Den svenska journalistikens fader

.
(Svar till anonym kommentar till blogginlägget "Lojal mot rättvisan eller potemkinkulissen?)

Journalistjobben försvinner eftersom det inte behövs några journalister på redaktioner som inte utför vare sig journalistiskt eller redaktionellt arbete. Sedan lång tid tillbaka har tidningsbranschen utvecklats mot något som påminner om TV, vid tiden för TV:s begynnelse, med en kanal. Ett organ, en nyhet eller en linje, lika i alla tidningar. Massiv åsiktsbildning av den uppfattning som den som kontrollerar centrala media vill ha ut. Centralstyrt. Producerat av ett uppstyrt TT som gör att alla får samma nyhet, samma åsikt. Alla tidningar förvandlade till tjänande satelliter, som bara återutsänder. Varför skulle någon läsare vilja betala för det? Eller ännu tydligare: varför skulle många som tidigare köpte flera tidningar göra det idag när alla tidningar har praktiskt taget samma innehåll, när innehållet uppenbart är styrt och när tidningarna dessutom kröker rygg när de närmar sig att utföra sitt arbete?

Det är klart att det är ett hot mot demokratin. Men det är inget nytt hot. Det är ett i stort sett realiserat hot som är i slutfasen av sitt förverkligande. Alla(?) tidningar sprider numera lögner och propaganda - ofta uppenbara lögner som sprids mot bättre vetande - åt den som kontrollerar centrala nyhetsmedia som TT och SVT:s nyhetsredaktioner.

Många journalister inser förstås att de inte kommer att kunna ha kvar sina jobb när det journalistiska materialet är helt centralstyrt, enligt känd stalinistisk modell, producerat av TT vars medarbetare inte på villkors vis vill ta till sig att man vinklar, utelämnar, klipper och klistrar, för att leverera den verklighet som den politiska makten önskar. Säg åt en TT-medarbetare att de jobbar så och vederbörande kommer helt oförstående att gapa som en fågelholk. Så starka är skyddsmekanismerna mot att ta till sig vad man egentligen gör.

I Luleå, Norrbotten får korrumperade Norrköpings Tidningar statsbidrag med tiotals miljoner per år, för att producera två identiska tidningar, Norrländska Socialdemokraten (NSD) och Norrbottens-Kuriren (NK), som konkurrerar med varandra, i samma hus, med samma utrustning, med nära nog identiskt innehåll. Det är naturligtvis mutpengar som skattebetalarna tvingas slanta upp. Motprestationen är att man sätter demokratin ur spel. Inte skriver alls, eller skriver ned, andra partier än de etablerade partierna vilka kontrollerar den offentliga plånboken. Någon annan plånbok finns inte i Norrbotten.

I Haparanda är det likadant. Hela Haparandabladets resultat, och lite till, kommer från politiska mutpengar. Innehållet och debatten blir därefter.

TV i Norrbotten kan göra mycket bra grejor. Men får inte. Styrningen av medarbetarna är stenhård. Det är mer marionetteater än nyhetsredaktioner.

Den svenska journalistikens fader?

En del som genomskådar systemets ruttenhet inser att de lika gärna kan göra affärer åt sig själva som åt tidningens ägare. Det har jag själv fått bekanta mig med på nära håll. Då levererar man ett ihopljuget förtalsangrepp mot någon dissident i utbyte mot att få byta journalistjobbet mot ett jobb som informatör på en glesbygdskommun, som inte har något annat att rapportera om än vilka invånare som har flyttat eller dött sedan förra året och vilka av den handfull bidragsfinansierade låtsasföretagen som finns i bygden som har slut på pengar och behöver få mer skattemedel att leka bort. Som lök på laxen faller det ut lite starta-eget-pengar i den närmaste familjära omgivningen. Men det skulle inte ha gått om det uppblåsta förtalsreportaget hade varit i strid med tidningens linje.

