Demokrati och rättssäkerhet i Sverige Anno 2011

.
När en stat successivt tas över av kriminella element så förlorar den efter hand sin förmåga att korrigera sig. Den svenska staten har varit på glid länge.

Det fungerar ju inte så med korrumperade, eller på annat sätt kriminella, personer att de korrigerar sig själva. De kommer inte plötsligt på att:

- Grabbar, nu slutar vi med det här. Vi slutar att skurka oss.

Det gäller för all organiserad brottslighet att det inte går att kliva av. Hela tiden finns det kriminella element, kompisar, kumpaner som kräver att man fortsätter. Och det är allt för många, som har allt för mycket att vinna på att inte förlora sin plats vid köttgrytorna.

Länge har det varit uppenbart att det pågår en kamp inom det svenska rättsväsendet, mellan onda och goda krafter och likadant inom politiken. För att rättsväsendet ska kunna hålla sig hederligt krävs både ett stöd och ett tryck från demokratiska krafter inom politiken och samhället i övrigt. Till stor del ska det förmedlas genom massmedia. Detta stöd har i stort sett saknats under lång tid i Sverige. Det stödet har även saknats genom att de hederliga krafter som tidigare fanns inom politiken har tryckts undan och tvingats ge plats åt en översittarorganisation som förvandlat demokratin till en demokratur.

Valda, hederliga och demokratiska politiker har förföljts och trakasserats av en mobbarsekt som förvandlat den svenska demokratin till en partiledarnas och mobbarorganisationernas demokratur.

Därför är det naturligtvis inte konstigt att det finns en mobbarkultur på Lundsberg. Hur skulle barnen kunna uppträda på annat sätt, när de vuxna i riksdagen går före och visar vägen?

Kriminella element är på god väg att välta ekonomin i Europa och därmed även i Sverige över ända. Det kommer med all säkerhet att fortsätta att bli sämre i Sverige, såväl vad gäller ekonomin som demokratin och rättssäkerheten. Och det kommer att fortsätta att bli sämre tills det går som det har gått i andra länder när kriminaliteten fått ta för stor plats. Och som det har gått i Sverige tidigare, trots att nomenklaturan mörklägger det. Det blir så småningom någotdera av alternativen: en mer begränsad maktkupp, en omvälvande revolution eller anarki. Något av alternativen behöver inte stå motsatsförhållande till att även något av de andra alternativen också inträffar.

Demokratin och rättssäkerheten är sårbara funktioner och vi har inte haft förstånd att försvara dem i Sverige. Det behöver i och för sig inte vara så konstigt, för det är inte säkert att vi någonsin haft någotdera fullt utvecklat i Sverige. Istället har nog Sverige gått direkt från feodalstat till att vara den sista sovjetstaten. I feodalstaten missbrukade furstarna makten till att godtyckligt spetsa misshagliga människors huvud på pålar. Och i den sista sovjetstaten har vi en demokratur, eller diktatur soft, som är ungefär lika ohederlig som feodalstatens furstar, men som bemödar sig om att det inte ska synas.

Jag hade väl själv inte trott att Fredrik Reinfeldt skulle utvecklas till den svenska demokratins och rättssäkerhetens slutgiltiga baneman. Men att det stod illa till med demokratin inom moderaterna förstod jag för några år sedan. En närstående till mig motionerade inom moderaterna om att vi i Sverige borde utreda införande av personval, till exempel av finsk modell. Motionen begravdes av förtryckarorganisationen inom moderaterna och fick därför aldrig tas upp till behandling av moderata förtroendevalda i demokratisk ordning. Det krävs mycket karaktär för att införa personval när man själv befinner sig högst upp på dynghögen och har tagit sig dit med hjälp av förtryckarorganisationen. Det är inte omöjligt, men det kräver karaktär. Uppenbart så saknar Fredrik Reinfeldt den för ändamålet nödvändiga karaktären.

Övertorneå den 30 november 2011
Mikael Styrman
.