.
Det är en del av eftersvallet till den långvariga förföljelsen av mig, min familj och mina företag, som sosseriet ägnat sig åt i ungefär åtta år på högintensiv nivå.
Skattemyndighetens roll
Skattemyndigheten har skönat Ekfors Mark- o Linje. Bakgrunden är dels skattemyndighetens legitima anspråk på att få ordning på Ekforsbolagen ur beskattarens synpunkt. Det finns även ett behov av att täcka upp den politiserade klappjakt som bedrivits och rättfärdiga att det, åtminstone hittills, inte blivit något rättsligt efterspel mot de politruker som utförde jobbet, vare sig de fanns på EMI, Skattemyndigheten, Åklagarmyndigheten eller hos Polisen. Samtidigt kan skattemyndigheten inte blunda för de bitvis absurda konsekvenser som blivit, och fortsätter att vara, konsekvenserna av klappjakten ur det enskilda skattesubjektets synvinkel. Skattemyndigheten ska även väga in vikten av att återuppbygga bilden av skattemyndigheten som en opartisk och saklig taxerare som inte missgynnar och inte heller gynnar någon part på andras bekostnad. En grannlaga balansgång således.
Skattemyndigheten har enligt min uppfattning i samband med taxeringen i huvudsak beaktat sina fordringar på mitt/mina bolag men inte varit lika nogräknad med våra motfordringar på skatteverket.
Min roll är bland annat
att fortsätta att lotsa mina företag förbi politiserade tjuvnyp och skamgrepp
att lyckas finansiera den långsiktiga och samhällsviktiga verksamhet vi bedriver, trots att vårt bankväsende, på grund av politisk/ekonomisk korruption, upphört att finansiera sådan samhällsnyttig verksamhet
att utverka skadestånd för den, av det allmänna och från mig, stulna skogen i Falun, för vilken jag orättfärdigt åtalades av sosseriets hejdukar
att organisera företagens administration och drift, så att såväl företag som kunder klarar av min vistelse i den svenska motsvarigheten till Gulagarkipelagen, som snart ska inledas.
Jag tror, att jag och skattemyndigheten, båda eftersträvar någon sorts väpnad fred. Vi är bara inte överens om tidsplanen. Skattemyndigheten, å sin sida, vill att det ske genom att de slår om kurs och knäpper med fingrarna. Vips, ska ett mindre berg med taxeringsbeslut, vinklade såväl som ovinklade, bli tillfredsställande besvarade. Vips, ska de mänskliga och sociala skadeverkningarna av år av terror vara utsuddade.
Jag, å min sida, har nästan uttömt min arbetskapacitet. Tider av buggning, anhållanden, husrannsakningar, obefogade massiva borgenärsattacker, konfiskation av avverkningsrätter och mark, utmätning av alla tillgångar i åratal för begränsade reella skulder, mörklagd belysning, organiserad processkampanj, systematisk förtalskampanj och så vidare har krävt sin tribut.
Min far gick, i en något liknande situation över gränsen och fick en klassisk burn-out innan termen var etablerad. Det tog honom 13 år att något så när återvinna sin arbetsförmåga. Jag har också varit nära att trilla dit men till skillnad från honom har jag även hans erfarenheter att lära av.
Hälsan är den viktigaste gåva människan äger. Jag kan inte påverka att sosseriet, efter sjuttio år av mödosamt uppbyggd rättsröta och mygel, kan skicka mig till Gulag. Men jag är skyldig att försöka se till att komma dit med hälsan i behåll och att komma därifrån med arbetslusten återställd. Det är min uppgift att se till att lyckas med övergången till provisorisk bolagsledning inför Gulagvistelsen och att inte äventyra det genom att låta mig drivas att försöka klara ett orealistiskt hundrameterslopp när det egentligen är ett maratonlopp som pågår.
Hade jag bara skatteärendena att ägna mig åt skulle det väl inte vara så mycket att orda om. Emellertid har jag ju även tjogtals med rättsärenden med bland annat EMI som anser sig av Gud Fader utsedda att på ett bättre sätt driva såväl elnät som elhandel. Vid sidan av allt detta, från vilket jag bara nämnt exempel, ska jag sköta vårt elnät och svara för att människor kan bo och verka i vårt förhållandevis karga klimat. De ska inte tvingas till evakuering vid otjänligt väder, som förhållandena föranleder i trakter där sosseriet fått bestämma, hur elnäten ska drivas.
Jag har begränsad egen kapacitet återstående. Kunderna är redan prövade efter att ha finansierat EMI:s politiserade stollerier. Jag har åtminstone dussinet fullt med pågående ärenden från EMI, vilka samtliga kräver kostnadskrävande handläggning. Därtill ska skatterna kunna hanteras precis som vanligt. Som om vi vore ett bolag över vilket ströddes bidrag och papegojmärken. Vi kan nog betala våra skatter men vi kan inte ensidigt leverera in skatter, välgrundade såväl som fiktiva, utan få tillbaka våra motsvarande fordringar på skatteverket.
Det kan jag naturligtvis inte klara av. Om jag försöker kommer jag att ödelägga min hälsa. Jag kan med ett klokt användande av tillgängliga resurser klara av övergången inför Gulagvistelsen, men där går sannolikt gränsen. Om detta inte är acceptabelt för skatteverket, då måste Ekfors Mark- och Linje sättas i konkurs imorgon för jag kan inte sätta min hälsa på spel för att dölja den klappjakt som fört oss hit. Samtidigt fortsätter jag att förbereda min vistelse i Gulagarkipelagen där jag ska vara ett år, för ett påstått skattebrott, som endast består i att korrekta handlingar lämnats något försenat under den pågående klappjakten, vilket inte är straffbart enligt svensk lag.
.
söndag 14 december 2008
tisdag 2 december 2008
Motoriserade TV-apparater.
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.
måndag 24 november 2008
Hur ska bilindustrin komma igång igen?
.
Det osålda bilberget
hindrar nybilsförsäljningen från att komma igång. Ytterst få kunder köper ny bil till högt pris när det är känt att fabrikanterna sitter med ett stort osålt lager. Det här är ett problem som bilindustrin måste hantera. Bilbranschen riskerar annars hamna i ett deflationsliknande tillstånd som kan bli mycket svårt att häva. Får man anta att det kommer att hanteras på olika sätt på olika företag, i hög grad styrt av befolkningens nationalkaraktär? Så här kanske nybilsförsäljningen kommer igång i olika länder:
USA.
De effektiva och pragmatiska amerikanarna identifierar snabbt lagerbilarna som osäljbara och säljer dem antingen på auktion eller vräker ut dem till låga priser. Då får bilarna snabbt det värde de verkligen har idag. Lagret avvecklas snabbt och tillverkning och nyförsäljning av bilar som ingen vill köpa kan komma igång igen, med början på en låg nivå.
Tyskland.
Tyskarna kommer antagligen att tillverka bilar på lager och slå vakt om priserna från högkonjunkturen. De bygger upp en imponerande turkisk organisation för flyttning av bilar mellan olika industriområden samt bevakning och skötsel av dem, i hopp om att så småningom lyckas sälja sekunda bilar till prima priser, utan att alls kännas vid några kostnader för hantering av jättelagret.
Sverige.
Svenskarna kommer förmodligen, åtminstone om landet är som förr, att tillverka statssubventionerade bilar och lastbilar och gömma dem i tiotusentals nyproducerade förråd runt om i de svenska skogarna. Sedan, när skogarna är fulla med bilar kommer man ändå inte att lyckas komma fram till någon lösning förrän verkligheten gör, att bara en lösning återstår. Då kommer den lösningen att omfattas av koncensus.
Italien.
I Italien kommer tillverkarna ganska snart att besluta sig för att sälja ut lagerbilarna. Då kommer det att visa sig, att de nytillverkade, osålda bilarna, under tiden som förflutit förvandlats till ordentligt begagnade Fiat flerahundra därför att någon mutat vaktpersonalen och successivt ställt dit en gammal bil i utbyte mot varje ny. Därför upptäcktes bytet inte från fabrikens direktionsfönster.
Ryssland.
I Ryssland kommer det inte igång någon nybilsförsäljning på lång tid därför att landet kommer att vara fullt av nya italienska bilar, som den ryska maffian köpt från den italienska maffian.
Frankrike.
I Frankrike kommer befolkningen att storma bilfabrikerna och individuellt socialisera bilarna. Som avslutning bränner man fabrikerna.
England
kommer att klara sig bäst. Där strejkade militanta fackföreningar bort det mesta av bilindustrin redan på 1970-talet.
.
Det osålda bilberget
hindrar nybilsförsäljningen från att komma igång. Ytterst få kunder köper ny bil till högt pris när det är känt att fabrikanterna sitter med ett stort osålt lager. Det här är ett problem som bilindustrin måste hantera. Bilbranschen riskerar annars hamna i ett deflationsliknande tillstånd som kan bli mycket svårt att häva. Får man anta att det kommer att hanteras på olika sätt på olika företag, i hög grad styrt av befolkningens nationalkaraktär? Så här kanske nybilsförsäljningen kommer igång i olika länder:
USA.
De effektiva och pragmatiska amerikanarna identifierar snabbt lagerbilarna som osäljbara och säljer dem antingen på auktion eller vräker ut dem till låga priser. Då får bilarna snabbt det värde de verkligen har idag. Lagret avvecklas snabbt och tillverkning och nyförsäljning av bilar som ingen vill köpa kan komma igång igen, med början på en låg nivå.
Tyskland.
Tyskarna kommer antagligen att tillverka bilar på lager och slå vakt om priserna från högkonjunkturen. De bygger upp en imponerande turkisk organisation för flyttning av bilar mellan olika industriområden samt bevakning och skötsel av dem, i hopp om att så småningom lyckas sälja sekunda bilar till prima priser, utan att alls kännas vid några kostnader för hantering av jättelagret.
Sverige.
Svenskarna kommer förmodligen, åtminstone om landet är som förr, att tillverka statssubventionerade bilar och lastbilar och gömma dem i tiotusentals nyproducerade förråd runt om i de svenska skogarna. Sedan, när skogarna är fulla med bilar kommer man ändå inte att lyckas komma fram till någon lösning förrän verkligheten gör, att bara en lösning återstår. Då kommer den lösningen att omfattas av koncensus.
Italien.
I Italien kommer tillverkarna ganska snart att besluta sig för att sälja ut lagerbilarna. Då kommer det att visa sig, att de nytillverkade, osålda bilarna, under tiden som förflutit förvandlats till ordentligt begagnade Fiat flerahundra därför att någon mutat vaktpersonalen och successivt ställt dit en gammal bil i utbyte mot varje ny. Därför upptäcktes bytet inte från fabrikens direktionsfönster.
Ryssland.
I Ryssland kommer det inte igång någon nybilsförsäljning på lång tid därför att landet kommer att vara fullt av nya italienska bilar, som den ryska maffian köpt från den italienska maffian.
Frankrike.
I Frankrike kommer befolkningen att storma bilfabrikerna och individuellt socialisera bilarna. Som avslutning bränner man fabrikerna.
England
kommer att klara sig bäst. Där strejkade militanta fackföreningar bort det mesta av bilindustrin redan på 1970-talet.
.
lördag 22 november 2008
Staten, biltillverkarna och recessionen
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Överuttag av skatt gör ekonomin improduktiv.
Överuttaget av skatt från medborgarna har gjort att den ofantliga sektorn, som smeknamnet säger, svarar för den helt dominerande delen av nationens ekonomi. Det har förvandlat banker, och stora delar av näringslivet, till för nationalhushållet improduktiva politiska rövslickare.
Pratade ihop bilar.
Dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar byggde, ofrivilligt finansierade av landets utsugna småföretagare, genom generösa statsbidrag till Volvo, fabriker i vilka man i socialistisk naivitet försökte prata ihop bilarna i ”diskussionsgrupper”. Samtidigt byggde resten av världen bilar vid effektiva löpande band. Våra självupptagna sossepåvar trodde att det skulle gå att konkurera på det sättet. Det förstörde naturligtvis bara skattepengar och det förstörde Volvo.
Byggde onödig bilfabrik.
Wallenbergarna byggde, som en av många sossesmekande åtgärder, likaledes finansierad av utsugna småföretagare, en helt onödig bilfabrik i Malmö, trots att man inte lyckades sälja bilarna som tillverkades i den fabrik som man redan hade. Det förstörde SAAB. Mer om dessa framgångar en annan gång.
Tog död på företagsnybildningen.
Tillsammans förvandlade Gyllenhammar och Wallenberg SAAB och Volvo till samhällsskadliga bidragsfnask och det är huvudanledningen till att de är där de är idag. Genom utsugning av Sveriges befolkning samt våra små och medelstora företag kunde socialdemokratin betala dem för att låtsas bygga bilar på kommersiella villkor. Priset som vi ännu betalar, kanske mer nu i stundande tider än tidigare, är att Palme och toksossarna tog död på företagsnybildningen i landet. Vi har därför ett mycket litet antal stora internationella företag och/eller företagare med carte blanche som betalar obetydligt mer skatt än en änka i Korpilombolo. Ständigt servade av allehanda offentliga institutioner som högskolor och exportbefrämjande institutioner. De stora företagen tenderar att bli uppköpta av utländska företag varefter avknoppningseffekterna, i vart fall kvalificerade sådana, avklingar. Efter vårt fåtal stora företag kommer ingenting, ingenting och därefter ingenting. Först därefter kommer våra utsugna och trakasserade småföretag. Och nu vill kravapparaten cementera detta ännu en gång. Ännu mer knark till de drogberoende SAAB och Volvo för att bygga bilar som ingen köper.
GM mot undergången?
Wallenbergarna lyckades få GM att överta det ekonomiska sorgebarnet SAAB. När det skedde tyckte jag att det var en imponerande bedrift. När man sedan sett vad GM lyckades göra av SAAB inser man att Wallenbergarna sköt på sittande fågel. SAAB hade en imponerande samling förluster före GM och det har fortsatt under GM:s tid. År efter år har förflutit utan att GM dugt till att göra någonting av SAAB. Det GM lyckats med, är att utplåna den relativt personliga och ingenjörstekniskt fina bil SAAB var, om än ingen ekonomisk framgång, och ersätta den med utslätade GM-produkter med SAAB-dekal. Man får ju nästan imponeras av GM:s förmåga att göra allting fel, utan att tillvarata det som fanns av värde i SAAB. GM hotas av konkurs och vill bli ett amerikanskt socialfall av kolossalt format men enligt känd Svensk modell: SAAB, Volvo, varvsindustrin, tekoindustrin, försvarsindustrin m fl. Men vad finns det för behov av ett bilföretag som GM, ifall sättet som de skött SAAB på är representativt för deras förmåga? Då måste det väl vara bättre att börja på ny kula, i mindre skala, i fler självständiga bolag, i fler branscher, utan elefantiasis?
Fingra inte på marknadsekonomins självjusteringsmekanismer.
Vart är vi på väg? Varför måste stora delar av näringslivet bli alldeles svamliga bara för att det blir lågkonjunktur? Om man driver företag har man att planera för hög- och lågkonjunkturer och att läsa av marknaden. Redan innan högkonjunkturen börjat mogna, måste en företagare sluta investera och övergå till att tjäna in redan investerade pengar. Staten ska inte skyffla in skattepengar i företag som vägrar att acceptera lågkonjunkturens inträde. Det ska företagen anpassa sig till själva. Gör man inte det fixar marknadsekonomin det. Det måste gälla även för SAAB, Volvo och Handelsbanken.
Olof Palme är död sedan många år. Socialismen är lika död som ideologi. Låt Stalin-ekonomin också gå i graven.
.
Aj då, vilken öm tå
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
jag råkade trampa på i min blogg ”Carnegie – surdeg på jäsning!”
Rekord-julhandel inleds med realisation.
I förrgår var Svensk Handel genom Dag Klackenberg, Vattenfalls förre styrelseordförande, ute i Rapport och förklarade att det väntas rekordstor julhandel i år - uppenbarligen utan att tro på det själv. I dag, två dagar senare, inleds den svenska julhandeln med – realisation – enligt Engelsk förebild. Onekligen ett nytt grepp om man väntar sig rekordstor julhandel.
Varför tar jag upp det här? Jo, informationen som är inhämtad under kort tid från en och samma källa, Sveriges Television, är helt motstridig. Det åskådliggör svårigheterna med att bedöma vederhäftigheten i information som vi nås av. Svensk media är kända för sin hemfallenhet åt självcensur på grund av politiska eller ekonomiska krafter. Nu, när människor, företag och organisationer är utsatta för stark stress och många riskerar ekonomisk ruin, är risken för att manipuleras större än någonsin.
Makt korrumperar.
Svårigheten att bedöma informationen gäller oss alla. Även de som har att besluta om till exempel bankstöd måste fråga sig om den information som lämnas av banker och andra är korrekt. Likaså kan annars lojala medarbetare vara belastade av dubbla eller multipla lojaliteter vilket kan påverka kvaliteten i deras arbete.