För den som blir utsatt för "köpt" journalistik kan det förmodligen kvitta om det är tidningsägaren, redaktören eller journalisten som är till salu. Och oavsett om det är den ena eller den andra kommer de att tala lika vackert om "granskande journalistik" och "hot mot demokratin" om de inte får fortsätta sitt korrumperade värv. Den skillnaden finns väl att om angreppet, för det handlar om angrepp, är centralt initierat så blir det så mycket intensivare direkt från start. Alla tidningar tycker samtidigt, att man ska skriva precis samma sak, i en fråga som man inget vet om, och inte bryr sig om att ta reda på något om heller. Varför skulle det vara ett hot mot demokratin om sådan journalistik försvinner?

I journalistkåren och utåt låtsas man att den egna renhållningen i kåren förhindrar sådant. Kanske lurar man även varandra, och sig själva, genom att rabbla dessa innehållslösa och självbedragande floskler om journalistiken som mötande sina höga ideal.
Det är naturligtvis förenat med stora svårigheter att föra bevisning om korrumperad journalistik. Svårt men inte omöjligt. Det finns det ju exempel på i modern tid i fall då någon journalist sålt sig till "fel" huvudman. En höggradigt korrumperad journalistkår kan knappast "hela" sig själv. Lika lite som en domar-, åklagar- eller politikerkår kan göra det sedan korruptionen väl blivit systemet. Och ingen av dessa kategorier, som har i sin makt att göra något åt korruptionen, kommer att stå i kö för att göra det. Valet står mellan att dra nytta av systemet som "alla" korrumperade kollegor gör eller att konfrontera systemet. De flesta inser nog vad det nästan alltid leder till.

I åratal, ja decennier, lurade ledande kriminella socialdemokratiska politiker allmänheten, och även den mindre klyftiga delen av journalistkåren, att det fungerade så att man kunde äga tidningar men att journalisterna bestämde vad som stod i dem. Och redaktörerna svarade för hantverket som sydde ihop tulipanarosen. Hela förljugenhetens moder fanns hos redaktörerna. Jag vet i övrigt ganska skarpa människor som svalde detta med hull och hår. Offentligt höll sosseledarna sina brandtal i vilka de eldade massorna mot makt- och mediakoncentration. Mellan skål och vägg gynnade man aktivt framför allt Bonniers och motarbetade deras konkurrenter. Priset var naturligtvis en gentemot den socialdemokratiska maffiarörelsen lyhörd journalistik som åtog sig att ta heder och ära av envar som på något sätt utmanade maffian.

Det fanns en parallell utveckling inom många andra områden. Med tiden utvecklades en arbetsgivarmaffia som kompletterade socialdemokratins maffiaorganisation. Tillsammans utvecklade de ett system i vilket de levde i symbios. Den ena skapande problem för arbetsgivare, över huvudet på arbetarna, den andra till synes värjande arbetsgivarna från de värsta radikala tokigheterna, likaledes över huvudet på arbetsgivarna. Men hela tiden väl samspelta - en kropp, med två ben. Den ena halvan mjölkande arbetarna, den andra mjölkande arbetsgivarna. Tricket var att få både arbetare och arbetsgivare att känna sig tacksamma för att parasitorganisationerna  krånglade till deras liv och tog bra betalt för det.

Med tiden har socialdemokraternas betydelse som förmånstagare av den korrumperade journalistiken minskat på grund av den moraliska och ekonomiska kollapsen i rörelsen. Centrala borgerliga makthavare har i viss mån trätt i deras ställe liksom "tjänstemannapartiet", de som verkligen styr, vid sidan om demokratin och politiken. Ett antal av systemet gynnade släkter i Stockholm som gifter in sig i varandra enligt bästa renässansmanér. Propagandaorganen tjänar delvis nya herrar men metoderna är i stort sett desamma.

Om Bagdad-Bob är den svenska journalistikens fader, vilket inte förefaller helt osannolikt, så är nog våra redaktörer och journalister den svenska journalistikens dödgrävare. Som de beter sig finns snart inga journalister. Men det kommer att ges ut väldigt många böcker som bara innehåller pressreleaser…

Mutholm tisdagen den 31 december 2013
Mikael Styrman
.