lördag 12 november 2011

SCA slår ännu en spik i sin egen och marknadsekonomins likkista?

.
I 30 år har nordiska trä- och pappersjättar förvärvat sågverk, massa- och pappersindustrier i Europa och Nordamerika. Det har hela tiden skett under förevändning att synergieffekter och effektiviseringar skulle uppstå. Som vid de flesta - kanske alla - andra företagsfusioner och större förvärv har dessa positiva effekter uteblivit.


Ökad skuldsättning och oligopolisering

De effekter som istället har erhållits är, att en konkurrent till priset av hög skuldsättning, inte sällan vid olämplig tidpunkt, har köpts bort från marknaden. Oligopoliseringen, vägen mot monopol och ineffektivitet, har tagit ett steg framåt. Följden av detta har blivit, och blir, ineffektivare industrier med stor överbyggnad av byråkrater, vilka inte nämnvärt bidrar till produktionen, men väl lever av den.


Dåliga förvärv vid olämpliga tidpunkter

Vissa av dessa förvärv har inte bara varit dåliga köp och onyttiga utifrån både företags- och samhällsekonomiskt perspektiv utan de har till och med varit veritabla katastrofer som hotat att ta eljest hyggligt friska företag i en förtida grav. Inte sällan präglas timingen av en påtagligt bristande musikalitet, för att inte säga en total tondövhet. SCA:s senaste förvärv torde kunna passa bra in i det mönstret.



Centraleuropa är inte Norden

Formeln har varit, att studera vilken effektivitet och personalintensitet som verksamheterna kan drivas med i Norden, för att sedan applicera det på Europa. Ofta tycks beslutsfattarna kunna liknas vid statistiskt intresserade kalenderbitare som ser verkligheten som en jättestor utgåva av Statistisk Årsbok.


Stora skillnader

I Norden har vi ofta, i förhållande till Europa, ganska breda och lågt trafikerade vägar med flackt och okomplicerat landskap, större landsvägar dragna utanför tätorterna, höga tågvikter osv. Tågvikterna är så höga, att vägnätet till följd av vikterna, i kombination med rådande stängselhysteri, allt mer liknar fyra parallella diken. Särskilt märkbart är detta i samband med regnväder.  I Europa är det tvärt om. Smala vägar med trafikinfarkt, dragna genom tätorter och med besvärliga lutningsförhållanden, trafikljus, lägre tågvikter m.m. gör snitthastigheterna till en bråkdel av de i Norden och transportkostnaderna mångfalt högre. Men för den högskoleutbildade företagsledaren, som inte utbildats inom verksamheten utan rekryterats direkt från skolan och därutöver endast tillfälligtvis gästar verkligheten blir verkligheten som historien med de kommunala städerskorna:

Om en städerska städar ett rum på en timma måste följaktligen 3.600 städerskor städa samma rum på en sekund.


Transporterna i Norden

Vid 1960-talets början skedde virkestransporter till industrierna i Norden i ett skift, dagtid. På kvällen åkte entreprenörer och åkare, som redan då hörde till den allt mindre minoritet som ännu arbetade i Sverige, till industrierna och sov där i lastbilshytten, för att hamna tidigt i kön för lossning på morgonen när industrin öppnade. Den tidens lastbilshytter hade inte mycket gemensamt med dagens rullande sovrum. De som kom senare kunde få vänta några timmar, obetalt, för att få lasten lossad och inmätt på morgonen. Det i sin tur berodde naturligtvis på den obalans i styrkeförhållanden mellan industrin å den ena sidan och den näst intill förslavade entreprenören å den andra sidan. År 2000 hade transporterna i Norden förändrats till 2 eller 3 skift per dygn, på lågt trafikerade vägar. Under övergång till lastning med separatlastare. Inte helt orimligt eftersom industrin var enda uppdragsgivaren och i slutändan stod för alla fiolerna.