Med all respekt för Bo Lundgren kan det även vara så att alliansregeringen lider av samma sjuka som fällt tidigare borgerliga regeringar. Ett etablerat uttryck är att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut! Efter ett långvarigt och korrumperande socialdemokratiskt maktinnehav är det därför nödvändigt att bryta sönder strukturerna, om man vill att politiken ska förändras. De första borgerliga regeringarna vi genomled förstod inte alls att ta åt sig makten utan regerade helt och hållet med socialdemokraternas nåde, med sina företrädares politiserade tjänstemän och därför med känt resultat.
Det är klart att det är bekvämare att inte byta nyckeltjänstemän. Vi som röstade fram alliansregeringen, gjorde det inte i första hand för att de skulle få ha det bekvämt, utan vi gjorde det för att få det korrumperade råttboet som sosseriet lämnade efter sig sanerat.
Nomenklaturans tillgångar hotades.
Alliansregeringen synes ha lärt sig en del av historien, dock inte tillräckligt mycket. Hur ska man annars förklara, att man först utformar en bankstödspolicy för att värna ”betalningssystemet”. För att värna bankernas stabilitet åtar sig staten att garantera spararnas pengar intill en halv miljon kronor. När sedan nomenklaturans tillgångar hotas i Carnegie, kan man plötsligt välla in som ett Spetsnazförband, på ett sätt som tyder på att landet är helt laglöst, och ta över banken, som närmast är betydelselös för betalningssystemet.
Tala klarspråk.
Du påstår att staten kommer att tjäna på bankgarantin. Swedbank å sin sida påstod igår att det börjat ljusna i Baltikum... Samtidigt synes alla andra vara av uppfattningen att krisen fördjupas i Baltikum.
I debatten hymlas om att vi kanske kan hamna i recession när verkligheten innebär att vi är i recession och att flera branscher, bland annat fastigheter och bilar, närmast är i deflation. Det är som det är med den saken. Det är inga goda nyheter, men det är verkligheten bakom Potemkinkulisserna och propagandan. Verkligheten förändras inte till det bättre av att man tiger om den, istället för att rapportera sakligt. Tvärtom torde det öka osäkerheten och ytterligare undergräva förtroendet för propagandaorganen.
Efter den utveckling som varit i vår omvärld, med Sovjetunionens sammanbrott och de Östeuropeiska socialdemokratiernas upplösning, känns det som om tiden med den här förljugna propagandan gott kunde börja vara slut även i Sverige.
Mutor ofta bakom sanslös utlåning.
För skräpbankerna, som Du menar att staten ska tjäna på, liksom försäkrings- och pensionsbolagen, är recession och deflation inga goda nyheter. De har ägnat sig åt en fullständigt sanslös utlåning till fastigheter. Utlåningen har sannolikt i hög grad drivits av mutor. Våra banker har en stor fastighetsbubbla i landet, såväl som utomlands, att sticka hål på. Detta problem åtgärdas inte av att man låtsas att bankernas situation är stabil och av att staten skyfflar in skattemedel, så att våra odugliga skräpbanker kan fortsätta förstöra spararnas/skattebetalarnas pengar.
Bankerna inte solventa.
Jag vill mena, att Du skönmålar när Du påstår att en bankkonkurs inte är ”för stunden föreliggande”. Det må vara att ingen av dem gått i konkurs än. Skulle man emellertid sätta sig och räkna deras tillgångar, så som de själva tycker om att utsätta sina låntagare för, när det är till gagn för banken, då är redan flera av våra stora banker i princip i konkurs. Deras egna kapital är förbrukat, i vissa fall troligen flera gånger om. Ska land med lag byggas ska väl lagen även tillämpas mot banker även om det är obekvämt?
Legaliserat tjuveri.
Vi har en hantering av rättsförhållandena mellan bankerna och deras kunder värdig 1700-talet. Den är som hämtad ur den franska filmatiseringen för TV, av Honoré de Balzacs roman Kurtisanernas liv, som de av oss som inte är helt nyfödda minns, bland annat för den svenska skådespelaren Holger Löwenadlers utmärkta rollprestation. Våra banker drar nytta av ett system, som innebär att om pantens värde förändras, bär låntagaren hela risken och banken säger omedelbart upp lånet. Metoden kan närmast karaktäriseras som legaliserat tjuveri. Varsågod skräpbankerna, tillämpa Era metoder nu och dilla inte om att inte fastighetsvärdena sjunkit och om att det ljusnar i Baltikum när sanningen är att det håller på att gå åt helvete i Baltikum.
Nyttig idiot.
Handelsbankens styrelse vill gärna jämföra sig med forna tiders ärofulla Handelsbanksstyrelser. Dessvärre har sentida styrelser mindre gemensamt med sina företrädare och liknar mer politbyråledamöter, av den tjuvaktigare sorten. För att fortsätta att bevaka sina positioner och välja om sig själva, lånade Handelsbanken, enligt e24.se och di.se, ut miljardbelopp till den högbelånade Maths O Sundqvist, för att han skulle förvärva aktier i företag inom Handelsbankssfären. En högbelånad bankberoende aktieägare kan styrelsen lita på att röstar som styrelsen vill. Särskilt bra för bankens, kundernas och aktieägarnas ekonomiska utveckling torde det dock inte vara. Sundqvist skulle bli en ”nyttig idiot” enligt ett uttryck som Lenin med rätt eller orätt brukar tillskrivas.
Så gör inte en kunnig, ansvarskännande och seriös bankstyrelse. Så gör samvetslösa gangsters som sjanghajat en bank i löntagarfondernas tidevarv.
Starka ägare i bankerna?
Påståendet att bankerna har starka aktieägare i ryggen håller knappast för en syn. Vad gäller Handelsbanken har den knappt några ägare. Den blev aktieägarna bestulna på av styrelsen redan under 1970-talet, med regeringens gillande. Sossarna tyckte att det var ett riktigt rättviseprojekt. Bankdrivna löntagarfonder trodde de i sin enfald. I Handelsbanken utser styrelsen sig själv, genom samverkan med en handfull bolag där styrelserna väljer sig själva såsom Volvo, Industrivärden, Skanska, SCA. De har alla det gemensamt, att de har Handelsbanken som husbank och de är alla, samtidigt, drabbade av recessionen. Somliga av dem är konkursmässiga nu. Volvo hade till exempel nästan lika höga skulder som omsättning redan under högkonjunkturen. Nu har Volvo skulderna kvar men nästan ingen omsättning. Deflation råder i det närmaste i personbils- och lastbilsbranschen. Det blir inte så starkt stöd för banken därifrån…
Desinformation.
Du verkar hyggligt påläst i övrigt men Din avsikt tycks vara att desinformera. Jag förstår att Du vill vara anonym. Den här bloggens uppgift är emellertid att föra en öppen, ocensurerad diskussion om inkompetens, maktmissbruk, rättsröta och andra missförhållanden i vårt samhälle. Bara om vi kan nämna saker och ting vid deras rätta namn kan vi göra något åt dem.
Mycket talar för att nomenklaturan har nyttjat staten till att göra ett rättsövergrepp mot Carnegie för att rädda sina egna pengar till 100%. Det kommer inte befolkningen i övrigt att förunnas om den här ekonomiska recessionen utvecklas på ett sådant sätt, som följer av förhållandena inom skräpbankerna och den pågående ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Inga paralleller till Ekfors.
Tvärtemot vad Du påstår går det inte alls att dra några paralleller till Mikael Styrman och Ekfors. Snarare är vi motpoler till de bankfinansierade spekulationsdrivna korthusen. Ekfors är ett litet samhällsnyttigt företag. Våra banker kan numera knappast anklagas för att vara någotdera. Ekfors har monopol och sedan Handelsbanken på sosseriets uppdrag utan anledning sade upp bolagets lån i ett försök till konfiskation år 2002, har företaget nu drivits i snart sju år utan extern finansiering, trots att verksamheten innebär investeringar på 40-50 års sikt. Inte heller andra banker har stått i kö för att finansiera verksamheten, vilket sammanhänger med den budkavle som gick även till dessa, när Sven-Erich Bucht storstilat skulle fälla Ekfors-koncernen, stöttad av regeringskansliets juristämnen.
Efter 70 års absolut makt utmanar ingen svensk bank den nationalsozialdemokratiska rörelsen och det är inte så konstigt. Sedan början av 2000-talet har hundratals politruker, istället för att sköta sina statliga arbeten, förföljt Ekforsbolagen på ”rörelsens” uppdrag och försökt få dessa i konkurs. Det hade knappast varit möjligt att stå emot, om inte företaget hade varit sunt. Riskerna för en finansiär skulle vara mycket liten om företaget hade tillgång till normal finansiering.
Prova gärna metoden i stor skala. Säg upp alla lån så får vi se vilka företag och banker som överlever – med eller utan politrukernas förföljelse.
.
söndag 16 november 2008
Carnegie – surdeg på jäsning!
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
Carnegies kunder räddade till sista kronan?
I skuggan av den stora skräpbankskrisen räddades Carnegies sparare med hjälp av skattebetalarnas pengar. Det vill säga, de räddades inte intill en halv miljon kronor, som gäller för vanliga dödliga, de räddades förmodligen till sista kronan. Riktigt hur det gick återstår att se, liksom lagligheten av åtgärderna.
Lojalitet kan uträtta underverk.
Anledningen till statens genom Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen genomförda kommandoräd finns förmodligen att finna om man studerar Carnegies kundförteckning. Bland kunderna torde det minsta insatta beloppet börja väl över en halv miljon kronor. Kompis- och brödraskap kan ibland uträtta underverk…
I det korta perspektivet behöver det inte vara fel att Carnegies kunder räddas. Detta under förutsättning att även övriga kunder hos Sveriges skräpbanker erhåller samma förmånliga behandling. I det långa perspektivet däremot undergrävs marknadsekonomins möjligheter att justera sig.
Hur går det för resten av bankkunderna?
Det förefaller i dagsläget tveksamt om det kommer att vara möjligt för staten att garantera övriga sparare samma förmåner. Våra bankledningar har försatt våra banker i en så osäker situation, att det är tveksamt om ens statens resurser förmår rädda sparare och banker. Att staten förmår rädda dem idag är väl inte så tveksamt. Däremot är det tveksamt om staten förmår göra det sedan,
när recessionen träffat oss med full kraft,
när bankernas äventyr i Baltikum och övriga Östeuropa detonerat,
när våra inhemska fastighetsbubblor spruckit,
när Nils G Åsling återinträtt i tjänst och industriakuten öppnat igen,
när staten ska bära SAAB och Volvo på sina axlar för att rädda bland annat Handelsbanken och,
när recessionen eventuellt övergått i en depression för att industriländerna kört sig i konkurs i försöken att köpa kvar högkonjunkturen.
Konjunkturväxling med förhinder.
Ändå handlar alltihop bara om en, visserligen lång och hög men, alldeles vanlig högkonjunktur, under övergång till en alldeles vanlig lågkonjunktur, som våra politiker håller på att förvandla till en katastrof, i sina strävanden att hindra lågkonjunkturens reningsbad från att tvätta bort alla finansiella dumheter.
Cirkustält erfordras.
Förr kunde fransmännen nöja sig med att låta Europas, av den franska byråkratin inspirerade, maktapparat kajka fram och tillbaka på landsvägarna mellan Bryssel och Strasbourg till skandalöst höga kostnader för Europas skattebetalare. En sådan verksamhet behöver inte de flotta byggnader i vilka man sitter och leker högavlönad språkskola i kolossalformat. En sådan verksamhet behöver istället ett röd- och vitrandigt cirkustält, som man snabbt kan slå upp varhelst man drar fram, under förbrukande av avsevärda medel för Europas skattebetalare.
Franska byråkratin på frammarsch.
Nu känner sig den franska maktapparaten mogen, att ödelägga resten av världen, i fast förvissning om, att lågkonjunkturens inträde beror på, att ens politiska företrädare inte lyckats fullt ut med den politiska regleringen. Ingen tvekan synes råda om den egna kapaciteten på området.
Stormningen av Bastiljen kommer att omprövas.
Om lågkonjunkturen kan sägas att den är ett fullkomligt naturligt inslag i ekonomin. Den kommer att rensa bort en hel del av de tokigheter som bankledningar, politiker och byråkrati får dela på äran av att ha skapat. I så måtto har bankerna och den politiska regleringen misslyckats, att hade de fungerat skulle övergången från hög- till lågkonjunktur ha varit tämligen odramatisk, som många gånger förr. Men får nu inbilska och/eller vettskrämda politiker hålla på och fingra i det här tillräckligt mycket, så kommer de utan större tvekan, att ställa till med en ekonomisk katastrof, i vars kölvatten historien kommer att omprövas, så att även den franska byråkratin fortsättningsvis kan komma att referera till stormningen av Bastiljen, som ett tämligen betydelselöst kvartersslagsmål.
.
söndag 9 november 2008
Rädda Operakällaren!
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Alla banker systemviktiga?
Det pågår en diskussion om huruvida banker ska räddas och huruvida alla eller bara vissa banker ska räddas. Ibland kommer synpunkten att bara systemviktiga banker ska räddas. Häri ligger begravt – om än inte uttalat – att alla systemviktiga banker ska räddas. Då låter det som om det bara är en fråga om att fastställa om en bank är systemviktig eller inte. En gränsdragning som knappast låter sig göras eftersom alla banker är systempåverkande och det har visat sig svårt att avgöra i hur stor utsträckning.
Frågan är vilka banker vi har råd att rädda.
Problemet ligger nog på ett annat plan. Frågan är nämligen vilka banker respektive nationalstat har, respektive kommer att ha, råd att rädda, om någon. Även om man antar att stater i förening ska rädda bankerna kvarstår frågeställningen.
Det är nämligen så att våra bankstollar – det handlar nämligen om bankstollar, inte om banker – trots väldigt lite eget kapital i bankerna, lyckats sprida lån omkring sig i en omfattning som gör att staterna inte har råd att rädda alla banker. Det kan till och med visa sig att inga banker går att rädda. Vi har inte alla korten som behövs för att kunna bedöma frågan. Förmodligen har inte riksbank och regering det heller. Att bankerna själva inte har det är ju ganska uppenbart. De klarar ju inte ens av att låna ut pengar under ordnade förhållanden utan att det går åt fanders gång efter annan.
Fundamental kompetensbrist i bankvärlden.
Svårigheten är att bankstollarna har lånat ut med ungefär samma förutsättningar åt nästan alla: fortsatt och evig högkonjunktur. Det är ju tyvärr något som människan ännu inte har lyckats åstadkomma och heller inte kommer att åstadkomma. Konstigt att det inte lärs ut på Handelshögskolan. Fast det kanske sker, vad vet jag? I så fall undrar jag vad det var för mening med att skicka dit vårt nuvarande bankfolk i stort antal, om de inte lyckats ta in ens så rudimentär kunskap där?
Angående Carnegie.
Carnegie står först i kön för att omfattas av regeringens skräpbanksstöd och har redan fått fem miljarder i lån av riksbanken. Om jag inte minns fel var hela expeditionen till för att skydda betalningssystemet. Ett eventuellt sammanbrott för Carnegie skulle med andra ord hota betalningssystemet. Okej, jag köper det – ifall det skulle utlösa nationell hungersnöd om Operakällaren går i konkurs.
Om det är på det sättet så sysslar regeringen med helt fel saker. Nationell hungersnöd är något vi absolut inte vill ha. Därför bör regeringen i så fall lägga allt krut på att försäkra sig om att det inte finns någon risk för att det ska gå åt fanders för Operakällaren.
Skräpbankstödet och konkurrensen.
Om staten ska gå in och skydda vissa banker, men inte andra, skapas en absurd konkurrenssituation. Den som klantat sig får statligt stöd och den skött sig blir motarbetad.
Detta med att skydda bankerna har provats tidigare – förra skräpbankskrisen. Resultatet kan vi se nu. Klåparna finns kvar i bankerna, inlindade i bomull och bonusar och nu ska skattebetalarna städa efter dem igen. Snart kommer vi att ha en ny skräpbankskris om detta skräpbanksfolk ska få fortsätta att susa fram i egen gräddfil.
Bankstöd in – ägare och ledning ut.
Om vi ska komma bort från dessa ständiga skräpbankskriser, är det nödvändigt att bankernas välbeställda ägare skjuter till medel liksom de som dragit förmån av höga löner och bonusar. Statligt bankstöd måste vara förenat med att aktieägarna först tappar sitt ägande och att bankledning inkl styrelse mangrant ställer sina platser till förfogande. Annars är signalen att banking får bedrivas hur vårdslöst som helst – skattebetalarna städar alltid.
”Rörelsen” badar i pengar.
Rörelsen badar i tillgångar och försöker dränka sina chefer i pengar oavsett kompetens (oftast inte så hög). Varför ska skattebetalarna betala för deras tokigheter när de själva badar i pengar?
Reformera betalningssystemet.
Det förefaller nödvändigt att reformera betalningssystemet skyndsamt. Separera betalningsförmedlingen från investerings- och bankverksamheten. Den som ägnar sig åt att låna in och låna ut bör inte få ägna sig åt storskalig betalningsförmedling. Den som ägnar sig åt storskalig betalningsförmedling bör inte få låna in och låna ut. Vi bör ha flera parallellt arbetande betalningsförmedlare. Våra nuvarande betalningsförmedlare – skräpbankerna – har ju svamlat bort så mycket pengar att man inte med säkerhet kan slå fast att staten klarar av att städa efter dem den här gången.
