorganisation som helst. Men vad jag menar är, som ovan sagt, att de står ganska lågt i maffians hierarki. De är genomförare - inte planerare och beordrare.
Jag menar att polisspåret och makthavarspåret eller om man så vill politikerspåret, är samma sak. Det handlar om människor i eller nära makten som skapat sig en lukrativ sidoinkomst som störts eller hotats att störas av något som Palme och ett år senare Carl Fredrik Algernon var i färd med att göra. Därav morden.
Ja det är klart att det är som du skriver någon som använt polisen som utförare, beställaren är någon högre upp hierarkin (om den teorin som känns mest trolig stämmer). Det här är väl om något ett exempel på vad som kan hända om man man hamnar på kant med "fel personer" i samhället (vilka dessa personervar i det här fallet lär aldrig komma ut till allmnän kännedom..) när till och med en statsminister som Palme kan bli mördad och omfattningen av utredningen och hur man lyckas med att inte fånga den skyldige saknar motstycke.
Svar till Peter:
Det har alltid funnits hänsynslösa människor, som är beredda att bokstavligen gå över lik för att ta sig fram. Det är därför vi har bildat samhällen, rättsväsenden och poliskårer. För att tygla dem och skydda oss andra. Tyvärr har vårt samhälle och rättsväsende spårat ur någonstans längs vägen och istället blivit ett brottssyndikat. Med sådana skrupelfria högt upp och svaga längre ned.
Förmodligen blir det som Du säger, att vi aldrig får veta. Men säker kan man inte vara. När döden närmar sig blir många skurkar talföra. Och de finns nästan alltid lite för många som vet, eller anar.
Carl Fredrik Algernons mördare blev förmodligen intervjuad i TV om fallet, när det begav sig. I samma intervju ställdes andra ofarligare frågor. Men då var han ju redan så förstörd att det lyste skurk om honom lång väg. Efter några telefonsamtal slöt maffian leden och det känsliga censurerades bort medan resten sändes.
Likadant gick det för Hans Rode. Tidigare s-kommunalråd i Malmö. Han gjordes till generaldirektör för Statens Energiverk. Där gjorde han det första försöket att stjäla Ekfors nät genom att helt rättsvidrigt dra in koncessionen. Ekfors överklagade och förlorade hela vägen upp. Men då var inte samhället ännu så korrumperat som idag så maffian vågade inte fullfölja stölden. Men Rode blev också intervjuad, strax efter att Ekfors vitbok gavs ut. Och han flaggade likadant som Algernons mördare och proceduren blev densamma med intervjun. Numera är Rode politruk på Vägverket. De blir ju aldrig vare sig straffade eller avskedade, maffians hantlangare.
Det stora paradnumret, det som visade hur odugligt rättsväsendet är, det är mordet på och plundringen av Ivar Kreuger. Det får nog betecknas som alla rättsrötors moder. Palmemordet är en blek kopia som vi känner till för att det utspelat sig i vår tid.
Drivkrafterna är desamma i alla fallen: girighet och hänsynslöshet. Och de möjliggörs av ryggradslöshet i rättsväsendet, möjligen vid behov stöttad av en smula girighet och hänsynslöshet. Det är det första rättsövergreppet som är svårast. Sedan blir det snart rutin.
Blev intresserad av vad som hände Kreuger efter att du tog upp det och har läst lite om vad som hände honom och det verkar utifrån det jag läst mig till som att det handlade om att han tog större och större risker och att det sedan blev ett korthus som rasade ihop. Hur menar du att det handlar om plundring? När det gäller hans död så har man utifrån det jag läst hittat honom död med ett vapen bredvid sig och ett brev där han skrivit några rader. Menar du att han mördades och vad grundar du det på?
/Peter
Jag återkommer i frågan på ett tag, Peter.
”Peter”, se mitt svar i nytt blogginlägg ”Dagens Nyheter - maffiaredskap då som nu”.
Tack för det, väldigt spännande läsning. Med tanke på medias allt större makt är det intressant att se hur media används för att förmedla en bild av verkligheten som kanske inte alltid är objektiv.
/Peter
När kommer nästa inlägg? Väntar med spänning oftast intressanta och aktuella frågor du tar upp.
/Peter
Skicka en kommentar