lördag 12 november 2011

Anställdas vinstintresse och resultatansvar på gott och ont

.
I Carema-debatten, eller debatten om åldringsvårdens förfall i Sverige, som det egentligen handlar om, har frågan om anställdas delägande och intresse av företagets vinst uppmärksammats. Frågan är varken ointressant eller okontroversiell. Många upprörs av att anställda i Carema har ett eget vinstintresse i företaget samtidigt som vinsten eller bonusen inte är beroende av kvaliteten i den vård som företaget förmedlar.


Vinstintresse oftast bra

Generellt är jag starkt FÖR att anställda i företag har ett intresse, utöver lönen, av att företaget utvecklas väl. Men jag är inte övertygad om att det alltid, eller för alla kategorier anställda, nödvändigtvis är en bra lösning. Låt mig berätta om en egen erfarenhet med anknytning till anställdas intresse av företagets vinst:


Minidatorn gör sitt intåg

I början av 1980-talet köpte vi vårt första datorsystem. Ett härligt äventyr. Det var ett eldebiterings- och redovisningssystem från Teledata/Elektrondata, vilka använde sig av minidatorer från Data General (DG) och vilket visade sig bli en riktig lyckträff.


Ofta driftstopp i den tidiga datoriseringen

På den tiden innebar datordrift en hel del handpåläggning. Diskhaveri med åtföljande hårddiskformatering, mjukvaruformatering, återläsning av backuper från rullband och reorganisation av systemet innebärande flera dagars driftstopp inträffade någon till några gånger om året med mycket oplanerat nattarbete som följd. Det var inte ovanligt att datortillverkarens servicepersonal fick avlägga besök. Vi kom därför att ha en hel del med DG:s servicepersonal att göra.


DG:s serviceorganisation

Som många företag hade DG gjort misstaget att organisera servicen för hela Norrland från Sundsvall, vilket var näst intill idiotiskt. Kommunikationerna från Sundsvall till Övre Norrland är nämligen urusla. Transsibiriska Järnvägen är av naturliga skäl inte att tänka på i dataservicesammanhang. Om servicemannen ska köra bil, och kanske har arbetat full dag när felanmälan inkommer, har han ett drygt beting att ta sig till, i vårt fall, Övertorneå. Vare sig han arbetat innan eller inte, är bilkörning från Sundsvall till Övertorneå inte den bästa uppvärmning man kan tänka sig inför serviceinsatsen. Återstår flyg. Och sådana förbindelser fanns knappt, och finns knappt, mellan Sundsvall och Luleå. Det blev vackert att först åka från Sundsvall/Midlanda till Arlanda och sedan därifrån till Luleå. Och så tvärtom på hemvägen. Naturligtvis skulle servicen för åtminstone Norrbotten ha skötts från Stockholm. Nåja, så var det organiserat i alla fall - en typisk skrivbordsorganisation, uppbyggd av någon som inte har varit ute i verkligheten.


Mycket fin service

Vi kom som sagt att ha mycket att göra med DG:s servicefolk. Och de var fantastiskt bra att ha att göra med.  Mycket serviceminded och hjälpsamma. Vi var verkligen jättenöjda. Jag minns exempelvis ett tillfälle när deras ledande montör hade gjort en serviceinsats hos oss och skulle åka hem. Då lämnade han över några mindre, inte dyra, men helt nödvändiga, småkomponenter till oss med orden: Jag lämnar några sådana här, ifall de skulle behövas, Ni kan ju behöva dem och de är ju långt att ta sig hit. Ja, de var fantastiska. Vilka fina ambassadörer för DG. Det fanns inte i sinnevärlden att vi någon gång skulle välja en annan hårdvaruleverantör än DG.

Men sen hände något.


Resultatansvar införs

DG gjorde, förmodligen med de bästa av avsikter, den ledande montören till resultatansvarig för servicekontoret i Sundsvall. Och denna fina serviceman, denna på allt sätt utmärkta ambassadör för DG förvandlades nästan över en natt till en ogin snålvarg som ganska tydligt satte företagets intressen framför kundens intressen. Från att vi hade haft ett gemensamt intresse av att vårt system och servicen av det fungerade väl uppstod istället ett motsatsförhållande. Vi som hade varit mycket starkt pro-DG blev ganska snart avogt inställda till DG.


Resultatansvarets inverkan omedveten

Jag tror inte att den här servicemannen i fråga alls var införstådd med vad som hände eller ens medveten om hur han, och därmed hela servicekontoret, förvandlades. Det bara blev så. Vinstintresset, eller i det här fallet resultatansvaret, hade en sådan inverkan på honom.


Strategiska felbeslut resulterade i oönskade effekter

Ungefär vid denna tidpunkt startade DG:s nedgång och de finns numera inte kvar. Nu menar jag naturligtvis inte att DG:s sammanbrott hade ett så intimt samband med att servicepersonalen fick resultatansvar. Men man kan åtminstone misstänka att det beslutet indikerar att det fattades ett antal allvarliga och strategiskt felaktiga beslut inom DG vilka i förlängningen ledde till att företaget inte finns kvar.

Så även om jag i princip är starkt för att personalen i ett företag gärna får ha ett eget intresse i företagets vinst så menar jag, att det inte passar i alla verksamheter och för alla kategorier människor. Det är A och O att en företagsledning kan förmedla rätt drivkrafter till företagets anställda, så att de, vare sig de är medvetna om det eller ej, arbetar på ett sätt som är till fromma för företagets kunder och företaget självt, både kort- och långsiktigt.

Övertorneå den 12 november 2011
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kanske får man söka ett steg längre bakåt, bortanför Carema, innan man hittar den Gordiska knuten?

Det för äldrevården ansvariga samhället, oftast i första hand kommunerna, premierar ingen kvalitet i vården. Den som skall utföra vården får helt enkelt en påse pengar för varje vårdtagare som uppgår till samma belopp oavsett vilken kvalitet som vården har.

Där är en tankelapsus som utgör själva grundbulten till problemet. Vården blir inte efterfråge- eller kvalitetsstyrd utan budgetstyrd. För att det ska gå ihop ekonomiskt kan helt enkelt ingen bättre vård utföras utan det blir en fråga om förvaring i väntan på döden.

Lite grann för det tankarna tillbaka till en egen upplevelse en vårvinterdag i början på 80-talet. Vi befann oss på stranden till havsisen, mådde gott i solen, eldade och grillade korv när en bekant tillsammans med sin fru och 3 barn kom skidåkandes och slog sig ner vid vår eld. Familjefadern halade ur ryggsäcken upp en korvbit som skulle delas upp inom familjen och grillas. Var och en vid elden konstaterade fort att korvbiten var alldeles för liten för 5 personers behov och frun och barnen i familjen beklagade sig inför detta faktum. Då tittar familjefadern strängt på dem och utbrister - "Det är korv för 8 kronor och det får förbanne mig räcka"

Mikael Styrman sa...

Kloka ord.