Europas Förenta Maffia mot vägs ände.

.
Vem har inte häpnat över de stora förmåner som Europaparlamentarikerna i decennier beviljat sig själva på skattebetalarnas bekostnad?


Vad förväntade vi oss i utbyte mot förmånerna?

Man skulle kunna fördra med jämnmod, att politikerna var välavlönade, om det utgjorde ersättning för en bra arbetsinsats. En sådan hade kunnat kännas igen på att man hade byggt en liten men effektiv förvaltning exempelvis. En som hade hållit på med väsentligheter och på så sätt hållit nere byråkratin. Man hade haft en effektiv och ansvarsfull organisation av arbetet. Hållit i plånboken så att man inte hade intecknat kommande generationers eventuella intjäningsförmåga i samband med offentliga investeringar. Beslutat om raka principer och kloka regler som hade hållit nere mängden transfereringar och framför allt hade bekämpat dränaget som samtliga bidragssystem alltid drabbas av. Sen hade det ju varit klädsamt, om man hade hållit sina politiska möten under ansvarsfulla och anspråkslösa former. Om man hade lagt sig vinn om ett system med hög transparens, för att inte säga total insikt i hur pengarna används hade det också varit bra. Inte heller demokratiaspekten bör underskattas. Att låta Europas skattebetalare utse höga befattningshavare hade varit bra för förtroendet för parlamentarikerna. Sen hade vi haft rätt att förvänta oss att parlamentarikerna hade utövat tillsyn och utformat regelverket för bankväsendet så, att det hade begränsat riskbeteende och isolerat risker samt främjat hög företagsnybildning och konkurrens inom bankväsendet. Särskilt hade vi haft rätt att förvänta oss vattentäta skott mellan bankerna och den organiserade brottsligheten. Naturligtvis skulle systemet ha måst utformas så, att den allra viktigaste och bäst fungerande reningsfunktionen för bankväsendet hade bibehållits. Nämligen den, att om folk tror att en bank inte är skickad att ta hand om deras pengar på ett sätt som förtjänar deras förtroende, så har de att välja mellan att ta ut pengarna eller eventuellt förlora dem.

Inget av detta har Europas parlamentariker förmått åstadkomma, sina rundliga ersättningar och förmåner till trots.


Vad fick vi istället?

Istället har vi fått en enorm byråkrati, som sysselsatt sig med att reglera allt möjligt strunt som inte behöver eller bör regleras och som har gjort bisak till huvudsak, på det sätt som en för stor och undersysselsatt byråkrati alltid gör. Bara en sådan sak, som att EU-parlamentet har 14 vice talmän ger förmodligen en god indikation om hur EU-parlamentariker ser på hur skattebetalarnas pengar ska förvaltas. Som ett kringresande tivolisällskap i kollossalformat har man dragit omkring på landsvägar och i luftleder mellan Strasbourg och Bryssel, som om det var ett problem att vi har haft för mycket pengar i Europa. Som om vi håller på att kvävas under pengarnas tyngd och det är nödvändigt att göra av med dem så fort som möjligt för att rädda oss. Och istället för att rätta munnen efter matsäcken har Europas politiker byggt upp skulder som skulle ta flera generationer att betala tillbaka. Men som förmodligen aldrig kommer att betalas tillbaka. Även kommande generationer kommer att vilja kunna göra investeringar till sitt eget fromma och inte bara betala vår generations gangsters ansvarslösa leverne. Bidrag och transfereringar har man strött omkring sig med de mest löjliga motiveringar och under så bristfällig kontroll att det inte är adekvat att tala om dränage eller ens läckande såll. Det har handlat om att sprida skattemedel omkring sig mot alla som inte hinner undan, som om EU-förvaltningen vore en traktordriven gödselspridare med obegränsat med pengar. Istället för anspråkslösa, och gentemot skattebetalarna ansvarsfulla, möten har vi tvingats bevittna ett lyxleverne och ett kringkajkande för politikernas egenförhärligandes skull som accelererat och tagit allt större resurser i anspråk, i form av stängda städer och polisresurser avledda från brottsbekämpning till självupptagna politikers lek och lallande. Och att tala om transparens i samband med förskingringen av skattemedel vore ett grovt och opassande skämt eftersom EU valt den transparens som man har inom skurkbyråkratin i Frankrike. En 20 cm tjock blyplåt är mer transparent än EU:s bidragsförvaltning. Höga befattningshavare har utsetts i smyg efter korridormygel och ränksmiderier. Följden har också blivit befattningshavare, av vilka sannolikt ingen skulle ha blivit vald, om Europas skattebetalare hade fått rösta. Och bankväsendet har dessa politiker helt förrött. Istället för att skapa ett sunt bankväsende har man skapat raka rör mellan den grova internationella brottsligheten och Europas nationers skattekassor genom de ansvarsbefriade bankerna. Viktiga bankstrategiska beslut fattas, efter åratal med statsgaranterad ansvarslöshet för bankerna, på ett sätt som innebär att det skulle vara en grov kränkning mot en chimpans med förbundna ögon, som kastar pil på en roterande Darttavla att påstå, att den fattar sämre beslut än den Europeiska bankeliten. Istället för att främja den nödvändiga nybildningen av banker och låta dinosaurierna gå under, har politiken iklätt sig rollen av grindvakt mot nybildningen. Och för att göra skadan och den framtida katastrofen total har man låtit väva dessa skräpbanker i en spindelväv som riskerar leda till att nästan ingen kan komma att klara sig. Och man har låtit skulderna i banker och stater skena, så att det inte kommer att finnas något som helst handlingsutrymme ens för nationerna när detta smäller. Värdelösa pengar skulle i och för sig kunna tryckas av ett Europa på dekis, men hur länge ger dasspappersleverantörerna kredit?