Ökad transparens – minskad korruption.
Öka transparensen i låne- och investeringsverksamheten. Förbjud svårgenomskinliga produkter som utgör blandningar av än det ena, än det andra, och/eller i flera led.
Värna marknadsekonomins förmåga att korrigera sig,
Bevara marknadsekonomins utomordentliga förmåga att korrigera sig. Håll fingrarna borta från inbilska Gudsimitationer hur frestande det än kan vara för en politiker att leka Gud. Marknadsekonomin fungerar om den tillåts göra det. Förlorar spararna förtroendet för en bank, ska spararna tillåtas rösta med fötterna, genom att flytta sina pengar någon annanstans.
Övervaka bankernas utlåning i förhållande till det egna kapitalet.
Bankernas egna kapital måste stå i rimlig relation till deras åtaganden annars är de för labila, vilket visar sig med all önskvärd tydlighet nu. Slå sönder de odugliga bankoligopolen – återinför fler, lokala banker. Detta är nämligen de stora bankoligopolens skräpbankskris, precis som den förra skräpbankskrisen också var det. Det är egentligen ännu ett sammanbrott för Stalinekonomin.
.
Har Finland råd med både Fortum och Mikael Lilius?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Corporate Bullshit
När Fortum i februari 2008 övertog bolaget TGC-10, bakom Ural, i Ryssland, gjorde Fortumledningen vissa uttalanden. Låt mig påminna om några av dem, så som de presenterades av Vattenfalls intresseförening, i tidskriften ERA. Sannolikt är det mesta att beteckna som ”corporate bullshit”. Tillåt mig därför att, efter respektive uttalande, även presentera hur det sannolikt bör tolkas:
”Förvärvet är i linje med Fortums tillväxtstrategi”
vilket betyder:
Så här i efterhand kan vi inte förklara vad vi ska ha det till.
”Fortum behåller sin finansiella flexibilitet och Fortums nordiska investeringsprogram kommer också att fortsätta som planerat” samt ”Affären påverkar inte vår finansiella flexibilitet, vilket ger oss möjlighet att fortsätta med vårt nordiska investeringsprogram och finansiera möjliga nyinvesteringar i framtiden. Vi är synnerligen nöjda med detta strategiskt viktiga steg”, sa Fortums vd Mikael Lilius
vilket betyder:
Vi har inte en aning om hur vi ska finansiera det här finansiella korthuset men eftersom nöden är alla uppfinningars moder så får vi improvisera. Tack vare att vi får ta ut höga priser i Norden, och inte avkrävs några investeringar där, kan vi låta Nordens elkunder subventionera den här katastrofen, vilket vi är synnerligen nöjda med.
”Av alla regionala bolag har TGC-10 den bästa utnyttjandegraden av produktionskapaciteten”
vilket betyder:
TGC-10:s produktionskapacitet är redan utnyttjad i hög grad varför det kommer att krävas omfattande investeringar i företaget.
”Företaget har ett omfattande investeringsprogram vilket ökar kraftproduktionen med 2 300 MW till 2013. Kraftverken finns i ett område med hög tillväxt och betydande olje- och gasindustrier” samt ”Verksamheten finns i hjärtat av de snabbt växande ryska olje- och gasproducerande områdena”
vilket betyder:
TGC-10 måste göra omfattande investeringar men på grund av att det finns närliggande olje- och gasindustrier, som har höga transportkostnader till världsmarknaden och därför kan sälja billigt i TGC-10:s verksamhetsområde, kommer vi att ha svårt att få ut tillräckligt höga priser för att nå lönsamhet.
”Vi kan nu bidra till ryska energisektorn…genom att vara en pålitlig energipartner och genom att ta in ledande teknologier och kunnande för att förbättra effektiviteten”
vilket betyder:
Effektiviteten, den tekniska standarden och pålitligheten, är så låga att till och med Fortum kan bidra med förbättringar.
”Vi är mycket engagerade i arbetet som vi har framför oss”, sa Tapio Kuula, Senior Vice President Fortum
vilket betyder:
Vi har tagit oss vatten över huvudet och har inte en aning om hur vi ska klara upp det här.
Inte råd att köpa tillbaka Karelen.
Under Sovjetunionens sammanbrott lär Finland ha fått erbjudande om att köpa tillbaka Karelen. Landskapet hade stått för fäfot sedan Stalin tog över det under andra världskriget. Finland lär ha tackat nej på grund av att man bedömde sig inte komma att ha råd att återuppbygga Karelen. Då har ändå många finnar sina rötter i Karelen.
Karelen nära Västeuropa.
Karelen är beläget i västra Ryssland, norr om Sankt Petersburg och gränsande till Finland. Det rör sig om hyggligt gammal kulturbygd och det är nära till Västeuropa. Ändå ansåg sig Finland inte ha råd att återuppbygga Karelen.
Bättre bakom Ural än i Karelen?
Finns det någonting som talar för att den tekniska och ekonomiska standarden mellan Ekaterinburg och Kazakstan, i det bitvis väglösa Sibirien, där TGC-10 är beläget och verksamt, i någon väsentlig grad skulle vara bättre än situationen är i det, i förhållande till Europa, mer närliggande Karelen?
Strålande affärer blir till bistånd.
Efter hand som det blivit allt uppenbarare vad Fortums ledning (med stöd av tunga finska politiker?) ägnat sig åt i Ryssland, har Fortums informationsavdelning glidit över till att allt mer tona ned den goda affär som Fortum lät påskina att de hade gjort i mars 2008. Istället är det numera populärt att lyfta fram att Fortum förvärvat TGC-10 som ett led i ett uppbyggnadsarbete i Ryssland – bakom Ural – mellan Ekaterinburg och Kazakstan. Lilla Finlands politiker tycker att det är Finlands sak att bygga upp Ryssland, ett land som har världens största oljetillgångar och vars affärsmän nyligt åkt på minst sagt uppseendeväckande uppköpsrundor världen runt.
Skulderna dubbelt så höga som omsättningen 2007.
Fortum hade enligt sin årsredovisning för kalenderåret 2007 en omsättning på 4 479 miljoner euro och skulder uppgående till 9 023 miljoner euro och har tillsammans med Vattenfall och EON tryckt upp energipriserna i norden skyhögt under senare tid. Att under sådana premisser lägga upp 2 700 miljoner euro på att förvärva ett ryskt råttbo är ett agerande som närmast borde rendera arkebusering.
Fritt fall?
Till september 2008 har motsvarande värden på kalenderårsbasis förvandlats till 5 354 miljoner euro i omsättning, sjunkande resultat och skenande skulder, som nu är 12 489 miljoner euro. Då bör man hålla i minne att det i huvudsak gäller perioden före konjunkturnedgången. Mycket talar för att Finland har att hantera ett Fortum i fritt fall?
Vad kommer Mikael Lilius att göra – höja bonusen?
Vad kommer Finlands regering att göra – jaga ut Mikael Lilius i världen på en ny inköpsrunda?
Ryska notan hittills 3 700 miljoner euro.
Enligt uppgifter i media skenar nu Fortums ryska nota. Det som för en tid sedan var 2 700 miljoner euro har numera svällt till 3.700 miljoner euro och man kan befara att vi ännu bara ser toppen på isberget. Fortum torde därmed ha passerat de nivåer vid vilka finska staten tvingades skänka bort Sonera efter deras lika optimistiska förvärv av mobiltelefonrättigheter i Tyskland.
Är det rimligt att Fortum bedriver biståndsarbete?
Om det mot all förmodan vore så illa att Fortums ledning, och Finlands ledande politiker, anser att det är Finlands sak att idka u-hjälp i Ryssland infinner sig osökt en fråga:
- Finns det inte något annat forum inom vilket Finland kan idka biståndsarbete än ett konkursmässigt Fortum?
Gravad hund.
Här ligger en gravad hund som Reefat El-Sayed skulle ha uttryckt det. Jag vill mena att här finns bara utrymme för endera av två tolkningar. Antingen anser Finlands politiker att den finska befolkningen är så dum i huvudet att man kan påstå vad som helst, och gå i land med det. Alternativt är det Fortums ledning och ledande finska politiker som är imbeciller. Sanningen att säga så vet jag inte vilket som vore värre. Om Finland ska kunna försvara sin internationella ranking i fråga om frihet från korruption så är det nog nödvändigt att det finska rättsväsendet vaknar upp ur sin Törnrosa-sömn.
Fortum-BomBom.
Med hänvisning till Assi Domäns expedition till Ryssland för tolv år sedan, vid vilken de lät lura sig på ca 550 miljoner kronor i samband med förvärvet av pappers- och cellulosakombinatet Segezha Bumprom, kanske Fortum skulle döpa om sig för att manifestera sin nya roll som bidragsgivare till det land som har världens i särklass största oljereserver? – Vad sägs om Fortum-BomBom?
- Finland är ett litet land - Har Finland verkligen råd
med både Fortum och Mikael Lilius, med bonus och med mutor?
.
Kristallnatten i glömska.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1938, på dagen för 70 år sedan, ägde kristallnatten rum. Beväpnade nationalsozialistiska grupper anordnade rikstäckande pogromer över hela Tyskland och Österrike. Faktauppgifter varierar något. Exakta antalet kan säkert aldrig fastställas. Hundratals judar mördades, många hundra synagogor brändes eller förstördes på annat sätt, många tusen judiska hem, butiker och företag ödelades och ca 30 000 judar bortfördes till koncentrationsläger.
Kristallnatten är för många en viktig hållpunkt i historien. Den är ett riktmärke när det gäller att fastställa hur det nationalsocialdemokratiska förfallet spred sig över Tyskland och rättssäkerheten urgröptes. Idag har jag tittat på långa dokumentärer som behandlade ämnet – i finsk TV. Trots att det nu är jämna 70 år sedan hittar jag ingenting om ämnet i den svenska televisionens programtablå.
Vad beror det på? Gör det ont med vårt socialdemokratiska ”riksarv” att påminnas om vad de politiska bröderna ställde till med i Tyskland, så relativt nära tillbaka i tiden? Eller har vi efter 70 års nationalsocialdemokrati i Sverige förvandlats till sådana historiska analfabeter, att vi inte förmår hålla reda på en sådan sak?
Nu, när rättsrötan och dess stank sprider sig över landet, när korruptionsbekämparna mer påminner om cirkusclowner än om åklagare och domare. När det som borde vara domarkårens främsta representant är alla korrumperade domares fader, Skunk-Johan. Då behöver vi mer än någonsin tidigare hålla reda på hur rättsröta sprider sig och vad den kan få för konsekvenser. Då är det en skam för Sverige att inte Kristallnatten uppmärksammas.
.
tisdag 4 november 2008
Hästhandeln fortsätter.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
Budkavle går!
Än en gång löper budkavlen i affärspressen: Nu är det köpläge på börsen! – Skynda, skynda! Gratis godis åt alla! Ungefär så fyndigt uttryckte sig signaturen GG under en artikel på det nyss nämnda temat på Affärsvärldens webbtidning. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Systemet kräver att det görs affärer.
Våra översluga finansmänniskor har byggt upp ett system som kräver att det hela tiden görs affärer. Vare sig börsen står högt eller lågt, har ljusa eller dystra framtidsutsikter, ska allmänheten lockas att göra affärer på börsen.
Grabbgängens skuldberg.
Överdriven, nästan hysterisk, kreditgivning inom myglande grabbgäng har skapat ett skuldtyngt finanssystem, en skuldtyngd fastighetsbransch (igen) och dessvärre även en skuldtyngd industri. Alla dessa skulder måste så småningom plockas fram, när situationen blir ohållbar.
Självdestruktivt.
Systemet är så självdestruktivt utformat att sjunkande kurser får det att till stora delar falla samman. Åtminstone blir många branschaktörer utan bonus om det inte görs affärer. För många aktörer blir det därför önskvärt att pumpa upp kurserna med konstgjorda medel. Hela tiden finns det nya människor som man kan lura att ruinera sig. Lyckas det får man andrum och sammanbrottet flyttas framåt i tiden och till en högre fallhöjd. Så är ju också vägen till helvetet stenlagd med goda föresatser.
Allmänheten manipuleras.
Med jämna mellanrum fylls affärspressen med dessa manipulerande uppmaningar att köpa eller till och med att fyndköpa. Ledande aktörer i bolagen, Vd och styrelseledamöter, går före och visar vägen genom att köpa t ex 1 000 aktier i ett bolag med tiotals miljoner aktier.
Förkastlig människosyn.
Branschen har människosynen gemensam - folk är lättlurade idioter som man har rätt att lura. De mest förslagna, har vana från tidigare vid att prata upp konkursmässiga bolag, utan att något skett med vare sig bolag eller marknad, som föranleder annan värdering.
Börsen stiger – eller?
Trots att världen är på väg in i recession, stora delar av världen är det redan, stiger börsen 20 % på en vecka! Eller gör den det? Är det inte istället ett förslaget och hänsynslöst grabbgäng som pratat ihop sig och säljer aktier i små poster till varandra för att bluffa upp kursen? För det är nämligen alltid grabbar – visserligen ibland av bägge könen, men ändå grabbar.
Hästhandel.
Det ser föga trovärdigt ut när ett antal överdrivet giriga spekulanter som lånat och handlat sig i fällan, under obetydlig omsättning lurar, eller försöker lura, sina medmänniskor att det är ”business as usual” genom att handla upp kurserna sinsemellan. Det påminner mest om gamla tiders hästhandel.
Håll huvudet kallt.
När det finns anledning att befara att någon vill forcera och lura en till oövertänkta affärer finns det anledning att hålla huvudet kallt. Jag såg i Affärsvärldens webbtidning att Richard Branson hade uttryckt det väl:
”Affärsmöjligheter är som bussar, det kommer alltid en ny”.
Spekulationsekonomin vid vägs ände.
Nu börjar låne- och spekulationsekonomin ha nått vägs ände. Det är dags nu att Ni plockar fram förlusterna ur Era skräpbanker och ”fastighetsförädlingsbolag”. Ni försöker ännu lura omvärlden att skuldberget inte finns och att fastighetspriserna inte sjunkit mer än 10 %. Men inte många tror Er. Det görs inte några avslut på fastigheter trots långa försäljningstider och tiotals procent i rabatt. Det görs framför allt inga avslut som innebär något annat än att skulderna bara flyttas runt mellan olika aktörer.
Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.
Lågkonjunkturen och recessionen är här nu. Nu rasar hyresintäkterna. Företag nybildas inte. Företag och privatpersoner flyttar inte in i avtalade eller nya lokaler. Hyresgäster går i konkurs eller avflyttar. Kort sagt, hyresintäkterna sinar men merparten av kostnadsmassan finns kvar. Klockan går. Problemet försvinner inte av att Ni inte tar i det. Det hjälper föga att gömma huvudet i sanden. Antingen tar Ni itu med det under ordnade former eller så tar verkligheten itu med det åt Er under oordnade former. Vissa tennis- och golfgäng kommer att splittras. Visst, det är sorgligt, men det är inte mycket att göra åt.
Sluta lura människor att ruinera sig för att kortsiktigt rädda Ert skinn – plocka fram skulderna i Era odugliga skräpbanker och fastighetsbolag så att vi kan klara av det här och komma vidare med livet!
Ge oss bankirer!
Regeringen bör göra upp med det nationalsozialdemokratiska arvet från den förra skräpbankskrisen. Den dåvarande hanteringen löste inte problemet med skräpbankerna – den övervintrade problemet och nu är vi där igen – vid bidragskranen. Det är beroendeframkallande.
Hantera istället den här skräpbankskrisen på ett sådant sätt, att vi får banker som drivs av riktiga bankirer och inte av socialfall, som måste få ständiga injektioner av statsbidrag, efter hand som de suttit och räknat andras pengar och lekt bank ett tag.
.
söndag 2 november 2008
Fäller Volvo Handelsbanken?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Vad betyder Handelsbankens genom Industrivärden pågående stödköp i Volvo?
Hur stor är egentligen Handelsbankens sammanlagda exponering gentemot Volvo?
Fäller Volvo Handelsbanken?
Orkar den svenska staten rädda ännu en skräpbank ovanpå alla sina tidigare bördor?
Innebär inte ett räddande av Handelsbanken att även mygelkulturen inom Handelsbanken räddas och övervintras?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 2.
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
I bloggen ”Myglet föröder bankväsendet – 1” har jag berättat en del om den degenererade bankkultur som möjliggjort den skräpbankskris som just nu utspelar sig. Kanske är det för Sveriges del mer adekvat att uttrycka sig i termer av den skräpbankskris som vi är på väg in i?
Tubbades att ge in konkursansökan.
Tillsammans lyckades de i föregående blogg nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att 2002 säga upp Ekfors-Bolagets lån utan att lånen var misskötta och utan att Handelsbanken, trots upprepade frågor, gav någon som helst förklaring härtill. Ekfors-Bolaget, som bedriver en verksamhet där man investerar på 30-40 års sikt, fick en vecka på sig att betala sitt lån, varefter Handelsbanken gav in en konkursansökan till den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda.
Sekonderades av olaglig ansökan.
Handelsbankens ansökan sekonderades av en olagligt grundad konkursansökan från Kronofogdemyndigheten. I ett okorrumperat rättsväsende skulle denna ansökan helt ha kunnat ignoreras av bolaget. Vid den redan då välkänt politiskt styrda domstolen i Haparanda skulle en sådan ansökan kunnat vara livsfarlig för bolaget.
Politiskt opålitlig domstol.
Vid den tiden var bolagsledningens uppfattning, ännu, att ett felaktigt grundat konkursbeslut skulle ha ändrats av Hovrätten i Umeå. Dock var risken uppenbar, att en politiskt medgörlig konkursförvaltare (sådana råder det ingen brist på i Norrbotten), redan skulle ha åstadkommit irreparabel skada för bolaget när väl Hovrättens eventuellt ändrande Dom skulle ha kommit. Bolagsledningen bedömde det därför nödvändigt att söka undvika, att utlämnas åt en prövning av konkursfrågan i den Kinesiska Folkdomstolen. Bolaget lyckades även lösa lånet innan konkursförhandlingen varför ansökan föll.
Bäddade för justitiemord.
I sammanhanget kan nämnas att min farfar alltid hade sina affärer fördelade på minst tre olika banker. Dessutom var han ”on speaking terms” med ett par banker till – det fanns fler banker på den tiden. Min far sa upp samarbetet med två av dessa banker med den interna motiveringen att han bedömde att de var ”politiskt opålitliga” och flyttade över alla affärer till Handelsbanken. Därför är det en ödets ironi att detta skulle komma att bädda för ett politiskt justitiemord och att det skulle komma att bli just Handelsbanken som skulle komma att låna sig till det.
Handelsbanken visade sig opålitlig.
Ekfors Kraft AB är ett litet, 90-årigt, samhällsnyttigt företag, vars verksamhet utgörs av produktion och distribution av elektrisk kraft. Bolaget förfogade då, som nu, över ca 500 km ledningsnät i mycket gott skick, två mindre kraftverk och ett antal fastigheter i Övertorneå för kontor, verkstad, lager, garage och produktionsanläggningar – alltsammans obelånat, med undantag för det då aktuella lånet från Handelsbanken. Bolagets lån var på ca 10 Mkr. Efter avräkning för tillgodohavanden på bolagets kapitalräkningar på Handelsbanken var nettoskulden ca 5,5 Mkr. Bolaget omsatte ca 50 Mkr. Bolagets verksamhet var och är skyddad av monopol. Ändå kunde Handelsbanken komma till slutsatsen att bolaget utan vidare krusiduller skulle sökas i konkurs!
Betalningsanmaning för konkursansökan delgiven Handelsbankens VD.
För att ytterligare försäkra sig om att få bolaget i konkurs tog Handelsbanken felaktigt ut en årlig avgift om 100.000 kr för förlängning av checkkrediten, som man alltså inte hade förlängt utan istället sagt upp. Denna avgift vägrade banken trots påstötningar att återbetala. Inte förrän Ekfors-Bolagets styrelseledamot knallade in på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården och delgav Handelsbankens VD en betalningsanmaning för konkursansökan enligt 2 kap 2 § konkurslagen kom pengarna. Men då kom de fort! Jag kommenterade detta i media med att det därför inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den här gången.
Vårdslös bankverksamhet.
Med stigande besvikelse tar jag i media del av, att Handelsbanken som 2002 inte ansåg sig kunna låna ut 5,5 Mkr till en kund, som man hade en åtminstone 50-årig relation till och som bedrev en monopolskyddad samhällsnyttig verksamhet, nu mer offentligt har visat vad de går för.
Tillsammans med Carnegie, Swedbank och Nordea har man lånat ut ca 15-20 Miljarder kronor – man verkar inte själv veta säkert hur mycket och till vilken säkerhet – om någon – till Maths O Sundqvists aktie- och fastighetsspekulationer!
Korsvist ägande befrämjar mygelkultur.
Det framstår som uppenbart, menar jag, att Handelsbankens korsvisa ägande med Industrivärden, varigenom banken, mer eller mindre, äger sig själv, har befrämjat framväxt av en mygelkultur inom den en gång så respekterade Handelsbanken.
Kanske var jag inte så fel ute när jag 2002 inför pressen uttalade, att det inte blev aktuellt att söka Handelsbanken i konkurs – den gången?
.
Myglandet föröder bankväsendet – 1.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
I början av 2000-talet började nationalsozialdemokratins senaste korståg mot Ekfors Kraft och Mikael Styrman. Jag ska redogöra för en del som då utspelade sig och som inte är känt annat än i en snäv krets. Vidare ska jag anknyta till vad som hände i förlängningen för inblandade aktörer och hur missförhållanden här i den lilla världen kan länkas till missförhållanden där ute i den stora världen.
Bucht förvärvade aktier.
Sven-Erich Bucht (nedan Sven-Erich), sedermera kommunalråd i Haparanda, hade förvärvat Ekforsaktier av sin far och därefter förvärvat ytterligare aktier i samband med en nyemission som genomfördes 1997. Därvid hade han viss teckningsrätt i kraft av sitt aktieinnehav och förvärvade även Kurt Hullkoffs (då Kankaanranta) teckningsrätter. Allt detta, och mer därtill, har han ihärdigt förnekat offentligt och istället påstått att han ärvt sina aktier. I denna hans kampanj för att skaffa sig personlig framgång i missunnsamhetspartiet (s) döljer sig den verkliga anledningen till att Haparanda kommuns politiker inte betalar vägbelysningsräkningarna utan istället håller kommuninvånarna i mörker.
I början av 2000-talet torgförde Sven-Erich, inom partiet, sina möjligheter att bidra till partiets framtida utveckling genom att få omkull Ekfors Kraft. Detta var något som senast Övertorneås kommunalråd Kurt A Larsson hade misslyckats med under 1980-talet.
Sven-Erich och Mattias bildade allians.
Sven-Erich lierade sig med en småkusin till mig, Mattias Styrman (nedan Mattias), som var bitter för att inte min far låtit Ekfors-Bolaget borga för hans fars skulder, när han med viss envishet lyckades bygga ett hyreshus i Haparanda, precis när 1980-talets byggboom kraschade i början av 1990-talet. Mattias far blev då sittande med ett pågående bygge med oplacerade lån när räntan under kronförsvaret gick upp till 500 %. Mattias var därför inte svårflörtad när Sven-Erich uppvaktade honom.
Bolaget bytte revisor på grund av diskretionsproblem.
Bolaget hade tidigare en Norrbottensbaserad revisor som läckte som ett såll till den HSB- och offantliga sektorn-anknutne Sven-Erich. För att komma till rätta med detta missförhållande bytte vi revisor till en sådan verksam söder om Dalälven. Sven-Erich och Mattias övergick till att bearbeta bolagets nya revisor, för att söka komma i åtnjutande av exklusiv information, som de skulle kunna ha nytta av i en maktkamp om Ekfors Kraft.
De erhöll inte sådan olaglig information vid direktkontakt med vår nya revisor. Bolagets taktik hade visat sig fungera. Valet av en revisor oberoende av sosseriet i Norrbotten och själv av rejäl beskaffenhet hade fungerat.
Gemensam bekant utnyttjades.
Mattias dammsög sin bekantskapskrets tills han, på en aktiemäklarfirma, fann en för honom och bolagets revisor gemensam bekant. Genom denne uppvaktades bolagets nya revisor åter för att komma i åtnjutande av exklusiv information. Inte heller detta lyckades.
Mygelallianser bildades.
Under den smutskastningskampanj som sedan kom att bedrivas bland annat genom direktkontakter med olika myndighetspersoner, genom Sven-Erichs goda relationer till landshövding Per-Ola Eriksson (s), samt genom den på grund av sosseriets mygel av skattebidrag finansierade tidningen Haparandabladet, utnyttjade även Mattias sitt kontaktnät inom bankvärlden.
Mattias fick SE-Banken att säga upp våra Eurocard.
Mattias lyckades genom sin anställning vid SE-banken få bolagets kontokort, Eurocard, vilka administrerades genom SE-banken, indragna utan att det fanns saklig anledning.
Handelsbanken sade upp lånen.
Tillsammans lyckades de ovan nämnda ekonomiska talibanerna få Handelsbanken att säga upp Ekfors-Bolagets lån. Detta ska jag ta upp mer utförligt i en separat blogg.
SE-Banken satsade på Mattias.
Mattias karriär fortsatte med placering i Vilnius, Litauen, som kreditansvarig för SE-Bankens företagsutlåning i Baltikum. Mattias karriär i Baltikum förefaller ha varit framgångsrik för egen del. Han bedriver numera fastighetsförädlingsverksamhet på hemorten Haparanda, med blandad framgång. Enligt uppgift dock inte finansierad av SE-Banken.
Hur har det gått i Baltikum för SE-Banken?
Hur framgångsrik Matttias karriär i Baltikum varit för SE-Bankens del återstår att se och kommer av allt att döma att bli offentligt vad det lider – åtminstone delvis. Har SE-Banken löst ut Mattias i tysthet för att hemlighålla sitt debacle i Baltikum? För närvarande delar de svenska bankerna ut nödkrediter i Baltikum, för att dölja och försena avslöjandet av magnituden av deras skräpbanksverksamhet i Baltikum.
Lärdomar från 1980-talets skräpbankskris.
I början av 1990-talet avslöjades
att utlåning under 1980-talets fastighetsboom hade skett i en kolossal och närmast okontrollerad omfattning,
att utlåning hade skett mot kraftigt övervärderade säkerheter,
att vissa säkerheter över huvud taget inte existerade,
att ett flertal bankfunktionärer kunde misstänkas för mutbrott i samband med kredithanteringen,
att bankerna hade haft mycket bristfällig kontroll över sin verksamhet,
att skattebetalarna skulle få betala för skräpbanksverksamheten.
Fler skräpbankskriser att vänta.
Det mesta talar tyvärr för att historien kommer att visa sig ha upprepat sig och det inte bara i Baltikum.
Det mesta talar även för att historien kommer att fortsätta att upprepa sig om det inte anställs räfst- och rättarting i vårt korrumperade bankväsende.
.
onsdag 22 oktober 2008
Cosa Nostra verksamt i fel land?
.
Nord Pool dyker…
Som sig bör, när konjunkturen vänder nedåt och efterfrågan på el avtar kraftigt, har priset på ”börsen” Nordpool fallit kraftigt, hittills från 65 öre till 50 öre per kWh.
…och då går kärnkraften sönder.
Då infinner sig, som vanligt, besked, lika punktligt som en buss på tidtabell, om att ett eller två kärnkraftverk måste tas ur drift eftersom man funnit sprickor i styrstavarna. Sådär fungerade det förr med sågverken. De brann som fnöske under lågkonjunktur men aldrig i högkonjunktur.
Vattenfall- och Fortumshow
Vi har förstått att elpriserna måste hållas uppe på grund av de svårigheter som Vattenfall försatt sig i på den tyska marknaden. Ändå torde de förblekna jämfört med de problem som Mikael Lillius försatt Fortum i på den ryska marknaden. Någon, eller något, oklart vad, har satt i huvudet på nämnda Lillius att det är en uppgift för finska skattebetalarnas kraftbolag, att rusta upp el- och fjärrvärmeförsörjningen bakom Ural, i Chelyabinsktrakten, bortanför Ekaterinburg där Tsar Nikolaj II och hans familj mördades av socialdemokraterna den 17 juli 1918.
Territorial Generating Company N:o 10.
Fortums sjöslag är beryktade och kraftbolaget TGC-10 (Territorial Generating Company N:o 10), bakom Ural, skulle väl passa Fortums styrelse utmärkt. Där torde ju finnas såväl kompisar som inte spottar i glaset som flickor som inte säger nej. Numera tyder det mesta på, att det bara blir dessa senare kvar, förutom renoveringskostnaderna, eftersom de 2,7 Miljarder Euro (!) som Fortum betalade nu smälter bort i allt raskare takt i den ryska härdsmältan.
Finsk Fortum- och bankstödslag?
Det kunde ha varit en angelägenhet för någon annan vilka Lillius incitament varit, om det inte hade varit för att allting nu tyder på, att det blir de finska skattebetalarna och de svenska och finska elabonnenterna som ska betala kalaset. Fortums skuldbörda är sådan, att det torde finnas anledning för den Finska regeringen att ta förhållandena inom Fortum i beaktande, när man utformar en eventuell finsk bankgaranti. Kanske kunde det heta ”Fortum- och bankstödslag”? Hur en sådan ska vara förenlig med EU:s stolta propåer om fri handel och konkurrens återstår att se.
Väcker många frågor.
Många frågor infinner sig osökt: Hur mycket har Fortum slarvat bort på affären? Hur kommer Fortum att kunna hantera sin skenande skuldbörda? Är det rimligt att Nordens elabonnenter med hjälp av bedrägerierna kring de ”felbehäftade” kärnkraftverken ska betala Lillius nota? Lillius har varit generös med bonus gentemot sig själv och andra Fortumchefer – har de finska skattebetalarna fått valuta för sin bonus? Vilka var Mikael Lillius incitament för TGC-10-affären? Är det ryska maffian som styr Fortum nu?
Cosa Nostra i fel bransch och fel land.
Och Cosa Nostra, de stackarna, kämpar med den italienska rättvisan, när de kunde lett statliga kraftbolag i Norden i godan ro, helt obesvärad av ens någon ansats till rättsväsende…
.
Nord Pool dyker…
Som sig bör, när konjunkturen vänder nedåt och efterfrågan på el avtar kraftigt, har priset på ”börsen” Nordpool fallit kraftigt, hittills från 65 öre till 50 öre per kWh.
…och då går kärnkraften sönder.
Då infinner sig, som vanligt, besked, lika punktligt som en buss på tidtabell, om att ett eller två kärnkraftverk måste tas ur drift eftersom man funnit sprickor i styrstavarna. Sådär fungerade det förr med sågverken. De brann som fnöske under lågkonjunktur men aldrig i högkonjunktur.
Vattenfall- och Fortumshow
Vi har förstått att elpriserna måste hållas uppe på grund av de svårigheter som Vattenfall försatt sig i på den tyska marknaden. Ändå torde de förblekna jämfört med de problem som Mikael Lillius försatt Fortum i på den ryska marknaden. Någon, eller något, oklart vad, har satt i huvudet på nämnda Lillius att det är en uppgift för finska skattebetalarnas kraftbolag, att rusta upp el- och fjärrvärmeförsörjningen bakom Ural, i Chelyabinsktrakten, bortanför Ekaterinburg där Tsar Nikolaj II och hans familj mördades av socialdemokraterna den 17 juli 1918.
Territorial Generating Company N:o 10.
Fortums sjöslag är beryktade och kraftbolaget TGC-10 (Territorial Generating Company N:o 10), bakom Ural, skulle väl passa Fortums styrelse utmärkt. Där torde ju finnas såväl kompisar som inte spottar i glaset som flickor som inte säger nej. Numera tyder det mesta på, att det bara blir dessa senare kvar, förutom renoveringskostnaderna, eftersom de 2,7 Miljarder Euro (!) som Fortum betalade nu smälter bort i allt raskare takt i den ryska härdsmältan.
Finsk Fortum- och bankstödslag?
Det kunde ha varit en angelägenhet för någon annan vilka Lillius incitament varit, om det inte hade varit för att allting nu tyder på, att det blir de finska skattebetalarna och de svenska och finska elabonnenterna som ska betala kalaset. Fortums skuldbörda är sådan, att det torde finnas anledning för den Finska regeringen att ta förhållandena inom Fortum i beaktande, när man utformar en eventuell finsk bankgaranti. Kanske kunde det heta ”Fortum- och bankstödslag”? Hur en sådan ska vara förenlig med EU:s stolta propåer om fri handel och konkurrens återstår att se.
Väcker många frågor.
Många frågor infinner sig osökt: Hur mycket har Fortum slarvat bort på affären? Hur kommer Fortum att kunna hantera sin skenande skuldbörda? Är det rimligt att Nordens elabonnenter med hjälp av bedrägerierna kring de ”felbehäftade” kärnkraftverken ska betala Lillius nota? Lillius har varit generös med bonus gentemot sig själv och andra Fortumchefer – har de finska skattebetalarna fått valuta för sin bonus? Vilka var Mikael Lillius incitament för TGC-10-affären? Är det ryska maffian som styr Fortum nu?
Cosa Nostra i fel bransch och fel land.
Och Cosa Nostra, de stackarna, kämpar med den italienska rättvisan, när de kunde lett statliga kraftbolag i Norden i godan ro, helt obesvärad av ens någon ansats till rättsväsende…
.
söndag 19 oktober 2008
Bort med fingrarna från marknadsekonomin.
.
Missuppfattning av marknadsfunktioner.