Transporterna i Centraleuropa

Vid den senare tidpunkten, i början av 2000-talet, hade de nordiska skogsbolagen ägt betydande tidigare konkurrenter i Europa i tjugotalet år. Då skulle man kunna tänka sig att effektiviteten vid de europeiska industrierna skulle vara ganska jämbördig med effektiviteten vid de nordiska fabrikerna. På sätt och vis var det så också. I början av 2000-talet var effektiviteten vid de nordiskägda industrierna i Europa jämförbar med situationen i Norden, fast vid början av 1960-talet i Norden:

Transporterna skedde i ett skift på långsamma vägar med trafikinfarkt, enligt ovan beskrivna förhållanden. Lastbilarna anlände till industrierna och ställde sig i kö på kvällen. Köade ett antal timmar på morgonen och förmiddagen för att därefter ge sig ut på Europas trafikstinna vägar och leka transporter några timmar.


”Omöjligt att ändra på”

En virkesköpare vid en av de stora nordiska industrierna, verksam i Europa, upplyste fabrikschefen på en av deras fabriker om att det där inte föreföll särskilt effektivt.
- Kan man inte göra något åt det?
- Går inte att göra något åt, svarade fabrikschefen.

Och precis så förhöll det sig och sannolikt är det ännu på samma sätt.


Upp som en sol...

I Europa finns, till skillnad från i Norden, fler mindre och militanta fackföreningar. Istället för att ha en, förhållandevis samarbetsvillig, motpart har industrin ett betydande antal, och som sagt militanta sådana. Det här har lett till, att de nordiska företagen, då och då, utser en ny europachef för sina respektive europaindustrier, med uppgift att ta i itu med den europeiska ineffektiviteten. Det slutar alltid likadant:

Den nyutnämnde europachefen anländer full av iver och dådkraft, stärkt av företagsledningens mandat och försäkringar om hundraprocentig uppbackning. Denne genomför någon mindre förändring. Som regel innebär den att någon får sitt revir kränkt, får sämre ersättning, inte längre är i position att ta emot mutor, eller måste arbeta mer. Den ”drabbades” fackförening ser genast till att man sätter sig. Inom kort ansluter sig ytterligare fackföreningar. Efter ett tag står, i gynnsamma fall, hela fabriken still. I sämre fall står alla europeiska anläggningar. I början står den nya europachefen pall med stöd av företagsledningens löften om att backa upp honom ”hela vägen”.


...och ned som en pannkaka

Efter hand som leveranserna upphör och pengarna inte kommer in blir det allt svettigare på huvudkontoret. Följden har blivit att endera av följande därefter inträffat. Antingen har europachefen kunnat sitta kvar men då som en ”Lame Duck” som aldrig mer försökt vidta några förändringar. Alternativt har striden rasat så att företagsledningen sparkat eller omplacerat europachefen. I bägge fallen har det lett till höga konsumentpriser på grund av fortsatt ineffektivitet.


Inte en enda bortrationaliserad

En europachef på ett av våra större skogsbolag frågade mig hur många arbetstillfällen jag trodde att de hade rationaliserat bort under sin då tjugoåriga europeiska innehavstid. Det något anmärkningsvärda svaret var ”0”, inga arbetstillfällen, inte ett enda, på tjugo år.

Det är klart att det här kan översättas till någon form av betydelse för konkurrenssituationen inom skogsindustrin i Europa men säkert inte bara inom den industrin.


Stagnerat och skuldsatt Europa

Vad det innebär för världsdelen Europas

internationella konkurrenskraft,
förmåga att försvara värdet på euron vars tryckpressar går för högtryck,
förmåga att betala europas staters och bankers skulder samt,
förmåga att hålla sig med en enorm offentlig sektor
toppad av byråkrater och politiker,
med förmåner som skulle få Solkungen Ludvig XIV och hans adel
liksom den under franska revolutionen avrättade Ludvig XVI gröna av avund,
det kan förmodligen vem som helst räkna ut.

Övertorneå den 12 november 2011
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: