Med en forntida fältskärs eller barberares precision

.
Den folkkära författaren Herman Lindqvist skrev härom dagen en mycket intressant krönika i Aftonbladet, med rubriken "Ska Sverige leta bössor på Blocket?". Klicka här. Som rubriken antyder lyfter Lindqvist i lätt sarkastisk ton fram, att vi sedan medeltiden haft 121 krig, men ändå står utan försvar. Vilka de 121 krigen är finns inte uppräknat i krönikan, vilket är synd. Inte för att jag ifrågasätter uppgiften utan för att det skulle varit skojigt för en normalt historieintresserad svensk att ta del av hela listan.

Herman Lindqvist pekar ut problemet med en forntida fältskärs eller barberares precision, eller om man så vill med samma precision som katten som går runt en tallrik med het gröt. Med den folkkäre mediapersonlighetens och författarens rätt undviker han att ta upp någonting som kan irritera en endaste människa som varit i livet de senaste 200 åren. Det är faktiskt rätt anmärkningsvärt eftersom han tidigare i initierad och underhållande form beskrivit de militära pajaserier som resulterade i att Sverige förlorade Finland i 1808-1809 års krig.

Just genom den diffusa och ängsliga argumentationen har han samtidigt, måhända oavsiktligt, pekat ut problemet ganska exakt. Problemet är nämligen hur man ska kunna bygga upp ett driftdugligt försvar i ett land och en organisation som till stora delar består av oduglingar och i vilka ingen får kritiseras eller ifrågasättas. De är ju nämligen alla statliga tjänstemän och gör därför redan allting rätt. Ja, det är till och med så, att hela den övriga världen avundas oss vår framstående krigsindustri, våra kompetenta soldater med sitt föredömliga uppträdande och vår dito officerskår, för att inte nämna våra extremt dugande politiker som lagat hela köckenmöddingen.

Om vi skulle bli anfallna idag skulle det gå ungefär likadant som 1808-1809. Det gör inte Lindqvist någon hemlighet av. Vad han däremot tiger om, är att om vi hade blivit anfallna något av åren 1918, 1936, 1942, 1955, 1965, 1975, 1985, 1995 eller 2005 så skulle det ha slutat likadant. Orsaken är den inkompetenta hanteringen av försvarsanslagen och orsaken till det kan delvis vara att finna i att vi inte varit i krig sedan 1809. Det är så länge sedan, och därför så osannolikt att vi skulle råka i krig, att försvarsanslagen för länge sedan upphört att vara till för landets försvar och istället övergått till att vara något som maffian får roffa åt sig och dela på.

Det är även med krigskonst som med övrigt kunnande. Man riskerar att bli bättre på det som man återkommande får ägna sig åt under skarpa förhållanden och omvänt även riskerar att förlora skärpan för i avsaknad av erfarenhet. Därmed inte sagt, att det hade varit att föredra för Sverige att ha ett vältrimmat försvar på grund av återkommande krig. Det går nämligen oftast hand i hand med att landet blir ödelagt och fattigt. Med få undantag har det även blivit utfallet av de flesta av de 121 krigen som Herman Lindqvist inte räknar upp. I några fall har de inneburit att högt uppsatta personer kunnat öka sitt välstånd, men folket som utkämpat krigen har alltid blivit fattigt.

Det sägs inte uttryckligen i Lindqvists krönika, men det får anses vara begravt mellan raderna, att han menar att Sverige under andra hälften av 1900-talet hade ett starkt försvar och att vi således bör göra nu som Sverige gjorde då, för att slippa söka bössor på blocket. Det är dessvärre en myt att försvaret var bra åren 1950-2000.

Det försvar som byggdes upp i Sverige efter Andra Världskriget byggdes upp i tider av stora överflöd och till en kopia av stormakternas försvar i "det förra kriget". Det ger sig självt att ett sådant försvar redan då var föråldrat. Dessutom är det helt befängt att tänka sig, att ett litet land skulle kunna försvara sig mot en större angripare, genom att använda samma teknik och taktik som angriparen.

Ett grundläggande fel är uppenbart att man inte frågat sig vad försvaret ska vara till för. Om det ska vara till för att åstadkomma en bra och spännande fajt, obekymrat av om landet ödeläggs eller inte, är naturligtvis den nuvarande strukturen med stridsvagnar och drömmar om Kursk-liknande pansarslag i svensk terräng att föredra. Men om målsättningen inte är att Sverige ska ödeläggas, som Alsace och Lorraine blev ödelagt av Första Världskriget, hör inte stridsvagnar hemma i ett svenskt försvar. Äran för att vi ändå byggde upp ett stridsvagnsförsvar får nog tillskrivas en mix av stofilitet och fantasilöshet i försvarsledningen och krigsindustrins och politikens vilja att använda försvarsanslagen inte till att försvara Sverige utan till att skyffla över utvecklingskostnader på skattebetalarna för produkter som skulle kunna säljas till andra länder - inkluderande potentiella angripare.

Förutom nyss nämnda stridsvagnar skaffade man sig bandvagnar, så dyra i drift att de inte kunde användas. Luftvärnet och dess radarsystem ersattes av Robot 70, med endast 3 km radarräckvidd. Det ger sig självt att ett relativt stort land, och en gles civilbefolkning, inte kan skyddas med ett fåtal enheter med försvinnande liten räckvidd. Det passar i ett stridande förband där endast stridande trupp på begränsad yta ska försvaras. För att tydliggöra tillkortakommandena saknade utrustningen värmesökande egenskaper och kunde därför bara användas i vackert väder. Det vill säga, att en tänkbar fiende redan då kunde anfalla i alla väder, men Sveriges luftvärn kunde försvara försvinnande små ytor och bara i vackert. Kanske bra för avsalu till större makt men värdelöst till försvar av landet.