En del debattörer påstår att Skräpbankskrisen är ett tecken på att marknaden inte fungerar och att det är anledning för ett antal okunniga, men inbilska, politiker att gå in och fingra på marknadsfunktionerna. Ingenting kan vara mera fel.
Marknaden korrigerar sig.
Skräpbankskrisen är själva beviset för att marknaden och marknadsekonomin fungerar. När ett antal skurkar lurat ett antal placerare, dels av egna, men framförallt av andras pengar, att placera dem fel, övervärdera tillgångar o.s.v. svarar marknaden med att värdera ned företag och banker som investerat oklokt. Samma gäller med hederliga aktörer som möter minskad efterfrågan och vars företags värden därför dalar. Så ska det vara. Det är så marknaden korrigerar sig.
Socialistiska system är ”rättvisa” och rättar sig inte.
Det är bara i ett socialistiskt eller kommunistiskt system som marknaden bara får stiga. Det gör den också – ända fram till kollapsen!
Inbilska politiker ska inte leka Gud.
När nu världens politiker, i inbilskt nit, går in och leker Gud med skattebetalarnas pengar, hindrar man marknaden att fungera och tar bort viktiga incitament. De må vara aldrig så populistiskt att gå in och trygga än det ena och än det andra. Det kommer bara att leda till att bedrägerierna mot spararna och skattebetalarna fortsätter och förvärras. Om spararna ”befrias” från sin rättighet och skyldighet att se om sina egna tillgångar förlamas marknadens viktigaste renhållningskrafter. Det som ser ut som en räddningsaktion kommer med största sannolikhet istället att sluta med en katastrof.
Förlamad marknad leder till nationalekonomiska sammanbrott.
Om spararnas incitament att ”rösta med fötterna” berövas dem, riskerar vi istället för en ganska snabbt övergående kris, som slår ut ett antal misskötta banker mm, att istället drabbas av en djup och långvarig global depression. Följden blir nämligen att missförhållandena inte saneras. Ett antal, därtill illa skickade tjänstemän, ska istället sitta, mutade eller omutade, och försöka göra marknadens arbete. Då kommer inte missförhållandena i ekonomin att rättas till förrän även nationerna körs i konkurs. Det i sin tur leder till social misär i en omfattning som får allt vad Skräpbankskrisen kan ställa till med att likna en västanfläkt.
Att våra politiker är bättre skickade än marknaden, att avgöra vad som är felinvesteringar eller inte, är ungefär lika sannolikt som att en människa är bättre skickad än naturen, att avgöra vilka genetiska egenskaper som är viktiga hos våra grödor, för att säkra människosläktets långsiktiga överlevnad.
Tre-fyra år på högskola ställs mot naturens hundratusentals år av trial and error.
.
Missuppfattning av marknadsfunktioner.
En del debattörer påstår att Skräpbankskrisen är ett tecken på att marknaden inte fungerar och att det är anledning för ett antal okunniga, men inbilska, politiker att gå in och fingra på marknadsfunktionerna. Ingenting kan vara mera fel.
Marknaden korrigerar sig.
Skräpbankskrisen är själva beviset för att marknaden och marknadsekonomin fungerar. När ett antal skurkar lurat ett antal placerare, dels av egna, men framförallt av andras pengar, att placera dem fel, övervärdera tillgångar o.s.v. svarar marknaden med att värdera ned företag och banker som investerat oklokt. Samma gäller med hederliga aktörer som möter minskad efterfrågan och vars företags värden därför dalar. Så ska det vara. Det är så marknaden korrigerar sig.
Socialistiska system är ”rättvisa” och rättar sig inte.
Det är bara i ett socialistiskt eller kommunistiskt system som marknaden bara får stiga. Det gör den också – ända fram till kollapsen!
Inbilska politiker ska inte leka Gud.
När nu världens politiker, i inbilskt nit, går in och leker Gud med skattebetalarnas pengar, hindrar man marknaden att fungera och tar bort viktiga incitament. De må vara aldrig så populistiskt att gå in och trygga än det ena och än det andra. Det kommer bara att leda till att bedrägerierna mot spararna och skattebetalarna fortsätter och förvärras. Om spararna ”befrias” från sin rättighet och skyldighet att se om sina egna tillgångar förlamas marknadens viktigaste renhållningskrafter. Det som ser ut som en räddningsaktion kommer med största sannolikhet istället att sluta med en katastrof.
Förlamad marknad leder till nationalekonomiska sammanbrott.
Om spararnas incitament att ”rösta med fötterna” berövas dem, riskerar vi istället för en ganska snabbt övergående kris, som slår ut ett antal misskötta banker mm, att istället drabbas av en djup och långvarig global depression. Följden blir nämligen att missförhållandena inte saneras. Ett antal, därtill illa skickade tjänstemän, ska istället sitta, mutade eller omutade, och försöka göra marknadens arbete. Då kommer inte missförhållandena i ekonomin att rättas till förrän även nationerna körs i konkurs. Det i sin tur leder till social misär i en omfattning som får allt vad Skräpbankskrisen kan ställa till med att likna en västanfläkt.
Att våra politiker är bättre skickade än marknaden, att avgöra vad som är felinvesteringar eller inte, är ungefär lika sannolikt som att en människa är bättre skickad än naturen, att avgöra vilka genetiska egenskaper som är viktiga hos våra grödor, för att säkra människosläktets långsiktiga överlevnad.
Tre-fyra år på högskola ställs mot naturens hundratusentals år av trial and error.
.
onsdag 15 oktober 2008
Apropå Skräpbankskrisen.
.
Aktiekurserna.
Skräpbankskrisen är en kombination av orealistiska framtidsbedömningar och i en del fall ekonomisk brottslighet. Det som händer på börserna just nu är inte mycket att göra åt. Efter en mycket lång och hög högkonjunktur har förväntningarna och värderingen av börserna tappat verklighetsförankringen och skenat iväg. Vi övergår nu från hög högkonjunktur till lågkonjunktur, kanske depression. Det är självklart att avkastningen från företagen, och därmed även aktiernas värde, sjunker kraftigt då. Många företag kommer dessutom att gå i konkurs, den delen av kapitalet förlorar helt sitt värde. Marknaden justerar därför just nu ned värderingen av börserna till en framtid med djup lågkonjunktur istället för hög högkonjunktur.
Det vore både klokare och renhårigare av banker, investeringsrådgivare och andra, att tala öppet och ärligt om detta, istället för att försöka lura människor att det är ”business as usual” och försöka förmå dem att göra affärer, medvetna om att de som följer råden kommer att förlora sina pengar.
Historien lär oss, att en sådan övergång som pågår nu, kan innebära mycket stora kursförändringar, inte blott att kurskurvan blir lite taggig. Enligt en börskommentar i affärsvärlden, ”Nya krispaket räddar börsen”, som jag läste nyligt, föll Wall Street 1930 först 50% och sedan 80% ytterligare. Med sådana historiska erfarenheter att referera till, kan det inte kännas riktigt bra att i dagens läge rekommendera köp.
Företag drivs av amatörer
Vi brukar säga att alla företag drivs av amatörer. Ju större företag, desto fler amatörer. Det gäller naturligtvis i ännu högre grad när politiker ska hantera snabba och oväntade händelseförlopp, som nu till exempel när Skräpbankskrisen orsakar oväntade situationer. De är dessutom omgivna av handfallna ekonomer, varav de flesta inte har en aning om vad det är som händer. Då ligger det nära till hands för en politiker, att visa att han kan hantera en situation, som egentligen inte går att hantera. Med politikerlogik blir det:
”Something must be done. This is something. Therefore we must do it.”
Det var väl ungefär vad Europas ledare demonstrerade i veckan, när man lovade att kasta goda pengar efter dåliga, för att rädda Skräpbankerna.
Bättre är sannolikt att låta bankerna som misskött sig gå åt pepparn och sedan rädda vad som räddas går av spararnas pengar och av betalningssystemet. Ska skattebetalarna rädda bankerna blir Skräpbankskrisen sannolikt både längre och djupare. Vissa av dessa banker och försäkringsbolag är att betrakta som bottenlösa brunnar och det är fullständigt poänglöst att rädda dem.
Ta gärna del av vad Marc Faber sa på CNN apropå detta, genom att klicka på länken:
http://edition.cnn.com/video/?/video/business/2008/10/14/intv.economy.crisis.faber.cnn
Den ovan nämnda börskommentaren på affarsvarlden.se innehöll även en utomordentligt informativ tabell, som visar USA:s skuldsättning från 1929 och framåt, i förhållande till BNP. Det gäller nu att våra Europeiska politiker kan stå emot frestelsen att vidta illa övertänkta panikåtgärder. De riskerar annars att försätta Europa i samma ogynnsamma läge som USA.
Högkonjunkturen är slut. Den går inte att köpa tillbaka genom att lura människor som ännu inte ruinerat sig att göra det nu. Nu gäller istället, att våra politiker planerar för hur vi ska klara lågkonjunkturen, så att den inte blir djupare än nödvändigt och 20-årig som i Japan. Det är knappast förenligt med att rädda bankslöddret och den organiserade ekonomiska brottsligheten med hjälp av skattebetalarnas pengar.
.
Aktiekurserna.
Skräpbankskrisen är en kombination av orealistiska framtidsbedömningar och i en del fall ekonomisk brottslighet. Det som händer på börserna just nu är inte mycket att göra åt. Efter en mycket lång och hög högkonjunktur har förväntningarna och värderingen av börserna tappat verklighetsförankringen och skenat iväg. Vi övergår nu från hög högkonjunktur till lågkonjunktur, kanske depression. Det är självklart att avkastningen från företagen, och därmed även aktiernas värde, sjunker kraftigt då. Många företag kommer dessutom att gå i konkurs, den delen av kapitalet förlorar helt sitt värde. Marknaden justerar därför just nu ned värderingen av börserna till en framtid med djup lågkonjunktur istället för hög högkonjunktur.
Det vore både klokare och renhårigare av banker, investeringsrådgivare och andra, att tala öppet och ärligt om detta, istället för att försöka lura människor att det är ”business as usual” och försöka förmå dem att göra affärer, medvetna om att de som följer råden kommer att förlora sina pengar.
Historien lär oss, att en sådan övergång som pågår nu, kan innebära mycket stora kursförändringar, inte blott att kurskurvan blir lite taggig. Enligt en börskommentar i affärsvärlden, ”Nya krispaket räddar börsen”, som jag läste nyligt, föll Wall Street 1930 först 50% och sedan 80% ytterligare. Med sådana historiska erfarenheter att referera till, kan det inte kännas riktigt bra att i dagens läge rekommendera köp.
Företag drivs av amatörer
Vi brukar säga att alla företag drivs av amatörer. Ju större företag, desto fler amatörer. Det gäller naturligtvis i ännu högre grad när politiker ska hantera snabba och oväntade händelseförlopp, som nu till exempel när Skräpbankskrisen orsakar oväntade situationer. De är dessutom omgivna av handfallna ekonomer, varav de flesta inte har en aning om vad det är som händer. Då ligger det nära till hands för en politiker, att visa att han kan hantera en situation, som egentligen inte går att hantera. Med politikerlogik blir det:
”Something must be done. This is something. Therefore we must do it.”
Det var väl ungefär vad Europas ledare demonstrerade i veckan, när man lovade att kasta goda pengar efter dåliga, för att rädda Skräpbankerna.
Bättre är sannolikt att låta bankerna som misskött sig gå åt pepparn och sedan rädda vad som räddas går av spararnas pengar och av betalningssystemet. Ska skattebetalarna rädda bankerna blir Skräpbankskrisen sannolikt både längre och djupare. Vissa av dessa banker och försäkringsbolag är att betrakta som bottenlösa brunnar och det är fullständigt poänglöst att rädda dem.
Ta gärna del av vad Marc Faber sa på CNN apropå detta, genom att klicka på länken:
http://edition.cnn.com/video/?/video/business/2008/10/14/intv.economy.crisis.faber.cnn
Den ovan nämnda börskommentaren på affarsvarlden.se innehöll även en utomordentligt informativ tabell, som visar USA:s skuldsättning från 1929 och framåt, i förhållande till BNP. Det gäller nu att våra Europeiska politiker kan stå emot frestelsen att vidta illa övertänkta panikåtgärder. De riskerar annars att försätta Europa i samma ogynnsamma läge som USA.
Högkonjunkturen är slut. Den går inte att köpa tillbaka genom att lura människor som ännu inte ruinerat sig att göra det nu. Nu gäller istället, att våra politiker planerar för hur vi ska klara lågkonjunkturen, så att den inte blir djupare än nödvändigt och 20-årig som i Japan. Det är knappast förenligt med att rädda bankslöddret och den organiserade ekonomiska brottsligheten med hjälp av skattebetalarnas pengar.
.
söndag 12 oktober 2008
Caesars hustru får inte misstänkas
.
Tvärtemot vad de flesta svenskar torde tro, har inte Högsta Domstolen någon skyldighet att rätta felaktiga domar i underinstanserna. Det är upp till HD:s godtycke om ett ärende ska tas upp eller inte. Denna prövning går till så, att det är upp till en enskild ledamots bedömning, efter föredragning av en beredare, att ta ställning till om ett ärende ska tas upp eller inte.
Skydda HD:s ledamöter
Det ger sig självt att det medför att HD:s ledamöter exponeras för mutförsök. Såväl rena pengamutor som andra favörer kan förekomma, för egen del och för släkt och vänner: förtur och villkor för bostad, arbete osv.
Det är naturligtvis orättvist mot våra högsta domare, att tvinga dem att arbeta i en miljö där stora värden står på spel för berörda parter och frågan om ett ärende ska tas upp i HD eller ej, vilar i händerna på en föredragare och ett justitieråd. Vid ett ärendes avgörande är sedan fler inblandade. Det är svårare att lyckas muta flera, än att muta en. Om HD hade skyldighet att ta upp alla ärenden, skulle vi skydda våra högsta domare mot frestelser. Inte heller alla domare kan förväntas vara hederliga och ha hög moral, eller ens besitta civilkurage. Rådande förhållanden visar ju tvärtom, att avsaknad av civilkurage kan vara en biljett till ett justitierådsämbete. Till och med kan dokumenterad ryggradslöshet, vida känd och erkänd i juristkretsar, vara det.
Vad hjälper det oss svenskar, att Johan Munck är högst upp på den juridiska dynghögen, när det är Johan Munck som är högst upp, och när det är en dynghög och inte ett fungerande rättsväsende han är högst upp på?
Även höga domare är människor
Även höga domare kantstöts av livet. Det måste vara en mänsklig rättighet även för våra högsta domare att få supa ned sig, att skilja sig, att klanta sig i affärer med mera, utan att bli lovligt byte för bestickning.
Ställ högre krav i Sverige än i Afrika
I ett Sydamerikanskt eller Afrikanskt land med låga skatter, där systemet är uppbyggt på att ämbetets innehavare förväntas avlöna sig själv, därför att staten inte har råd, kan man inte förvänta sig ett fungerande rättsväsende. I Sverige däremot, som har världens i särklass högsta direkta och indirekta skatter, bör man ha rätt att såväl förvänta sig överklagningsmöjlighet och skyldighet för domstolarna att pröva mål utan föregående ansökan om prövningstillstånd, som skyldighet för överrätt att rätta uppenbart felaktig dom.
Fördelarna med det Afrikanska systemet är att alla vet att det alltid är korrumperat.
Skydda domstolarna från politikens inflytande
Rättssystemet bör även fungera i så måtto, att domstolsväsendet bör vara befriat från direkt inflytande från politiken, så att prövning i mål mellan en enskild samhällsmedborgare och det allmänna, till exempel i form av offentligt anställd tjänsteman eller politiker alternativt kommun, landsting eller stat, inte som nu bör vara på förhand avgjorda, till den enskilda medborgarens nackdel.
Korruption fortplantar sig och expanderar nedåt
Det är känt att moral och hederlighet måste vara hög i toppen av pyramiden. Varje tendens till bristande moral, vacklande civilkurage, illojalitet och ren ohederlighet fortplantas i, och förvärras nedåt i organisationen som ringarna på vattnet, eller om man så vill som stötvågorna från en jordbävning. Bristande moral i toppen av en stor organisation, ger ren slödderverksamhet i basen av pyramiden, eller i organisationens periferi, efter en tid.
Missriktad lojalitet tolereras
Vi har en ordning i vårt samhälle, som innebär att landets regering, av dess tjänstemän, kan undanhållas kännedom om Tsunamibanden, utan att det slutar med att de berörda tjänstemännen får skaka galler. Det skickar inte precis vidare någon uppfordrande signal inom förvaltningen.
Jag, och många med mig, har varit kritiska mot att alliansregeringen i stor utsträckning upprepar tidigare borgerliga regeringars misstag, att inte i tillräcklig utsträckning byta ut nyckelfunktionärer i staten, som tillsatts, inte på grund av kompetens, utan på grund av dokumenterad lojalitet mot nationalsozialdemokratin. Visst, det har skett i några fall, men inte alls i tillräcklig omfattning för att i tillräcklig mån ändra politiken.