Historien har en förmåga att upprepa sig

Det är långt ifrån säkert att ens Solkungen Ludvig XIV, som byggde Versailles, och hans adel, skulle ha blivit imponerade av dagens Europapolitikers sätt att sköta ekonomin. Men de skulle nog ha känt igen politikernas förmåner. Ludvig XIV:s styre lade grunden till Franska Revolutionen, under vilken bland annat Ludvig XVI och hans maka Marie-Antoinette kördes genom Giljotinen. Från Ludvig XIV:s hädanfärd 1715 till giljotineringen av Ludvig XVI 1793 förflöt det nästan 78 år. Men allting går som bekant mycket fortare nuförtiden. Jag tror inte att man behöver bekymra sig för att det kommer att gå lika lång tid mellan prestation och belöning den här gången.


EU-bidrag?

Att Ludvig XVI och hans drottning giljotinerades var nog inte så konstigt eftersom Frankrike var en utpräglad centralstyrd autokrati vid tiden för Franska Revolutionen. Intressantare är väl kanske att ca 2.000-4.000 personer ytterligare giljotinerades under revolutionen. Hur många som hade avrättats om Frankrike hade styrts av en adelskammare sammansatt av 736 adelspersoner i likhet med dagens EU-parlament får vi förhoppningsvis aldrig veta. Men om det finns ett linjärt samband mellan antalet gilotinerade härskare och det totala antalet giljotinerade så kan det bli big business att tillverka giljotiner snart. Mot bakgrund av det stora antalet behövande och den slappa hanteringen av skattemedel i EU-byråkratin, skulle det inte förvåna om EU redan delar ut bidrag till utveckling av högkapacitets-giljotiner vilka ska kunna klara den stora anstormningen av odugliga politiker och bankdirektörer, korrumperade åklagare och dito domare samt nomenklaturaslickande massmediarepresentanter och stasipoliser.


Sociala påfrestningar

Och nu framlever de som har ställt till med allt detta sina dagar med dryga förmåner och pensioner som ett djupt skuldsatt och ekonomiskt utslaget Europas skattebetalare förväntas betala, trots låga egna löner och svåra framtida umbäranden. De sociala påfrestningar som Europa går emot låter sig inte nödvändigtvis överskattas. Erfarenheterna från Europa under snarlika påfrestningar förskräcker. Och då behöver man bara studera 1900-talet - blott en mansålder bort.

Mönstren från då går redan igen i form av rättsröta och moraliskt förfall - inte minst i Sverige.


Lön efter prestation

Lön efter prestation ska det vara. Förr satte man sådant här folk i stupstock och pryglade dem offentligt. Och nu förväntas vi skicka pengar till dem för att bekosta deras drönartillvaro. Det här måste man ju ändra på. Dra in alla pensioner som EU-parlamentarikerna lyfter. Möjligen skulle ett skadestånd eller en återbetalningsskyldighet kunna diskuteras. Men jättepensioner - aldrig på tiden!

Övertorneå den 20 november 2011
Mikael Styrman
.