Landet  fylldes med oanvändbara lastbilar och traktorer, utformade för att inte förstöra prisbilden på privatmarknaden och därmed konserverades även försvaret på Första Världskrigsnivå. I snart sagt varenda buske uppfördes mobförråd för förvaring av skrot som exempelvis osäljbara motorer en masse. Kanske bra som förtäckt industristöd, men värdelöst ur försvarssynpunkt.

Istället för billiga flygplan som SK 60, mycket väl lämpade för försvar, valdes femtio gånger dyrare Viggen, som skulle varit bättre för ett angrepp mot Leningrad eller Kaliningrad. Tyvärr så dyra flygplan att man inte hade råd att vare sig utbilda piloter eller flyga med dem. Och nu med JAS, inför ett verkligt, eller inbillat, hot från Ryssland placerar man JAS-plan på Gotland. Som om de vore ett spjälstaket som fienden ska tvingas klättra över. Erfarenheten visar att man ska göra tvärtom och istället placera sina flygplan oåtkomligt, såvida inte deras enda syfte är att stilla en av krigspropaganda ängslig men okunnig allmänhet. Med sådan strategisk förmåga spelar det ingen roll vad man har för flygplan. Då skulle sådana där blimpar som svävar över våra varuhus göra ett nog så bra arbete som JAS, och dessutom mycket billigare.

Värnpliktsutbildningen som skulle kunnat delges normalbegåvade på en två veckors scoutkurs ägnade man istället ett halvt till ett år. Merparten av tiden användes till att indoktrinera de värnpliktiga att överlämna sitt kritiska tänkande till imbecilla strategers underhuggare, för att de utan att ifrågasätta klokheten vid ett skarpt läge skulle genomföra huvudlösa operationer, vars metoder kom närmare Krimkrigets (1853-1856) än Första Världskrigets (1914-1918). Verklighetens förebild till Tennyson’s dikt "De Tappra Sexhundra" föreföll vara föredömet snarare än ett varnande exempel. Och detta utspelade sig i Sverige ännu sent på 1900-talet.

I Finland klarar man av att hålla sig med ett driftdugligt försvar till väsentligt lägre kostnader än det svenska. I det nyssnämnda döljer sig även en del av förklaringen. I Finland måste försvarsanslagen dels användas klokt och dels användas till landets försvar. Inga av dessa kriterier behöver vara uppfyllda i Sverige.

Herman Lindqvist oroar sig för att Sverige kan tvingas köpa bössor på Blocket. Men, Herman, stilla Din oro. Alla erfarenheter i modern tid visar att små länder som köper sina bössor på Blocket klarar sig bättre i krig än de som kastat försvarsanslagen i gapet på en aldrig mättad krigsindustri.

Alla erfarenheter visar att utrustningen inte ska vara tyngre, eller större, än att den går att bära med sig.

Om vi idag ska utrusta ett försvar är det ju inte några JAS-flygplan som behövs. Att man över huvud taget diskuterar sådant är ju obegripligt svamligt. Det behövs istället lätt bärbar utrustning med vars hjälp man kan skjuta ned drönare och attackhelikoptrar samt slå ut pansar. Det finns sådant. Delvis även svensktillverkat. Men försvarsanslagen går till maffian och av dessa gynnade mutkolvar istället för att användas till landets försvar.

En annan intressant utrustning för dagens och morgondagens krig är hjälpmedel för att störa ut kommunikationerna för dagens dataspelsinspirerade soldatattrapper. Men med en Quisling-regering och en byråkrati med näsan djupt begravd i den amerikanska jättepempan lär det inte bli utvecklat i Sverige. Och med Quisling-regeringens oförmåga att värna svenska intressens integritet lär det inte ske utan att det amerikanska industrispionaget under täckmanteln "terroristbekämpning" obehindrat får tillförskansa sig alla våra hemligheter.

Fortfarande präglas användningen av försvarsanslagen av den fromma (eller urbota dumma?) förhoppningen att det inte ska bli något krig. Vapenskramlet från USA och deras svenska femtekolonnare, tycks bara vara en förevändning för att roffa åt sig försvarsanslag, i utbyte mot oanvändbara grejor - nu som tidigare. Tjuvar är tjuvar och psykopater är psykopater - även när de låtsas försvara landet!

Sedan, Herman, gör det inte så mycket om Nato inte kommer. Tittar man vilka spår de lämnat efter sig där de dragit fram, är det bättre att de stannar hemma och låter oss sköta saken själva. Sverige kan säkert försvara sig vad tiden lider. Men under rådande förfall i statsapparaten och byråkratin kan det nog inte ske i statlig regi just nu. Lika lite som 1808-1809. Och för att göra något åt saken måste man våga närma sig problemet med högre precision än den med vilken forntida fältskärer och barberare förhöll sig till kirurgi.

Slutligen:

Spela TV-spel är en sak. Att leka krig är en annan sak. Men går det över huvud taget att bygga upp ett RIKTIGT försvar i ett land i vilket brandmän och poliser måste ha kristerapi efter att någon gång ha gjort sitt arbete?

Södertälje måndagen den 1 september 2014
Mikael Styrman
.