Problemet kvarstår trots skräpbankskrisen
Det här var, åtminstone fram till skräpbankskrisen, en av de viktigaste saker alliansregeringen haft att ta itu med. Efter att skräpbankskrisen briserat får naturligtvis den politiska agendan ritas om. Korruptionen och rättsrötan finns förstås ändå kvar i statsförvaltningen och måste tas itu med. Det är naturligtvis inte lika roligt som att åka omkring och klippa röda band, men det är en långt viktigare fråga och även en mycket svårare uppgift. Det är alltid svårare när det närmar sig politikens och samhällets toppar. Av samma anledning är det svårt att fatta rätt beslut i fråga om skräpbankskrisen.
Jag tycker att alliansregeringen har fattat ett inte oansenligt antal viktiga och bra beslut och genomfört angelägna förändringar. På det här området har dock alliansregeringen kraftigt underpresterat hittills.
Ta efter Italien
Italien är ett land som periodvis haft nästan lika mycket korruption som Sverige, om än sämre organiserad. Korruptionen har dock varit synligare. Den blir synligare om man tar itu med den.
Det kan finnas anledning att studera och ta intryck av det italienska systemet för korruptionsbekämpning. Italien har en mängd poliskårer som delvis överlappar och även håller ordning på varandra. Det gör det svårare för dem som mutar sig fram. Flera funktionärer, i flera organisationer, måste mutas parallellt, i motsats till Sverige där det räcker med att muta en funktionär i en organisation.
Det har gjort det möjligt för Italien, att åtminstone periodvis föra en framgångsrik kamp, mot den organiserade brottsligheten. Något som vi bara diskuterar i Sverige, på socialdemokraters improduktiva vis. Vårt system har till och med möjliggjort för den organiserade brottsligheten, att bli en del av den svenska offentliga förvaltningen.
Vi har ett omfattande folkbildnings- och lagstiftningsarbete framför oss, för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. De bådar inte gott för allianspartierna om de ställer sig vid sidan av detta arbete. Att det är svårt, och bitvis smärtsamt även för allianspartierna, är inte anledning att lämna jobbet ogjort.
.
Tvärtemot vad de flesta svenskar torde tro, har inte Högsta Domstolen någon skyldighet att rätta felaktiga domar i underinstanserna. Det är upp till HD:s godtycke om ett ärende ska tas upp eller inte. Denna prövning går till så, att det är upp till en enskild ledamots bedömning, efter föredragning av en beredare, att ta ställning till om ett ärende ska tas upp eller inte.
Skydda HD:s ledamöter
Det ger sig självt att det medför att HD:s ledamöter exponeras för mutförsök. Såväl rena pengamutor som andra favörer kan förekomma, för egen del och för släkt och vänner: förtur och villkor för bostad, arbete osv.
Det är naturligtvis orättvist mot våra högsta domare, att tvinga dem att arbeta i en miljö där stora värden står på spel för berörda parter och frågan om ett ärende ska tas upp i HD eller ej, vilar i händerna på en föredragare och ett justitieråd. Vid ett ärendes avgörande är sedan fler inblandade. Det är svårare att lyckas muta flera, än att muta en. Om HD hade skyldighet att ta upp alla ärenden, skulle vi skydda våra högsta domare mot frestelser. Inte heller alla domare kan förväntas vara hederliga och ha hög moral, eller ens besitta civilkurage. Rådande förhållanden visar ju tvärtom, att avsaknad av civilkurage kan vara en biljett till ett justitierådsämbete. Till och med kan dokumenterad ryggradslöshet, vida känd och erkänd i juristkretsar, vara det.
Vad hjälper det oss svenskar, att Johan Munck är högst upp på den juridiska dynghögen, när det är Johan Munck som är högst upp, och när det är en dynghög och inte ett fungerande rättsväsende han är högst upp på?
Även höga domare är människor
Även höga domare kantstöts av livet. Det måste vara en mänsklig rättighet även för våra högsta domare att få supa ned sig, att skilja sig, att klanta sig i affärer med mera, utan att bli lovligt byte för bestickning.
Ställ högre krav i Sverige än i Afrika
I ett Sydamerikanskt eller Afrikanskt land med låga skatter, där systemet är uppbyggt på att ämbetets innehavare förväntas avlöna sig själv, därför att staten inte har råd, kan man inte förvänta sig ett fungerande rättsväsende. I Sverige däremot, som har världens i särklass högsta direkta och indirekta skatter, bör man ha rätt att såväl förvänta sig överklagningsmöjlighet och skyldighet för domstolarna att pröva mål utan föregående ansökan om prövningstillstånd, som skyldighet för överrätt att rätta uppenbart felaktig dom.
Fördelarna med det Afrikanska systemet är att alla vet att det alltid är korrumperat.
Skydda domstolarna från politikens inflytande
Rättssystemet bör även fungera i så måtto, att domstolsväsendet bör vara befriat från direkt inflytande från politiken, så att prövning i mål mellan en enskild samhällsmedborgare och det allmänna, till exempel i form av offentligt anställd tjänsteman eller politiker alternativt kommun, landsting eller stat, inte som nu bör vara på förhand avgjorda, till den enskilda medborgarens nackdel.
Korruption fortplantar sig och expanderar nedåt
Det är känt att moral och hederlighet måste vara hög i toppen av pyramiden. Varje tendens till bristande moral, vacklande civilkurage, illojalitet och ren ohederlighet fortplantas i, och förvärras nedåt i organisationen som ringarna på vattnet, eller om man så vill som stötvågorna från en jordbävning. Bristande moral i toppen av en stor organisation, ger ren slödderverksamhet i basen av pyramiden, eller i organisationens periferi, efter en tid.
Missriktad lojalitet tolereras
Vi har en ordning i vårt samhälle, som innebär att landets regering, av dess tjänstemän, kan undanhållas kännedom om Tsunamibanden, utan att det slutar med att de berörda tjänstemännen får skaka galler. Det skickar inte precis vidare någon uppfordrande signal inom förvaltningen.
Jag, och många med mig, har varit kritiska mot att alliansregeringen i stor utsträckning upprepar tidigare borgerliga regeringars misstag, att inte i tillräcklig utsträckning byta ut nyckelfunktionärer i staten, som tillsatts, inte på grund av kompetens, utan på grund av dokumenterad lojalitet mot nationalsozialdemokratin. Visst, det har skett i några fall, men inte alls i tillräcklig omfattning för att i tillräcklig mån ändra politiken.
Problemet kvarstår trots skräpbankskrisen
Det här var, åtminstone fram till skräpbankskrisen, en av de viktigaste saker alliansregeringen haft att ta itu med. Efter att skräpbankskrisen briserat får naturligtvis den politiska agendan ritas om. Korruptionen och rättsrötan finns förstås ändå kvar i statsförvaltningen och måste tas itu med. Det är naturligtvis inte lika roligt som att åka omkring och klippa röda band, men det är en långt viktigare fråga och även en mycket svårare uppgift. Det är alltid svårare när det närmar sig politikens och samhällets toppar. Av samma anledning är det svårt att fatta rätt beslut i fråga om skräpbankskrisen.
Jag tycker att alliansregeringen har fattat ett inte oansenligt antal viktiga och bra beslut och genomfört angelägna förändringar. På det här området har dock alliansregeringen kraftigt underpresterat hittills.
Ta efter Italien
Italien är ett land som periodvis haft nästan lika mycket korruption som Sverige, om än sämre organiserad. Korruptionen har dock varit synligare. Den blir synligare om man tar itu med den.
Det kan finnas anledning att studera och ta intryck av det italienska systemet för korruptionsbekämpning. Italien har en mängd poliskårer som delvis överlappar och även håller ordning på varandra. Det gör det svårare för dem som mutar sig fram. Flera funktionärer, i flera organisationer, måste mutas parallellt, i motsats till Sverige där det räcker med att muta en funktionär i en organisation.
Det har gjort det möjligt för Italien, att åtminstone periodvis föra en framgångsrik kamp, mot den organiserade brottsligheten. Något som vi bara diskuterar i Sverige, på socialdemokraters improduktiva vis. Vårt system har till och med möjliggjort för den organiserade brottsligheten, att bli en del av den svenska offentliga förvaltningen.
Vi har ett omfattande folkbildnings- och lagstiftningsarbete framför oss, för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. De bådar inte gott för allianspartierna om de ställer sig vid sidan av detta arbete. Att det är svårt, och bitvis smärtsamt även för allianspartierna, är inte anledning att lämna jobbet ogjort.
.
Varför kan Du inte åldras med behag?
.
Lars Aasa har åter igen skällt på mig i en insändare i nationalsozialdemokratiska Haparandabladet, fredagen den 10 oktober d.å, och fungerar återkommande som nazipartiets härolds folkliga anknytning. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag har betraktat skriverierna som följder av åldersförändringar och har inte haft för avsikt att svara. Karaktären på skriverierna har varit av den arten att det inte varit lätt att veta om man ska besvara dem eller inte. Om någon upprepade gånger tillskriver en offentligt under eget namn är det inte helt artigt att inte svara.
Bäste Lars Aasa.
Varför så sur och grinig?
Du har nått en ålder då de flesta brukar börja försonas med sin omgivning och planera för sin hädanfärd, för att inte lämna ett för tråkigt eftermäle. Du har levt ett liv som varit en enda lång resa mot självförverkligande. Andra har stått för markservicen och samlat in pengar. Du har fått arbeta med ungdomar och åka land och rike kring och smeka Ditt Ego. Varför är Du då så sur och grinig? Vad är det för fel på Dig? Varför kan Du inte åldras med behag som andra gamlingar?
Se på mig. Jag har kämpat med missunnsamt sossepack hela livet, liksom min far före mig, och min farfar före honom, men inte är jag sur och grinig. Hade jag anat, att Du skulle bli så förgrämd av Din lyxtillvaro, hade jag för länge sedan erbjudit Dig, att dela min tillvaro genom ett jobb på Ekfors. Då hade vi tillsammans kunnat stångas mot enfald, ibland gränsande till ren idioti, samt avundsjuka och missunnsamhet. Vi hade kunnat kämpa tillsammans mot bakfalska politiker, uteblivna bygglov (ibland ända upp till 47 år), närmast kriminell intervenering i prissättningen, gryningsräder, olagliga frihetsberövanden, upprepade husrannsakningar, förelägganden och inte minst sossepackets obegränsade skvaller både man och man emellan, i media, och inte minst i den med skattemedel av Örjan-Smörjan drivna nazisttidningen Haparandabladet.
Bra på att hitta på djävulskap
Sina begräsade förståndsgåvor till trots, är ju sosseriet väldigt påhittiga när det kommer till att utnyttja samhällets resurser till att hitta på djävulskap åt andra. Det tyder, tycker jag, på att det högst upp på varje hög med enfaldiga sossar sitter en intelligent, men ondskefull och hänsynslös, djävul, som styr och talar om för de övriga, ofta med stöd av lögner, vad de ska tycka.
En sådan beskrivning stämmer ju i alla fall bra på sosseriet i Övertorneå och Haparanda. Det verkar inte helt fel när man kommer till läns- och riksnivå heller. Jag behöver ju bara nämna Marita Ulvskog.
Det är bra att Ni skäms
I Övertorneå kommun, i Norrbottens län och i landet, överallt är det likadant i sossestyrda organisationer. Ineffektiviteten breder ut sig som ett grönt slem över all verksamhet. Alla resurser går åt till möten, konferenser, allt färre producerar eller utför arbete. Allt fler är chefer, ibland bara över sig själva. Släktingar anställs i den offentliga sektorn till påhittade jobb. Jag kan se på Er alla sossar hur Ni skäms över resultatet, och att Ni vet med Er, att det är Ni själva som åstadkommit det. Då och då ett försök att säga att det är alliansregeringens eller EU:s fel, men uppenbarligen utan att Ni tror det själva. Insikten finns ändå där om att Ni har kört allting åt helvete och att det är ni själva som drabbas hårdast.
Skäll inte på budbäraren
Jag förstår att även Du, Lars, känner av det ovan beskrivna, men att det som svider mest är att Du, som trott Dig om att ha varit demokrat, egentligen har varit nazistanhängare hela livet, utan att begripa det. Du som är så viktig. Nu är Du sur på mig, för att jag säger det högt. Men snälla nån, inte hjälper det att vara sur på budbäraren när budskapet inte passar.
Om Du är nationalsozialdemokrat, så får Du ju vara beredd att bli kallad för det. Länge var sosseriets åsiktsförtryck så starkt, att vi inte ens fick nämna det uppenbara vid namn. Men numera ”lyfter vi upp katten på bordet” som man säger i Finland, eller nämner saker och ting vid deras rätta namn, om jag får uttrycka mig svenskt, även om det svider för Dig. Jag förstår att det svider, om Du låtit lura Dig hela livet, men det är inte mitt fel.
Det verkar som om Du befinner Dig i förnekelsefasen. Hav i så fall tröst. Snart kommer Du in i acceptansfasen.
Ni har själva sabbat elbranschen
Att elpriserna stiger är inte så mycket att göra åt. Ni sossar har ju slagit ihjäl ca 3.400 av de ca 3.500 elföretag som fanns i Sverige i slutet på 1950-talet. Över 90% av landets elproduktion är i händerna på tre företag. Ett svenskt statskontrollerat oligopolföretag, Vattenfall Gestapo Kraft, ett finskt dito, Fortum, och ett tyskt EON, med täta band till politiken. Någon annan elproduktion som kunderna kan köpa finns inte i landet, det har politikerna sett till på kartellens begäran. Tre monster, som trots att nästan all kraft i landet produceras med vatten- och kärnkraft, för produktionskostnader mellan 7 och 15 öre per kWh, tredubblar priserna ”för att Kina börjat importera kol”. Den här situationen har Ni sossar skapat. Ändå har Du mage att skälla på mig när Ni själva ställt till det.
Ni har själva höjt nätpriserna
Sedan har Ni drivit upp nätpriserna genom att fördyra våra kostnader. Bland annat går nästan två miljoner direkt till Vattenfall Gestapo Kraft och Mygelcentralen Norrland (AC) för att vi enligt alla regler försökte försvara våra övriga kunder, från att tvingas betala kostnader som några nationalsozialdemokratiska parasiter inte ville stå för själva. Som man bäddar får man ligga, Lars. Var så god och bit i det sura äpplet nu – och njut.
Den sosseskapade kartellen har bestämt priset
Vad Du själv lyckas få för elpriser beror mest på hur Du bedömer framtiden och marknadens aktörer. Det bestämmer när Du råkar binda Dig. Vi har lyckats utsträcka vårt i dagsläget förhållandevis gynnsamma pris till slutet av september. Sedan har vi tvingats upphandla till de höga priserna som den straffriförklarade kartellen tillhandahåller. Vi tecknade ett kort avtal den här gången, för att vi bedömde att kartellen gått för långt i sin girighet, och att deras kartell därför skulle komma att spricka snart. Sedan kom skräpbankskrisen och snabbade upp det hela. Det mesta tyder nu på att det här av sossesystemet skapade ockerpriset går i botten nu. Med lite tur har våra kunder snart gynnsamma priser igen och Du sitter där med ett dyrt avtal. Det finns förresten en erfarenhet som många av våra kunder gjort. De har den hårda vägen erfarit, att de inte har några oegennyttiga vänner därute på elmarknaden. Ekfors är inte alltid billigast, men om man jämför genomsnittet under en längre tid, ligger vi nog ganska bra till.
Skaffa Dig inte ovänner
Att Du har ett bra pris nu beror på att Du råkade binda Dig vid en gynnsam tidpunkt, när kartellens haussade pris sprack senast. Du riskerar att skaffa Dig många ovänner, om Du med Dina populistiska skriverier lurar människor att binda sig alldeles för lång tid, till ett alldeles för högt pris, just nu. Det är annars ganska typiskt av sosseriets företrädare, att lura våra kunder genom att ge dåliga råd åt dem.
Välmotiverad uppläggningsavgift
Det är riktigt att vi tar ut en uppläggningsavgift för en ny kund. Det har att göra med att det kostar pengar när kunder byter leverantör. Därför vill inte vi främja att man håller på och producerar meningslöst merarbete och merkostnader, som drabbar alla, genom att byta leverantör, utan att tjäna någonting. Vi vill att den kund som kommer tillbaka till oss, ska vara motiverad att stanna ett tag och inte fara runt som en vindflöjel, efter hand som kartellens hästhandel böljar fram och tillbaka.
Du jämför tariffer som de blinda slåss
Du jämför nättariffer ungefär som Du jämför elpriser – äpplen mot päron, som man kan förvänta sig. Om Du ondgör Dig över Vattenfall Gestapo Krafts låga priser i Pajala, kan Du väl ta sossepacket med Dig dit och tvångsförvalta dem lite grann, så att priserna stiger. Det är ju synd om de bara ska ha de långa elavbrotten.
Jag tror att det är till det bästa, att Du i Umeå Energi funnit en leverantör, som Du trivs med att vara kund hos. Jag hoppas bara att det inte slutar med, att Du skäller som en bandhund på dem också, om deras pris någon period blir ogynnsamt för Dig.
.
Lars Aasa har åter igen skällt på mig i en insändare i nationalsozialdemokratiska Haparandabladet, fredagen den 10 oktober d.å, och fungerar återkommande som nazipartiets härolds folkliga anknytning. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag har betraktat skriverierna som följder av åldersförändringar och har inte haft för avsikt att svara. Karaktären på skriverierna har varit av den arten att det inte varit lätt att veta om man ska besvara dem eller inte. Om någon upprepade gånger tillskriver en offentligt under eget namn är det inte helt artigt att inte svara.
Bäste Lars Aasa.
Varför så sur och grinig?
Du har nått en ålder då de flesta brukar börja försonas med sin omgivning och planera för sin hädanfärd, för att inte lämna ett för tråkigt eftermäle. Du har levt ett liv som varit en enda lång resa mot självförverkligande. Andra har stått för markservicen och samlat in pengar. Du har fått arbeta med ungdomar och åka land och rike kring och smeka Ditt Ego. Varför är Du då så sur och grinig? Vad är det för fel på Dig? Varför kan Du inte åldras med behag som andra gamlingar?
Se på mig. Jag har kämpat med missunnsamt sossepack hela livet, liksom min far före mig, och min farfar före honom, men inte är jag sur och grinig. Hade jag anat, att Du skulle bli så förgrämd av Din lyxtillvaro, hade jag för länge sedan erbjudit Dig, att dela min tillvaro genom ett jobb på Ekfors. Då hade vi tillsammans kunnat stångas mot enfald, ibland gränsande till ren idioti, samt avundsjuka och missunnsamhet. Vi hade kunnat kämpa tillsammans mot bakfalska politiker, uteblivna bygglov (ibland ända upp till 47 år), närmast kriminell intervenering i prissättningen, gryningsräder, olagliga frihetsberövanden, upprepade husrannsakningar, förelägganden och inte minst sossepackets obegränsade skvaller både man och man emellan, i media, och inte minst i den med skattemedel av Örjan-Smörjan drivna nazisttidningen Haparandabladet.
Bra på att hitta på djävulskap
Sina begräsade förståndsgåvor till trots, är ju sosseriet väldigt påhittiga när det kommer till att utnyttja samhällets resurser till att hitta på djävulskap åt andra. Det tyder, tycker jag, på att det högst upp på varje hög med enfaldiga sossar sitter en intelligent, men ondskefull och hänsynslös, djävul, som styr och talar om för de övriga, ofta med stöd av lögner, vad de ska tycka.
En sådan beskrivning stämmer ju i alla fall bra på sosseriet i Övertorneå och Haparanda. Det verkar inte helt fel när man kommer till läns- och riksnivå heller. Jag behöver ju bara nämna Marita Ulvskog.
Det är bra att Ni skäms
I Övertorneå kommun, i Norrbottens län och i landet, överallt är det likadant i sossestyrda organisationer. Ineffektiviteten breder ut sig som ett grönt slem över all verksamhet. Alla resurser går åt till möten, konferenser, allt färre producerar eller utför arbete. Allt fler är chefer, ibland bara över sig själva. Släktingar anställs i den offentliga sektorn till påhittade jobb. Jag kan se på Er alla sossar hur Ni skäms över resultatet, och att Ni vet med Er, att det är Ni själva som åstadkommit det. Då och då ett försök att säga att det är alliansregeringens eller EU:s fel, men uppenbarligen utan att Ni tror det själva. Insikten finns ändå där om att Ni har kört allting åt helvete och att det är ni själva som drabbas hårdast.
Skäll inte på budbäraren
Jag förstår att även Du, Lars, känner av det ovan beskrivna, men att det som svider mest är att Du, som trott Dig om att ha varit demokrat, egentligen har varit nazistanhängare hela livet, utan att begripa det. Du som är så viktig. Nu är Du sur på mig, för att jag säger det högt. Men snälla nån, inte hjälper det att vara sur på budbäraren när budskapet inte passar.
Om Du är nationalsozialdemokrat, så får Du ju vara beredd att bli kallad för det. Länge var sosseriets åsiktsförtryck så starkt, att vi inte ens fick nämna det uppenbara vid namn. Men numera ”lyfter vi upp katten på bordet” som man säger i Finland, eller nämner saker och ting vid deras rätta namn, om jag får uttrycka mig svenskt, även om det svider för Dig. Jag förstår att det svider, om Du låtit lura Dig hela livet, men det är inte mitt fel.
Det verkar som om Du befinner Dig i förnekelsefasen. Hav i så fall tröst. Snart kommer Du in i acceptansfasen.
Ni har själva sabbat elbranschen
Att elpriserna stiger är inte så mycket att göra åt. Ni sossar har ju slagit ihjäl ca 3.400 av de ca 3.500 elföretag som fanns i Sverige i slutet på 1950-talet. Över 90% av landets elproduktion är i händerna på tre företag. Ett svenskt statskontrollerat oligopolföretag, Vattenfall Gestapo Kraft, ett finskt dito, Fortum, och ett tyskt EON, med täta band till politiken. Någon annan elproduktion som kunderna kan köpa finns inte i landet, det har politikerna sett till på kartellens begäran. Tre monster, som trots att nästan all kraft i landet produceras med vatten- och kärnkraft, för produktionskostnader mellan 7 och 15 öre per kWh, tredubblar priserna ”för att Kina börjat importera kol”. Den här situationen har Ni sossar skapat. Ändå har Du mage att skälla på mig när Ni själva ställt till det.
Ni har själva höjt nätpriserna
Sedan har Ni drivit upp nätpriserna genom att fördyra våra kostnader. Bland annat går nästan två miljoner direkt till Vattenfall Gestapo Kraft och Mygelcentralen Norrland (AC) för att vi enligt alla regler försökte försvara våra övriga kunder, från att tvingas betala kostnader som några nationalsozialdemokratiska parasiter inte ville stå för själva. Som man bäddar får man ligga, Lars. Var så god och bit i det sura äpplet nu – och njut.
Den sosseskapade kartellen har bestämt priset
Vad Du själv lyckas få för elpriser beror mest på hur Du bedömer framtiden och marknadens aktörer. Det bestämmer när Du råkar binda Dig. Vi har lyckats utsträcka vårt i dagsläget förhållandevis gynnsamma pris till slutet av september. Sedan har vi tvingats upphandla till de höga priserna som den straffriförklarade kartellen tillhandahåller. Vi tecknade ett kort avtal den här gången, för att vi bedömde att kartellen gått för långt i sin girighet, och att deras kartell därför skulle komma att spricka snart. Sedan kom skräpbankskrisen och snabbade upp det hela. Det mesta tyder nu på att det här av sossesystemet skapade ockerpriset går i botten nu. Med lite tur har våra kunder snart gynnsamma priser igen och Du sitter där med ett dyrt avtal. Det finns förresten en erfarenhet som många av våra kunder gjort. De har den hårda vägen erfarit, att de inte har några oegennyttiga vänner därute på elmarknaden. Ekfors är inte alltid billigast, men om man jämför genomsnittet under en längre tid, ligger vi nog ganska bra till.
Skaffa Dig inte ovänner
Att Du har ett bra pris nu beror på att Du råkade binda Dig vid en gynnsam tidpunkt, när kartellens haussade pris sprack senast. Du riskerar att skaffa Dig många ovänner, om Du med Dina populistiska skriverier lurar människor att binda sig alldeles för lång tid, till ett alldeles för högt pris, just nu. Det är annars ganska typiskt av sosseriets företrädare, att lura våra kunder genom att ge dåliga råd åt dem.
Välmotiverad uppläggningsavgift
Det är riktigt att vi tar ut en uppläggningsavgift för en ny kund. Det har att göra med att det kostar pengar när kunder byter leverantör. Därför vill inte vi främja att man håller på och producerar meningslöst merarbete och merkostnader, som drabbar alla, genom att byta leverantör, utan att tjäna någonting. Vi vill att den kund som kommer tillbaka till oss, ska vara motiverad att stanna ett tag och inte fara runt som en vindflöjel, efter hand som kartellens hästhandel böljar fram och tillbaka.
Du jämför tariffer som de blinda slåss
Du jämför nättariffer ungefär som Du jämför elpriser – äpplen mot päron, som man kan förvänta sig. Om Du ondgör Dig över Vattenfall Gestapo Krafts låga priser i Pajala, kan Du väl ta sossepacket med Dig dit och tvångsförvalta dem lite grann, så att priserna stiger. Det är ju synd om de bara ska ha de långa elavbrotten.
Jag tror att det är till det bästa, att Du i Umeå Energi funnit en leverantör, som Du trivs med att vara kund hos. Jag hoppas bara att det inte slutar med, att Du skäller som en bandhund på dem också, om deras pris någon period blir ogynnsamt för Dig.
.
lördag 11 oktober 2008
Fem bröd och två fiskar
.
Industrislakt för att rädda banker
I början av 1990-talet övervägde jag att starta list- och paneltillverkning i stor skala. Kronförsvaret och den massaker som bankerna då, med statsmaktens hjälp, anställde på svenska företagare fick mig att lägga ned projektet. En stor del av vårt svenska industrikapital vräktes då ut från ganska friska snickeriföretag som ruttna banker ryckte undan mattan för, i syfte att rädda sig själva. Industrierna hamnade istället i Sydostasien och Baltikum. Det gick ganska bra för bankerna då också men företagarna hamnade på bar backe.
Svanenmärkning
Medan jag utvecklade mina produkter undersökte jag även vad det skulle innebära att Svanenmärka produkterna. Det visade sig att man kunde få använda Svanenmärkningen om man hade en miljövänlig produktion och betalade en viss avgift till Svanenorganisationen.
Jag blev lite modstulen av detta eftersom jag visste att vi skulle sprutlackera list- och panelämnen. Visserligen skulle vi använda vattenbaserade färger, betser och lacker, men även vattenbaserade sådana innehåller mycket lösningsmedel. Följaktligen skulle vi komma att fläkta ut mängder av lösningsmedel.
Kompensera och betala
Det visade sig inte vara något problem. Om man hade en nedsmutsande tillverkning, släppte ut syror, lösningsmedel eller andra gifter kunde man istället, i samarbete med Svanenorganisationen, ”kompensera” genom att till exempel sätta in tidur på motorvärmarstolparna på personalparkeringen och betala en viss avgift till Svanen.
Så var det med svanenmärkningen.
Klimatkompensering
Vad detta säger beträffade de nu pågående bedrägerierna som kallas för ”klimatkompensering” överlämnar jag till läsaren att dra sina egna slutsatser om.
Omfattande konsumentbedrägerier
Det finns numera en uppsjö av organisationer som livnär sig på detta sätt. Lite tydligare uttryckt är affärsidén bondfångerier och bedrägerier mot svenska och internationella konsumenter genom falsk marknadsföring.
Nu senast har Haparanda kommun utnämnts till ”Fair Trade City”. En kommun vars affärsidé är att överkonsumera energi genom att uppföra stora affärscentrum till vilka människor ska komma åkande lång väg, för att handla varor tillverkade av förslavade asiatiska barn till underpriser, kan bli utnämnd till Fair Trade City. Att kommunen själv kränker allmän och enskild rätt frekvent och inte betalar sina lokala småleverantörer är inte heller något hinder. Viktigt är däremot att kommunen köper rättvisemärkt kaffe till lunchrummet.
Absolute Fake City
Vad finns det för anledning att förmoda att inte även ”rättvisemärkningen” missbrukas av skrupelfria affärsmän och karriärhungriga psykopater? Är det rent av så, att ett korrektare namn för Haparanda skulle vara ”Absolute Fake City”?
Recessionen knackar på dörren
Fair Trade City-utnämningen är bara den senaste i en lång rad av papegojmärken som Sven-Erich Bucht tilldelats och okritiskt hyllats för i den nazikollaborativa pressen, i högkonjunkturens elfte timma. Nu knackar recessionen på dörren. Barnsliga företagschefer, i hopp om god framtida karriärutveckling under det nationalsozialdemokratiska broderskapets skyddande vingar, har utan att bry sig om sin huvudmans intressen låtit sina huvudmän öppna, på förhand dödsdömda, filialer i Haparanda. Dessa felinvesteringar, kommer sannolikt att orsaka stora företagsekonomiska och samhällsekonomiska förluster, som konsumenterna kommer att tvingas betala, genom högre priser och försäkringspremier, samt sämre räntor och pensioner. Många lokala butiker har drivits i putten genom dessa verklighetsfrämmande investeringar. Åter andra har lockats till felinvesteringar och kommer att gå samma väg.
Vad ska Haparandaborna då leva av?
Fem bröd och två fiskar
Jesus utspisade 5.000 män med bara fem bröd och två fiskar. Om hälften är sant av alla hyllningsvisor som Sven-Erich Bucht fått i den nazikollaborativa pressen, måste väl de 10 000, och snabbt minskande, Haparandaborna kunna leva många år, gott och väl, knaprande på Sven-Erich Buchts papegojmärken.
.
Industrislakt för att rädda banker
I början av 1990-talet övervägde jag att starta list- och paneltillverkning i stor skala. Kronförsvaret och den massaker som bankerna då, med statsmaktens hjälp, anställde på svenska företagare fick mig att lägga ned projektet. En stor del av vårt svenska industrikapital vräktes då ut från ganska friska snickeriföretag som ruttna banker ryckte undan mattan för, i syfte att rädda sig själva. Industrierna hamnade istället i Sydostasien och Baltikum. Det gick ganska bra för bankerna då också men företagarna hamnade på bar backe.
Svanenmärkning
Medan jag utvecklade mina produkter undersökte jag även vad det skulle innebära att Svanenmärka produkterna. Det visade sig att man kunde få använda Svanenmärkningen om man hade en miljövänlig produktion och betalade en viss avgift till Svanenorganisationen.
Jag blev lite modstulen av detta eftersom jag visste att vi skulle sprutlackera list- och panelämnen. Visserligen skulle vi använda vattenbaserade färger, betser och lacker, men även vattenbaserade sådana innehåller mycket lösningsmedel. Följaktligen skulle vi komma att fläkta ut mängder av lösningsmedel.
Kompensera och betala
Det visade sig inte vara något problem. Om man hade en nedsmutsande tillverkning, släppte ut syror, lösningsmedel eller andra gifter kunde man istället, i samarbete med Svanenorganisationen, ”kompensera” genom att till exempel sätta in tidur på motorvärmarstolparna på personalparkeringen och betala en viss avgift till Svanen.
Så var det med svanenmärkningen.
Klimatkompensering
Vad detta säger beträffade de nu pågående bedrägerierna som kallas för ”klimatkompensering” överlämnar jag till läsaren att dra sina egna slutsatser om.
Omfattande konsumentbedrägerier
Det finns numera en uppsjö av organisationer som livnär sig på detta sätt. Lite tydligare uttryckt är affärsidén bondfångerier och bedrägerier mot svenska och internationella konsumenter genom falsk marknadsföring.
Nu senast har Haparanda kommun utnämnts till ”Fair Trade City”. En kommun vars affärsidé är att överkonsumera energi genom att uppföra stora affärscentrum till vilka människor ska komma åkande lång väg, för att handla varor tillverkade av förslavade asiatiska barn till underpriser, kan bli utnämnd till Fair Trade City. Att kommunen själv kränker allmän och enskild rätt frekvent och inte betalar sina lokala småleverantörer är inte heller något hinder. Viktigt är däremot att kommunen köper rättvisemärkt kaffe till lunchrummet.
Absolute Fake City
Vad finns det för anledning att förmoda att inte även ”rättvisemärkningen” missbrukas av skrupelfria affärsmän och karriärhungriga psykopater? Är det rent av så, att ett korrektare namn för Haparanda skulle vara ”Absolute Fake City”?
Recessionen knackar på dörren
Fair Trade City-utnämningen är bara den senaste i en lång rad av papegojmärken som Sven-Erich Bucht tilldelats och okritiskt hyllats för i den nazikollaborativa pressen, i högkonjunkturens elfte timma. Nu knackar recessionen på dörren. Barnsliga företagschefer, i hopp om god framtida karriärutveckling under det nationalsozialdemokratiska broderskapets skyddande vingar, har utan att bry sig om sin huvudmans intressen låtit sina huvudmän öppna, på förhand dödsdömda, filialer i Haparanda. Dessa felinvesteringar, kommer sannolikt att orsaka stora företagsekonomiska och samhällsekonomiska förluster, som konsumenterna kommer att tvingas betala, genom högre priser och försäkringspremier, samt sämre räntor och pensioner. Många lokala butiker har drivits i putten genom dessa verklighetsfrämmande investeringar. Åter andra har lockats till felinvesteringar och kommer att gå samma väg.
Vad ska Haparandaborna då leva av?
Fem bröd och två fiskar
Jesus utspisade 5.000 män med bara fem bröd och två fiskar. Om hälften är sant av alla hyllningsvisor som Sven-Erich Bucht fått i den nazikollaborativa pressen, måste väl de 10 000, och snabbt minskande, Haparandaborna kunna leva många år, gott och väl, knaprande på Sven-Erich Buchts papegojmärken.
.
Silverarken
.
Frälsarna kommer
Många norrlandskommuner har det kämpigt med lokala arbetstillfällen. Det gör att de med jämna mellanrum hemsöks av ”frälsare” från våra storstäder. Det finns en risk när man tror allt för mycket på de välkammade slipsnissarna som kommer utsocknes ifrån. Det handlar nästan alltid om stora grejor som ska lösa alla kommunens problem på en gång. Som från ett trollspö. Allt för ofta vräker norrlandskommunerna pengar över dem och så drar de kort därefter iväg. Små lokala företag som skulle kunna utvecklas långsamt till uthålliga stationära företag motarbetas samtidigt med viss systematik.
Marken stulen
Gruvprospektörer från hela världen härjar i Sverige för att nationalsozialdemokraterna har stulit all mark utom ytskiktet från markägarna. Det värsta som kan hända en markägare kan faktiskt vara att det blir en gruva på hans mark. Då stjäl man resten också och tycker att han ska vara tacksam. Det kan vara något att tänka på nästa gång som gruvprospektörerna springer på ens mark.
Spekulationer som betalas av skattebetalarna
De nu pågående prospekteringarna drivs av råvaruspekulationer som George W Bush verkar vara inne på att låta de amerikanska skattebetalarna betala. Flera av redan gjorda investeringar visar sig redan vara misslyckade. Vissa kommer sannolikt inte att öppna. Pågående investeringar avbryts. Andra får inte finansiering på grund av världsläget. Första steget är att man skjuter upp investeringen. En del av de som får finansiering, om någon, går i putten när råvarububblan spricker.
När råvarupriserna normaliseras hamnar nyöppnade gruvor som har stora infrastrukturella kostnader i en omöjlig konkurrenssituation mot redan etablerade gruvor som har betalat sin infrastruktur redan tidigare.
- Vi borde sluta hoppas på Silverarken – låt de lokala småföretagen utvecklas istället!
Jag menar inte, att man inte ska försöka etablera gruvor men man bör vara jordnära när man bedömer förutsättningarna. Ingen är betjänt av att man drar igång en gruva som inte kan förväntas överleva på egna ben. Det blir bara ännu en börda för bygden, som gör det ännu svårare att komma upp ur gropen.
.
Frälsarna kommer
Många norrlandskommuner har det kämpigt med lokala arbetstillfällen. Det gör att de med jämna mellanrum hemsöks av ”frälsare” från våra storstäder. Det finns en risk när man tror allt för mycket på de välkammade slipsnissarna som kommer utsocknes ifrån. Det handlar nästan alltid om stora grejor som ska lösa alla kommunens problem på en gång. Som från ett trollspö. Allt för ofta vräker norrlandskommunerna pengar över dem och så drar de kort därefter iväg. Små lokala företag som skulle kunna utvecklas långsamt till uthålliga stationära företag motarbetas samtidigt med viss systematik.
Marken stulen
Gruvprospektörer från hela världen härjar i Sverige för att nationalsozialdemokraterna har stulit all mark utom ytskiktet från markägarna. Det värsta som kan hända en markägare kan faktiskt vara att det blir en gruva på hans mark. Då stjäl man resten också och tycker att han ska vara tacksam. Det kan vara något att tänka på nästa gång som gruvprospektörerna springer på ens mark.
Spekulationer som betalas av skattebetalarna
De nu pågående prospekteringarna drivs av råvaruspekulationer som George W Bush verkar vara inne på att låta de amerikanska skattebetalarna betala. Flera av redan gjorda investeringar visar sig redan vara misslyckade. Vissa kommer sannolikt inte att öppna. Pågående investeringar avbryts. Andra får inte finansiering på grund av världsläget. Första steget är att man skjuter upp investeringen. En del av de som får finansiering, om någon, går i putten när råvarububblan spricker.
När råvarupriserna normaliseras hamnar nyöppnade gruvor som har stora infrastrukturella kostnader i en omöjlig konkurrenssituation mot redan etablerade gruvor som har betalat sin infrastruktur redan tidigare.
- Vi borde sluta hoppas på Silverarken – låt de lokala småföretagen utvecklas istället!
Jag menar inte, att man inte ska försöka etablera gruvor men man bör vara jordnära när man bedömer förutsättningarna. Ingen är betjänt av att man drar igång en gruva som inte kan förväntas överleva på egna ben. Det blir bara ännu en börda för bygden, som gör det ännu svårare att komma upp ur gropen.
.
fredag 10 oktober 2008
Harpesten
.
Svart till Anonym kommentar till ”Angående Högsta Domstolens senaste rättsövergrepp”:
Vanligtvis orkar högkonjunkturen fram till Tornedalen just innan den tar slut. Så även denna gång. Den här gången åstadkom den ingenting i Övertorneå. Finns det en enda kommun till i den här världen som tagit sig igenom denna fantastiskt höga och långa konjunktur utan att kunna visa upp någonting alls som den fört med sig?
Pajala har åtminstone fått till några meningslösa provgropar i Kaunisvaara.
Ändå har både Övertorneå och Pajala lyckats väl jämfört med Haparanda – just genom att misslyckas. I Haparanda har man lyckats få till massor av felinvesterade byggnader som vi alla kommer att måsta betala genom sämre bankräntor, dyrare försäkringspremier och lägre pensioner. Haparanda får inte ens kvar de lokala handlarna. Det blir bara ett IKEA kvar och möjligen en karamellaffär åt barnen. Om inte Haparandaborna får till bröd på bordet i recessionens Sverige, kan de i alla fall äta karameller. Dags att döpa om Haparanda? Vad sägs om IKEA-Gulag?
Övertorneå har efter 50 års NationalSozialdemokrati utvecklats till en kommun där inte ens harpesten går ordentligt. Ni har drivit iväg tre fjärdedelar av befolkningen med Er avundsjuka och missunnsamhet. Sedan har Ni mage att anklaga mig för att driva iväg företagen från Tornedalen.
Sanningen är den, att det finns praktiskt taget inga företag i Tornedalen att driva iväg, möjligen med undantag för några obetydligt samhällsnyttiga bidragsscharlataner.
Några butiker finns det ännu kvar att slå ihjäl. Det kommer Ni säkert också att fixa genom idogt handlande utanför kommunen - utan tvekan drivet av missunnsamhet även det. Ni är för korkade för att förstå, att det är en sak att handla i Luleå så länge det finns butiker i Övertorneå och att det är en helt annan sak, att vara tvingad att alltid handla i Luleå, för att missunnsamheten drivit Er att svälta ihjäl den lokala handeln.
Ekfors kostnader har länge tryckts uppåt av nationalsozialdemokratins krutuppfinnare. Jag har till leda redovisat detta. Med en drucken papegojas envishet återkommer Ni med samma tjat. Jag tror att Ni förstår att det är Ni själva som drivit upp Era egna kostnader. Dessutom har Ni snubblat på i mörkret helt i onödan i flera år. Jag tror att det svider något vansinnigt för Er, att Ni skadat Er själva, i Era strävanden att skada mig. Jag vill bara att Ni ska veta följande: Jag lider med de många människor i Tornedalen, som förstår vad det här går ut på och ändå, utan att delta, drabbas av de högre kostnader som sossepacket åstadkommit. Samtidigt kan jag inte undgå att glädjas åt att Ni alla i sossepacket skadat Er själva i Er illvilja och enfald.
.
Svart till Anonym kommentar till ”Angående Högsta Domstolens senaste rättsövergrepp”:
Vanligtvis orkar högkonjunkturen fram till Tornedalen just innan den tar slut. Så även denna gång. Den här gången åstadkom den ingenting i Övertorneå. Finns det en enda kommun till i den här världen som tagit sig igenom denna fantastiskt höga och långa konjunktur utan att kunna visa upp någonting alls som den fört med sig?
Pajala har åtminstone fått till några meningslösa provgropar i Kaunisvaara.
Ändå har både Övertorneå och Pajala lyckats väl jämfört med Haparanda – just genom att misslyckas. I Haparanda har man lyckats få till massor av felinvesterade byggnader som vi alla kommer att måsta betala genom sämre bankräntor, dyrare försäkringspremier och lägre pensioner. Haparanda får inte ens kvar de lokala handlarna. Det blir bara ett IKEA kvar och möjligen en karamellaffär åt barnen. Om inte Haparandaborna får till bröd på bordet i recessionens Sverige, kan de i alla fall äta karameller. Dags att döpa om Haparanda? Vad sägs om IKEA-Gulag?
Övertorneå har efter 50 års NationalSozialdemokrati utvecklats till en kommun där inte ens harpesten går ordentligt. Ni har drivit iväg tre fjärdedelar av befolkningen med Er avundsjuka och missunnsamhet. Sedan har Ni mage att anklaga mig för att driva iväg företagen från Tornedalen.
Sanningen är den, att det finns praktiskt taget inga företag i Tornedalen att driva iväg, möjligen med undantag för några obetydligt samhällsnyttiga bidragsscharlataner.
Några butiker finns det ännu kvar att slå ihjäl. Det kommer Ni säkert också att fixa genom idogt handlande utanför kommunen - utan tvekan drivet av missunnsamhet även det. Ni är för korkade för att förstå, att det är en sak att handla i Luleå så länge det finns butiker i Övertorneå och att det är en helt annan sak, att vara tvingad att alltid handla i Luleå, för att missunnsamheten drivit Er att svälta ihjäl den lokala handeln.
Ekfors kostnader har länge tryckts uppåt av nationalsozialdemokratins krutuppfinnare. Jag har till leda redovisat detta. Med en drucken papegojas envishet återkommer Ni med samma tjat. Jag tror att Ni förstår att det är Ni själva som drivit upp Era egna kostnader. Dessutom har Ni snubblat på i mörkret helt i onödan i flera år. Jag tror att det svider något vansinnigt för Er, att Ni skadat Er själva, i Era strävanden att skada mig. Jag vill bara att Ni ska veta följande: Jag lider med de många människor i Tornedalen, som förstår vad det här går ut på och ändå, utan att delta, drabbas av de högre kostnader som sossepacket åstadkommit. Samtidigt kan jag inte undgå att glädjas åt att Ni alla i sossepacket skadat Er själva i Er illvilja och enfald.
.
onsdag 8 oktober 2008
Angående Högsta Domstolens senaste rättsövergrepp
.
Johan Munck har tjänat den svenska regeringsmakten, och politikens ambitioner, och har därvid satt medborgarnas behov av rättssäkerhet på undantag, i 34 år. Mellan 1974 och 1987 har han varit sakkunnig i Justitiedepartementet, departementsråd och rättschef. Sedan 1988 finns Munck i Högsta Domstolen. Munck är ett levande exempel på den snedrekrytering som under senare tid eskalerat och som lett till att, erkänt visavi den politiska makten servila, jurister som varit verksamma inom den politiska administrationen, är överrepresenterade bland landets högsta domare.
Valarbetet inlett
Eftersom Munck är Högsta Domstolens ordförande och är ansvarig för den, bland annat av mig kritiserade, politiserade omprövningen av bokföringsbrottsbegreppet, efter vilken det blev brottsligt att lämna in årsredovisning försenat, oavsett skäl, är det lätt att inse, att inget annat justitieråd velat ta i detta ärende ens med tång. Man behöver inte vara någon större krutuppfinnare för att räkna ut, att den erkänt servile Munck har känt av betydande politiskt tryck, att se till att inte jag går lös inför nästa val.
Rättssäkerheten urvattnas
Det här beslutet att inte bevilja prövningstillstånd är annars inte så förvånande. Nästan ingen beviljas prövningstillstånd i Sverige, trots många uppenbart felaktiga domslut i underinstanserna. Den rådande riktningen för rättsväsendets utveckling är tyvärr att det kommer att bli ännu svårare att få felaktiga domar ändrade och krävas prövningstillstånd på ett tidigare stadium.
Nyanserna förloras
Det överklagade domslutet innebär att jag blivit dömd för grovt bokföringsbrott, för att jag, efter en nazilik förföljelse från den nationalsozialdemokratiska maktapparaten, lämnat in felfria deklarationer för sent, vilket enligt lagen och förarbetena till lagen inte är brottsligt. Vad blir det då kvar att ta till mot grova skattebrottslingar, sådana som begår riktiga brott?
Domsluten i såväl Tingsrätt som Hovrätt innebär en glidning i lagtolkningen som skadar rättssäkerheten. Ordens och termernas betydelse urvattnas och lagtolkningen blir svart-vit. Skyldig blir oavsett ”brottets” svårighetsgrad grovt brott. Oskyldig kan med denna lagtolkning dessvärre också bli skyldig – till och med till grovt brott. Att det blir så här beror på den kompetensmässiga urvattningen av domstolarna i kombination med den ökande politiseringen av dem.
Staten undergrävs
Den rådande utvecklingen verkar undergrävande för den svenska staten som tar ut världens högsta skatter men levererar allt färre av de nyttigheter som medborgarna betalar skatt för. Allt fler statsanställda tjänar numera i första hand politiken, i andra hand sig själva och inte förrän i tredje hand skattebetalarna.
Kampen har bara börjat
Jag sällar mig till den redan långa, och stadigt växande listan, av godtyckligt och politiskt dömda personer, i den i dubbel bemärkelse sönderfallande nationalsozialdemokratiska diktaturen Sverige, med resterna av det i hög grad, av kriminella medarbetare infekterade rättsväsende, som nationalsozialdemokratin lämnat efter sig. Mitt arbete, för att freda min familj samt mina och familjens företag mot politisk korruption och maktmissbruk, har bara börjat.
Muncks eftermäle
Johan Munck å sin sida tillförsäkrar sig ett historiskt eftermäle, innebärande att han blir för Sveriges Högsta Domstol det George W Bush blir för det amerikanska presidentämbetet – sämst och mest korrumperad av alla hittills.
.
Johan Munck har tjänat den svenska regeringsmakten, och politikens ambitioner, och har därvid satt medborgarnas behov av rättssäkerhet på undantag, i 34 år. Mellan 1974 och 1987 har han varit sakkunnig i Justitiedepartementet, departementsråd och rättschef. Sedan 1988 finns Munck i Högsta Domstolen. Munck är ett levande exempel på den snedrekrytering som under senare tid eskalerat och som lett till att, erkänt visavi den politiska makten servila, jurister som varit verksamma inom den politiska administrationen, är överrepresenterade bland landets högsta domare.
Valarbetet inlett
Eftersom Munck är Högsta Domstolens ordförande och är ansvarig för den, bland annat av mig kritiserade, politiserade omprövningen av bokföringsbrottsbegreppet, efter vilken det blev brottsligt att lämna in årsredovisning försenat, oavsett skäl, är det lätt att inse, att inget annat justitieråd velat ta i detta ärende ens med tång. Man behöver inte vara någon större krutuppfinnare för att räkna ut, att den erkänt servile Munck har känt av betydande politiskt tryck, att se till att inte jag går lös inför nästa val.
Rättssäkerheten urvattnas
Det här beslutet att inte bevilja prövningstillstånd är annars inte så förvånande. Nästan ingen beviljas prövningstillstånd i Sverige, trots många uppenbart felaktiga domslut i underinstanserna. Den rådande riktningen för rättsväsendets utveckling är tyvärr att det kommer att bli ännu svårare att få felaktiga domar ändrade och krävas prövningstillstånd på ett tidigare stadium.
Nyanserna förloras
Det överklagade domslutet innebär att jag blivit dömd för grovt bokföringsbrott, för att jag, efter en nazilik förföljelse från den nationalsozialdemokratiska maktapparaten, lämnat in felfria deklarationer för sent, vilket enligt lagen och förarbetena till lagen inte är brottsligt. Vad blir det då kvar att ta till mot grova skattebrottslingar, sådana som begår riktiga brott?
Domsluten i såväl Tingsrätt som Hovrätt innebär en glidning i lagtolkningen som skadar rättssäkerheten. Ordens och termernas betydelse urvattnas och lagtolkningen blir svart-vit. Skyldig blir oavsett ”brottets” svårighetsgrad grovt brott. Oskyldig kan med denna lagtolkning dessvärre också bli skyldig – till och med till grovt brott. Att det blir så här beror på den kompetensmässiga urvattningen av domstolarna i kombination med den ökande politiseringen av dem.
Staten undergrävs
Den rådande utvecklingen verkar undergrävande för den svenska staten som tar ut världens högsta skatter men levererar allt färre av de nyttigheter som medborgarna betalar skatt för. Allt fler statsanställda tjänar numera i första hand politiken, i andra hand sig själva och inte förrän i tredje hand skattebetalarna.
Kampen har bara börjat
Jag sällar mig till den redan långa, och stadigt växande listan, av godtyckligt och politiskt dömda personer, i den i dubbel bemärkelse sönderfallande nationalsozialdemokratiska diktaturen Sverige, med resterna av det i hög grad, av kriminella medarbetare infekterade rättsväsende, som nationalsozialdemokratin lämnat efter sig. Mitt arbete, för att freda min familj samt mina och familjens företag mot politisk korruption och maktmissbruk, har bara börjat.
Muncks eftermäle
Johan Munck å sin sida tillförsäkrar sig ett historiskt eftermäle, innebärande att han blir för Sveriges Högsta Domstol det George W Bush blir för det amerikanska presidentämbetet – sämst och mest korrumperad av alla hittills.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)